Lite bilder i väntan på stormen

Här blir det mer och mer hysteriskt inför helgens befarade hurrikan. Irene väntas nå Distriktet någon gång på lördag eftermiddag/kväll och TV-nyheterna upptas helt av denna tropiska storm.

Händelserna i Libyen och den globala ekonomiska krisen är som bortblåsta...

I väntan på orkanen så har jag roat mig med att plocka ut lite bilder från "den andra" kameran - vår gamla som jag tog med mig i somras som back up. Faller andan och lusten på, kanske det blir lite fler sommarbilder vad det lider - från "den första" kameran.

Syster Yster ute i styv bris nere i Grötviks hamn i Halmstad...

...medan Lillebror och kusin J diskuterade livets väsentligheter på bryggan.

Själv lånade jag svärmors motorcykel och åkte tvärs över landet till...

...Småland. Visst är det vackert. Bilden är från skärgården norr om Oskarshamn - på en liten ö där tillbringade många somrar som barn.

Sedan åkte jag ut på en båttur i samma trakt, tillsammans med...

...mina kära vänner Tommy och Helge. Här vilar vi ut på det klassiska Mörtfors pensionats veranda efter båtturen.

Dammen i Mörtfors. Så vacker.

Oskarhamns varv. Här jobbade farsan. Här jobbade farbror Erik. Här jobbade farfar Ludde. Här har jag själv jobbat. En vinter knackade jag is och skottade snö uppe på svetshallarna, 30 meter ovan jord.

Och här jobbade mamma i några år.

Efter några trevliga dagar i Oskarshamn, tog jag färjan över till Byxelkrok, Öland. Det blåste kuling och jag tillbringade hela överfarten nere på bildäck eftersom jag var livrädd att svärmors båge skulle ramla i de rätt rejäla dyningarna.

Men det gick bra och jag kunde köra iland på Öland utan några bucklor. Här är cykeln parkerad på norra allvaret. Jag gillar verkligen Öland. En kompromisslös ö, på något sätt.

Strax utanför Böda hälsade jag på några gamla bekanta från Distriktet. Familjen H har sitt sommarviste här. Det var himla kul att återse Martina, yngsta dottern E...

...big sister L och...

...och Bob!

Därefter körde jag några mil söderut och hälsade på mina gamla vänner Birgitta, Staffan och deras dotter M. Här även med några av deras vänner. Efter en trevlig eftermiddag med dom, tog jag bågen över Ölandsbron och tog mig tillbaka till västkusten igen.

Några dagar senare gick svärfar, Big Brother, Lillebror och jag på nya Gamla Ullevi. Bilden är tagen före matchen startade, så svärfar var fortfarande glad. GAIS vann rätt komfortabelt över Bollklubben från Halmstad...

Så blev det ett snabbt hopp till kusinträffen på Bergholmen. Här är hela gänget, utom åldermannen Anders som befann sig på annan ort. Vi hade en väldigt trevlig eftermiddag och kväll - tack alla!

Är det Gert Fredriksson? Nej, det är ju brorsan! Kolla vilken stil... De två nya kajakerna på Bergholmen användes flitigt...

...liksom surfingbrädan. Här är det Lillebror. Syster Yster och kompisen O som är ute och paddlar.

Min hustru. Sveriges i särklass vackraste kanotist.

Big Brother föredrog att paddla knästående. Vädret var kanon under våra dagar i södra Nynäshamns skärgård, som synes.

Och nätterna var inte så dumma heller.

Storm på G och blott Sverige svenskt smågodis har

Nästan en vecka räckte det, det svenska smågodiset som jag inköpte på Konsum Brommaplan dagen innan avfärden tillbaka till Distriktet. Men nu börjar det bli obönhörligt tomt i påsen. Tragiskt. Fast det är väl å andra sidan ett klart och tydligt exempel på ett så kallat i-landsproblem...

Här är annars tillvaron fylld av naturfenomen just nu. Knappt har jordbävningens efterskalv klingat av (ett kraftigt kom visst den gångna natten, men då sov jag sött och märkte inget), förrän nästa potentiella katastrof rullar in: hurrikanen Irene. Och då pratar jag verkligen inte om min syrra i Skogås som råkar ha just det namnet.

I helgen väntas hon nå in över land, sannolikt i trakterna av Outer banks i North Carolina, och folk här i DC pratar knappt om något annat just nu. Det bunkras varor i butikerna så det står härliga till, jag var och handlade i eftermiddags och när jag var klar och kom ut på parkeringsplatsen var det knökfullt - bilister stod i kö för att få en p-plats. I tidningar, radio och TV tipsas det om hur man klarar sig utan el, alla utgår ifrån att det blir omfattande strömavbrott.

Det gäller också att säkra alla lösa föremål utomhus, som cyklar, soptunnor, presenningar och så vidare. Tanka bilen och se till att inte ställa den under ett träd som kan blåsa ner. Ladda alla mobiler och datorer och andra laddningsbara fiffiga små eleltroniska underverk.

