End of soccer season och massiv bi-attack

The Burke Boys (soccer, middle school) lost their game against JDS today.

Lillebror kollade in matchen och fixade en boll att sitta på.

Nop. The Burke middle school boys soccer team didn't make it. The season is over after the game today, a loss against Jewish Day School. Our boys played well, but JDS's kids are really good and also much bigger and probably in average at least one year older. I think the Burke players did a great job getting to the finals - you should be proud of yourself! And now you'll have more time to do your homework...

Big Brothers lag förlorade som väntat kvartsfinalen. Det innebär att säsongen är över och att Storebror nu kan koncenterera sig på skola och läxor.

Det har varit en makalöst fin dag här i DC, med över 20 grader på eftermiddagen. Den strålande solen inbjöd till en lunch ute i trädgården, så jag tog ut mina uppvärmda rester och en tidning för att avnjuta en halvtimmes lunchrast. Men jag fick snart fly inomhus, attackerad av hundratals (och för en gångs skull överdriver jag inte) arga bin, som uppenbarligen delade min smak för mat.

Grannen har fyra bikupor uppe på sitt tak, fågelvägen ungefär 15 meter från vårt trädgårdsbord. Normalt har de inte stört oss särskilt mycket. Men det här var något alldeles horribelt. Jag gick över till grannen för att kräva åtgärder. Men som tur var var han inte hemma just då. Och sedan, när jag lugnat ner mig en aning och hustrun dessutom givit en hop goda råd om hur man kommunicerar med en biägande granne utan att bli ovänner för livet, skrev jag en e-post till honom istället.

Och nu ikväll kom han med en flaska honung och bad så mycket om ursäkt å binas vägnar.

"Jag vet inte vad som flugit i dom - de ska inte uppträda så här", sa han.

Han trodde att det sannolikt är den plötsliga värmen - efter en veckas kall väderlek - som fått bina förvirrade. I morgon skulle han ta sig hem från jobbet vid lunchtid och med egna ögon kolla in biattackerna.

Det vore ju kul om man kan få sitta och njuta av solen i sin egen trädgård. Jag menar, är det för mycket begärt?

Signatur: Gnällig och bihatande granne

Burke to the quarter finals

The following text is for all my readers from the Burke blog:

The middle school boys soccer team made it to the quarter final after an extremly exciting game vs Grace Brethren School this afternoon. No score from either team when the referee blew the whistle after the second half. OT (over time) followed - and still no goals. Finally it came down to penalty kicks. The Burke Boys scored two, missed two. But Grace missed three out of five which gave Burke the victory. Great play and a lot of splendid performances from bort teams. And of course the joy was incredible when Ben, the Burke goalie, saved the last penalty kick. Next game is tomorrow already. And it's a tough one: Against Jewish Day School. They won the last game between the two middle school teams with 8-0 or something like that that...

And now, for my Swedish readers:

Vilken match, vilken spänning! Big Brother gjorde utan tvivel sin bästa match hittills i Burke-tröjan, liksom många av hans lagkamrater. Han satte dessutom ett av Burkes två straffmål i den avgörande straffläggningen - i vänstra krysset!

I övrigt kan rapporteras att Lillebror äntligen var tillbaka i skolan i dag efter att ha varit hemma nästan en vecka för sin pricksjuka. Och Syster Yster laddar upp inför sitt race om två veckor.

Samt, inte minst: Solen skiner igen i DC. I dag orkade temperaturen upp till drygt tolv grader på eftermiddagen. Och det ska bli varmare.

Om Odenplan i DC

Det har slutat regna!

Var inne och kollade Big Brothers skolas blogg precis och vad hittar man där om inte en film från Odenplan i Stockholm? Märkligt sa Bull.

Dessutom en rätt tankeväckande sak, något som fettbältet i USA (dit vi i DC hör) borde ta till sig:

Regn, regn, regn

Det var väldigt vad det regnar här i DC. Jag tror att vi är inne på femte dygnet i rad. Jag skrev om de veckra höstarna här för några veckor sedan. Nu tar jag tillbaka allting.

Vi har ägnat en stor del av dagen till att gå igenom barnens vinter- och regnkläder och nu har hustrun åkt iväg med alla barn för att inhandla skor, mössor, vantar och annat som saknas. Storsint som hon är lät hon mig få vara kvar hemma (jag är ingen större shopaholic) och jag har ägnat mig åt städning och liknande skojiga saker.

Mina hjältar i Göteborgsatleterna klarade något oväntat av att spela oavgjort, 2-2, borta mot Kaaamar FF. Resultatet bör rimligen innebära att GAIS säkrat nytt kontrakt och kan spela tämligen avslappnat de sista tre omgångarna i årets allsvenska. Inte så pjåkigt med tanke på hur det såg ut för ett par månader sedan.

Nä, nu får det sluta regna!

På filmpremiär!

Hustrun var pigg och snabb och fixade biljetter till en riktig filmpremiär i kväll. "Where the wild things are", en film baserad på barnboken från 1963 med samma namn av Maurice Sendak. Regi: Spike Jonze - han som gjort bl a "I huvudet på John Malkovich". Jonze är för övrigt från trakterna, född och uppvuxen i Rockville och Bethesda någon svensk mil norr om där jag sitter just nu.

Trots att vi var i god tid, så var det precis så vi kunde fixa platser bredvid varandra. Salongen var knökfull och ska väl så vara när det är premiär.

