Neil Young räddade OS.
För två veckor sedan klagade jag på att han inte var med på invigningen. Och tydligen läser OS-arrangörerna min blogg, för i avslutningsceremonin dök han plötsligt upp, med halvlång rock, akustiskt gitarr, munspel och darrig röst. Låtvalet var en aning märkligt - "Long May You Run". En oerhört vacker låt från mitten av 1970-talet, som väl inte har särskilt mycket med varken Kanada eller OS att göra.
Textens mening har diskuterats en del, inte minst i olika Young-sällskap som jag varit med i under årens lopp. Enligt en tolkning ska den handla om den likbil som Neil Young enligt sägnen åkte ner till Kalifornien med från sitt hemland Kanada. Men en del menar att texten snarare är en metafor för kompisen Stephen Stills narkotikamissbruk.
Den är rätt trevlig att spela på egen hand, innehåller en del roliga vändningar och sitter fint till lite munspelsblås. Kolla videon nederst.
Hur som haver, så blev det en trevlig avrundning av OS, trots den sista dagens nesliga händelser: Den där obehagliga norrmannen Norrhuggaren vann femmilen och de självgoda kanadensarna vann hockeyn efter ett övertidsmål av den tråkige Crosby.
Men den stora händelsen den gångna helgen var naturligtvis baconfesten i delstaten Iowa. Det var tredje året i rad som detta festliga event gick av stapeln inför hundratals entusistiska bacon-älskare, som bland annat avnjöt chokladövertäckt bacon.
För övrigt kan meddelas att allt bra här i Distriktet och att svärmor lagade kvällens middag: Färsk sparris till förrätt. Därefter kyckling/fläskfilé i ugn med fantastisk gräddsås och ugnsstekt klyftpotatis härtill.
Mums.
söndag 28 februari 2010
lördag 27 februari 2010
Och nu: En smula kultur
Av någon märklig anledning har det slumpat sig så att jag under den senaste tiden läst tre böcker som på något sätt länkat i varandra. Alla tre är klart läsvärda.
Det började med att jag läste José Saramagos "Death with Interruptions" ("Dödens nycker"), som handlar om hur Döden plötsligt vägrar att göra sitt jobb och hur ingen längre dör i ett land som påminner rätt mycket om Portugal. Efter något år, då konsekvenserna av Dödens strejk börjar bli mycket kännbara för befolkningen, beslutar hon sig för att börja jobba igen. Men hon ändrar rutinerna en aning, så alla som ska dö får reda på det via ett brev en vecka före. Hennes tanke är att man då ska hinna förbereda sig, avluta sådant som bör avslutas, säga farväl till nära och kära och så vidare. En fin tanke i teorin, men naturligtvis en helt annan sak i praktiken. Så en dag kommer ett av breven i retur, vilket egentligen är omöjligt. Brevet är ställt till en musiker och Döden beslutar sig för att hälsa på denna man som uppenbarligen inte kan eller vill dö. Hon tar sig en mänsklig gestalt - och blir kär i mannen.
Nästa bok i denna slumpartade triologi var Philip Roths "The Plot Against America" ("Konspirationen mot Amerika"). Boken börjar vid andra världskrigets inledning. USA har inte gått in i kriget och det råder milt sagt delade meningar om landet ska blanda sig i de där europeiska konflikterna. Svenskättlingen, nazistsympatisören och flygarhjälten Charles Lindbergh ställer upp i presidentvalet 1940 och vinner stort mot den sittande presidenten Franklin D Roosevelt. Han träffar omedelbart ett vänskapavtal med Hitler-Tyskland och underblåser samtidigt redan existerande anti-judiska stämningar i USA. På bara något år försämras judarnas levnadssituation drastiskt, en amerikansk motsvarighet till kristallnatten inträffar och judar börjar jagas ut ur vissa delar av landet, förföljs, sätts i fängelse och dödas. Allt upplevs och berättas genom den judiska pojken Philip Roth. Boken är en fascinerande berättelse om vad som skulle kunna ha inträffat och Lindbergh sagt ja till erbjudandet om att bli republikanernas presidentkandidat inför valet 1940. Han sa dock nej.
