Dagen har präglats av diskussioner av vårdreformen. Alldeles nyss avslutade president Obama sitt sedan länge emotsedda "vårdtal" till den samlade kongressen (läs mer om den amerikanska vårdfrågan på min andra blogg).
Även i vår lilla skala har vården varit i centrum. Sedan en tid har vi nämligen försökt lista oss hos en läkare. Här i Distriktet skaffar man sig nämligen "sin" doktor, vilket påfallande ofta är lättare sagt än gjort. Några exempel:
För det första: Har man en sjukvårdsförsäkring blir man hänvisad till vissa läkare, som har avtal med just detta försäkringsbolag. Så det där snacket om att man fritt kan välja läkare här i USA är en sanning med stor modifikation.
För det andra: Hittar man en läkare som verkar bra och som är godkänd av ens försäkringsbolag, då är det ofta så att just denna läkare inte har tid med en förrän typ om tre månader. Så det där snacket om att det inte finns väntetider i ett privatiserat vårdsystem är en stor fet myt.
För det tredje: Det är väldigt svårt som nyinflyttad eller invandrare (som i vårt fall) att veta vilken läkare som är bra. Doktorn ska naturligtvis vara kompetent. Men hon ska även ha rätt kontakter - med specialister, med sjukhus, med försäkringsbolaget... Och hur vet man sådant?
För det fjärde: Saknar man försäkring så är i stort sett allt fruktansvärt dyrt. En normal check up kostar mellan 500 och 1 200 dollar om man betalar ur egen ficka. Det finns ingen allmänt accepterad taxa, utan alla läkare bestämmer själva sina priser. Det är alltså ofta lönsamt att ringa runt och jämföra. Vilket tar en himla tid...
Jag har ägnat de senaste veckorna med att kolla upp doktorer med i stort sett varenda bekant vi har. Det är förvånande hur många som verkar vara missnöjda med "sin" läkare. Svårt att få tid, stressade, opersonliga är några av omdömena.
En kompis rekommenderade dock sin läkare mycket varmt. Så jag ringde dit och tänkte lista oss där (hustrun och mig, barnen har redan en läkare). Efter en lång väntetid kom jag fram och fråga nummer ett var: What is your name? och fråga nummer två var: Which insurance do you have?
Ja, fråga ett var ju rätt lätt att svara på. På fråga två svarade jag att vi har ett svenskt försäkringsbolag och att vi därför betalar själva och gör upp med vårt bolag i efterhand.
Jag riktigt kände hur personen i andra änden av linjen plötsligt blev skeptisk. En person utan etablerat försäkringsbolag? Brrrr.
Men jag gick vidare. Kan vi få en tid för en vanlig hälsoundersökning, frågade jag. Och istället för att få förslag på tider, så blev svaret att det kommer att kosta "mellan 800 och 1 000 dollar. Per person". Uppenbarligen tvekade hon på min betalningsförmåga.
Okej, sa jag. Har ni någon tid till exempel i nästa vecka?
"Nej. Första tid jag kan erbjuda är den 8 november."
Två månaders väntetid för en vanlig hälsokoll? No thank you, sa jag.
Nu har jag ett par andra läkare på listan som jag ska ringa i morgon. Jag hoppas få napp - och få en tid inom åtminstone ett par veckor. Jag menar, man är ju van vid det svenska landstingsdrivna monopolet, så nedtalat av alla. De få gånger jag har behövt gå till "min" vårdcentral i Bromma, har jag max behövt vänta till nästa dag...
Mera vård: Det tog en halv dag. Sedan dök det första fallet av (troligen) H1N1 upp på Big Brothers skola. Enligt ett mejl från skolledningen så skickades en elev i high school hem med feber i går och senare bekräftades det att eleven hade "någon form av influensa".
It's getting closer... Synd bara att vi inte har någon doktor här.
onsdag 9 september 2009
tisdag 8 september 2009
Back to normal
Så är då äntligen alla samlade i grottekvarnen (fritt efter författaren Folke Fridell, vars bok "Tack för mig - grottekvarn" förresten mycket väl kunnat platsa på min 15-böcker-som-betytt-mycket-lista, se inlägg för någon vecka sedan).
