Säga vad man vill om TV-bolaget Fox, men i deras veckomagasin "Notin' But Knockouts" har man skippat allt onödigt tjafs och gått direkt på det väsentliga: utslagningarna. Här slutar garanterat varje match med att den ene boxaren ligger på golvet. Känns så amerikanskt på något sätt.
Annars är amerikansk proffsboxning långt ifrån det den en gång var. Efter ett par månader här i landet kan jag konstatera att standarden är direkt pinsam. Otränade, feta, omotiverade, överåriga boxare i parad. Det är närmast en freakshow och för mig som hyser en hatkärlek till denna märkliga sport sedan min barndom (vi fick våra första boxninghandskar av farsan när jag var fem år och brorsan var två, så jag fick bra en bra känsla för sporten och ett gott självförtroende redan från början om ni fattar vad jag menar) är det tragiskt att se spektaklet. En del tungviktare är så dåligt tränade att de knappast klarar av att boxas i mer är tre ronder. Sedan har de fullt upp med att försöka klara av att andas. Att i det läget hoppas på lite fotarbete eller snygga kombinationer är helt lönlöst. Oftast är båda boxarna i ringen av samma urusla kvalitet.
I förrgår såg jag den förre världsmästaren Hasim Rahman i en match här på TV. Rahman, som är från grannstan Baltimore, lyckades obegripligt ta mästarbältet från Lennox Lewis år 2001. Han var chanslös i returmatchen och Lennox roade sig med att därefter kalla honom för Has-been Rahman (haha).
Matchen som visades i förrgår (fighten hölls i somras) var mot en helt okänd och såvitt jag vet orankad tungviktare. Båda boxarna var helt slut efter de tre första ronderna och stod mest och hängde på varandra de sista sju. Rahman vann knappt på poäng.
Denne man är rankad som den sjätte bäste tungviktaren i USA -och 14:e i världen. Det är helt obegripligt. Överhuvudtaget är denna rankinglista intressant läsning. Den toppas naturligtvis av ukrainaren (boxningsfostrad i Tyskland) Vladimir Klitschko och domineras av boxare från Östeuropa. Bland annat är Nikolai Valuev, the Beast from the East, rankad femma. En ryss man inte gärna vill möta i en mörk gränd.
Bäste amerikan kommer först på sjätte plats (Tony Thompson) och på tio i topp-listan finns endast en amerikan till; John Ruiz på sista plats. Gemensamt för de båda amerikanerna är att de rimligen passerat zenit. De är båda drygt 35 år.
Nu på lördag möter den gamle (är man 44 bast är man gammal, fråga mig!) världsmästaren Evander Holyfield ryssen Sultan Ibragimov, tolv år yngre och rankad sjua i världen. Holyfield gjorde comeback för ett år sedan och är långt ifrån den boxare han var i slutet av 1990-talet. Varför han ska åka till Moskva och få stryk fattar jag inte, men jag hoppas att han får bra betalt
USA:s storhetstid som boxningsnation är förbi, åtminstone i de tyngre klasserna. Några undantag finns, men de är få.
Nog om boxning. Hösten har kommit till DC. I morse ropade min fru till barnen att "Ta på er långbyxor, det är jättekallt!". Hur kallt? 14 grader kl 7.30. På dagen steg temperaturen till nästan 20, men det känns som att ett väderomslag har kommit för att stanna. Vi räknar med fallande temperaturer framöver.
Dessutom börjar höstfärgerna komma på träden och löven faller i allt stridare ström. Det känns faktiskt rätt skönt. Den här sommaren har varat i en evighet känns det som.
torsdag 11 oktober 2007
onsdag 10 oktober 2007
Lite bilder från dagen
Valerie övertalade mig att ställa upp i National Marathon i mars. Här med dottern Lilia.
Ms Miller är dotterns lärare. Vi gillar henne mycket.
Barnen på väg hem från skolan...
...liksom lillebror, som bär tungt men är lika glad för det.
Skoldagarna i DC är tunga. Storebror har slocknat i fåtöljen och får massage.
En kompis var på Ikea och passade på att köpa en massa svenska skorpor åt oss.
