Washington DC mötte oss med ett hejdundrande åskoväder och skyfall när vi landade på Dulles på lördagskvällen, svensk tid.
Nu har klockan hunnit bli lördagskväll, amerikansk tid. Vi har så smått börjat installera oss. Sängarna står bäddade, hustrun fixade thaimat från vårt favvohak och några väskor har börjat tömmas. Lillebror har däckat, rejält trött efter en låååång dag som startade klockan 5 i morse. Även vi andra börjar klippa en smula med ögonen.
Men resan har i stort sett gått bra, utan vare sig inställda flighter eller förseningar. Och den nya delen av terminal 5 på Arlanda var kanon. Aldrig har väl en säkerhetskontroll gått så smidigt.
I morgon blir det fortsatt upp-packning samt en hel del inhandlingar. Det är ju skolstart redan på måndag och då ska både Syster Yster och Lillebror ha med sig en massa skolgrejer. Här i USA förväntas man bidra med en hel del när det gäller allt ifrån handsprit till pennor och block. Särskilt i fattiga offentliga skolor här i DC, där det alltid råder brist på material.
Jag misstänker att handspriten kommer att ha en strykande åtgång denna pandemihöst...
lördag 22 augusti 2009
torsdag 20 augusti 2009
Uppdatering mot sommarslutet
Kära vänner
Sommaren lider, för vår del, mot sitt slut. Tidigt på lördag morgon åker vi iväg till Arlanda för vidare transport till Köpenhamn och Washington DC. På måndag börjar två av tre kids skolan och det är dags att ramla in i de vanliga rutinerna igen.
Senare delen av sommaren har präglats av vackert väder och sociala aktiviteter. Vi tog oss upp till Stockholm någon vecka in i augusti och stack omedelbart ut i skärgården tillsammans med brorsan. Tre suveräna dagar med strålande sol och 22 grader i vattnet.
Därefter tog vi mor med på en tvådagars-tur till Småland. Jag har ju mina rötter där. Första anhalt blev min födelsestad Västervik, där vi åt lunch och turistade bland båtsmansstugor och våra två gamla bostäder (Kvarngatan och Klarkullegatan) under 1960-talet.
Västervik är en trevlig stad, med en småskalighet och genomförd öppenhet mot kaj och hamn som skapar en harmonisk atmosfär. Det kan man inte säga om min uppväxtstad, Oskarshamn. Där har man konsekvent lyckats sabotera alla möjligheter till att skapa en harmonisk småstadsatmosfär i centrum genom att riva urskillningslöst, bygga nytt utan närmare eftertanke, blanda stora lagerliknande varuhusbyggnader med fula höghus och en eller annan till synes bortglömd 1800-talsbyggnad.
Men framförallt vänder staden ryggen mot havet, vilket är helt obegripligt med tanke på läget och den närmast magiska utsikten med Blå Jungfrun i fonden.
Vi tog en tur genom tätorten, jag visade upp mina gamla skolor och det hus på Humlekärrshultsvägen (jo, gatan heter faktisk så) där jag bodde från 10 års ålder och fram till att jag flyttade hemifrån runt sju år senare. Och sedan åkte vi och hälsade på farfar (min pappa) som ligger och vilar på Nya begravningsplatsen och såg till att han fick lite nya blommor.
Vi hade bokat in oss på ett litet pensionat i Påskallavik, någon mil söder om Oskarshamn (Lyckans Guesthouse, mycket trevligt). Jag körde ner mamma till Mösterås, eftersom hon skulle hälsa på en väninna där. Sedan hade vi en stillsam kväll i Påskallavik, med ett besök på den lokala pizezrian som clou. Till min stora sorg fick jag höra att ett av de godaste matbröden någonsin, den klassiska Påskallalimpan, inte längre bakas. Bageriet är nedlagt sedan flera år, visade det sig. Ännu en av barndomens grundstenar är därmed försvunnen. En annan sådan grundsten som är borta är Oskarshamns simhall, som numera byggts om till restaurang och hotell. Det var en märklig känsla att gå in och kunna konstatera att den lilla bassängen, där jag lärde mig simma för tiotusen år sedan, nu är en bar. Fortfarande en blöt miljö, som någon sa...
Besöket på simhallen skedde dagen efter, sedan jag lämnat resten av familjen på Astrid Lindgrens Värld. Jag fick någon timme för mig själv i Oskarhamn innan det var dags att hämta mor. Det är alldeles uppenbart att min känsla för nostalgi blir allt starkare ju äldre jag blir.
Sedan vände vi norrut igen och installerade oss hos brorsan, fru Linda och kusin D. Och här vi varit sedan dess. Dagar och kvällar har fyllts med små utflykter, en mängd playdates för barnen, kräftskivor, fikor, middagar och diverse festligheter här och där. Och så har vi förstås umgåtts mycket med bror, svägerska, mor och äldste sonen.
Sammanfattningsvis: Mycket trevligt!
Nästa gång jag skriver är vi förhoppningsvis framme och installerade hemma i Amerika. Då återgår jag jag även till normal periodicitet.