I dag var det nämligen äntligen dags för Big Brother att masa sig upp ur sängen vid kvart i sju på morgonen för att sedan, strax före halv åtta, åka iväg med sin kära gamla pappa till skolan.
Därmed är allt tillbaka till det normala. Vilket är rätt skönt. Jag är ju en man som älskar rutiner (som jag också tidigare berättat om, jag har snart inget nytt att förtälja...).
Förhoppningen är att vi ska kunna dra vårt strå till miljön och på sikt minska på bilkörningen till och från Storebrors skola. Det är lite knixigt att ta sig dit kollektivt, det krävs både buss och tunnelbana. Men med lite övning så här i början av terminen ska grabben nog klara av skoltransporterna på egen hand. I dag förenade jag nytta med nöje (nåja), genom att springa till skolan (omkring fem kilometer uppförsbacke) för att sedan, tillsammans med sonen, ta tricken hem.
Big Brother var en aning trött i morse, men det var uppenbart att han faktiskt längtade till skolan. Det blir trots allt lite långtråkigt att gå hemma med farsan, när de flesta kompisarna som bor i trakten redan har börjat sina plugg.
Hans skol-fotboll har redan varit igång ett par veckor snart. En vänskapsmatch spelades i fredags, som dock Storebror missade. Det blev förlust. Uppgifterna varierar om stort nederlaget faktiskt blev, men minst 8-0 i alla fall.
Enligt tränaren kommer det dock att ordna sig till den första seriematchen, som går på torsdag mot Jewish Day School.
"We'll have i lethal striker in the team then", sa han och pekade menande på Storebror.
Snacka om att sätta förväntningar på grabbens späda axlar. Men han såg rätt nöjd ut. Sedan gick han ut och satte några strutar i den interna träningsmatchen...
För övrigt har även Lillebror nu tagit sig in i ett fotbollslag: Stoddert Penguins. De ska spela sin första match på lördag. Förberedelse: Noll träningar. Men min hustru gav honom den enda kunskapen som egentlligen behövs: "Kolla i vilket mål ni ska göra mål".
Eller som den gamle ärkeängeln Torbjörn Nilsson en gång berättade för min kompis Martin, som undrade vilken uppställning som är bäst i korpens sjumannaserie, 2-3-1, 3-2-2 eller något annat.
"På den nivån vi pratar om här finns det bara två saker som ni ska tänka på: När ni har bollen försöker ni göra mål. När dom har bollen försöker ni ta den ifrån dom".
En taktik som GAIS kanske ska pröva...
Tilläggas bör att även Syster Yster är på gång med sin träning. Hennes löparklubb kommer att köra två gånger i veckan från och med denna höst. Och i november är det dags för stor löparfest.
Ännu inga spår av grishosta. Även om hustrun klagade över ont i halsen häromdagen. Men det gick över utan det minsta nöff-nöff.
I dag var det nämligen äntligen dags för Big Brother att masa sig upp ur sängen vid kvart i sju på morgonen för att sedan, strax före halv åtta, åka iväg med sin kära gamla pappa till skolan.
Därmed är allt tillbaka till det normala. Vilket är rätt skönt. Jag är ju en man som älskar rutiner (som jag också tidigare berättat om, jag har snart inget nytt att förtälja...).
Förhoppningen är att vi ska kunna dra vårt strå till miljön och på sikt minska på bilkörningen till och från Storebrors skola. Det är lite knixigt att ta sig dit kollektivt, det krävs både buss och tunnelbana. Men med lite övning så här i början av terminen ska grabben nog klara av skoltransporterna på egen hand. I dag förenade jag nytta med nöje (nåja), genom att springa till skolan (omkring fem kilometer uppförsbacke) för att sedan, tillsammans med sonen, ta tricken hem.
Big Brother var en aning trött i morse, men det var uppenbart att han faktiskt längtade till skolan. Det blir trots allt lite långtråkigt att gå hemma med farsan, när de flesta kompisarna som bor i trakten redan har börjat sina plugg.
Hans skol-fotboll har redan varit igång ett par veckor snart. En vänskapsmatch spelades i fredags, som dock Storebror missade. Det blev förlust. Uppgifterna varierar om stort nederlaget faktiskt blev, men minst 8-0 i alla fall.