Den tredje boken, som liksom binder ihop de två tidigare, är "Boktjuven" av Markus Zusak. Här återkommer Döden som "huvudperson" - det är hon/han som berättar historien om flickan och boktjuven Liesel Meminger i Tyskland under andra världskriget. Liesels föräldrar är kommunister och förs till arbetsläger. Hennes lillebror dör och hon hamnar ensam som fosterdotter till ett äldre par strax utanför München. Hennes fosterpappa Hans lider svårt av utvecklingen i Hitler-Tyskland och gör vad han förmår för att kämpa för humanism och värme. Bland annat tar han, fostermamman Rosa och Liesel hand om Max, en jude som flytt för sitt liv och som göms nere i familjens råa och kalla källare. I boken beskriver Zusak om ett annat Tyskland, där det mitt i allt vidrigt förtryck och och hemska förföljelser, finns vanliga människor som med risk för sina egna liv solidariskt ställer upp för sina medmänniskor.
Alla tre böcker handlar om olika sätt om liv och död, mänsklighet och människovärde, solidaritet och svek. I två av dem bildar andra världskriget och judeförföljelsen fond, i två är det döden som personifieras och som får mänskliga känslor och närmast framstår som kanske mest mänsklig av alla...
Som sagt, det var en ren slump att jag läste de här tre romanerna i stort sett efter varandra - och i den ovan beskrivna ordningen. Och det var en konstig känsla att läsa den sista, "Boktjuven", och plötsligt inse att allting på något sätt hänger ihop...
Det började med att jag läste José Saramagos "Death with Interruptions" ("Dödens nycker"), som handlar om hur Döden plötsligt vägrar att göra sitt jobb och hur ingen längre dör i ett land som påminner rätt mycket om Portugal. Efter något år, då konsekvenserna av Dödens strejk börjar bli mycket kännbara för befolkningen, beslutar hon sig för att börja jobba igen. Men hon ändrar rutinerna en aning, så alla som ska dö får reda på det via ett brev en vecka före. Hennes tanke är att man då ska hinna förbereda sig, avluta sådant som bör avslutas, säga farväl till nära och kära och så vidare. En fin tanke i teorin, men naturligtvis en helt annan sak i praktiken. Så en dag kommer ett av breven i retur, vilket egentligen är omöjligt. Brevet är ställt till en musiker och Döden beslutar sig för att hälsa på denna man som uppenbarligen inte kan eller vill dö. Hon tar sig en mänsklig gestalt - och blir kär i mannen.
Nästa bok i denna slumpartade triologi var Philip Roths "The Plot Against America" ("Konspirationen mot Amerika"). Boken börjar vid andra världskrigets inledning. USA har inte gått in i kriget och det råder milt sagt delade meningar om landet ska blanda sig i de där europeiska konflikterna. Svenskättlingen, nazistsympatisören och flygarhjälten Charles Lindbergh ställer upp i presidentvalet 1940 och vinner stort mot den sittande presidenten Franklin D Roosevelt. Han träffar omedelbart ett vänskapavtal med Hitler-Tyskland och underblåser samtidigt redan existerande anti-judiska stämningar i USA. På bara något år försämras judarnas levnadssituation drastiskt, en amerikansk motsvarighet till kristallnatten inträffar och judar börjar jagas ut ur vissa delar av landet, förföljs, sätts i fängelse och dödas. Allt upplevs och berättas genom den judiska pojken Philip Roth. Boken är en fascinerande berättelse om vad som skulle kunna ha inträffat och Lindbergh sagt ja till erbjudandet om att bli republikanernas presidentkandidat inför valet 1940. Han sa dock nej.
