Inser plötsligt...

...att Allsvenskan drar igång dagen efter National Marathon här i DC. Mina egna hjältar i Göteborgs Atlet- och Idrottssällskap, GAIS, möter Ingvar Carlssons Elfsborgs IF på Ullevi. Och Gnaget spelar hemma på Råsunda mot Kalmar Iff Iff. Båda matcherna går kl 9 på morgonen amerikansk östkusttid.

Det blir till att ställa klockan, Martin! Och ladda upp med två laptops så vi kan följa matcherna parallellt via sportradions eminenta service.

Har precis kollat in sommarens spelprogram och ska nu inleda en förhandling med övriga familjen så vi kan förlägga alla sommarens resplaner i enlighet med Atleternas matcher. Runt den 20 juli tänkte jag t ex överraska med en tältsemester i vackra Sundsvall.

Européerna på Volta

Big Brother och hans ukrainske polare Volodymyr ägnade sig åt diverse sportaktiviteter i Volta Park i går, onsdag. Två blivande bollproffs. Se bilder här ovan.

Behövs trottoarer?

I Montgomery County, en förort till DC, pågår för närvarande en hätsk debatt om huruvida man behöver trottoarer eller inte. Området planerades och bebyggdes med villor på 1950- och 60-talen, mitt under bilismens riktiga högkonjunktur i det här landet. Att tänka sig att behöva röra sig utomhus utan bil var fullständigt otänkbart. Alltså byggde man inga trottoarer.

Det finns gott om sådana områden i stor-DC. På många ställen har man på senare år anlagt trottoarer. Men det sker inte utan motstånd. "Jag flyttade hit för att det inte finns några trottoarer. Köper man ett hus här så vet man om vad man får - trottoarerna stör och förfular" menar en person i Fox Hill som intervjuades i gårdagens Washington Post.

För mig är det helt otroligt att man överhuvudtaget kan ifrågasätta förekomsten av trottoarer. Och det är ett sundhetstecken att stadsplanerarna nu i allt större utsträckning underlättar för både gångare och cyklister. Den anläggs fler cykelbanor, det ordnas sidewalks och det skapar en god spiral: Fler som syklar och går ökar kraven på fler cuykelbanor och trottoarer som underlättar för fler att cykla och gå... Sympatiskt. Och bra mot fetma och miljöförstöring - två gigantiska problem i det här landet.

Apropå att röra sig så undrar Werner om mina mål inför halvmaran den 29:e mars. Ja, mitt första mål är att försöka vara på startlinjen i tid. Loppet startar kl 7 på morgonen - på andra sidan stan. Sedan bör jag väl kuta på runt 1:50. Förhoppningsvis bättre. Definitivt under två timmar. jag har ännu inte lagt upp taktiken. Min löparkompis Martin från Stockholms södra delar har meddelat att han har problem med ena knäet. Han räknar med att ta sig runt, men det får bli i ett rätt beskedligt tempo. Så jag har det svåra valet att vara en solidarisk och god värd och hålla invaliden Martin sällskap eller skita i honom och köra mitt eget race.

Någon som kan ge mig ett råd?

Nu ska jag sätta mig i solen med en kopp kaffe. C U!

Soffan på plats

En icke-hästdoftande soffa pryder nu vårt vardagsrum här i DC. Dessutom ett par nya fåtöljer, ett konstigt och roligt skåp i dotterns rum samt en byrå i master bedroom. Det känns som ett nytt hem. Vi är mycket nöjda, även om i stort sett hela min dag gått åt till att skruva möbler.

Också denna dag har varit underbar. Eftermiddagen varm och skön, kall och klar morgon. Var ute och sprang en timme med min löparkompis, som i vanlig ordning fortsatte ett par timmar till sedan hon lämnat av mig. Fast jag hade ju Ikea-möblerna att ägna mig åt.

Tyvärr väntas vädret bli sämre senare i veckan. Extra tråkigt eftersom lillebrors bästa flickvän Olivia-Lee och hennes mamma och pappa kommer hit på fredag för en knapp veckas besök. Men förhoppningsvis drar ovädret förbi snabbt.

Barnen går i skolan fram till torsdag nästa vecka, sedan är det "spring-break" en dryg vecka. Vi väntar flera svensk-besök och i slutet av veckan är det dags för National Marathon. Start kl 7 på morgonen den 29 mars. Snart dags att börja ladda med pasta...

Längs en highway i Virginia

Eftersom vi fick med oss fel paket hem så tog jag en ny tur till Ikea på förmiddagen. I en cool zip-elhybrid stack jag iväg söderut, till Virginia. Det finns faktiskt tre Ikea-varuhus i trakterna kring DC. Det närmaste ligger i Maryland, men där var soffan, den som vi äntligen bestämt oss för, slut.

Att åka bil runt DC är egentligen inte särskilt kul. Det är helt enkelt en massa motorvägar som går kors och tvärs och jag har lärt mig att man måste vara oerhört noggrant förberedd om man ska hitta rätt bland alla "exits". Amerikanerna är omvittnat dåliga på att skylta och när det finns vägskyltar så är de ofta förvirrade och kan tolkas på olika sätt.

Washington Post har t o m haft en längre artikelserie om "märkliga trafiklösningar" där bland annat skylteländet spelade en bärande roll.