Enligt tränaren kommer det dock att ordna sig till den första seriematchen, som går på torsdag mot Jewish Day School.
"We'll have i lethal striker in the team then", sa han och pekade menande på Storebror.
Snacka om att sätta förväntningar på grabbens späda axlar. Men han såg rätt nöjd ut. Sedan gick han ut och satte några strutar i den interna träningsmatchen...
För övrigt har även Lillebror nu tagit sig in i ett fotbollslag: Stoddert Penguins. De ska spela sin första match på lördag. Förberedelse: Noll träningar. Men min hustru gav honom den enda kunskapen som egentlligen behövs: "Kolla i vilket mål ni ska göra mål".
Eller som den gamle ärkeängeln Torbjörn Nilsson en gång berättade för min kompis Martin, som undrade vilken uppställning som är bäst i korpens sjumannaserie, 2-3-1, 3-2-2 eller något annat.
"På den nivån vi pratar om här finns det bara två saker som ni ska tänka på: När ni har bollen försöker ni göra mål. När dom har bollen försöker ni ta den ifrån dom".
En taktik som GAIS kanske ska pröva...
Tilläggas bör att även Syster Yster är på gång med sin träning. Hennes löparklubb kommer att köra två gånger i veckan från och med denna höst. Och i november är det dags för stor löparfest.
Ännu inga spår av grishosta. Även om hustrun klagade över ont i halsen häromdagen. Men det gick över utan det minsta nöff-nöff.
måndag 7 september 2009
Människorna är intressantast på zoo
Vi körde på med vårt djur-tema också på söndagen och cyklade till National Zoo. Där var det omkring 100 000 andra männiksor samt ett och annat förskrämt djur. Uppriktigt sagt så tycker jag att det är roligast att titta på människorna. Jag vet inte varför, men just på zoo verkar det alltid samlas de mest märkliga personer.
En del är ofantligt överviktiga. Inte sällan ser man hela familjer som mödosamt och makligt tar sig fram med pust och stånk, var och en med en kroppsvikt på minst det dubbla jämfört med vad de borde väga. Det känns onekligen en aning ledsamt att se dessa ungar - ibland inte mer än tre, fyra år - som släpar på en enorm övervikt. Jag kan inte låta bli att tänka på hur föräldrarna kan låta det ske, det är ju så uppenbrat att de ger sina barn alldeles totalt vansinnigt fel mat och inte ser till att de är ute och rör på sig tillräckligt. Okej om de misshandlar sina egna kroppar och låter dom svälla upp till över 200 kilo. Men barnen... Barnen...
Snacka om att grundlägga vansinninga matvanor.
Sedan är det alla olika former av invandrarfamiljer och/eller turister från jordens alla hörn. Här hörs mängder av olika språk och klädstilarna går från heltäckande burka till knappt-täckande-alls klädesplagg.
En del killar är så coola att de knappt vet hur de ska ta sig fram. Jag antar att deras kläder är någon form av kod som berättar exakt hur coola de är och på vilket sätt. Bortkastade pengar när det gäller mig, eftersom jag tycker att det hela mest ser obekvämt ut och inte alls förstår de subtila signalerna. Men det är rätt kul att se på.
Men dom som är fullständigt täckta av tatueringar? Okej om man har en eller annan tatuering. Men hela armarna? Eller benen? Det är bara fult (men jag börjar bli gammal och konservativ)(och särskilt snygg är jag ju inte heller numera)(så vem är väl jag att ha åsikter?).
Men mest är det helt enkelt bara väldigt kul att kolla in alla blandningar av kulturer, etniciteter, sociala bakgrunder, traditioner och utseenden. Här finns kort sagt allt och alla. Jag skulle antagligen kunna sitta i timmar och bara titta på folk. Mycket roligare än de stackars djur som sitter där i sina burar och har tråkigt.
Med ett undantag dock. Flodhästen. Den har stil. Särskilt när den sätter igång sin svans som en propeller och bajsar. Då gäller det att hålla sig undan.
