Sista dagen för två av tre skolbarn

I morgon är det sista dagen för två av tre skolbarn. Så fort ett läsår går. Åtminstone för oss vuxna. När jag själv gick i skolan var ett läsår oändligt. Antar att mina barn upplever det på liknande sätt.

Hur som haver. Big Brother går ur åttan och börjat high school till hösten. Syster Yster slutar sexan. Lillebror däremot har nästan två veckor kvar i skolan, stackarn. Han ska för övrigt på field trip till Vita Huset i morgon. Även de andra två ska ut på diverse roligheter i morgon, som dessutom ser ut att bli årets hittills varmaste dag. Enligt säker källa (dottern) ska det bli 103 grader. Farenheit, alltså. Vilket motsvarar cirkus 39,5 grader Celcius.

Det kan vara det varmaste jag någonsin upplevt i Distriktet, åtminstone som jag varit medveten om.

I övrigt denna dag: Passansökan för dottern på ambassaden. Nu är det bara att hoppas att passet hinner bli färdigt och hitskickat innan vi ska iväg på en planerad tripp till bland annat Kanada i om ett par veckor...

Och så en del jobb. Och rejält ont i ryggen. Kan det vara cyklingen?

Slutligen: Temperaturen i eftermiddags, omkring 36 grader, inbjöd till en pastasallad till middag. Till detta hutruns fantastiska curry- och chutneysås och fullkornsbaguette.

Suveränt!

Att cykla ger nya perspektiv

En härlig dag i Distriktet. Runt 32 grader varmt och en stilla bris. Tog två motionstimmar på förmiddagen och eftersom jag tillfälligt (?) lagt löparskorna på hyllan på grund av en löjligt skada (stortån), ägnade mig åt min nygamla hobby - cykling. Har den senaste veckan kört cykelleder i södra Maryland och norra Virginia, totalt runt åtta svenska mil.

Det är som att upptäcka en ny värld i närvärlden. Capital Crescent Trail, som går härifrån där vi bor och upp till Bethesda och ännu längre, känner jag förstås till. Jag har både gått, sprungit och cyklat längs den tidigare. Men aldrig hela vägen. Det gjorde jag för någon vecka sedan. Mycket trevligt. Trailen löper så småningom ut i Rock Creek Park och via den kommer man sedan tillbaka till startpunkten.

Häromdagen cyklade en av flera trails i norra Virginia, riktning norrut. Och i dag begav jag iväg på en loop i samma område, men söderut. Delar av cykelleden löper längs en gammal banvall (W&OD Railroad, nedlagd i slutet av 1960-talet), precis som Crescent Trail i Maryland (B&O railroad, nedlagd ungefär samtidigt). Efter ungefär tre svenska mil kommer man fram till National Airport, belägen vid Potomac River strax söder om centrum.

Det roliga med att ta sig fram medelst cykel är att man faktiskt kan tillryggalägga rätt avsevärda sträckor på rätt kort tid. Och framförallt att man hamnar på ställen eller i områden som man aldrig kommer till med bil eller via löpning/gång.

Ett alldeles lysande sätt att se huvudstadsområdet ur nya perspektiv, helt enkelt.

I övrigt kan rapporteras att hustruns tid på femkilometersloppet i lördags nu kommit: 30:33. Nytt pers med nästan en halvminut! Nästa år måste målet vara att ta sig under 30 minuter. Om hon bara hinner ut och träna ett par gånger före loppet, så fixar hon säkert det...

Imponerande slututställning i dotterns skola

I dag var vi på Syster Ysters skola (samma skola där presidenten har sina barn i och vice presidenten har några av sina barnabarn) (inte för att jag vill skryta på något sätt, men betydelsen av ett nätverk kan ju inte överskattas) och tittade på deras expo av resultatet från årets studier. Här fanns en massa roliga och tankeväckande och spännande saker utställda. Dottern hade bland annat gjort en exakt och skalenlig modell av penna, gånger hundra i storlek (tror jag). Hon hade även tillverkat en soldriven bil, sammanställt en massa intressant statistik, skrivit en bok, ritat en världskarta och väldigt mycket annat. Otroligt imponerande!

Och övriga kids i hela sjätte årskursen presenterade sina projekt på liknande vis. Bra idé med en slags slututställning som en sammanfattning av studieåret.

Sedan åkte vi till ex mexikansk restaurang och åt lite god och kryddstark mat, innan det var dags för party på det svenska residenset. Detta på grund av nationaldagen, förstås. Massor av folk där och en del bekanta. Ambassadören höll tal och EU-minister Birgitta Ohlsson, som landat ett par timmar tidigare, gjorde detsamma. Sedan var det knätofs och nyckelharpa och fiolspel och svensk jordgubbstårta i den vackra kvällen.

