Jag har packat den sista lunchboxen

Jag har gjort min sista lunchbox!

Tanken slog mig nu i afton, när Lillebror berättade att de skulle bli bjudna på pizza på skolan i morgon - den sista dagen i de amerikanska skolorna för våra kids.

I morgon eftermiddag, fredag, börjar nämligen the Winter Break. Sedan är det ingen skola förrän vi anlänt till Estocolmo en bit in i januari. Stort. Omvälvande. Smått nervöst.

Måtte det gå bra. Måte barnen gilla den svenska skolmaten.

I morgon blir det sedvanlig avslutningsshow på Lillebrors skola och därefter läge att dela ut diverse svenska chokladkartonger och dito souvenirer till lärare, rektor och annan personal.

Syster Yster ska inte ha någon särskild samling på skolan (hennes kompisar hade ju ett gigantiskt överrasknings- och avskedsparty för henne för ett par veckor sedan), men även hon tar med sig lite presenter till favvolärarna och rektorn i morgon bitti.

Annars ser vi fram mot att den äldste sonen kommer hem sent i kväll  efter sex veckor i Australien. Jag ska strax iväg och hämta honom borta på BWI, flygplatsen som ligger mellan Baltimore och DC. Stackarn kommer väl att vara totalt jetlaggad ett tag framöver. Om jag fattat det rätt så ligger Sydney 16 timmar före amerikansk västkusttid. Här är klockan just nu 22, vilket innebär att den 14 på eftermiddagen i morgon down under.

Very confusing.

Dr. Anders pratar germs

Kan inte motstå att kopiera ur senaste veckoinfon från vår kommunala skola. Svärfar jobbar på sin amerikanska karriär:

Fourth Grade Study of Germs!


Health Talk with Dr. Anders! We had a visit last week from Dr. Anders (Joel's grandfather) who works with the Center for Disease and Control Department to teach us more about our bodies and how to stay healthy. Our fourth graders have become experts in germs and bacteria through their latest science unit, Healthy Humans. In our discussion with Dr. Anders we talked about prevention, history of diseases, symptoms of diseases, and healthy habits. Thank you for sharing your knowledge, Dr. Anders!

Konsten att hålla koll på saker och ting

Få saker stör mig så mycket som när saker och ting försvinner. Jag blir irriterad, vrång och missmodig, frustrerad och inte sällan totalt galet fokuserad på att försöka hitta det där som är borta.

Då är det tur att jag har hustrun. Låt mig ta två exempel från denna onsdag.

1. Jag har alltsedan vi sålde lägenheten i Bromma med en stigande desperation försökt hitta köpeavtalet samt kvitton eller fakturor på de renoveringar som vi gjort i lägenheten. Det är ju så fiffigt att man kan dra av nedlagda kostnader för inköp och renoveringar och därmed slippa skatta för hela försäljningssumman. Jag har letat i veckor, först i Stockholm, sedan här i Distriktet. Jag har letat i pärmar, i lådor, i kartonger, i bokhyllor, i källare, i skåp, i kök, i garderober, i badrum samt under sängar. Ingen framgång. Förgäves. Så i dag, när jag beklagade mig, sa hustrun stillsamt: Har du kollat i den där mappen som är märkt "Hemmet"? Nä, sa jag och gick iväg och hämtade mappen. Naturligtvis fanns alla papper där. Det sparar oss sannolikt några hundra tusen kronor...
2. Sedan åkte vi iväg och handlade i eftermiddags. Jag köpte bland annat en finfin yxa med hickoryskaft (min julklapp till mig själv) och kände mig nöjd och belåten när vi gick ner till bilen i parkeringsgaraget och skulle åka iväg. jag famlade efter parkeringsbiljetten, som jag fått stämplad och validerad efter konstens alla regler. Den var borta. Puts väck.Jag stannade bilen igen, gick ut och letade igenom alla fickor, plånbok, tittade under sätet, i handsfacket, mellan stolarna, i fickorna igen. Förgäves. Biljetten var borta. Jag blev alltmer irriterad och hustrun, som känner mig rätt väl efter mer än 16 års äktenskap, sa stillsamt: Vill du att jag ska köra ut? Det är ju nämligen så att man måste visa upp den där vailderade biljetten för att komma ut ur garaget. Har man ingen biljett blir det dyrt. Jättedyrt. Jag fixar det här, sa hustrun och vi bytte plats och efter fem minuters intensiv övertalningskampanj gick p-vakten - motvilligt - med på att släppa ut oss utan att kräva de 26.50 dollar som det egentligen skulle kosta.

Var biljetten tog vägen? Det är ett mysterium. Min teori är att den lömskt försvann in i springa som finns där mittkonsollen övergår i instrumentbrädan.

Sensmoral: Håll koll på saker och ting, så slipper du bli frustrerad. Alternativ: Skaffa dig en partner med sans och vett.

Avskedsparty på Lillebrors skola

Hade precis skrivit ett helt och komplett inlägg. sannolikt mitt livs bästa. Och sedan lyckades jag trycka på fel knapp och raderade alltihop.

Fy bubblan. 

Här är i alla fall ett gäng bilder från eftermiddagen som bland annat ägnades åt ett rörande avskedsparty i Lillebrors klass. Hustrun och jag gick över lastade med cupcakes och äppeljuice och kartor och svenska flaggor.

Det går fort nu. Barnen har bara tre dagar kvar i sina respektive skolor. Det känns onekligen en smula vemodigt. Tänk att fem och ett halvt år kan gå så fort.