Kanske USA:s främste pannkakssmackare iklädd svärmors klädsamma förkläde.tisdag 9 oktober 2007
Mera sport och amerikanskt kvartssamtal
Min gode vän P i Göteborg mejlade i går desperat och ville starta en krisgrupp av två skäl. Det första: P är en av de verkligt få trogna anhängarna till Östers IF, som just nu ligger rätt pyrt till i Superettan och som riskerar att åka ur. Det är i praktiken fem lag som kommer att slåss om att undvika de två nedflyttningsplatserna. Förutom hjältarna från Växjö finns en annan klassisk klubb bland de fem; Degerfors IF.
Det andra skälet till krisgruppsinitiativet var att Göteborg nu börjar kännas lite väl blåvitt. IFK är på väg att vinna Allsvenskan, i konkurrens med Djurgården och Kalmar FF. Eller som P uttrycker saken: "Många av dom (IFK-anhängarna) har redan nu svårt att bära framgången med värdighet. Vad kommer hända om dom vinner?"
Jag tror tyvärr risken är stor att IFK vinner Allsvenskan i år, vilket ju skulle kunna tyda på att brott lönar sig (jag tänker på de märkliga skatteaffärerna). Å andra sidan vill jag inte att Djurgården ska vinna heller (förlåt pappa i himlen). Och Kalmar iffiff är ju bara för tråkiga för att vara värdiga vinnare, även om Fredriksskans ligger väldigt vackert vid sundet. Prekärt läge, med andra ord.
Däremot tror jag faktiskt att Stig Svenssons pojkar klarar av att hålla sig kvar i Superettan. Räknar jag rätt så är det tre matcher och nio poäng kvar att spela om. Nästa omgång möter de Åtvid som inte har något att spela för längre. Det löser sig - Värendsvallen kommer att fortsätta hysa elitfotboll. Samla istället krafterna till att möta de ovärdiga och fullständigt odrägliga blåvitt-fansen...
Kort rapport från DC och familjelivet: I dag har skolan varit stängd på grund av "föräldrakonferens", vilket innebär att varje elevs familj får en kvart med respektive lärare för en uppdatering av hur eleven ligger till. Kvartssamtal finns alltså verkligen kvar här. Våra skolkids fick båda väldigt bra omdömen och båda lärarna, Mrs Roth och Ms Miller, var "very impressed" över hur snabbt barnen kommit igång i det nya landet, såväl i de olika skolämnena som med språket och socialt med kompisar.
Kul!
Eftermiddagen ägnades åt ett besök på en public pool i Takoma Park, tillsammans med några av barnens vänner och deras mamma. Mycket trevligt och oerhört behagligt att bada i en stor och sval pool, eftersom det känns varmare och fuktigare än på länge. Och mycket rikigt så gled det över ett åskoväder senare på kvällen.
Aftonen avslutades med ett besök på Johnny Rockets - en klassisk diner nere på M Street här i Georgetown.
Det andra skälet till krisgruppsinitiativet var att Göteborg nu börjar kännas lite väl blåvitt. IFK är på väg att vinna Allsvenskan, i konkurrens med Djurgården och Kalmar FF. Eller som P uttrycker saken: "Många av dom (IFK-anhängarna) har redan nu svårt att bära framgången med värdighet. Vad kommer hända om dom vinner?"
Jag tror tyvärr risken är stor att IFK vinner Allsvenskan i år, vilket ju skulle kunna tyda på att brott lönar sig (jag tänker på de märkliga skatteaffärerna). Å andra sidan vill jag inte att Djurgården ska vinna heller (förlåt pappa i himlen). Och Kalmar iffiff är ju bara för tråkiga för att vara värdiga vinnare, även om Fredriksskans ligger väldigt vackert vid sundet. Prekärt läge, med andra ord.
Däremot tror jag faktiskt att Stig Svenssons pojkar klarar av att hålla sig kvar i Superettan. Räknar jag rätt så är det tre matcher och nio poäng kvar att spela om. Nästa omgång möter de Åtvid som inte har något att spela för längre. Det löser sig - Värendsvallen kommer att fortsätta hysa elitfotboll. Samla istället krafterna till att möta de ovärdiga och fullständigt odrägliga blåvitt-fansen...
