Ny dödsskjutning på Virginia Tech

Okej, jag får väl erkänna att Caps spelade riktigt bra i går kväll och slog Ottawa med 5-3. Efter vissa problem dock, Senators ledde en stor del av matchen och det var först i sista perioden som Caps kom igång ordentligt. Men då slog det gnistor. Laget har verkligen potentian. Synd bara att spelarna visar det så sällan...

Syster Yster vaknade med lite feber i morse, så hon fick vara hemma från skolan. Förhoppningsvis kan hon gå i morgon, fredag. Hon är jätteledsen över att ha missat två konserter med sin skolkör, de ska ha en i ett varuhus i kväll. Men i morgon kommer en ny chans, det är uppträdande på skolan. Vi ska vara där och dokumentera. Om hon är frisk, vill säga.

Annars har dagen präglats av ytterligare en skottlossning på Virginia Tech, det tekniska universitet i södra Virginia som för några år sedan drabbades av en tragedi då 33 personer dog på grund av en galning. Den här gången har två personer hittats döda. Men när jag skriver det här så är gärningsmannen fortfarande på fri fot.

"Det är inte vapen som dödar människor, det är människor som dödar människor", säger förespråkarna av fri tillgång till vapen. Och det finns många förespråkare i det här landet. Just Virginia har en av de mest libarala vapenlagarna i landet. Vem som helst som är myndig kan gå in i vapenbutik och köpa sig en pistol. Utan koll, utan krav, utan frågor.

Makalöst.

I rest my case.

Sjuk dotter och befarat snökaos

Nä, det blev varken en ny telefon eller någon körkonsert för Syster Yster.

Man blir ju alltid lite orolig när skolsyrran ringer hem, vilket hon gjorde i eftermiddags.

"Din dotter mår inte så bra, har du möjlighet att hämta henne?"

Jag släppte förstås allt jag hade för händer och fötter, fixade så att en kompis kunde hämta Lillebror (hustrun var ute och umgicks med Newt, Michele, Rick och de andra) och stack iväg till Syster Ysters skola.

Nu verkar det inte vara så farligt. En liten gnutta feber, halsont och huvudvärk. Vi får väl se hur det utvecklas. men någon konsert blir det inte.

Och ingen ny telefon heller. För i det här vädret kändes det inte lockande att gå ut om det inte var absolut nödvändigt. Det har regnat och varit halvskymning hela dagen. Och nu blir det dessutom kallare. Väderfolket har varnat för uppemot en inch med snö med start om någon timme.

Snökaos att vänta, med andra ord. NPR, National Public Radio (ungefär USA:s P1), gick ut med goda överlevnadsråd i morse: Se till att ha ordentligt med mat, ficklampor, batteridriven radio, batterier, vatten, etc etc osv osv hemma.

Jag säger då det.

Nu ska jag ladda upp inför krisen med lite TV-hockey. Caps mot Ottawa. Capitals har förlorat fyra av fem matcher med nya coachen. I princip det enda de blivit bättre på är att tackla, slåss samt sitta i utvisningsbåset.

Något annat var väl i och för sig inte att vänta under Dale Hunters ledning.

Ett människoår är lika med 20 datorår

Maskinerna runt mig faller samman. Datorn som jag just nu sitter och skriver på låter alltmer ansträngd för varje dag. Det är väl en tidsfråga innan den ger upp, antar jag. Men jag ska inte klaga, den har fungerat i stort sett utan problem i snart fem år (förutom att jag inte kunnat köra DVD:er eller CD-skivor på den de senaste tre åren). Det är väl inte många laptoppar som når denna ålder numera, skulle jag tro.

Om ett människoår är sju hundår, så är ett människor lika med 20 datorår. Minst.

Och i dag, när jag tog fram min telefon för att ringa ett samtal, så var skärmen förändrad och omöjlig att läsa.

Jag provade förstås med klassikerna: Stängde av och satte på, tog ut batteriet, skakade om den, knackade på skärmen. Inget hjälpte. Inte ens dottern kunde fixa den.

"Du får gå och köpa en ny", sa hustrun.

Så det får bli en tur till Verizon i morgon. Inte mitt favvobolag direkt. Men jag har väl inte så mycket val, antar jag.

I övrigt denna tisdag i Distriktet:

• Cyklade bort 605 kalorier på 40 minuter nere i gymmet i förmiddags. Karaktär och disciplin.