Den tredje boken, som liksom binder ihop de två tidigare, är "Boktjuven" av Markus Zusak. Här återkommer Döden som "huvudperson" - det är hon/han som berättar historien om flickan och boktjuven Liesel Meminger i Tyskland under andra världskriget. Liesels föräldrar är kommunister och förs till arbetsläger. Hennes lillebror dör och hon hamnar ensam som fosterdotter till ett äldre par strax utanför München. Hennes fosterpappa Hans lider svårt av utvecklingen i Hitler-Tyskland och gör vad han förmår för att kämpa för humanism och värme. Bland annat tar han, fostermamman Rosa och Liesel hand om Max, en jude som flytt för sitt liv och som göms nere i familjens råa och kalla källare. I boken beskriver Zusak om ett annat Tyskland, där det mitt i allt vidrigt förtryck och och hemska förföljelser, finns vanliga människor som med risk för sina egna liv solidariskt ställer upp för sina medmänniskor.
Alla tre böcker handlar om olika sätt om liv och död, mänsklighet och människovärde, solidaritet och svek. I två av dem bildar andra världskriget och judeförföljelsen fond, i två är det döden som personifieras och som får mänskliga känslor och närmast framstår som kanske mest mänsklig av alla...
Som sagt, det var en ren slump att jag läste de här tre romanerna i stort sett efter varandra - och i den ovan beskrivna ordningen. Och det var en konstig känsla att läsa den sista, "Boktjuven", och plötsligt inse att allting på något sätt hänger ihop...
torsdag 25 februari 2010
Kärt besök och telefonhistoria
Lillebror kunde inte sluta hoppa. Han ville bara iväg. Iväg till flygplatsen för att hämta mormor och morfar.
Jag hämtade honom någon timme tidigare från skolan för att han skulle kunna följa med hustrun i bilen till Dulles Airport.
Ett par timmar senare var de hemma igen tillsammans med svärföräldarna. Och nu hoppade alla kidsen. Kul!
Kvällen har ägnats åt en fantastisk kycklingmiddag samt firande av mormors födelsedag med Georgetown cupcakes som dessert. Nu har barn och gäster dragit sig tillbaka för natten och själv funderar jag att göra detsamma inom kort.
Kan också meddela att min ömma moder, 81 år gammal, kastat förankringen till fast telefonabonnemang och numera svävar fritt och modernt med endast ett mobilabonnemang på fickan. Tänk att hon skulle bli först i familjen med detta drastiska steg.
Fast vid närmare eftertanke så har väl äldste sonen, 24 bast, egentligen aldrig haft ett fast abonnemang.
Själv kommer jag fortfarande ihåg hur jag löste ut min röda telefon från Televerket när jag var sisådär 17 år - en telefon som man bara fick till låns och som skulle lämnas tillbaka om man sa upp abonnemanget. Det var en stor grej - den första egna telefonen. Vuxenpoäng.
Jag hämtade honom någon timme tidigare från skolan för att han skulle kunna följa med hustrun i bilen till Dulles Airport.
Ett par timmar senare var de hemma igen tillsammans med svärföräldarna. Och nu hoppade alla kidsen. Kul!
Kvällen har ägnats åt en fantastisk kycklingmiddag samt firande av mormors födelsedag med Georgetown cupcakes som dessert. Nu har barn och gäster dragit sig tillbaka för natten och själv funderar jag att göra detsamma inom kort.
Kan också meddela att min ömma moder, 81 år gammal, kastat förankringen till fast telefonabonnemang och numera svävar fritt och modernt med endast ett mobilabonnemang på fickan. Tänk att hon skulle bli först i familjen med detta drastiska steg.
Fast vid närmare eftertanke så har väl äldste sonen, 24 bast, egentligen aldrig haft ett fast abonnemang.
Själv kommer jag fortfarande ihåg hur jag löste ut min röda telefon från Televerket när jag var sisådär 17 år - en telefon som man bara fick till låns och som skulle lämnas tillbaka om man sa upp abonnemanget. Det var en stor grej - den första egna telefonen. Vuxenpoäng.
onsdag 24 februari 2010
Att se tydligt och klart
Min svägerska Hanna i Brasilien har opererat bort sin närsynthet. Efter 26 år med glasögon eller linser, ser hon nu tydligt och klart utan hjälpmedel. Själva laser-ingreppet tog cirkus fem minuter och var tydligen varken särskilt smärtsamt eller jobbigt.
Det är nästan så man funderar på att göra samma sak.
Själv har jag haft glasögon sedan 15-årsåldern. Mina första var min morfars gamla bågar som optikern, mycket motvilligt, satte nya glas i. Dom var hur coola som helst tyckte jag. Sedan satte jag mig på dom och därmed var deras saga all.
Sedan har det blivit ett antal glasögon genom åren. Alla har ungefär likadana ut. Varför ändra ett vinnande utseende?
En gång provade jag linser. Ja, inte sådana man äter utan sådana man har i ögonen. Farbror optikern i Ystad satte in dom och sedan gick jag runt med blinkande och rinnande ögon en dag och sedan gick jag tillbaka till optikern som sa åt mig att ta ut de där linserna.
"Du ska göra det själv så jag ser att du kan", sa han.
Men det kunde jag inte. Jag blundade så fort fingret närmade sig ögat. Och då var det ju rätt svårt att få ut linser.
"Du får söva ner mig och ta ut dom. Annars går det inte", sa jag.
Optikern såg en smula irriterad ut och lyckades till slut, med milt våld, ta bort linserna.
Sedan dess har jag hållt mig till mina glasögon. Det är ingen större börda, även om det naturligtvis finns situationer när det skulle vara väldigt praktiskt att slippa dom. Till exempel vid diverse vattenaktiviteter som simning, segling, windsurfing och dykning. Eller vid olika sport-aktiviteter, särskilt vid nickning av fotboll. Eller när det regnar. Eller när glasögonen gått sönder...
Ja, det kanske blir en laseroperation. Men först måste jag dra ut de där visdomständerna. Och operera diskbråcket.
Här i Distriktet laddar vi annars upp inför Tre Kronors kvartsfinal som börjar vid midnatt. Samt svärföräldrarnas mycket efterlängtade ankomst i morgon eftermiddag.
Något snökaos har vi ännu inte sett till. Förhoppningsvis slipper vi det. Till och med jag är trött på snön nu. Fast det var ju kul med ett svensk guld i skidstafetten. Det är en klassiker.
Det är nästan så man funderar på att göra samma sak.
Själv har jag haft glasögon sedan 15-årsåldern. Mina första var min morfars gamla bågar som optikern, mycket motvilligt, satte nya glas i. Dom var hur coola som helst tyckte jag. Sedan satte jag mig på dom och därmed var deras saga all.
Sedan har det blivit ett antal glasögon genom åren. Alla har ungefär likadana ut. Varför ändra ett vinnande utseende?
En gång provade jag linser. Ja, inte sådana man äter utan sådana man har i ögonen. Farbror optikern i Ystad satte in dom och sedan gick jag runt med blinkande och rinnande ögon en dag och sedan gick jag tillbaka till optikern som sa åt mig att ta ut de där linserna.
"Du ska göra det själv så jag ser att du kan", sa han.
Men det kunde jag inte. Jag blundade så fort fingret närmade sig ögat. Och då var det ju rätt svårt att få ut linser.
"Du får söva ner mig och ta ut dom. Annars går det inte", sa jag.
Optikern såg en smula irriterad ut och lyckades till slut, med milt våld, ta bort linserna.
Sedan dess har jag hållt mig till mina glasögon. Det är ingen större börda, även om det naturligtvis finns situationer när det skulle vara väldigt praktiskt att slippa dom. Till exempel vid diverse vattenaktiviteter som simning, segling, windsurfing och dykning. Eller vid olika sport-aktiviteter, särskilt vid nickning av fotboll. Eller när det regnar. Eller när glasögonen gått sönder...
Ja, det kanske blir en laseroperation. Men först måste jag dra ut de där visdomständerna. Och operera diskbråcket.
Här i Distriktet laddar vi annars upp inför Tre Kronors kvartsfinal som börjar vid midnatt. Samt svärföräldrarnas mycket efterlängtade ankomst i morgon eftermiddag.