Kort rapport från DC och familjelivet: I dag har skolan varit stängd på grund av "föräldrakonferens", vilket innebär att varje elevs familj får en kvart med respektive lärare för en uppdatering av hur eleven ligger till. Kvartssamtal finns alltså verkligen kvar här. Våra skolkids fick båda väldigt bra omdömen och båda lärarna, Mrs Roth och Ms Miller, var "very impressed" över hur snabbt barnen kommit igång i det nya landet, såväl i de olika skolämnena som med språket och socialt med kompisar.
Kul!
Eftermiddagen ägnades åt ett besök på en public pool i Takoma Park, tillsammans med några av barnens vänner och deras mamma. Mycket trevligt och oerhört behagligt att bada i en stor och sval pool, eftersom det känns varmare och fuktigare än på länge. Och mycket rikigt så gled det över ett åskoväder senare på kvällen.
Aftonen avslutades med ett besök på Johnny Rockets - en klassisk diner nere på M Street här i Georgetown.
måndag 8 oktober 2007
Hockey-feber. Inte.
Den 19-årige svenske hockeyliraren Nicklas Bäckström gör enligt en del svenska medier succé här i Caps - Washington Capitals. Caps har vunnit sina två första matcher i NHL, möter NY Islanders på bortais (just nu) och har således inlett klart bra. Michael Nylander har gjort ett par mål och Bäckis har en assist så här långt.
Men någon hockeyfeber kan man knappast prata om här i DC. Och uppmärksamheten i medierna är måttlig. Det har varit några "inför-artiklar", där bland andra Nylander intervjuats och de två matcherna som spelats naturligtvis bevakats, dock utan några större åthävor.
Verizon Center (som tidigare hette MCI) är långt ifrån full när Caps spelar hemma och nu har hockeyn fått maka på sig för att det pågår någon slags horseshow där resten av veckan.
Samma öde (då menar jag alltså bristande uppmärksamhet, inte att de tvingas fly för några hästar) delas för övrigt av friidrotten och fotbollen (soccer). De har väldigt svårt att få genomslag i de breda folklagren, även om fotbollen nu så smått börjar etablera sig genom den omfattande invandringen från Latin- och Sydamerika. Att Beckham spelar i LA Galaxy har väl också hjälpt till att öka intresset. När DC United mötte Galaxy för någon månad sedan var faktiskt RFK Stadium fullsatt - vilket är oerhört sällsynt.
Nä, istället är det de klassiska amerikanska idotterna, football, baseball och basket, som får uppskattningsvis 80 procent av det mediala sportutrymmet. Resten får delas mellan racing, golf (en sport?), tennis, hockey, boxning och diverse (cykel, simning, rodd, friidrott och andra sporter som jag förträngt). Ska bli intressant att se hur mycket uppmärksamhet de klassiska vinteridrotterna får - skidor, alpint, backhoppning. Jag ser fram emot att se direktändningar av Holmenkollens femmil och vinterns skidskyttetävlingar. Och skridsko från Hamar. För att inte prata om skidorientering.
Själv har jag precis varit ute och sprungit min 8 kilometersrunda. I går avgjordes två större löpartävlingar: Chicago Marathon och The Army Ten-Miler här i DC. Totalt tre dödsoffer noterades i hettan. Löpning är inget för småkids.
Men någon hockeyfeber kan man knappast prata om här i DC. Och uppmärksamheten i medierna är måttlig. Det har varit några "inför-artiklar", där bland andra Nylander intervjuats och de två matcherna som spelats naturligtvis bevakats, dock utan några större åthävor.
Verizon Center (som tidigare hette MCI) är långt ifrån full när Caps spelar hemma och nu har hockeyn fått maka på sig för att det pågår någon slags horseshow där resten av veckan.
Samma öde (då menar jag alltså bristande uppmärksamhet, inte att de tvingas fly för några hästar) delas för övrigt av friidrotten och fotbollen (soccer). De har väldigt svårt att få genomslag i de breda folklagren, även om fotbollen nu så smått börjar etablera sig genom den omfattande invandringen från Latin- och Sydamerika. Att Beckham spelar i LA Galaxy har väl också hjälpt till att öka intresset. När DC United mötte Galaxy för någon månad sedan var faktiskt RFK Stadium fullsatt - vilket är oerhört sällsynt.
Nä, istället är det de klassiska amerikanska idotterna, football, baseball och basket, som får uppskattningsvis 80 procent av det mediala sportutrymmet. Resten får delas mellan racing, golf (en sport?), tennis, hockey, boxning och diverse (cykel, simning, rodd, friidrott och andra sporter som jag förträngt). Ska bli intressant att se hur mycket uppmärksamhet de klassiska vinteridrotterna får - skidor, alpint, backhoppning. Jag ser fram emot att se direktändningar av Holmenkollens femmil och vinterns skidskyttetävlingar. Och skridsko från Hamar. För att inte prata om skidorientering.
Själv har jag precis varit ute och sprungit min 8 kilometersrunda. I går avgjordes två större löpartävlingar: Chicago Marathon och The Army Ten-Miler här i DC. Totalt tre dödsoffer noterades i hettan. Löpning är inget för småkids.
söndag 7 oktober 2007
En kort uppdatering
Dagarna bara flyger fram här i DC. I dag har vi haft kompisar (både vuxna och barn) på besök nästan hela dagen. Vi har spelat tennis och basket borta i parken, ätit gemensam sen lunch, lekt, spelat spel och en massa annat. Dagen avslutades med en cykeltur till Dupont Circle, där vi levererade två barn.
I går var vi downtown på vernissage. Det var grannen Joan som ställde ut sina tavlor i blandteknik. Vi tyckte om flera av verken och funderade starkt på att köpa, men det blev inget till slut. Väldigt trevligt vernissage hur som helst och Joan verkade uppriktigt glad över att vi kom.
I fredags var jag som vanligt bibliotekarie på Hyde ES och på kvällen återförenades familjen eftersom hustrun återvände från några dagar i Florida.
Det är långhelg här i USA. I morgon, måndag, är det Columbus Day. Denna helgdag firas alltid andra måndagen i oktober till minne av att Columbus sägs vara den som upptäckte Amerika den 12 oktober 1492. Detta är ju helt fel. Som vi skandinaver vet ju så var det ju i själva verket Leif Eriksson från Norge som upptäckte Nordamerika år 1 000. Men inte firas det någon Eriksson-dag för det.
Hur som helst så är DC stillsamt och lugnt eftersom många passat på tillfället att åka ut till havet eller upp i bergen under helgen. Det är fortfarande klart badvänligt här, strax under 30 grader och solsken.
I går var vi downtown på vernissage. Det var grannen Joan som ställde ut sina tavlor i blandteknik. Vi tyckte om flera av verken och funderade starkt på att köpa, men det blev inget till slut. Väldigt trevligt vernissage hur som helst och Joan verkade uppriktigt glad över att vi kom.
I fredags var jag som vanligt bibliotekarie på Hyde ES och på kvällen återförenades familjen eftersom hustrun återvände från några dagar i Florida.
Det är långhelg här i USA. I morgon, måndag, är det Columbus Day. Denna helgdag firas alltid andra måndagen i oktober till minne av att Columbus sägs vara den som upptäckte Amerika den 12 oktober 1492. Detta är ju helt fel. Som vi skandinaver vet ju så var det ju i själva verket Leif Eriksson från Norge som upptäckte Nordamerika år 1 000. Men inte firas det någon Eriksson-dag för det.
Hur som helst så är DC stillsamt och lugnt eftersom många passat på tillfället att åka ut till havet eller upp i bergen under helgen. Det är fortfarande klart badvänligt här, strax under 30 grader och solsken.
fredag 5 oktober 2007
Ljudföroreningar
Min äldste son, som bor i vår lägenhet i Stockholm, jobbar sedan en tid i akustik- och ljudisoleringsbranschen (jo, det finns en sådan. Den är liten men den finns). Jag kan bara konstatera att det finns en del att göra inom det området i det här landet.
Jag har precis varit och hämtat lillgrabben på hans Montessoriförskola. På gräsplanen utanför höll de på att montera ett större partytält inför den stundande helgen. För att slå ner fästpinnarna användes en monstermaskin som lät som en överdimensionerad slagborr. Det var direkt plågsamt högt, ända var vi runt 30 meter ifrån maskinen. Ingen av arbetarna, som höll i monstret, hade hörselskydd.