Residenset är en imponerande fastighet som ligger strax intill American University ett par kilometer från där vi bor. Huset är en slottsliknande, italieninspirerad byggnad och tomten, eller parken snarare, är gigantisk. Komplett med en tennisbana långt därborta mot horisonten. Det var där dåvarande vicepresidenten och sedemera presidenten George Bush den äldre brukade lira när andan föll på.

I övrigt denna vackra dag i Distriktet: Pedro fixade och grejade en del i morse. Bland annat röjde han ur kökslådor och -skåp. Sedan stack jag ut och cyklade på nya vindlande vägar i Virginia en dryg timme för att få lite motion (det har ju klagats våldsamt på min kropp bland kommentarerna på bloggen undert den senaste tiden, så jag kände ett behov av att göra något) (inte för att det behövs) (men i alla fall).

Jag är även skyldig er en musrapport: Vi har haft tre laddade fällor uppsatta i matrummet i tre veckor. Resultat: Nada. Niente. Nothing. Nichts. Kein. Null. Noll.

Å andra sidan var det ett tag sedan vi sist såg en mus ila förbi. Så det kanske har löst sig i alla fall.

Apropå fyrbenta vänner: Dagens stora samtalsämne var kusinernas nya hund, Mira. Likadan sort som presidentens, för övrigt. Allt handlar ju numera, som bekant, om att skapa sig ett vettigt nätverk.

Stoppad av en vänlig polis

Min fantastiska hustru har gjort det igen - och med all sannolikhet ännu bättre än förra året!

I lördags morse gick vi, hustrun, dottern och jag, upp i ottan. En snabb frukost och sedan iväg in till National Mall, medan grabbarna låg och sov i godan ro.

Det var dags för hustruns fem kilometer långa lopp. Det har blivit något av en tradition - om man nu får lov att kalla något som man gjort två gånger för en tradition. Halv åtta på morgonen var skorna knutna, det lilla chippet på plats, nummerlappen likaså och hon var redo. Dottern och jag bildade en liten, men ytterst intensiv hejarklack och vi sprang till ett i förväg utvalt ställe, där vi stod och väntade.

Vi behövde inte vänta särskilt länge. Hustrun kom springade i rekordtempo. Av allt att döma slog hon sitt tidigare personliga rekord på 31 minuter, men vi vet inte säkert eftersom de ännu inte publicerat resultaten.

Dottern sprang med som stöd den sista kilometern och såg till att hustrun inte tappade fart.

Väl i mål var båda tjejerna rätt trötta, men glada och nöjda. Hustruns bedrift är anmärkningsvärd. Hon har i ärlighetens namn inte hunnit träna många meter denna vår.

Starkt jobbat!

Lördagen fortsatte sedan med diverse aktiviteter. Lillebror hade match mitt på dagen. Syster Yster umgicks med vänner och försvann så småningom hem till en kompis för en sleep over. Big Brother ägnade en stor del av dagen till att göra klart något slags konstnärligt projekt till skolan. Och dessutom var vi på den traditionella "Spring Fest" på vår lokala skola hela eftermiddagen. Skolgården vars om vanligt fylld med diverse vattenlekar, hoppborgar, klätterväggar... Fullt ös i tre timmar.

Kvällen rundades av med stillsam grillning i trädgården samt ett par kalla Sam Adams för er ödmjuke bloggares del. Mycket trevligt, mycket gott.

Även i dag, söndag, har det varit full fart med bland annat en stor baluns på Syster Ysters skola och en mycket trevlig middag hemma hos svenska vännerna Karin och Martin och derad kids.

På vägen hem blev vi stoppade av en ytterst vänlig polis som påpekade att jag inte stannat helt och hållet vid en stoppskylt (jag saktade bara in och kollade så att kusten var klar, vilket i stort sett alla gör här i Distriktet - nästan varenda korsning är en så kallad fyrstoppskorsning här). Men han hade naturligtvis helt rätt. Det var en stoppskylt och jag hade inte stoppat. Det var bara att erkänna och be om ursäkt. Han lät mig dock komma undan med en varning. Så det varken böter eller prick den här gången...

Hustrun strax efter klockan 7 i lördags morse. Redo för sin tävling.

Bloggaren och packåsnan i väntan på hustruns ankomst. 40 000 deltog i loppet. Hälften gick, hälften sprang.

Hejarklacksmedlem nummer två. En härlig morgon i Distriktet.

Lillebrors fotbollscoach Frank går igenom taktiken i halvtid. Laget vann med omkring 7-4. Lillebror hade ett rungande skott i stolpen, men lyckades inte göra mål den här gången...

Eftermiddagen var vikt åt "Spring Fest" på vår lokala skola. Här försöker Lillebror få ner en kompis i vattnet. Träffarn man den röda knappen i mitten åker plankan ner och det som sitter där åker ner i baljan. Eftersom det var så varmt så var det betydligt mer populärt att sitta på plankan än att kasta prick...