Kol har vi hemma, så vi kan laga mat på grillen. Vi har gott om vatten och ljusförrådet är välfyllt. Middagar för åtminstone en vecka. Toalettpapper i mängd.

Vi ska nog klara oss.

Det enda som vi egentligen saknar är väl svenskt smågodis.

Slutligen: Lillebrors skola var öppen som vanligt i dag, efter en dags earthquake-break. Alla skolor är faktiskt igång i Distriktet. Utom en:

School Without Walls.

Hur en skola utan väggar kan drabbas av jordbävningsskador övergår dock mitt förstånd.

Earthquakebrake i Distriktets alla skolor

Kommer det mer än en centimeter snö här i Distriktet blir det snökaos och samtliga skolor stänger. Snowbreak.

Nu har vi fått uppleva något alldeles nytt: Earthquakebreak.

Gårdagens jordbävningsnivå var väl ungefär ekvivalent med snönivån en normal vinterdag i Distriktet: 5,8 på Richterskalan är förstås vardagsmat på den amerikanska västkusten och det finns väl knappast en skola som håller stängt för det. Precis som att en centimeter snö är vardagsmat för invånarna i Chicago och inte leder till några snowbreak där.

Men här har alltså samtliga kommunala skolor i dag hållit stängt på grund av jordbävningen.

Nu gjorde det inte särskilt mycket för vår del, vi hade ändå ett läkarbesök inplanerat för hela barnaskaran. Och av erfarenhet visste jag att detta besök skulle ta i stort sett halva dagen i anspråk. Vilket det naturligtvis gjorde. Framåt lunchtid var vi hemma igen, barnen försedda med diverse plåster och annat efter att ha tagit sänka, fått vaccinationer av olika slag (vara ett var ett nässpray mot flunsan), testats för TBC, kollat syn och hörsel, vägt sig och mätt sig och pratat allvar med doktor Sexter, som redogjorde för hur vikten det är med bra kost och mycket motion.

Den här gången svimmade faktiskt inget av barnen, vilket får anses vara en kraftig förbättring jämfört med förra årets besök då två av tre tuppade av när blodprovet skulle tas. Det måste vara min lysande pedagogiska förmåga som firade nya triumfer.

På eftermiddagen försvann de både större barnen åt varsitt håll med kompisar, medan Lillebror och jag beslutade oss för att dra nytta av det finfina vädret och sticka bort till vår kommunala utomhuspool. Där blev vi kvar rätt länge...

I morgon är det slut på earthquakebreaken. Business as usual, med andra ord.

Jordbävning i Distriktet

Jag satt i godan ro på ett möte på den svenska ambassaden och diskuterade ett kommande seminarium, när golvet plötsligt började röra sig.

Sedan rörde det sig igen. Jag förstod att jag var med om mitt livs första ordentliga jordbävning. De första två skakningarna följdes av en riktig rejäl och när saker började falla från hyllorna i de omgivande kontorsrummen, insåg vi att det nog var bäst att lämna House of Sweden.

Väl utomhus kunde vi konstatera att folk strömmade ut från omgivande byggnader. Alla undrade förstås vad som hänt - "was it really an earthquake?" - och någon tog upp risken för att det skulle komma en tsunami. Jag tittade ut över Potomac River och sa att den risken nog är rätt liten. Någon fyllde i att vi möjligen skulle bli en aning oroliga om vattnet plötsligt drog sig tillbaka...

Jag försökte ringa familjen, men hela mobilnätet verkade helt utslaget. Inte av själva jordbävningen, utan på grund av att alla gjorde exakt samma sak som jag: ringde.

Hur som helst. Efter någon halvtimme kunde vi återuppta vårt möte och jag fick även ett sms från hustrun som meddelade att allt var bra.

Enligt uppgift hade jordbävningen en styrka på 5,9 och sitt epicentrum någonstans nere i södra Virginia. Den kändes tydligen längs hela östkusten, ända upp till Toronto.

En synnerligen intressant och rätt skrämmande upplevelse. Plötsligt fick jag en smula insikt i hur det måste ha känts i Japan i våras, även om detta naturligtvis blott var en västanfläkt jämfört med vad som hände där.

Jag har inspekterat huset och allt verkar okej. Enligt uppgifter i medierna ska en mindre tornspira på National Cathedral har skakat loss och kraschat mot trappan nedanför. Ingen verkar dock ha blivit skadad.

På Lillebrors skola hade alla barnen evakuerats, men det var tydligen ingen panik eller större oro.

Hur som helst, man blir onekligen rätt omskakad när sådant här händer - i ordets rätta bemärkelse.

Första skoldagen för Lillebror

Så var det då dags för första skoldagen för Lillebror. Han började i tredje klass och första skoldagen var hur bra som helst - bäst var rasten! Han var dessutom mycket nöjd över att flera av hans bästa polare hamnat i samma klass.

Det slår mig att Syster Yster började just i third grade när vi flyttade hit för fyra år sedan. Det känns som i går, men samtidigt har ju så himla mycket hänt och den spända nervositet som vi nog alla kände när dottern och Big Brother travade iväg till skolan den första dagen för fyra år sedan, den infann sig inte i dag. Lillebror var hur lugn som helst och det var uppriktigt sagt jag med.

