Nä men nu...

...får det bli slut på det här. Vintern verkar vägra ge med sig. Här i DC är det den 1 mars om en kvart och när jag tittar ut genom sovrumsfönstret så snöar det.

House of Sweden, den svenska ambassaden i den amerikanska huvudstaden, arrangerar Vasaloppet i morgon, det är ju den första söndagen i mars. Och eftersom ingen räknar med att det ska ligga snö på marken den 1 mars på samma breddgrad som Madrid (jag vet att jag tjatar om detta, men det förtjänar attt sägas), så går loppet medelst cykel.

Men de kunde ju lika gärna ha ordnat ett riktigt skidlopp. Hallå, climate change. Det var väl inte åt det här hållet vi skulle?

Om livet och om att flytta

Fick en telefonrapport från brorsan i dag. Han och familjen är mitt i en flytt - från lägenheten inne i centrala huvudstan till en kåk i de västra förorterna. Jag frågade hur det gick och svaret var tveklöst:

- Jag längtar efter att få sätta mig ner och öppna en flaska vin.

Jag förstår honom. Att flytta innebär onekligen en massa jobb - och tendensen är klar, åtminstone om jag utgår ifrån mig själv: Varje ny flytt man genomför blir jobbigare än den förra. Mer prylar, mindre ork, högre ålder. Äventyrslystnaden och spänningen överskuggas allt mer av känslan att "det är så jobbigt".

Fast jag tillhör dom som tycker att det är kul att flytta, trots allt. Jag kan bli barnsligt förtjust i tanken på att vi ska flytta hit eller dit. Vart spelar inte så stor roll. Jag antar att det är förändringen i sig som lockar. Att det händer något, att man är on the move, liksom.

Men allt det där med att packa ner och packa upp och montera ner och montera upp och bestämma var allting ska vara och sätta ihop alla sladdar till TV:n och sån't. Det är jobbigt. Det slipper jag gärna.

Jag kommer ihåg hur skönt det var när vi kom hit till Distriktet och alla våra grejer fortfarande gungade i en container på väg över det stora Atlantiska oceanen. Vi hade några madrasser att sova på, en skrangligt bord och några fällstolar och två gamla fåtöljer. Grannarna kom in med en låda leksaker till barnen och livet kändes så enkelt på något sätt. Jag minns hur obeskrivligt trevligt det var att gå bort till Mr Lee och handla lite basvaror till frukost och ställa in mjölken och juicen och smöret och osten i det tomma och rena kylskåpet.

Vi kom till ett nytt hus, ett nytt land och till ett tomt kylskåp. Det var bara att börja på nytt.

Nu har det gått ett och ett halvt år och även om vi fortfarande upptäcker nya saker och lär känna nya människor, så är vår tillvaro mer etablerad och rutinartad. Konstigt vore det annars.

Men jag kan sakna de där första veckorna i augusti 2007, när huset och kylskåpet var tomt och vi skulle börja fylla både dom och våra liv med nya innehåll.

Äntligen rösträtt för Distriktets invånare

De runt 600.000 invånarna i Washington DC kommer sannolikt att få en formell representant med rösträtt i kongressens representanthus. Läs mer om detta på min andra blogg, Amerikareportage.

Kul.

Annars att rapportera: Jag var ute och sprang mer än en och en halv timme i morse. Lillebror fick kanonomdöme av sin fröken på dagens kvartssamtal. Och vädret blir allt trevligare: nästan 15 grader i dag.

Inget Valentine-kort från folktandvården

Dagen började med att jag tackade nej till Vals ödmjuka inbjudan att springa 20 kilometer tillsammans med henne. Tyckte det var lite kallt i luften. Typ. Fast egentligen var jag bara lat.

Som straff för denna outsägliga lättja, bestämde jag mig för att powerwalka till Big Brothers skola. En trevlig promenad på en knapp timme. Jag hämtade honom tidigare eftersom det var dags för det första återbesöket hos Dr Shefferman, vår egen ortodontist. Storebror har nu haft sin tandställning i fem veckor och nu skulle den dras åt ytterligare. Enligt doktorn såg allt bra ut och tänderna hade flyttat sig precis som de skulle.

Överhuvudtaget har det gått väldigt smidigt med tandställningen. Inga stora problem alls, lite ömhet de första dagarna bara. Och Dr Shefferman är en hyvens kille. Han ringde hem första kvällen och kollade så att allting var bra. Och på Valentine skickade han kort. Automatiskt via e-post, men i alla fall... Jag har aldrig fått ett alla hjärtans dag-kort från min tandläkare på Folktandvården vid Brommaplan såvitt jag kan komma ihåg.

Hustrun har arbetat hela dagen och hela kvällen och själv ägnade jag också rejält med tid åt hårt skrivjobb. Någon timme blev det väl i alla fall. Och så dammsög jag några av rummen också. Och var som sagt ute och gick.

Eftermiddagen och kvällen ägnades dels åt en intressant diskussion med Bob om huruvida det finns intelligent liv på andra planeter och dels åt en detaljerad analys av Obamas kongresstal hemma hos Raymond.

På fråga ett svarar jag: Det är väl inte omöjligt, men svårt att vara säker på. På fråga två svarar jag att vi båda tyckte talet var lysande. Och då hör det till historien att Raymond är republikan (om än inte särskilt trogen sådan).