Överhuvudtaget dånar det ofantligt i DC. Alla lastbilar saknar uppenbarligen ljudisolering, gräsklippare och andra maskiner bullrar otroligt mycket, dammsugare och AC-anläggningar ger en tinnitus och brandbilarnas dån när de drar fram ska man inte tala om. Till råga på allt skriker alla när de pratar - vilket naturligtvis har sin förklaring eftersom man måste överrösta bakgrundsdånet. Sannolikt har alla dessutom större eller mindre hörselskador.
Saken förvärras av att man i stor utsträckning saknar bullerdämpande material i allmänna lokaler, som i restauranger, kaféer, butiker och skolsalar.
Jag vet från mitt förra jobb att det finns ett belagt samband mellan t ex hjärt-och kärlsjukdomar och buller. Den kunskapen börjar så sakteliga också bli mer allmänt känd också här. För ett par veckor sedan hade Washington Post en stor artikel om ljudföroreningar. Motsvarigheten till miljöförvaltningen här i DC har nyligen skärpt riktlinjerna för buller i allmänna miljöer. Man har även ändrat sophämtningen så att de oerhört bullriga sopbilarna inte börjar köra på gatorna förrän kl 7 på morgonen.
Men fortfarande finns det väldigt mycket att göra för att få ner det omgivande dånet. Jag har en känsla av att detta kan komma att bli en riktigt stor grej här vad det lider (fast det trodde jag redan när vi bodde här sommaren 2004). Hade jag varit en smart entreprenör hade jag nu som bäst funderat på hur jag skulle kunna göra mig en hacka på den denna framtida ljudsaneringsmarknad - den är gigantisk.
Men jag är tyvärr ingen vidare entreprenör. Mer omvärldsanalytiker, liksom. Den som har en idé hur denna analys kan omsättas i pengar är välkommen att mejla mig.
Trevlig helg!
Jag har precis varit och hämtat lillgrabben på hans Montessoriförskola. På gräsplanen utanför höll de på att montera ett större partytält inför den stundande helgen. För att slå ner fästpinnarna användes en monstermaskin som lät som en överdimensionerad slagborr. Det var direkt plågsamt högt, ända var vi runt 30 meter ifrån maskinen. Ingen av arbetarna, som höll i monstret, hade hörselskydd.
Överhuvudtaget dånar det ofantligt i DC. Alla lastbilar saknar uppenbarligen ljudisolering, gräsklippare och andra maskiner bullrar otroligt mycket, dammsugare och AC-anläggningar ger en tinnitus och brandbilarnas dån när de drar fram ska man inte tala om. Till råga på allt skriker alla när de pratar - vilket naturligtvis har sin förklaring eftersom man måste överrösta bakgrundsdånet. Sannolikt har alla dessutom större eller mindre hörselskador.
Saken förvärras av att man i stor utsträckning saknar bullerdämpande material i allmänna lokaler, som i restauranger, kaféer, butiker och skolsalar.
Jag vet från mitt förra jobb att det finns ett belagt samband mellan t ex hjärt-och kärlsjukdomar och buller. Den kunskapen börjar så sakteliga också bli mer allmänt känd också här. För ett par veckor sedan hade Washington Post en stor artikel om ljudföroreningar. Motsvarigheten till miljöförvaltningen här i DC har nyligen skärpt riktlinjerna för buller i allmänna miljöer. Man har även ändrat sophämtningen så att de oerhört bullriga sopbilarna inte börjar köra på gatorna förrän kl 7 på morgonen.
Men fortfarande finns det väldigt mycket att göra för att få ner det omgivande dånet. Jag har en känsla av att detta kan komma att bli en riktigt stor grej här vad det lider (fast det trodde jag redan när vi bodde här sommaren 2004). Hade jag varit en smart entreprenör hade jag nu som bäst funderat på hur jag skulle kunna göra mig en hacka på den denna framtida ljudsaneringsmarknad - den är gigantisk.
Men jag är tyvärr ingen vidare entreprenör. Mer omvärldsanalytiker, liksom. Den som har en idé hur denna analys kan omsättas i pengar är välkommen att mejla mig.
Trevlig helg!
tisdag 2 oktober 2007
Aktiviteter i mängd
När vi började diskutera att flytta till USA och att jag i så fall i första hand skulle vara hemmaman, så tänkte jag att här öppnar det sig vissa möjligheter att förverkliga sig själv och så. Även om jag hörde från säkra källor att livet som skolbarnsförälder i USA präglas av krav och engagemang, så tog jag rätt lätt på den informationen.