På skolgården blev det många kramar och kära återseenden, både för barnen och för oss vuxna. Det var knappt att jag lyckades slita mig loss, men jag var tvungen för Big Brother stod och trampade otåligt hemmavid. Jag hade nämligen lovat att köra honom till fotbollsträningen, som inleddes i dag. Han ska träna tre timmar om dagen under de två veckor som återstår innan skolstarten för honom och Syster Yster.

I övrigt har dagen mest präglats av jobb vid skrivbordet.

Vardagen är sålunda tillbaka här i Distriktet.

Lillebror redo för första skoldagen, komplett med ryggsäck, lunchbox och alla prylarna på "the supply list".

Vid skolporten. Lillebror såg verkligen fram mot att börja skolan...

...och han blev inte direkt mindre entusiastisk när det visade sig att flera av hans bästa kompisar nu går i samma klass.

Masssor av kids och ännu fler föräldrar samlades på skolgården när rektorn hälsade välkommen.

Lillebror efter skolan i dag, tillsammans med sin nya lärare, Mr Faden.

Funna väskor och handling inför skolstart

Jo, väskorna kom till slut. Sent på förmiddagen knackade det på dörren och en svettig man kånkade upp våra fem väskor uppför yttertrappan. Tydligen var det rätt många väskor som försvann för Continental i går...

Denna söndag i Distriktet har i stort sett helt och hållet ägnats åt att reclaima huset. Vi har packat upp, ställt i ordning, rensat i kylskåp, röjt i källaren, satt igång diverse tekniska apparater och tusen andra små och stora saker.

Dessutom tog hustrun fram Lillebrors "supply list". Eftersom han börjar skolan i morgon var det milt uttryckt hög tid att köpa hem allting på listan. Det är ju så i USA (åtminstone på de flesta ställen) att föräldrarna ska leverera en hel del material till skolstarten. Det är pärmar, block, pennor, sudd, saxar, hushållspapper, linjaler och en hel del annat.

För Lillebrors del slutade investeringen på nästan 100 dollar, en liten rolig utgift så här efter semestern. Lägg dessutom till att även de andra två kidsen har liknande listor, så blir slutsumman rätt rejäl. Särskilt förstås för de familjer som kanske inte har det så gott ställt.

Nu är det eftermiddag här i Distriktet och vi upplever precis det första åskovädret efter hemkomsten. I vanlig ordning är det närapå tropiskt till sin karaktär, det mullrar och blixtrar oavbrutet. Kanske bäst att stänga av datamaskinen...

Fem väskor senare

Vi har landat lyckligt och väl efter skuttet över Atlanten och pustar nu ut i hemmets lugna vrå.

Jag vet inte om det är åldern, ökad bortskämdhet eller något annat, men de här resorna blir bara jobbigare och jobbigare. Tycker jag, i alla fall. Gå upp i ottan, checka in enligt alla konstens regler i automater som aldrig verkar fungera, säkerhetskontroll, slagsmål om handbagageplats, stressa ut ur planet för atthinna till ett annat, passkoll, vänta på väskorna, igenom tullen, checka in väskorna igen, ny säkerhetskontroll, nytt slagsmål om plats för handbagage.

Ja, ni fattar.

Men vi hann med det anlutande Washingtonplanet från New York med runt 20 minuter tillgodo och sedam landade vi i tid och glada i hågen gick vi iväg för att hämta våra fem incheckade väskor.

Och som vi väntade. I en och en halv timme. Sedan insåg våra trötta hjärnor att något gått snett. Hustrun gick iväg för att kolla upp det hela och kunde sedan bara konstatera att väskorna var - försvunna.

Så vi åkte hem utan dom.

Nu jagar hustrun Continental och vi båda muttrar och grymtar om att det snart inte finns några flygbolag kvar att flyga med eftersom vi bojkottar i stort sett allihop på grund av diverse malörer.

Hur som helst. Vi hoppas att det löser sig. Och vi, inklusive de tre barnen, kom i alla fall fram.

Här i DC är det runt 28 grader varmt så här på lördagskvällen och det är onekligen rätt skönt att vara hemma igen. Försvunna väskor till trots.

Men jag vill passa på tillfället att rikta ett varnt och innerligt TACK till alla er som vi på olika sätt umgåtts med under sommaren i Sverige. Det är i sanning en ynnest att ha så många trevliga och kära vänner och släktingar. Jag önskar bara att vi hade haft mer tid att träffa alla ännu mer...

Ett alldeles särskilt tack till våra "hyresvärdar", svärmor och svärfar, brorsan och Linda samt till stora storebror som fixade fram bilen från vinteridet.

Nu ska jag gå och ta en kall öl och sörja det faktum att Dime lyckades tappa bollen i 89:e minuten så att Malmö FF kunde göra 2-1 mot GAIS.

För övrigt kan jag rapportera att hustrun precis meddelade att väskorna nu är funna och de sannolikt ska levereras mellan midnatt och klockan tre på morgonen, lokal tid.