• Regn, regn, regn. Men nästan 20 grader varmt.


• Möte med föräldraföreningen på vår kommunala skola i kväll, massor av folk och stort engagemang. Vilken skillnad jämfört med för fyra år sedan. Då var bara vi närmaste sörjande som kom.

I morgon ser jag fram mot Syster Ysters körframträdande - återkommer med rapport.

Att aldrig vara förberedd på det värsta

Det har varit en lite tung och ledsam dag här i Distriktet. En av mina vänner från min tid i Skåne har hastigt avlidit i samband med en båtolycka i Gryts skärgård.

Vi har inte träffats på flera år, men hade av olika skäl rätt mycket kontakt via nätet under senare tid och det känns ordentligt när sådant här inträffar. Man är liksom aldrig förberedd på att det värsta kan hända - vilket kanske är tur vid närmare eftertanke.

Hennes man och ena dotter var också med på båten och ligger allvarligt skadade på sjukhus. De senaste rapporterna talar dock om "stabila lägen" för båda, så det är bara att hoppas på det bästa.

Jag kommer att minnas min vän som en oerhört varm, generös, god och öppen person. Hon stod precis på tröskeln till ett nytt yrkesliv och var så full av lust och entusiasm. Allting känns väldigt sorgligt.

Hon är redan mycket saknad. Av mig och av många andra.

Möjligen USA:s fulaste julgran

Helgen kom och gick i rasande fart, precis som vanligt. I lördags stack jag och storhandlade och slog sedan personligt rekord i idrottsgrenen "hur-lång-tid-kan-det-ta-att-hitta-en-parkeringsplats". Det tog 45 minuter innan en lucka uppenbarade sig. Jag har nog aldrig varit så nära att få en hjärtinfarkt i mitt liv.

Jag gjorde det grundläggande misstaget att åka iväg hemifrån någon halvtimme försent på lördagsförmiddagen. Kommer man till Georgetown efter klockan 11 är det liksom kört. Det finns inte en ledig plats och tiustusen bilar cirkulerar omkring i en fåfäng jakt efter en plats.

Jag lyckades till slut hitta en plats omkring en kvarts gångväg från huset. Hur kul som helst. Och orsaken till att just denna plats var ledig visade sig i morse, när jag skulle hämta bilen och ställa den närmare bostaden innan nästa invasion (bilburna kyrkbesökare på söndagen):

Jag hade ställt bilen under det träd där samtliga fåglar i Nordamerika samlas för att uträtta sina behov. Så det vara bara att ta fram hink och svamp och försöka hitta bilen under all skit. Bokstavligt talat.

Lördagen var annars ytterst trevlig, med sympatiskt väder och en oerhört skojig middag i glada vänners lag. Det blev ett sent sänggående och min karaktär och disciplin när det gäller diet fick maka på sig en aning...

Men å andra sidan har denna söndag innehållit rätt mycket fysiska aktiviteter. Förutom att tvätta bilen på morgonen, så gick vi, hela gänget, på en långpromenad in till the National Christmas Tree. Själva trädet var en besvikelse precis som vanligt (fulare julgran får man leta länge efter), men promenaden i solskenet var finfin.

Här är lite bilder från dagen:

Bloggaren vilar ut på Starbucks efter att ha tvättat bilen i arla morgonstund.

Sannolikt USA:s fulaste julgran. Märkligt nog är det denna gran som är nationens huvudjulgran och som traditionsenligt tänds av presidenten varje år. Dock ska sägas att den är snyggare i mörkret, när belysningen är tänd.

Familjmedlemmarna står chockade och beskådar riks-julgranen.

Det är roligare att kolla in alla modelljärnvägar som monteras upp runt riksgranen.

Bekant byggnad i julutstyrsel. Därinne bor Systers Ysters polare, presidendöttrarna.

Jesusbarnet dök upp helt oväntat.

Dotter med julgranar. Runt National Christmas Tree finns inte bara en massa modelljärnvägar utan också en julgran från samtliga delstater. Plus en från Distriktet.

Lillebror i tomtens verkstad, som ligger omkring hundra meter från riksjulgranen.

Big Brother har vuxit ikapp hustrun. Men hon fuskar genom att sätta på sig skor med klackar. Här är hon uppenbarligen upptagen med att bevaka vad Obama har för sig därborta i huset.