Till slut kan jag konstatera att GAIS inte bytt tränare, men kallat in en förstärkning. Och då kom till slut en seger. Mot jumbon Örgryte IS.
Hoppet lever.
Sommaren lider, för vår del, mot sitt slut. Tidigt på lördag morgon åker vi iväg till Arlanda för vidare transport till Köpenhamn och Washington DC. På måndag börjar två av tre kids skolan och det är dags att ramla in i de vanliga rutinerna igen.
Senare delen av sommaren har präglats av vackert väder och sociala aktiviteter. Vi tog oss upp till Stockholm någon vecka in i augusti och stack omedelbart ut i skärgården tillsammans med brorsan. Tre suveräna dagar med strålande sol och 22 grader i vattnet.
Därefter tog vi mor med på en tvådagars-tur till Småland. Jag har ju mina rötter där. Första anhalt blev min födelsestad Västervik, där vi åt lunch och turistade bland båtsmansstugor och våra två gamla bostäder (Kvarngatan och Klarkullegatan) under 1960-talet.
Västervik är en trevlig stad, med en småskalighet och genomförd öppenhet mot kaj och hamn som skapar en harmonisk atmosfär. Det kan man inte säga om min uppväxtstad, Oskarshamn. Där har man konsekvent lyckats sabotera alla möjligheter till att skapa en harmonisk småstadsatmosfär i centrum genom att riva urskillningslöst, bygga nytt utan närmare eftertanke, blanda stora lagerliknande varuhusbyggnader med fula höghus och en eller annan till synes bortglömd 1800-talsbyggnad.
Men framförallt vänder staden ryggen mot havet, vilket är helt obegripligt med tanke på läget och den närmast magiska utsikten med Blå Jungfrun i fonden.
Vi tog en tur genom tätorten, jag visade upp mina gamla skolor och det hus på Humlekärrshultsvägen (jo, gatan heter faktisk så) där jag bodde från 10 års ålder och fram till att jag flyttade hemifrån runt sju år senare. Och sedan åkte vi och hälsade på farfar (min pappa) som ligger och vilar på Nya begravningsplatsen och såg till att han fick lite nya blommor.
Vi hade bokat in oss på ett litet pensionat i Påskallavik, någon mil söder om Oskarshamn (Lyckans Guesthouse, mycket trevligt). Jag körde ner mamma till Mösterås, eftersom hon skulle hälsa på en väninna där. Sedan hade vi en stillsam kväll i Påskallavik, med ett besök på den lokala pizezrian som clou. Till min stora sorg fick jag höra att ett av de godaste matbröden någonsin, den klassiska Påskallalimpan, inte längre bakas. Bageriet är nedlagt sedan flera år, visade det sig. Ännu en av barndomens grundstenar är därmed försvunnen. En annan sådan grundsten som är borta är Oskarshamns simhall, som numera byggts om till restaurang och hotell. Det var en märklig känsla att gå in och kunna konstatera att den lilla bassängen, där jag lärde mig simma för tiotusen år sedan, nu är en bar. Fortfarande en blöt miljö, som någon sa...
Besöket på simhallen skedde dagen efter, sedan jag lämnat resten av familjen på Astrid Lindgrens Värld. Jag fick någon timme för mig själv i Oskarhamn innan det var dags att hämta mor. Det är alldeles uppenbart att min känsla för nostalgi blir allt starkare ju äldre jag blir.
Sedan vände vi norrut igen och installerade oss hos brorsan, fru Linda och kusin D. Och här vi varit sedan dess. Dagar och kvällar har fyllts med små utflykter, en mängd playdates för barnen, kräftskivor, fikor, middagar och diverse festligheter här och där. Och så har vi förstås umgåtts mycket med bror, svägerska, mor och äldste sonen.
Sammanfattningsvis: Mycket trevligt!
Nästa gång jag skriver är vi förhoppningsvis framme och installerade hemma i Amerika. Då återgår jag jag även till normal periodicitet.
Till slut kan jag konstatera att GAIS inte bytt tränare, men kallat in en förstärkning. Och då kom till slut en seger. Mot jumbon Örgryte IS.
Hoppet lever.
onsdag 12 augusti 2009
Om Atleternas närvaro överallt
Plötsligt var den bara där, mitt i den småländska skogen. GAISare finns överallt. I Tuna, i Washington. Ja, det finns rentav några kvar i Göteborg.Vi var ute och körde på en liten småländsk väg häromdagen, på väg mellan Påskallavik och Vimmerby. När jag precis hade kört över den smalspåriga järnvägen i Tuna, såg jag något skymta förbi till vänster. Jag stannade och backade tillbaka till övriga familjens stora protester.
Jo, där var den. En GAIS-brevlåda mitt i den småländska urskogen, målad i de vackraste av färger och försedd med det vackraste av klubbmärken.
Jag ser det som ett gott omen inför måndagens derby mot Örgryte IS.
torsdag 6 augusti 2009
måndag 3 augusti 2009
GAIS-Trelleborg 0-1
En tränare med ett intatuerat klubbmärke för Solna AIK kändes fel redan initialt.
Avgå, Axén.
Avgå, Axén.