Samtidigt - om man hittar - så är det ett rätt effektivt trafiksystem. Motorvägarna dundrar ofta rakt in genom städerna och det finns många smarta vägar att välja, bara man känner till dom. Så har t ex precis lärt mig hur vi kan halvera restiden till Ikea i Maryland genom att inte åka rätt på varuhuset och därigenom köra genom några hundra korsningar med rödljus, utan istället sikta en bit söderut och ta en korsningsfri motorväg istället. Även om det egentligen är betydligt längre.

Det var inga problem att ta sig till dagens Virginia-mål. Jag hade skrivit upp exakt hur jag skulle köra. Däremot hade jag inte kollat hur jag skulle köra hem igen. Med påföljd att jag lyckades irra mig upp på en infart till en armébas, Fort Meyer. Och inte fan gick det att göra en u-sväng där inte. Så plötsligt stod jag i kön till ID-kollen vid entrén. Efter en stunds väntan kom en korthårig armétyp fram och krävde leg. Jag visade mitt svenska pass och sa att jag nog kört lite fel.

"Ja, Sverige ligger en bit härifrån" sa armétypen som förvånade mig med sina geografikunskaper. Sedan tvingade han mig att köra in i filen som ledde till säkerhetskontroll av fordon. Där fick jag vänta medan de sökte igenom budbilar och jobbarbilar framför mig. Efter 20 minuter lyckades jag tränga mig fram och köra ut genom grindarna igen.

Sedan körde jag bara fel en gång till innan jag kom hem till good old Georgetown igen.

Vädret? 17 grader och sol då och då.

Övrigt att rapportera: Clintons guvenörpolare i New York ligger pyrt till efter att ha trillat dit i en prostitutionshärva. Medierna älskar storyn. Och Backstroom avgjorde med ett snyggt självmål i senaste matchen, vilket nu innebär att Caps får väldigt svårt att nå slutspel. "Synd om grabben" sa tränaren.

Så kan det gå, som Kurt Vonnegut brukade säga.

Soffan luktar häst

Så hade vi då tagit oss samman och bestämt oss för att köpa en soffa på Ikea i söndags. Allt var klart. Modellen utsedd, liksom tyg. Vi hade kollat upp så soffan fanns inne. Inget skulle hundra oss nu.

Vi åkte dit sent på söndagen eftersom dagen i övrigt var fylld av aktiviteter av allehanda slag. Målmedvetna stegade vi mot soffavdelningen. Vi satte oss ner i "Stockholm" - modellens namn - och log mot varandra. Sedan sa hustrun: "Den luktar häst". Jo, jag kunde konstatera detsamma. Vi drog oss till minnes att vi känt samma odör förra gången vi var här. Men den gången trodde vi att det var något tillfälligt.

Vi gick runt och luktade på samtliga "Stockholm" som fanns utställda. Samtliga luktade häst. Det var inget tillfälligt. Soffan måste vara fylld med hästtagel eller något ännu värre.

"Man kan inte ha en soffa som luktar häst", sa hustrun. Nä, jag kunde bara hålla med.

Så det blev ingen soffa den här gången heller. Men vi kompensationsköpte en massa annat och totalfyllde vår coola Zipcar med platta Ikea-paket. Så åkte vi hem, packade ur bilen, jag stack och hämtade storebror som var hos en kompis och sedan en jättesen middag och bums i säng och då var klockan halv elva och jag hörde ett dovt skrik från hallen.

"Det är fel färg, vi har fått fel färg". Hustrun hade öppnat ett av de platta paketen och konstaterade att vi lyckats få med oss fel färg på byrån som vi köpt. Den är i två delar och vi köpte en del som var björkfärgad och en del som var vit. Både skulle vara vita. Båda låg i högen för vita byråer.

Så nu blir en ny färd till Ikea i morgon, tisdag.

Annars? Undersbart vårväder. Jag har precis sprungit 15 kilometer. Helgen blev precis så intensiv som jag anade, med diverse barnaktiviteter, sleep overs, Internation Dinner på skolan (som blev väldigt lyckad - våra "Swedish Meatballs", som bestod av italienska köttbullar från frysdisken på Safeway, fick massor av beröm och tog slut i ett nafs), Vännerna Valerie och Laurent var hemma hos oss på lördagskvällen med sina tre döttrar, vi var på ett oerhört ambitiöst barnkalas i söndags och så köpte vi vårblommor till trädgården. Och en hel del annat.

Carl fyllde fem år och hade först skattjakt i Montrose Park...

...och sedan kalas hemma hos sig.

Om dammsugare

Signaturen "mille" skriver och undrar vilken dammsugarmodell jag köpte. För er som inte känner till det har jag haft en omfattande diskussion här på bloggen om de amerikanska dammsugarmodellerna, främst sådana av s k Hoover-modell (upright). De är värdelösa. Så jag har jagat dammsugare av europeisk modell (kallas canisters här). Och efter en del öden och äventyr fann jag en som jag är oerhört nöjd med.

Den heter Miele S 4210 Carina och min hustru påstår att jag visslar när jag kör omkring med den här på våra trägolv fördelade på tre våningar. Vilket jag faktiskt tror stämmer. Den är en fröjd att arbeta med. Tyst, teleskopsrör, lång sladd, lätt, bra effekt.

Kort sagt. Ett fynd. Köpt i hardware-affären uppe vid Whole Foods på Visconsin Avenue en dryg kilometer härfrån.