I dag, måndag, är det således Labor Day här i USA. Barnen har en massa kompisar här. jag försöker få ut dom i friska luften. Rätt förgäves så här långt.
En del är ofantligt överviktiga. Inte sällan ser man hela familjer som mödosamt och makligt tar sig fram med pust och stånk, var och en med en kroppsvikt på minst det dubbla jämfört med vad de borde väga. Det känns onekligen en aning ledsamt att se dessa ungar - ibland inte mer än tre, fyra år - som släpar på en enorm övervikt. Jag kan inte låta bli att tänka på hur föräldrarna kan låta det ske, det är ju så uppenbrat att de ger sina barn alldeles totalt vansinnigt fel mat och inte ser till att de är ute och rör på sig tillräckligt. Okej om de misshandlar sina egna kroppar och låter dom svälla upp till över 200 kilo. Men barnen... Barnen...
Snacka om att grundlägga vansinninga matvanor.
Sedan är det alla olika former av invandrarfamiljer och/eller turister från jordens alla hörn. Här hörs mängder av olika språk och klädstilarna går från heltäckande burka till knappt-täckande-alls klädesplagg.
En del killar är så coola att de knappt vet hur de ska ta sig fram. Jag antar att deras kläder är någon form av kod som berättar exakt hur coola de är och på vilket sätt. Bortkastade pengar när det gäller mig, eftersom jag tycker att det hela mest ser obekvämt ut och inte alls förstår de subtila signalerna. Men det är rätt kul att se på.
Men dom som är fullständigt täckta av tatueringar? Okej om man har en eller annan tatuering. Men hela armarna? Eller benen? Det är bara fult (men jag börjar bli gammal och konservativ)(och särskilt snygg är jag ju inte heller numera)(så vem är väl jag att ha åsikter?).
Men mest är det helt enkelt bara väldigt kul att kolla in alla blandningar av kulturer, etniciteter, sociala bakgrunder, traditioner och utseenden. Här finns kort sagt allt och alla. Jag skulle antagligen kunna sitta i timmar och bara titta på folk. Mycket roligare än de stackars djur som sitter där i sina burar och har tråkigt.
Med ett undantag dock. Flodhästen. Den har stil. Särskilt när den sätter igång sin svans som en propeller och bajsar. Då gäller det att hålla sig undan.
I dag, måndag, är det således Labor Day här i USA. Barnen har en massa kompisar här. jag försöker få ut dom i friska luften. Rätt förgäves så här långt.
lördag 5 september 2009
Ute i spenaten bland livsfarliga djur
Det är långhelg här i Amerika. Labor Day på måndag, vilket innebär att de flesta är lediga tre dagar och passar på att sticka iväg från stan. Många åker till havet och stannar fredag till måndag. Själva åkte vi iväg åt andra hållet, på en heldagsutflykt. Målet var Great Falls State Park, som ligger på ett behagligt avstånd från DC centrum.
Eller egentligen var det inte parken i sig som var målet, utan en särskild led som går längs floden och som är rena rama alpinklättringen på sina ställen. Häftiga vyer, brant både uppåt och neråt, massor av spännande djur och natur och när vi till slut kom tillbaka till startpunkten var vi alla rätt möra i benen. Men alla tyckte det var jättekul och kände sig nöjda efteråt.
Kvällen ägnades sedan åt familjefilm, god middag och godis. Kidsen gick nästan frivilligt och la sig redan före klockan 9.
I går kväll hade vi några vänner över på middag. Vi bjöd på medelhavsarabiskt inspirerad mat som serverades med regionalt vin från Virginia. fantastiskt gott om jag får säga det själv (hustrun lagade det mesta av maten...).
Och ännu inga spår av någon grisförkylning.
På utflykt i klorofyllen. omkring 20 kilometer nordväst om DC.
Gamarna väntade på att vi inte skulle orka gå längre...
...men vi strävade på och klättrade uppåt och neråt alltmedan svetten lackade.
Det var inte bara gamarna som väntade...
Lillebror började känna sig lite mosig efter ett par timmars klättrande. Men varför ser han så rädd ut?
Jo, en livsfarlig giftorm slingrade sig genom lövverket...
...vid kanalen som ligger strax intill floden.
Ormen slingrade sig iväg så småningom. Själv hyser jag en hälsosam respekt för dessa kryp. Liksom för hästar.
Eller egentligen var det inte parken i sig som var målet, utan en särskild led som går längs floden och som är rena rama alpinklättringen på sina ställen. Häftiga vyer, brant både uppåt och neråt, massor av spännande djur och natur och när vi till slut kom tillbaka till startpunkten var vi alla rätt möra i benen. Men alla tyckte det var jättekul och kände sig nöjda efteråt.
Kvällen ägnades sedan åt familjefilm, god middag och godis. Kidsen gick nästan frivilligt och la sig redan före klockan 9.
I går kväll hade vi några vänner över på middag. Vi bjöd på medelhavsarabiskt inspirerad mat som serverades med regionalt vin från Virginia. fantastiskt gott om jag får säga det själv (hustrun lagade det mesta av maten...).
Och ännu inga spår av någon grisförkylning.
På utflykt i klorofyllen. omkring 20 kilometer nordväst om DC. 
Gamarna väntade på att vi inte skulle orka gå längre...
...men vi strävade på och klättrade uppåt och neråt alltmedan svetten lackade.
Det var inte bara gamarna som väntade...
Lillebror började känna sig lite mosig efter ett par timmars klättrande. Men varför ser han så rädd ut?
Jo, en livsfarlig giftorm slingrade sig genom lövverket...
...vid kanalen som ligger strax intill floden.
Ormen slingrade sig iväg så småningom. Själv hyser jag en hälsosam respekt för dessa kryp. Liksom för hästar. torsdag 3 september 2009
Klubben som stämmer sina fans
Den utan konkurrens största sporten här i Distriktet med omnejd är amerikansk fotboll. Washington Redskins drar fulla hus (FedEx Field tar 100 000 personer!) vid varje match under säsongen.
Laget är så populärt att arenen är slutsåld för hela säsongen långt innan den första matchen spelas. Om man vill gå på en enstaka match måste man köpa biljett via någon av de second hand-förmedlare som finns.
Men alla är inte lyckliga. Washington Post har de senaste dagarna skrivit flera artiklar om Redskins inställning till sina egna fans. Och den är inte trevlig alla gånger. Faktum är att Redskins varje år stämmer ett antal av sina supporters på miljonbelopp.
Bakgrunden är följande: Många Redskinsfans träffar ett långsiktigt avtal med klubben om säsongsbiljetter. Det kan handla om t ex sex eller tio år. Det blir billigare för den enskilde, ofta kan man tjäna en bra slant på att mångårigt avtal. Man betalar dock inte hela summan på en gång, utan inför respektive säsong.
De senaste åren har dock allt fler valt att hoppa av detta avtal. Ofta som en följd av arbetslöshet, lägre inkomster, allmän osäkerhet etc. Men att bryta ett avtal gör man inte bara så där i det här landet. Redskins har därför stämt stora mängder av sina egna fans på summor som ibland har handlat om mer än en miljon kronor. Och hittills har klubben vunnit i stort sett alla dessa stämningar mot de enskilda (numera f d) supportrarna.
The Post har i dag en intervju med en kvinna på drygt 70 år som troget gått på Redskinsmatcher och betalat sina säsongsbiljetter sedan i början av 1960-talet. För en tid sedan gick hennes mäklarverksamhet i stå på grund av den ekonomiska krisen. Hon tvingades dra in på allt, bland annat klarade hon inte av att betala sina säsongsbiljetter. Hon blev stämd av Redskins, hade inte råd med försvarsadvokat och ska nu betala ett skadestånd till klubben på 66 364 dollar (runt en halv miljon kronor). Hon håller som bäst på att sälja alla sina Redskins-samlarprylar för att åtminstone få in lite pengar till skadeståndet.
Mina tankar går osökt till min egen förening, Göteborgs Atlet- & Idrottssällskap. Med tanke på allt biljettstrul som den klubben lyckats ordna till under de senaste året, skulle det inte förvåna mig om man snart också börjar stämma sin hemmapublik av en eller annan anledning.
Men det är klart, då måste man ju ha en publik. Det faller väl på det.