Något snökaos har vi ännu inte sett till. Förhoppningsvis slipper vi det. Till och med jag är trött på snön nu. Fast det var ju kul med ett svensk guld i skidstafetten. Det är en klassiker.
tisdag 23 februari 2010
Skattar bäst som skrattar...
Jättekul. Här i Distriktet har man nu i kväll, amerikansk tid, proklamerat snövarning. Det ska tydligen börja falla i morgon kväll och sedan fortsätta i nästan ett dygn.
Jag som precis varit en smula sarkastisk mot det svenska ovädret. Skattar bäst som skrattar sist, som det brukar heta. Det är bara att hoppas att snön inte ställer till med några problem för de inflygande svärföräldrarna. De landar på torsdag eftermiddag.
Förhoppningsvis.
Här har det annars varit ytterligare en varm dag, över tolv grader på eftermiddagen. Och i morse kände jag att jag inte längre hade så mycket att skylla på, så jag drog på mig löparskorna och sprang en åttakilometersrunda. Första löpningen på säkert tre veckor. Det känns.
Kvällen har ägnats åt den numera traditionella Family Science Night. En kväll om året öppnar Air and Space Museum sin dörrar efter stängning för elever i årskurs 3-5 på stans elementary schools. Det är tredje året i rad vi var med och det är lika kul varje gång. Upplägget är likadant: Först någon halvtimmes fritt strövande i delar av det jättelika muséet. Sedan en inspirerande föreläsning om rymden av den ytterst engagerande astrofysikerna Jeff Goldstein - eller Dr. Jeff for short. Kolla gärna in hans universum-blogg. Slutligen en cool film i en sådan där Imax-teater. Halva publiken kände sig sjösjuk - eller flygsjuk kanske snarare - efteråt.
Men kul var det.
Jag som precis varit en smula sarkastisk mot det svenska ovädret. Skattar bäst som skrattar sist, som det brukar heta. Det är bara att hoppas att snön inte ställer till med några problem för de inflygande svärföräldrarna. De landar på torsdag eftermiddag.
Förhoppningsvis.
Här har det annars varit ytterligare en varm dag, över tolv grader på eftermiddagen. Och i morse kände jag att jag inte längre hade så mycket att skylla på, så jag drog på mig löparskorna och sprang en åttakilometersrunda. Första löpningen på säkert tre veckor. Det känns.
Kvällen har ägnats åt den numera traditionella Family Science Night. En kväll om året öppnar Air and Space Museum sin dörrar efter stängning för elever i årskurs 3-5 på stans elementary schools. Det är tredje året i rad vi var med och det är lika kul varje gång. Upplägget är likadant: Först någon halvtimmes fritt strövande i delar av det jättelika muséet. Sedan en inspirerande föreläsning om rymden av den ytterst engagerande astrofysikerna Jeff Goldstein - eller Dr. Jeff for short. Kolla gärna in hans universum-blogg. Slutligen en cool film i en sådan där Imax-teater. Halva publiken kände sig sjösjuk - eller flygsjuk kanske snarare - efteråt.
Men kul var det.
måndag 22 februari 2010
Snön regnar bort
Ser på Facebook att några av vännerna gått med i gruppen "Den 1 mars häller alla varmvatten på snön OK".
Stackars svenskar.
Det verkar som om folk är rätt trötta på både kyla och snö i det gamla landet. Här i Distriktet har det hällts ofantliga mängder varmvatten på snön redan i dag. Tolv grader varmt och intensivt regnande hela eftermiddagen och kvällen har minskat storleken på de kvarvarande snöhögarna kraftigt. Nu börjar antalet parkeringsplatser längs vår gata snart närma sig det normala.
Jag har hjälpt till genom att gå ut och då och sparka lite i högarna. Man vill ju göra sin del.
Annars kan jag konstatera att GAIS nu vunnit sin första träningsmatch för säsongen. Och inte mot vilket motstånd som helst heller.
Det blev 3-2 mot FC Pyunik.
Från Armenien.
Det ser alltså lovande ut inför den allsvenska premiären på Gamla Ullevi om exakt tre veckor. Förutom möjligen när det gäller underlaget...