Men nu är hon vänd åt rätt håll. Som synes har Syster Yster några centimeter kvar innan hon är lika lång som sin mor. Sannolikt världens två snyggaste tjejer.

Vi mötte en svensk kändis

Tog en ledig eftermiddag och lämnade hemmakontoret för en färd ut till Ballston, Virginia. Ballston är känd för två saker, som lämpligtvis ligger i samma byggnad: Det stora köpcentret samt Kettlers Iceplex - Caps träningsarena.

På agendan stod klädinköp för Lillebror och Syster Yster (båda lediga från sina skolor denna fredag), men vi passade förstås också på att ta hissen upp de åtta våningarna till hockeyrinkarna. Det finns två och de ligger märkligt nog längst upp i huset.

Tyvärr hade Capitals redan tränat färdigt när vi kom. Jag pratade med några som kollat och enligt dom var det idel glada miner och leenden bland spelare och ledare.

Fan tro't.

Caps har förlorat fyra raka matcher och den nya coachen Dale Hunter har inlett med två 1-2-förluster. Det borde vara rätt kärv stämning i truppen just nu.

Hur som helst. På den andra rinken tränade ett annat NHL-lag: Ottowa Senators, vars lagkapten är göteborgare och heter Daniel Alfredsson, allmänt kallad Alfie. En levande legend bland nu aktiva spelare, så det var ju lite jul att se honom åka runt och göra sina konster på skridskoåkares vanliga vis. Jag ropade på honom på svenska, men han hörde mig inte. Däremot var det några andra spelare som vände sig om och senare fick jag reda på att det finns ytterligare några svenskar i laget.

Sedan tog vi hissen ner till mallen och shoppade loss på byxor, en skjorta och en kjol. Det kanske inte låter så imponerande, med det tog två timmar.

Nu är det tidig kväll i Distriktet. Vi har precis avnjutit färdiglagat mexikanskt och Big Brother ska iväg till sin high school-dans om en stund.

Caps nya stjärna kom förbi. Precis inköpt från Georgetown Penguins.

Syster Yster träffade sin gamla kompis Slap Stick. Det blev ett kärt återseende.

Svenska lagkaptenen Daniel Alfie Alfredsson i mitten. Till höger Ottowa Senators coach Paul Maclean, en gammal spelare. Det är tydligen skogshuggarmustascher som gäller i Ottowa.

När vi kom hem efter en eftermiddags intensiv shopping, var det perfekt att lägga sig i soffan och kika på denaste avsnittet av julkalendern.

Jul, jul, strålande jul

Torsdag i Distriktet och riktigt kallt. För att värma oss lite tog Lillebror och jag upp alla julgrejer från källaren i eftermiddags och började pynta så smått. Det sägs att man blir mer och mer lättrörd med åren och jag kände mig oneklige en aning berörd när våra adventstakar tändes i fönstren. Det var lite som att barndomen kom rusande tillbaka på något sätt.

Vi har väl kommit ifrån det där med TV:s julkalender en aning sedan vi flyttade hit, men Syster Yster klickade in sig på SvT:s webbplats och kollade in det första avsnittet nedan jag slumrade på soffan, helt slut efter allt julpysslande.

"Rätt bra men kort", var hennes omdöme efteråt.

Någon adventskalender har vi inte skaffat i år. Får väl ta tag i den biten vad det lider.

Förutom julaktiviteter har jag ägnat dagen åt att bland annat cykla bort 555 kalorier nere i källargymmet. Femte cykeldagen i rad. Och jag ser faktiskt en viss minskning i vikten, så träningen och min stenhårda diet börjar ge resultat. Eller var det möjligen en effekt av hårklippningen?

För övrigt har även Big Brother klippt sig hos Nello i dag. Så nu är vi snygga i håret, hela grabbgänget. Nu är det bara tjejerna kvar...

I morgon är både Lillebror och Syster Yster lediga från skolan. Big Brother går som vanligt. Men han ska å andra sidan på high school-dans under kvällen. Det slutar i vanlig ordning okristligt sent, halv tolv. Så det gäller att hålla sig vaken, eftersom han sannolikt förväntar sig en skjuts hem.

Det är tufft att vara tonårsförälder. Plötsligt förstår jag poängen med att ge 15-åringen en moped.