I övrigt kan meddelas att jag och Big Brother hade en underbar förmiddagspaddling i dag och att vi ännu inte fått någon grissjuka.
Laget är så populärt att arenen är slutsåld för hela säsongen långt innan den första matchen spelas. Om man vill gå på en enstaka match måste man köpa biljett via någon av de second hand-förmedlare som finns.
Men alla är inte lyckliga. Washington Post har de senaste dagarna skrivit flera artiklar om Redskins inställning till sina egna fans. Och den är inte trevlig alla gånger. Faktum är att Redskins varje år stämmer ett antal av sina supporters på miljonbelopp.
Bakgrunden är följande: Många Redskinsfans träffar ett långsiktigt avtal med klubben om säsongsbiljetter. Det kan handla om t ex sex eller tio år. Det blir billigare för den enskilde, ofta kan man tjäna en bra slant på att mångårigt avtal. Man betalar dock inte hela summan på en gång, utan inför respektive säsong.
De senaste åren har dock allt fler valt att hoppa av detta avtal. Ofta som en följd av arbetslöshet, lägre inkomster, allmän osäkerhet etc. Men att bryta ett avtal gör man inte bara så där i det här landet. Redskins har därför stämt stora mängder av sina egna fans på summor som ibland har handlat om mer än en miljon kronor. Och hittills har klubben vunnit i stort sett alla dessa stämningar mot de enskilda (numera f d) supportrarna.
The Post har i dag en intervju med en kvinna på drygt 70 år som troget gått på Redskinsmatcher och betalat sina säsongsbiljetter sedan i början av 1960-talet. För en tid sedan gick hennes mäklarverksamhet i stå på grund av den ekonomiska krisen. Hon tvingades dra in på allt, bland annat klarade hon inte av att betala sina säsongsbiljetter. Hon blev stämd av Redskins, hade inte råd med försvarsadvokat och ska nu betala ett skadestånd till klubben på 66 364 dollar (runt en halv miljon kronor). Hon håller som bäst på att sälja alla sina Redskins-samlarprylar för att åtminstone få in lite pengar till skadeståndet.
Mina tankar går osökt till min egen förening, Göteborgs Atlet- & Idrottssällskap. Med tanke på allt biljettstrul som den klubben lyckats ordna till under de senaste året, skulle det inte förvåna mig om man snart också börjar stämma sin hemmapublik av en eller annan anledning.
Men det är klart, då måste man ju ha en publik. Det faller väl på det.
I övrigt kan meddelas att jag och Big Brother hade en underbar förmiddagspaddling i dag och att vi ännu inte fått någon grissjuka.
Total make over
Höst innebär omstart på många sätt. Skolor och jobb drar igång igen efter sommarledigheten. Rutinerna kickar igång. Vardagen är tillbaka. Det tar runt tre dagar, sedan är allt som vanligt igen.
Samtidigt är hösten en utmärkt tid att genomföra förändringar. Så har vi t ex revolutionerat köket genom att möblera om. Hustrun har dessutom köpt en ny snygg soptunna. Jag har organiserat om skåpet med lakan och handdukar. I morse tog jag äntligen tag i en sedan länge försummad del av hemmet: Dotterns klädbyrå.
Näst på tur: En total remake av källaren. När vi flyttade hit för ett par år sedan hade jag en rätt bra struktur. Men med tiden har strukturen blivit allt mer ostrukturerad. Prylar av allehanda slag har liksom bara kastats ner för trappan och hamnat i några stora högar här och där.
Hustrun påstår att det börjat lukta konstigt därnere, så antagligen ligger det något och ruttnar i botten på någon hög någonstans. Nästa veckotema blir således: källaren.
I går, onsdag, cyklade vi in till Vita Huset och kollade när Obamafamiljen lyfte med helikoptern och åkte till sommarstugan Camp David. På kvällen var det samling med "Onsdagsklubben". Vi är ett gäng som med start förra året träffas varje onsdagskväll och dricker vin och äter ost, alltmedan barnen springer omkring och har kul. Hur trevligt som helst. Nästa vecka är det vi som ska vara värdar.
Nu ska Big Brother och jag ut och paddla kajak. Vädret? 70 grader nu kl 10 på förmiddagen. Det är lika med omkring 23 grader Celcius. Solen skiner, en stilla vind.