Kul att sjunga i kör

De intensiva dagarna i Distriktet fortsätter. Det känns som om jag ständigt ligger efter en dag. Så idag får ni en rapport från i går, fredag. Dagens händelser berättar jag om i morgon.

Det största i går var Syster Ysters körkonsert på skolan. En ren och skär njutning. Påminner mig om min egen tid i skolkören. Jag var en av de få killarna som var med. Vi var väl ungefär tre grabbar och 57 tjejer.

Jag har alltid älskat körmusik. Jag kommer ihåg när vi hade skolavslutning i kyrkan (vi pratar tidigt 1970-tal här) och jag tyckte att skolkören sjöng så vackert så jag nästan började gråta. Så fort jag började i mellanstadiet anmälde jag mig och fick vara med. Sedan var jag med i kören under resten av grundskolan.

I vuxen ålder har jag ofta tänkt att det vore himla kul att börja sjunga i kör igen. Men det har liksom aldrig blivit tid... Både far och mor har alltid varit med i olika körer, så det har alltid funnits nära och naturligt i familjen. Och det är väl aldrig för sent, antar jag. Jag menar, kan jag ta MC-kort i så här mogen ålder, kan jag väl gå med i en kör. Någon gång.

I övrigt kan jag rapportera om fortsatt finfint väder. Jag kan redan nu avslöja att jag bjöd på grillmat denna lördagskväll. Mer om det i morgon.

Syster Ysters skolkör. I publiken bland andra presidentens dotter.

Dottern mitt i kören. De framförde sex sånger. Stor succé, förstås.

Moving Up to High School

Fortfarande varmt och skönt i Distriktet. Men jag har förstått att ni inte klagar i Sverige heller. Åtminstone inte i trakterna runt huvudstaden. Äldste sonen slog följe med brorsan och mina brorsbarn och har varit ute i skärgården i flera dagar. Enligt rykten har han (sonen) till och med hoppat i vattnet tre gånger.

Här i DC är dagarna mest fyllda av skolaktiviteter. Och för Big Brother skrivs det historia just nu. Han går in på sin sista vecka i middle school. I höst är det dags för high school. Jag vet inte hur det är numera, men förr - när jag var ung - var det en rätt stor sak att sluta högstadiet. Men det svenska skolsystemet är ju inte riktigt detsamma som det amerikanska. Och för Big Brothers del så innebär uppflyttningen till high school naturligtvis en del förändringar, men inte alls lika stora som det är mellan grundskolan och gymnasiet i Sverige, efter vad jag kan förstå i alla fall. Han kommer att gå kvar på samma skola, en del lärare är desamma och en hel del annat likaså.

Hur som helst. I går kväll (torsdags) var det dags för "Moving Up Ceremony". Ett par timmar med musik, tal, poesi, bildspel och annat fint inför en fullsatt teater på skolan.

Här är lite bilder:

Strax innan eleverna tågade in.

Och nu var de på plats. Big Brother såg samlad och fokuserad ut.

Här kompar han klasskompisen Kali som sjunger en finstämd sång.

Och här är det bandet som framför en av sina hits inför en hänryckt publik.

Sent i går kväll blev det en syskonkram vid hemkomsten. Syster Yster hade framträtt med sin kör samtidigt som brorsans ceremoni. Som tur var så hade kören en reprisföreställning i dag - rapport kommer.

Slutligen en riktig bi-sak: Det kollektiva bi-självmordet. Här ligger djuren i drivor på vårt tak. Jag kan meddela att de fortsätter att frivilligt dyka ner i den där fläkten (se tidigare inlägg).

Kollektivt bi-självmord

Många blir bindgalna (härligt ord) i värmen här i Distriktet. Sedan ett par dagar tillbaka har vi till exempel kunnat konstatera att grannens bin (se tidigare irriterade bi-inlägg) valt att begå kollektivt självmord i den andra grannens nyinstallerade AC-anläggning.

AC:n står på grannens tak, några meter utanför hallfönstret på vår tredje våning, och döm om vår förvåning när vi såg hur det plötsligt låg drivor med döda bin runt anläggningen.

Självmordet går till på följande sätt. Bina flyger ner i den fläkt som snurrar runt i en våldsam fart bakom ett galler på maskinens ovansida. De följer med några varv i propellern, kastas ut, tar sig runt några varv på egen hand - uppenbarligen tämligen snurriga - och lägger sig sedan och dör på taket.

Uppskattningsvis ligger det nu runt 10 000 döda bin utanför fönstret. Och det kommer ständigt nya glada utmanare till denna uppenbarligen hejdlöst lockande karusell.

Det är inte otänbart att de alla lider av någon form bi-polär åkomma.... Att hålla på med sådana där bi-sysslor är inte så bra.

Inga fler bi-satser om det. Lovade att publicera några bilder på Big Brothers gig i går. Varsågoda:

Big Brother med basen. Sångaren i förgrunden.

Och här har han hängt på sig huvudinstrumentet, elplankan.