Barnen med en skolkompis som bor granne med oss.
Det sägs att DC-borna tillhör USA:s sämsta bilförare. Nyligen kom en rapport som visade att trafiksituationen i den här stan är näst sämst i landet. Bara i Los Angeles är det värre vad gäller igenkorkade vägar, olycksfrekvens och liknande. Att klara testet för att få körkort är närmast löjligt enkelt. Man klarar teoriprovet utan några problem och själva uppkörningen görs mest för syns skull.
Därför är det onekligen en smula paradoxalt att det är så svårt att få ett amerikanskt körkort här i DC. Det är nämligen rätt mycket papper som ska till för att man överhuvudtaget ska kunna ansöka om ett. Och nyckeln till en framgånsgrik ansökan är: social security-nummer (SSN). Har man inte ett sådant är det kört, så att säga. Jo, det finns en möjlighet att ta körkort utan SSN, men då måste man ha ett papper som visar att man inte är berättigad till ett SSN. Och det tar minst 6 månader att få fram ett sådant intyg.
Utan SSN eller amerikanskt körkort får man inte heller parkeringstillstånd, så även om man kan köpa en bil så har man ingen möjlighet att parkera den (vi har ingen egen parkeringsplats eller garage).
Valerie som är från Schweiz och som bor strax intill har bott här sedan tidigt i våras. Hon har försökt få tillstånd att få ansöka om att få göra ett körkortstest rätt länge nu. Varje gång jag träffar henne skrattar hon allt mer uppgivet. "Jag måste skriva en bok om det här, det är så absurt", säger hon.
Förra veckan var hon så äntligen klar för att göra testet. Med alla papper snyggt i ordning gick hon ner till körkortskontoret som ligger här i Georgetown. Det var intyg från State Departement, intyg från makens arbete, kopior på visum och det schweiziska körkortet, diverse formulär och blanketter osv. När hon väl kom fram till luckan tittade den stränga damen noga igenom högen - och konstaterade att det saknades ett social security-nummer. Utan ett sådant inget körkort.
Grejen är att Valerie inte är berättigad till ett SSN och att hon därför hade ett intyg med sig som visade just att hon inte är berättigad till ett SSN. Men det var fel intyg. Från fel kontor eller till fel visum eller något sådant. Så det vara bara att börja om igen.
Jag har sedan länge insett att här är det bara att låta Valerie köra på (ja, hon kör väl inte så mycket i o f s) och sedan i efterhand noga kolla in hur hon gjorde och hur jag ska göra och inte göra. Mitt mål är att ha ett amerikanskt körkort i min hand före nästa sommar. Men det vete 17...
Min fru kommer antagligen lättare undan. Hon är nämligen berättigad till ett SSN och bör få ett sådant inom kort. Sedan kan hon fräsa förbi oss andra SSN-lösa proletärer, fixa ett körkort snabbt och sedan köpa bil och ordna parkeringstillstånd. Förhoppningsvis.
Jag får köra med mitt svenska körkort så länge. Vår vän Ingrid från Tyskland körde med sitt tyska kort i tre år utan problem. Ja, det vill säga efter tre år blev hon stoppad i en rutinkontroll och det var väl inte helt lyckat att inte ha ett giltigt körkort då, men det löste sig med en ringa bot. Eftersom hon hade hunnit fixa SSN under dessa tre år så var det sedan en enkel sak att ordna det amerikanska körkortet.
Nåväl, nåväl. Jag klagar en del på byråkratin här i DC. Men det är jag inte ensam om. Och det var väl som någon sa; Antagligen upplevs byråkratin som fruktansvärd för de flesta nyanlända. Oavsett vilket land de anlänt till. Att ha eller inte ha ett körkort är ju dessutom strängt taget ett i-landsproblem. Så jag är i själva verket inte särskilt upprörd. Bara en aning förundrad.
I övrigt är allting jättebra. Barnen stortrivs, vi börjar komma i ordning i huset, vi lär känna en massa trevligt folk och jag har helt lyckats förtränga att jag är room parent.
Uppladdning inför badet.
Skön strand. Nästan tom.
Vi hittade två huvuden på stranden.
Runt 22 grader i vattnet.