Nu vet jag bättre. Med tre skolbarn i två skolor är det knappt så att jag får tid över att hinna städa huset med helvetsdammsugaren Dyson. Det är möten, frivilliginsatser, samtal med lärare, tvåtusen formulär att fylla i, PTA-aktiviteter och mängder av andra åtaganden.
Dessutom tar barnens läxor väldigt mycket tid. Jag skulle tro att jag ägnar i genomsnitt två timmar varje dag med att hjälpa till med läxorna. Naturligtvis krävs det en del extra insatser eftersom barnen måste få en del översatt från engelskan, men jämfört med den svenska skolan så är det väldigt mycket homework over here.
Jag har inte riktigt bestämt mig för om jag tycker mängden läxor är bra eller dålig. Å ena sidan är det ett bra sätt att lära barnen att arbeta disciplinerat och ge dem en studievana som de säkert kommer att ha nytta av resten av sin långa studietid (vi pluggar ju allt längre överlag). Å andra sidan tar ju läxorna tid från sådant som kan vara minst lika utvecklande och dessutom betydligt roligare; sociala kontakter, läsning, webbsurfande och - inte minst - lek. I dag tvingades jag tacka nej till ett erbjudande från några kompisar som undrade om barnen ville följa med till en park. De hade helt enkelt för mycket läxor.
Samtidigt ser jag ju att barnen suger åt sig kunskaper och det nya språket och att läxorna bidrar till att det går snabbare att snappa upp en massa saker. Det finns fördelar och det finns nackdelar. Förr var allting så enkelt, så svart eller vitt. Nu är det bara en massa nyanser och "å andra sidor" hela tiden.
För övrigt kan jag meddela att min gode vän M, AIK:aren i regeringskansliet, hoppade på min inbjudan att kuta National Marathon. Så nu ska det tamefan bli springa av! Och att klockan nu är 9 pm lokal tid (21) och att det är omkring 25 grader ute... Samt att jag är gräsänkling eftersom min fru åkt ner till Florida. Där är det visst 31 grader.
Nu vet jag bättre. Med tre skolbarn i två skolor är det knappt så att jag får tid över att hinna städa huset med helvetsdammsugaren Dyson. Det är möten, frivilliginsatser, samtal med lärare, tvåtusen formulär att fylla i, PTA-aktiviteter och mängder av andra åtaganden.
Dessutom tar barnens läxor väldigt mycket tid. Jag skulle tro att jag ägnar i genomsnitt två timmar varje dag med att hjälpa till med läxorna. Naturligtvis krävs det en del extra insatser eftersom barnen måste få en del översatt från engelskan, men jämfört med den svenska skolan så är det väldigt mycket homework over here.
Jag har inte riktigt bestämt mig för om jag tycker mängden läxor är bra eller dålig. Å ena sidan är det ett bra sätt att lära barnen att arbeta disciplinerat och ge dem en studievana som de säkert kommer att ha nytta av resten av sin långa studietid (vi pluggar ju allt längre överlag). Å andra sidan tar ju läxorna tid från sådant som kan vara minst lika utvecklande och dessutom betydligt roligare; sociala kontakter, läsning, webbsurfande och - inte minst - lek. I dag tvingades jag tacka nej till ett erbjudande från några kompisar som undrade om barnen ville följa med till en park. De hade helt enkelt för mycket läxor.
Samtidigt ser jag ju att barnen suger åt sig kunskaper och det nya språket och att läxorna bidrar till att det går snabbare att snappa upp en massa saker. Det finns fördelar och det finns nackdelar. Förr var allting så enkelt, så svart eller vitt. Nu är det bara en massa nyanser och "å andra sidor" hela tiden.
För övrigt kan jag meddela att min gode vän M, AIK:aren i regeringskansliet, hoppade på min inbjudan att kuta National Marathon. Så nu ska det tamefan bli springa av! Och att klockan nu är 9 pm lokal tid (21) och att det är omkring 25 grader ute... Samt att jag är gräsänkling eftersom min fru åkt ner till Florida. Där är det visst 31 grader.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)