Här är några bilder från dagen. Visst ser Lillebror ut som en ung James Dean på utomhusbilden? Som en ren bonus visar jag också vår ursnygga gran, nästan färdigklädd inför julen. 

Granen på plats

Så är då ännu en punkt avklarad på at-göra-listan: julgranen står nu på plats i vardagsrummet. Syster Yster och jag tvekade inte utan slog till direkt på julmarknaden vid Whole Foods uppe i Tenley Town. Bild? Nja, jag väntar tills den är klädd. Men jag kan redan nu avslöja att den är grön och har en massa barr.

I övrigt har denna dag ägnats åt ömsom plugg, ömsom övrigt. Jag har skrivit klart en längre uppgift till min universitetskurs. Enda problemet är att jag inte kan skicka in den eftersom jag inte kan logga in på skolans webbplats av någon anledning. Rätt frustrerande.

Jag har även varit hos optikern och kollat synen. Förutom den sedvanliga närsyntheten och långsyntheten och astigmatismen, sågs (obs vits) inga spår av andra problem. Beställde dessutom två par nya glasögon för den modesta summan av 699 dollar. Men då är dom progressiva, antiflexbehandlade och jättesnygga. Dessutom tror jag inte att jag behöver ha några fler glasögon i mitt liv nu, eftersom jag är så gammal. De här får räcka.

Både på Lillebrors och Syster Ysters respektive skolor var det lite speciellt i morse. Några fler vakter och lite spända - eller snarare allvarliga - anletsdrag bland lärare och föräldrar. Hustrun hämtade Lillebror och berättade att hans fröken fick ett fång rosor av en förälder. Händelsen i Newtown har nog satt sin prägel på många skolor runt om i USA i dag. Och när jag gick till optikern så kunde jag konstatera att de officiella flaggorna fortfarande var på halv stång utanför brandstationer och bibliotek.

Kalas för Lillebror

Tioårs-party i går för Lillebror. Egentligen fyller han inte förrän den 4 januari, men just då är vi av allt att döma mitt uppe i en omfattande och sannolikt fullständigt kaotisk flytt, så vi passade på att ha kalas redan i går. I vanlig ordning blev det ytterst intensiva timmar - men kul. Och Lillebror själv var hur nöjd som helst, liksom även gästerna (ehuru något hesa), vilket ju rimligen är det viktigaste när det gäller event av det här slaget.

Sedan sist har vi även hunnit med Luciafirande på House of Sweden. Väldigt vackert och som en ren bonus - till vår totala förvåning -  framträdde barnens kompis F med underbar solosång. Hon är en av tre systrar som alla har gått på vår kommunala skola här i stadsdelen och som vi lärt känna väl genom åren. Pappa Mark var också på plats - påtagligt stolt över sin yngsta dotter. Hon är bara tio år, tösabiten. Jag pratade med henne efteråt och hon berättade att hon tidigare sjungit för bland andra "the Swedish queen".

Syster Yster har varit på den klassiska baletten The Nutcracker, som spelas på anrika Warner Theatre i centrala DC. Ett helt tjejgäng var där, eftersom deras kompis J är med i uppsättningen. Sedan sov i stort sett hela gänget över hos just J. Jag hämtade Syster Yster för någon timme sedan. Hon såg lite blek ut, de hade visst somnat runt 4.30 i morse...

I övrigt präglas fortfarande mycket av den hemska skjutningen i Newtown. Medierna här är fyllda av nyhetsartiklar, analyser, debattartiklar och mycket handlar förstås om huruvida det är dags att göra något åt de generellt sett liberala vapenlagarna i det här landet. Som vanligt är motståndet mot skärpta lagar stort från vissa håll, med grundargumentet: "Guns don't kill people, people kill people". 

Håhåjaja.  



 Vi började med pizza, sedan gick vi ut i parken...

...därefter cupcakes och sist presentöppning. Däremellan? Sedvanligt kalaskaos.

Fullständigt obegripligt

Nyheten om att en 20-årig man skjutit ihjäl uppemot 30 personer, varav 20 små barn, på en skola i Newtown Connecticut, är obegriplig, hemsk och fullständigt horribel.

Själv ägnade jag hela eftermiddagen åt att ta hand om Lillebror och tre av hans kompisar - de var lediga från skolan denna fredag. Vi stack ner till isrinken, barnen åkte och jag tänkte sitta och plugga i solens sken. Men det var onekligen svårt att fokusera på organiseringen av den svenska statens dualistiska förvaltningsmodell. Vi föräldar stod mest och pratade om skolskjutningen och i takt med att nyheterna flöt in i diverse smarta telefoner runt rinken, blev stämningen allt mer nedstämd.

När jag kom hem för en stund sedan hade båda barnens skolor skickat ut e-post om tragedin och på TV rapporterar förstås alla nationella kanaler direkt från Newtown.

Vilken vinterledighet för alla de drabbade. Jag orkar knappt ens tänka på det. Så outsägligt sorgligt och så komplett vansinnigt och meningslöst. Det går inte att komma ifrån att man åter reflekterar över de generösa vapenlagar som finns i det här landet. Jag vet att reglerna ser olika ut i olika delstater och hur det ser ut i just Connecticut har jag ingen riktig koll på. Men det är aldrig särskilt långt att åka för att komma till en stat där man varken frågar efter licens eller namn för att få köpa ett skjutvapen.

För vår del räcker det med att promenera över bron till Virgina. Det tar en kvart.