En massa bilder i kronologisk ordning
På väg hem från flyget, 26 timmar försenade.
Första middagen i Sweden. Amerikanskt grillparty hemma hos brorsan och hans familj.
Mina barn med yngsta kusinen.
Sedan åkte vi till Nynäshamn och hälsade på farmor.
Party med något slags digitalt rockbands-TV-spel. Kusin E till höger.
Därefter Halmstad. Här Syster Ysters födelsedag 10 juli. Vad hon fyller framgår av paketet.
Den första av raden av gruppfoton på den helt nya verandan. Här med Gunilla, Gösta och deras glada hund Ture - alla barns favorit.
Barnen var på friidrottsläger i IFK Halmstads regi. Mycket lyckat.
Bloggaren grillar.
Lillebror och kusin J övar sig i tango.
Nästa gruppfoto...
...och nästa.
Hanna med familj flyttade till Brasilien. Här tar de farväl av mormor och morfar. 
Brasilienpackning. De åkte iväg i mitten av juli, vi körde dom ner till Köpenhamn.
"Nej, nej, ingen bild här!" Vakten till vänster protesterade våldsamt mot mitt fotograferande. Men det struntade jag i. Ett dygn senare var Hanna och kidsen lyckligt framme i Brasilien.
Hustrun och jag passade på att göra Köpenhamn under ett dygn. Värst vad dyrt det blivit...
...sedan åkte vi och hämtade farbror Lasse i Malmö och tog en tur till den märkliga nya byn Jakriborg på vägen tillbaka mot Halmstad.
Vi köpte även tre karpfiskar av koi-modell som vi släppte ut i dammen. Därefter sågs de aldrig mer.
Lite fågelskådning hann vi också med innan Lasse åkte tillbaka söderut.
Någon dag senare träffade vi Linda, kusin D och brorsan som var på några dagars besök i Halmstad.
Hustrun gick på det lokala Äventyrslandet tillsammans med syster Karin och en hop kusiner. Här har Lillebror precis blivit uppäten av en T Rex.
Och här är det dags för karusell-färd.
Ebba, Hyggen och Svante kom på besök...
...och vi åkte och hälsade på Wille med familj nere i Höllviken.
Plötsligt skred hon fram över verandan, iklädd sin mors gamla reseguide-uniform.
Vi skypade med utvandrade släktingar i Brasilien...
...och var ute och gick med Anders och Åsa plus kids, som var på genomresa.
En fotograf från lokaltidningen HP (Hallandsposten) kom och plåtade hutrun inför ett kommande reportage om henne.
Kärt besök. Olivia Lee hälsade på några dagar, tillsammans med mamma, pappa och lillasyster.
Semlor? Den 1 augusti? Gott!
Min gamle polare Anders kom också och hälsade på...
...tillsammans med dottern Tyra. Här skådar vi fågel igen, nere i hamnen.
Kusinvandring i kvällsregn. Bilden från i går.söndag 2 augusti 2009
Om den svenska sommaren
Omväxlande. Så kan väl vår sommar karaktäriseras så här långt. En sammanfattning:
- Våra dyrbara och högt älskade koi-fiskar verkar har gått vidare upp i fiskhimlen. Inte ett spår av dom de senaste två veckorna. Dammen är tom och innehållslös. Åtminstone på fiskar.
- Vädret har varit ömsom sol ömsom hällregn. Fast det har i alla fall blivit en hel del bad här i Halland.
- Mycket socialt så här långt. Här i Halmstad med omnejd har vi bland andra träffat brorsan och Linda, äldste sonen med kompisen Axel, Lasse, Peter B och Åsa, Marnie och Dennis, Georg och Pia, Åsa och Anders, Johanna och Rickard, Perka och Kinna, Johan och Annika, Anders L och en massa kids och annat löst folk. Dessutom är våra DC-kompisar Bob och Martina på väg mot de halländska ljunghedarna.
- Min nya hobby heter Spotify. Harrejavvlar va kul att återupptäcka alla gamla låtar från ens ungdom. Just nu snurrar Ola Magnell på datorn. Tack min nyfunne vän, musikern Fidde, som visade mig in i detta paradis. Nu återstår att se om programmet funkar från USA...
- Jag har även upptäckt SvT Play och utvecklat ett svårartat beroende av Pistvakt. Det brukar väl bli åtminstone ett avsnitt per kväll.
- Jag löper på med mina nya springskor. Häromdagen sprang jag runt 15 km. Annars är det mest 7-8 km som gäller. Löpträningen behövs eftersom...
- ...jag ständigt och jämnt äter väldigt god mat här i Halmstad. Svärmor är en farligt skicklig kock. Pedro är på husmorssemester och har knappt rört pannor och grytor på flera veckor.
- Till skörlevnaden hör också ett icke ringa antal öl. Det smakar alltid så fördömt gott fram mot kvällen.
På det hela taget, således, en mycket sympatisk sommar så här långt. Om några dagar åker vi norrut, till Stockholm. Sedan stannar vi där -med något kortare avbrott - fram till tillbakaresan över den atlantiska oceanen den 22 augusti.
Take care.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)