Synd att klaga.
Samtidigt är hösten en utmärkt tid att genomföra förändringar. Så har vi t ex revolutionerat köket genom att möblera om. Hustrun har dessutom köpt en ny snygg soptunna. Jag har organiserat om skåpet med lakan och handdukar. I morse tog jag äntligen tag i en sedan länge försummad del av hemmet: Dotterns klädbyrå.
Näst på tur: En total remake av källaren. När vi flyttade hit för ett par år sedan hade jag en rätt bra struktur. Men med tiden har strukturen blivit allt mer ostrukturerad. Prylar av allehanda slag har liksom bara kastats ner för trappan och hamnat i några stora högar här och där.
Hustrun påstår att det börjat lukta konstigt därnere, så antagligen ligger det något och ruttnar i botten på någon hög någonstans. Nästa veckotema blir således: källaren.
I går, onsdag, cyklade vi in till Vita Huset och kollade när Obamafamiljen lyfte med helikoptern och åkte till sommarstugan Camp David. På kvällen var det samling med "Onsdagsklubben". Vi är ett gäng som med start förra året träffas varje onsdagskväll och dricker vin och äter ost, alltmedan barnen springer omkring och har kul. Hur trevligt som helst. Nästa vecka är det vi som ska vara värdar.
Nu ska Big Brother och jag ut och paddla kajak. Vädret? 70 grader nu kl 10 på förmiddagen. Det är lika med omkring 23 grader Celcius. Solen skiner, en stilla vind.
Synd att klaga.
tisdag 1 september 2009
Asfalts-chock vid Vita Huset
Cyklade in till ett seminarium om sjukvårdsreformen i den i detta sammanhang ytterst intressanta delstaten Massachusetts i morse. Passerade Vita Huset längs vägen och som den hängivne washingtonian som jag utvecklats till, fick jag en svår chock.
Den tidigare så vackra stenläggningen utanför 1600 Pennsylvania Avenue var borta och ersatt med becksvart asfalt. Fullständigt horribelt! Hur tänkte dom där?
En teori är att det hela måste ha något med Secret Service och säkerhetsaspekter att göra. Det är kanske enklare att gömma en granatkastare bland olikfärgade stenblock?
Jag funderar starkt på att skriva en insändare till Washington Post om detta övergrepp på stil, smak och tradition. Samt underteckna med "Hederlig och upprörd skattebetalare".
I övrigt: Big Brothers fotbollssäsong har dragit igång med träning varje eftermiddag. Övriga två går i skolan som vanligt och trivs fortfarande hur bra som helst.
Själv har jag kunnat konstatera att Spotify funkar hur bra som helst även på denna sidan Atlanten, åtminstone ännu så länge. Just nu snurrar Nirvana i hörlurarna. Tack Fidde!
Amen, va 17 är det här? Asfalt utanför Vita Huset? Skandal!
Bonusbild från helgen. Picnic med kompisar uppe i Montrose Park. Trevligt men myggrikt.
Den tidigare så vackra stenläggningen utanför 1600 Pennsylvania Avenue var borta och ersatt med becksvart asfalt. Fullständigt horribelt! Hur tänkte dom där?
En teori är att det hela måste ha något med Secret Service och säkerhetsaspekter att göra. Det är kanske enklare att gömma en granatkastare bland olikfärgade stenblock?
Jag funderar starkt på att skriva en insändare till Washington Post om detta övergrepp på stil, smak och tradition. Samt underteckna med "Hederlig och upprörd skattebetalare".
I övrigt: Big Brothers fotbollssäsong har dragit igång med träning varje eftermiddag. Övriga två går i skolan som vanligt och trivs fortfarande hur bra som helst.
Själv har jag kunnat konstatera att Spotify funkar hur bra som helst även på denna sidan Atlanten, åtminstone ännu så länge. Just nu snurrar Nirvana i hörlurarna. Tack Fidde!
Amen, va 17 är det här? Asfalt utanför Vita Huset? Skandal! 
Bonusbild från helgen. Picnic med kompisar uppe i Montrose Park. Trevligt men myggrikt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)