Stackars svenskar.
Det verkar som om folk är rätt trötta på både kyla och snö i det gamla landet. Här i Distriktet har det hällts ofantliga mängder varmvatten på snön redan i dag. Tolv grader varmt och intensivt regnande hela eftermiddagen och kvällen har minskat storleken på de kvarvarande snöhögarna kraftigt. Nu börjar antalet parkeringsplatser längs vår gata snart närma sig det normala.
Jag har hjälpt till genom att gå ut och då och sparka lite i högarna. Man vill ju göra sin del.
Annars kan jag konstatera att GAIS nu vunnit sin första träningsmatch för säsongen. Och inte mot vilket motstånd som helst heller.
Det blev 3-2 mot FC Pyunik.
Från Armenien.
Det ser alltså lovande ut inför den allsvenska premiären på Gamla Ullevi om exakt tre veckor. Förutom möjligen när det gäller underlaget...
söndag 21 februari 2010
Super-söndag i Distriktet
Jag är hemskt ledsen över att behöva meddela detta till alla utkylda svenskar (såg just att det var 20 minugrader i Stockholm), men i dag var det premiär för OS-grenen "solning utan t-shirt" på bakgården här i DC. Runt lunchtid var det lite drygt 20 grader i solen och jag satte mig tillrätta solgasset, tog av mig tröjan och njöt någon halvtimme av värme och sol. Underbart skönt, faktiskt.
Förra året åkte vi en sväng till Florida i december och lapade lite värme och sol. I år har det inte blivit någon solresa av olika skäl. Och precis som i Sverige har vi i Distriktet upplevt den kallaste och mest snörika vinter på väldigt många år.
Så de här senaste soldagarna har varit uppskattade.
Annars har denna söndag mest ägnats åt städning och tvättning. Hela huset är skinande rent och tvättkorgen är nästan tom. Till middag blev det en konstig fiskfilé som jag redan glömt namnet på. Denna tillagades på hög värme (450 grader F) i en fanstastisk vin- och citronsås. Till såsen var jag tvungen att öppna en flaska vitt, så det blev ett glas till maten också.
Det är ju söndag.
Till detta serverades ungnstekt klyftpotatis.
Otroligt gott.
Just nu pågår Kanada-USA. 3-2 till red, white and blue just nu. Mycket intensiv match. Jag hoppas givetvis att USA.pojkarna tvålar till den självgoda kanadickerna, men det kan bli tufft.
Om tre timmar börjar Sverige-Finland. Min gode vän Andreas, som bor några kvarter norrut, har meddelat att han ska se matchen och dricka en flaska madeira därtill. Men jag vet inte...
Det är ju en dag i morgon också. Hade det varit GAIS, så...
Förra året åkte vi en sväng till Florida i december och lapade lite värme och sol. I år har det inte blivit någon solresa av olika skäl. Och precis som i Sverige har vi i Distriktet upplevt den kallaste och mest snörika vinter på väldigt många år.
Så de här senaste soldagarna har varit uppskattade.
Annars har denna söndag mest ägnats åt städning och tvättning. Hela huset är skinande rent och tvättkorgen är nästan tom. Till middag blev det en konstig fiskfilé som jag redan glömt namnet på. Denna tillagades på hög värme (450 grader F) i en fanstastisk vin- och citronsås. Till såsen var jag tvungen att öppna en flaska vitt, så det blev ett glas till maten också.
Det är ju söndag.
Till detta serverades ungnstekt klyftpotatis.
Otroligt gott.
Just nu pågår Kanada-USA. 3-2 till red, white and blue just nu. Mycket intensiv match. Jag hoppas givetvis att USA.pojkarna tvålar till den självgoda kanadickerna, men det kan bli tufft.
Om tre timmar börjar Sverige-Finland. Min gode vän Andreas, som bor några kvarter norrut, har meddelat att han ska se matchen och dricka en flaska madeira därtill. Men jag vet inte...
Det är ju en dag i morgon också. Hade det varit GAIS, så...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)