Filmen då? Jo, den är klart oamerikansk om jag uttrycker mig så. Ingen i sällskapet tyckte den var dålig, men meningarna gick något i sär om hur bra den faktiskt var. På vår interna tiogradiga skala fick den två åttor, en fyra och en 5,5 (jag). Syster Yster ville inte sätta betyg, men lämnade omdömet "jättebra". Ett snitt på en sjua, verkar väl rimligt som familjesammanfattning.

Storyn handlar om Max som har det rätt jobbigt. Ingen har tid med honom och när hans ensamstående mamma har bjudit hem en kille på middag så får han ett utbrott och springer iväg. Plötsligt befinner han sig på en segelbåt och kommer till en ö där det bor en massa märkliga figurer med djupt mänskliga egenskaper och känslor.

Filmen är både sorglig och rolig och innehåller en del läskiga scener. Den är definitivt värd att se. Bygger lite på samma tema som den tecknade Coraline, som vi såg tidigare i år.

Annars? Regnet fortsätter strila, kylan vägrar ge sig och det är läge för sovmorgon i morgon. GAIS spelar sin första match på länge, mot Kalmar FF på Fredriksskans. Det lär bli tufft.

Äldste sonen har både fyllt år och varit på Mallis på "konferens" med sitt jobb. Och yngste sonen är numera prickfri. Barnen däremellan mår båda bra och har ägnat dagen åt sina respektive skolor. Själv har jag jobbat på med mitt rapportskrivande samt lagat en god och närande middag bestående av wokad lax.

Däremot är det dåligt med motionerandet. Det tar emot att vistas ute i det här vädret...

Akutbesök för lillebror

Det har varit några jobbiga dagar här i DC. Det började i tisdags då hustrun upptäckte att lillebror hade röda prickar på armarna. Vid närmare koll visade det sig att prickarna fanns över hela kroppen. Lite feber, men annars mådde han rätt bra. Fast han fick förstås vara hemma på onsdagen. På eftermiddagen steg så febern snabbt. Hustrun ringde vår barnläkare, som sa att vi borde kolla det där direkt. Så det blev ett besök på akutmottagningen på vårt lokala sjukhus här i Georgetown sent i går eftermiddag. Lillebror var klart medtagen när vi kom fram.

Efter lite febernedsättande medicin sjönk dock temperaturen medan humöret steg. Vi blev invisade på ett rum, Lillebror fick lägga sig på en säng och sedan vidtog en massa undersökningar, provtagningar och annat som hör akutbesök till. Och väntan, förstås. Lååång väntan.

Efter fem timmar fick vi till slut åka hem igen. Lillebror klättrade i säng och somnade som en stock och själv intog jag en extremt sen middag. Han var enormt duktig, trots hög feber och illamående mellan varven. Den enda gången han tyckte det var riktigt jobbigt var när syster Laura skulle sätta en nål i handen, för dropp. Det gjorde ont...

Någon riktig diagnos fick vi aldrig, men doktorn var tämligen säker på att det var en virusinfektion som ställt till det.

I morse mådde lillgrabben bättre och prickarna hade så smått börjat blekna. Vi hade en tid med vår barnläkare mitt på dagen och hon kunde konstatera att vad-det-nu-var verkade vara på väg att klinga av. Och nu i eftermiddags och under kvällen var Lillebror nästan sitt vanliga glada jag igen.

Skönt!

Det var mitt första besök på en akutmottagning i USA och jag kan konstatera att det mesta var sig väldigt likt med motsvarande ställen i Sverige. Inklusive väntetiderna...

Annars kan jag rapporter att hösten är här på allvar. Det har regnat från och till i två dygn och temperaturen har knappt orkat sig över tio grader. I går spelade Big Brother sin sista seriematch för säsongen och han fick nästan frysskador i det iskalla regnet. I dag hade coachen ställt in träningen på grund av vädret.

Syster Yster är som vanligt i full gång. I går var det först övning med kören efter skolan och därefter löpträning med Girls on the Run. Och i dag var det pianolektion och sedan cartoon drawing. Sicken tjej!

Läs gärna mitt inlägg om pojken i ballongen på Amerikareportage. Vilken story...

Steve Martin som banjoekvilibrist

Min gode vän Raymond och jag åkte till Warner Theatre downtown för en afton med banjoklinkande bluegrassmusik.

Jag måste erkänna att jag haft en svaghet för bluegrass under många år. Det är väl i stort sett det enda Lillen Eklund och jag har gemensamt. Så det var med lätta steg jag vandrade åstad i går kväll för att kolla kolla in... Steve Martin.

Steve Martin? Skådisen? Komikern?

Just han. Martin har nämligen spelat banjo under en herrans massa år, men först på senare tid börjat komma ut ur banjogarderoben på allvar. Så nu har han lagt skådiskarriären tillfälligt på hyllan och gett sig ut på en turné med sina kompisar i Steep Canyon Rangers, ett gäng oerhört skickliga bluegrass-musiker från södra Appalacherna. Till saken hör att Raymond känner väl till bandet, eftersom hans brorson råkar vara en av gitarristens polare.

Nåväl. Steve Martin (som jag för övrigt tycker är väldigt kul) har under årens lopp skrivit en massa låtar och hela turnén bygger på hans material. Så han är inte bara en förvånansvärt skicklig banjospelare, han är även en dito songwriter. Därmot är han väl kanske inte jordens bästa sångare, men det klarar brorsonens gitarrkompis av utan problem.

På det hela taget en mycket trevlig, kul och minnesvärd kväll, där Martins mellansnack påminde om hans tidiga stand up-shower (sa dom som var med då). Publiken i den vackra teatern formligen tjöt av skratt med jämna mellanrum.

Här är ett smakprov på Steve Martin och Steep Canyon Rangers, från ett framträdande hos Letterman för någon vecka sedan: