En gammal sailor visar hur det går till

Pratade med brorsan i går. Han saknade bilddokumentation på bloggen från sommaren. Särskilt från den där helgen ute i skärgården. Och speciellt när jag var ute och provade brädan.

Jag har alltid betraktat mig som en världsomseglare efter mina många år som segelbåtsägare. Sjön är mitt andra hem. Jag har korsat de flesta hav och upplevt de värsta oväder.

Så möjligen fick min självbild en liten knäck när jag skulle visa hur man vindsurfar i somras.

På brorsans begäran kommer alltså här ett gäng förnedrande bilder av mig själv som råbarkad sailor. Till saken hör att det blåste omkring 35 sekundmeter vid tillfället. Det är ingen ursäkt. Men en förklaring.

Se ju bra ut. Så här långt.

Aj då.

One more time.

Steady now. Looking good.

Oj då.

Här gäller det att visa sig från sin bästa sida.

Steady. Steady. Ser ju finfint ut...

Hoppsan.

Äntligen kontroll. Var är rodret?

Till slut tröttnade barnen på mina pinsamheter och tog över brädan. Och det var kanske bäst så. Nytt försök nästa sommar.

Redskins - ett fall för HD

Washington Redskins (vi snackar amerikansk fotboll här) inledde naturligtvis säsongen i söndags med förlust borta mot N Y Giants. Något annat var väl knappast att vänta. Laget har spelat uruselt de senaste säsongerna och behöver ha en ny tränare snarast. Jim Zorn gör ju ingen Redskinsfan glad.

Men bortsett från det. Redskins har även andra problem att hantera. För 17 år sedan stämdes nämligen klubben av några indianer som menade att namnet "Redskins" är diskriminerande och nedsättande mot Amerikas ursprungsbefolkning. Sedan dess har tvisten virvlat runt i det rättsliga korridorna i det trixiga rättssystemet i USA. 1999 vann de indianska aktivisterna i en domstol som dömer i varumärksärenden. Redskins överklagade förstås till nästa instans och så har det fortsatt åre efter år.

Nu kan dock ärendet börja närma sig vägs ände. Indianerna har nämligen begärt att fallet ska upp i Supreme Court - USA:s motsvarighet till Högsta domstolen. Skulle fallet komma upp där - och klubben förlora målet, då kommer man tvingas att byta namn. Och dessutom får man garanterat ett saftigt skadeståndskrav från landets ursprungsbefolkning.

När jag ändå är inne på sporttemat. Micke Nylander, den gamle hockeyspelaren från Huddinge som numera lirar i lokallaget Washington Caps, har skapat stora rubriker här den senaste veckan. Anledningen är att coachen inte vill ha kvar honom i laget. Men Nyyyyylander (som han lallas här) har ett giltigt kontrakt, som bl a innebär att han kan vägra att flytta på sig (om han inte själv vill). Alltså infann han sig vältränad och i tid till caps första träningsläger nu i veckan, till coachens stora glädje... inte.

Dagen har annars präglats av fortsatt värme. I dag var jag på House of Sweden och visade mina vänner i skolans executive committee de kanonfina lokalerna som vi har hyrt för skolans stora party fredagen den 13 november (our lucky day, som vi säger här över).

Take care!

Chockerande stora fotbollsspelare

Det förföriska vädret fortsätter. I dag har vi haft runt 27-28 grader och strålande sol. Tyvärr har jag tvingats sitta inne och jobba precis som vanliga människor nästan hela dagen. Men på eftermiddagen tog jag ledigt några timmar och körde iväg för att kolla in Big Brothers seriematch i fotboll.

När Lillebror och jag kom dit, trodde vi knappt våra ögon. Motståndarlaget var ungefär dubbelt så stora som "vårt" lag. Det var som att se ett lag av 17-åringar möta ett lag av 11-12-åringar. Och åtminstone det sistnämnda stämmer, eftersom Big Brothers lag enbart består av 6th- och 7th-graders.

Dessutom hade Burkegänget inte en enda avbytare, medan motståndarna hade åtminstone fem gubbar som de kunde slänga in när folk blev trötta. Med detta sagt, kan jag således konstatera att det blev förlust. Men Storebror var nära att scora på slutet.

Och Syster Yster har nu kommit igång med sin löpträning, "Girls on the Run". Så nu är alla tre kidsen involverade i någon form av idrott.

Själv tog jag cykeln fram mot kvällen och trampade iväg till föräldramöte på Big Brothers skola. När jag vände hemåt igen vid 21-tiden var det fortfarande så där underbart varmt och skönt i luften.

Höst i Distriktet

Det må låta tråkigt, mörkt och kallt; hösten har kommit till DC. Men det är varken det ena eller det andra eller det tredje.

Höstarna här i Distriktet är vackra. Solen skiner ofta, vädret är stillsamt, regnet håller sig borta, luften är klar, färgerna fantastiska, temperaturen håller sig ofta runt 20-25 grader och det är inte så där förbålt fuktigt som det normalt är från maj till början av september.

Det är helt enkelt en ren fröjd att vistas ute.

Hösten brukar dessutom vara rätt länge. En bra bit in i december är det inte ovanligt med vad vi i Sverige brukar kalla fina sommardagar. Sedan kan vintern rasa in utan närmare förvarning, när vinden svänger från den sydliga, som dominerar under hösten, till den kalla nordan, som kommer loss i december och som sedan kan ligga kvar en bra bit in i april. Och nordanvinden är ofta svinkall. Det gör att det kan vara uppemot 50 graders skillnad mellan den varmaste och kallaste dagen under en säsong - det är inte helt ovanligt!

För många år sedan fick jag mig förklarat attd essa våldsamma temperaturskillnader beror på att det inte finns någon bergskedja här "på tvärsen", d v s som går i västlig-östlig riktning. Det gör att de varma och ofta fuktiga vindarna från Mexikanska golfen har fritt blås upp till DC-området, med värmeböljor (uppemot 40 grader är inte ovanligt), tropiska regn och ofta häftiga stormar som följd.

På samma sätt har den arktiska vinden från norr lätt att ta sig ner ända hit, inte sällan med temperaturer på ner mot 10-15 minusgrader och snö.

Det kan vara rätt omtumlande. Förra våren kom min gamle polare Anders hit i början av mars. Då var det rejält med snö och omkring 5 minusgrader. En vecka senare fanns det inte en snöflinga kvar, solen sken från en klarblå himmel och temperaturen hade gått upp till över 20 grader. Jag kommer ihåg att vi satt på en uteservering och drack några öl en ljummen kväll. Utan jackor och utan att frysa.

Hur som haver. Denna vackra höstsöndag har således tillbringats utomhus till största delen. Vi stack upp till en av våra parker på förmiddagen, träffade kompisar där och hade picnic. Själv passade jag på att springa runt tio kilometer.

Senare på eftermiddagen gick hela familjen och tittade på när Lillebror tränade med sitt nya soccerlag. Han gjorde ett av de tre målen i den avslutande interna träningsmatchen och var påtagligt nöjd efteråt...

Big Brother fick för övrigt hoppa in som extracoach och var inte direkt missnöjd med det, han heller. Alltid kul att visa småglina hur en boll ska behandlas.

Det fina vädret har utlovats fortsätta hela veckan. Härligt!

Och på grisfronten: Intet nytt.

Fotbollspremiär för Lillebror

Så har då Lillebror haft premiärmatch för sitt nya lag, Stoddert Penguins. Match direkt, utan en enda träning före. Kanske inte bästa tänkbara förutsättningen, men det är ju bara att köra... Följdaktligen präglades första halvlek mest av förvirring och fortfarande fem minuter in i andra trodde Lillebror fortfarande att man bara "tränade" och undrade när matchen skulle börja.

Men hur som helst. Andra halvan av matchen började Penguins spela bättre och Lillebror var - helt objektivt - bäst på plan. Han hade tre, fyra rungande skott strax utanför mål, dribblade, passade, bröt. Var överallt och sprang oavbrutet. Hans lag förlorade dock med 2-4, efter 0-4 efter den första förvirrade halvleken.

Det är bara en tidsfråga innan han kommer att platsa i GAIS, som när jag skriver detta just gör 2-2 mot Elsborgs IF. I sista minuten av ordinarie matchtid. Slutresultatet bekräftas i detta nu.

Uppvärmning inför Lillebrors första match. Snygg lagtröja.

Så var matchen igång. Lillebor är laddad.

Intensiva närkamper.

Spelet utan boll är också viktigt. 12:an är vår grabb.

Det är alltid jobbigt att stå bredvid. Storebror och jag skrek oss hesa.

Åtta år sedan terrorattackerna

09/11/01.

Siffrorna betyder fortfarande mycket här i USA. I dag är det åtta år sedan terrorattackerna mot New York och Washington (eller rättare sagt mot Pentagon, som egentligen ligger på Virginiasidan om floden) och minnet högtidlighålls fortfarande på många håll.

Strax före klockan 9 i morse hölls en "moment of silence" på flera skolor och arbetsplatser här i Distriktet. Presidenten åkte i förmiddags över till Pentagon och deltog i en minneshögtid vid den relativt nyanlagda minnesplatsen där. Och som tidigare är det ett antal skyskrapor runt DC (inne i stan finns inga höga hus) som draperat sina fasader med jättelika amerikanska flaggor.

Samtidigt kan jag konstatera att uppmärksamheten blir mindre för varje år som går. Färre flaggor. Färre artiklar och inslag i medierna. Mindre snack om terrorattacker på gator och torg. Om två år, till tioårsdagen, kommer det garanterat att bli ett uppsving i högtidlighållandet. Därefter blir det antagligen mindre och mindre. Och det är kanske bara bra det, även om det kan te sig en smula bittert för de många tusen som miste anhöriga och nära vänner då, den 11 september 2001.

Livet måste ju går vidare, trots allt.

Jag har lärt mig nåt nytt!

Eftersom jag precis lärt mig att lägga in videoklipp från webben på bloggen, så kan jag ju inte låta bli att göra det. Först ut ett klipp som jag snott från min bloggkompis Taina (som inspirerade mig till att lära mig det här). Det är taget från Jon Stewarts "The Daily Show":

The Daily Show With Jon Stewart	Mon - Thurs 11p / 10c
The Stockholm Syndrome Pt. 1
http://www.thedailyshow.com/
Daily Show Full Episodes Political Humor Healthcare Protests

Sedan en trevlig liten sång. Måste ju vara kulturell också:



Mera kommer.