I morgon är det torsdag och sista dagen i skolan för den här veckan för alla tre kids. Fredagen är ledig på grund av family conference på den ena skolan och end of the second trimester-ledigt på den andra (fråga mig inte varför de stänger skolan på grund av det).

Vädret, undrar ni. Jo. Lite varmare äntligen. Solen tittade fram och tinade frusna leder och ett tag på eftermiddage orkade faktiskt temperaturen upp över tio celcius. Så i morgon kan jag troligen inte skylla på kylan längre. Det är bara att dra på sig joggaroverallen och bege sig ut...

Take care

GAIS vann mot Elfsborg

Kronprinsessan har helt otippat gått och förlovat sig med någon som heter Daniel och tydligen håller på med friskvård i Ockelbo. Själv ska jag äntligen göra slag i saken, följa min kära vän Helena N:s exempel och ansöka om medlemskap i Republikanska klubben. Any day now...

Men dagens stora nyhet är förstås att mina grönsvarta hjältar i Göteborgs Atlets- och Idrottssällskap - GAIS for short - vann över Ingvar Carlssons gulingar från Ellos hemstad: IF Elfsborg. 2-0 i regnet på Valhalla IP och enligt uppgift stundtals riktigt bra spel inför lite drygt 1.000 personer. Onekligen så att man börjar längta efter allsvenska premiären på allvar. Så värst många matcher live lär det väl inte bli, men en ska jag inte missa: Den 12 juli tar Halmstads BK emot GAIS på Örjans Vall. Jag kommer att vara där.

Kvällen har annars ägnats åt Family Science Night på Air & Space Museum samt Barack Obamas första "state of the union"-tal till kongressen.

Muséet var i vanlig ordning jättekul (det är andra året i rad jag och de båda större ungarna är med). Det är Smithsonian som i samarbete med DC Public Schools håller kvällsöppet för att få fler kids att bli intresserade av teknik, forskning och sån't. Det är lite föreläsningar, lite visningar och som kronan på verket bjuder man på en cool 3D-film. Detta år handlade den om solen.

När vi kom hem igen pratade Obama som bäst inför kongressen. Ett fullständigt lysande tal som fick även de mest hårdföra republikanerna att ställa sig upp och applådera hängivet.

Slutligen fick visst Caps stryk av Flyers med 4-2. Men vad gör väl det när Atleterna spelar så bra...

Snacka om föredöme. Niki i 4th grade hjälpte Lillebror med läxan. Sedan hängde han med oss...

...till Air & Space Museum som hade kvällsöppet för elever i stans public schools.

Det var föreläsningar, fimvisning och en hel del lek. Här är det Syster Yster och Big Brother som lattjar med ett jordklot. Rektor Dana och föräldern Andy tittar på...

...sedan var det dags att åka hem i den gula skolbussen. Syster Yster tog bilden. Värst vad gråhårig jag ser ut. Måste vara den nya kameran.

Trött på kylan

Nä. Det räcker nu. Den kallaste vintern på tolv år vägrar släppa taget. I dag var det åter en sån där dag med isvind från norr som gick genom märg och ben. Vid 7:30 i morse var det fyra minusgrader.

Vi bor på samma breddgrad som Madrid och där var det 18 grader i dag. Det är verkligen inte rättvist. Jag kräver värme. Minst 12-15 grader. Helst mer. Det här är inte rättvist. Det här är verkligen inte rättvist.

Slutligen några budskap till mina svärföräldrar:

• Behåll Saaben. Det kan bli samlarvärde på den.
• Hockeyn är på gång.

Söndagsmatinéer

Sovmorgon i morse, vilket jag utnyttjade till fullo. Vaknade nämligen av någon märklig anledning klockan 3 i natt och kunde inte somna om. Så jag gick runt i huset, drack lite, tittade på hemvändande rumlare på andra sidan fönsterrutan och lyckades så småningom somna om efter en evighet (kändes det som, antagligen var jag inte vaken mer än någon timme sammanlagt). Sedan vaknade jag inte förrän halv tio av att yngste sonen ville visa mig någon konstig leksak.

Förutom min pigga hustru, som gått upp betydligt tidigare, sov resten av huset. Så det blebv en rätt sen frukost. Och strax efter frukosten gick jag och ungarna ut i regnet och ner till vår lokala bio här i Georgetown. Vi hade bestämt oss för lunchvisningen av 3D-filmen Coraline. Försedda med skojiga glasögon tillbringade vi sedan ett par timmar i salongens mörker.

Filmen var förvånansvärt bra. Rätt allvarlig och lite läskig här och var. Hjälten är en tjej - en helt vanlig tjej som är modig och klok och lite rädd och har ett komplicerat förhållande till sina föräldrar. Inte någon helt enkel film.

Lillebror var nog lite för liten för att till fullo uppskatta filmen och den var möjligen lite för "tjejig" för Big Brother, men Syster Yster och hennes kompis gav den högsta betyg.

Sedan tittade jag lite på Caps-matchen som också den gick på matiné-tid denna matiné-söndag. Vinst 5-2 över lokalkonkurrenten Philly Pengiuns. Bäckström gjorde visst två poäng.

Middagen i dag bestod av färsk ungstekt laxfilé marinerad med en kryddstark sås och serverad med potatisklyftor med rosmarin och rikligt med olivolja samt sallad härtill. Bland det godaste jag lagat - i all enkelhet.

Här pågår Oscarsgalan för fullt. Själv har jag dock ägnat kvällen åt andra kanaler.

På det hela taget en mycket skön söndag.