Pannan trasig

Jaha. Det gick en halv natt, sedan gick värmepannan sönder igen. Fortsättningen följer...

Pannan igång

Till alla oroliga därute: Tommy, the heating guy, kom i eftermiddags och fixade pannan. Nu är det varmt och skönt här inne igen.

GAIS-seger, religion och trasig värmepanna

Som väntat hade mina grönsvarta hjältar inga som helst problem med att besegra svenska mästarna Solna AIK. 3-1 på Gamla Nya Gamla Ullevi, efter två mål av den nye Joel Johansson. GAIS kommer att bli farliga i årets allsvenska. Kom ihåg var ni hörde det först.

I övrigt: Vår värmepanna har pajat igen. Eftersom temperaturen är rimlig utomhus (runt 15 grader just nu), så är det ingen panik, men det är ju lite förargligt att vi inte har varmvatten.

Vi har precis kommit hem från en ytterst trevlig kväll hemma hos några vänner, som ständigt försöker introducera oss i judendomens alla högtider. Denna afton fick vi lära oss hur man firar Passover Haggadah. Jag är personligen inte så mycket för religion, men käket var jättegott liksom vinet. Och det är ju alltid intressant i att få inblickar i andras kulturer.

Och nu över till sporten och omvärlden

Svärfar är garanterad lycklig i dag eftersom hans Bollklubb (Halmstad) tog första segern för säsongen; 4-0 mot nykomlingarna, klassikerlaget Åtvidabergs FF (som var klart hippa när jag var ung, med lirare som Ralf Edström, Conny Torstensson, bröderna Roger och Benno Magnusson, Roland Sandberg med flera).

Jag måste erkänna att jag tycker att det är rätt roligt att ÅFF är tillbaka i allsvenskan, så här 30 år senare. Det var ortens stora arbetsgivare på den tiden, Facit, som möjliggjorde att en så liten ort i Östergötland faktiskt kunde bli både en nationell och internationell storhet i fotboll.

Facit är borta sedan länge. Vi som jobbar med omvärldsfrågor brukar berätta historien om bolagets fall som en utmärkt illustration till varför det är viktigt med omvärldsanalys. Facit missade till synes helt den snabba utvecklingen av digitala räknemaskiner (och senare datorer) på 1960-talet. Det är dock en sanning med modifikation. Man var inne på den digitala tekniken på tidigt 1960-talet, men gjorde bedömningen att det fanns mera pengar att tjäna med den analoga tekniken. Således la man ner ssin digisatsning redan i början av 1960-talet och under nästan tio år verkade det vara ett rätt beslut. Facit tjänade stora pengar och hade tusentals anställda världen över. Men sedan kom japanerna ikapp och förbi med sina smarta och billiga digitala räknare och Facit gick mot konkurs i raketfart (fast företaget köptes så småningom upp för en billig peng).

Så kan det gå.

Men Kopparvallen i Åtvid är kvar. Och klubben. Det är dock tveksamt om laget kommer att klara sig kvar i högsta serien. Man har inte inlett särskilt övertygande. Och att få stryk av Bollklubben måste ju anses vara rena rama motsatsen till ett styrkebesked. Det blir väl ÅFF, farsans gamla favvoklubb Djurgårdens IF och GAIS som kommer att slåss om kvalplatsen...

Mina grönsvarta Atleter spelar mot svenska mästarna Solna AIK i morgon och allt annat än en förlust måste anses som en sensation, även om Gnaget inlett årets serie svagt.

Här i Distriktet går hockeylaget Capitals mot serieseger, även om det blev förlust i dagens match mot Calgary. Motivationen är väl inte den bästa när man redan är klara segrare, antar jag. Backstrooom har inte varit sig riktigt lik efter OS, men plockar en och annan passningspoäng och är nu uppe i 90 totalt om jag inte tar alldeles fel. Öser han på lite på slutet kommer han över 100 poäng. Det vore ju kul. NHL:s slutspel börjar om några veckor.

För Distriktets andra stora professionella sporter är det mest elände. Basketlaget Wizard spelar uruselt och storstjärnan Arenas hotas av fängelse efter att bland annat ha åtalats för illegalt vapeninnehav. Han är avstängd för resten av säsongen. Baseball-laget Nationals slutade sist i överlägsen stil och det proffslag som normalt har varit mest framgångsikt i DC - Redskins (amerikansk fotboll) - spelade historiskt dåligt förra säsongen och var långt ifrån att nå slutspel. Soccer-gänget DC United spelade sin första ligamatch för säsongen i går och förlorade mot Kansas med 0-4. Ingen vidare start...

Lite GAIS-feeling rakt över alltså. Med undantag från hockeyn då.

I övrigt: Alla barnen har vårlov. Vädret är halvkul. Och vi har precis avnjutit en fantastisk middag; salmoncakes med couscous, sallad och tartarsås. Till detta avnöt bloggaren en källarsval Pilsner Urquell. Övriga familjen drack äppeljuice.

Ps. För den som är intresserad av Facit har en forskare vid Chalmers, Christian Sandström, gjort ett bra bildspel som sammanfattar företagets uppgång och fall. Titta på det här. Ett stycke intressant 1900-talshistoria. Eller kulturhistoria om man så vill.

Lillebror publicerar sig

I går, fredag var sista skoldagen före springbreak för de båda yngsta och i Lillebrors klass hade man fixat ett publishing party dagen till ära. Ettorna har jobbat med varsin berättelse under de senaste veckorna utifrån ett vatten-tema. Och igår var det dags för publicering. Föräldrarna var inbjudna.

Lillebrors berättelse heter "The Beach" och är en rafflande historia om vad man kan göra på stranden. Den är rikligt illustrerad och komplett med innehållsförteckning och allt annat som en riktig bok bör innehålla.

En riktigt kioskvältare, med andra ord.

Lillebror med orginalutgåvan av hans bok The Beach.

Våren har kommit till Distriktet. Körsbärsträden blommar för fullt.

Big Brother har haft springbreak i en vecka redan. Han lider av brist på sysselsättning.

Exklusivt för bloggens läsare: Författaren läser ur sin egen roman.

Obama och jag som room parents?

Den här våren är Syster Ysters sista på vår älskade kommunala skola här i grannskapet. Till hösten börjar hon sjätte klass, oftast den första årskursen i vad som kallas middle school här.

Som vanligt har det varit ohemult mycket jobb med ansökningar, tester, intervjuer, studiebesök och en massa annat hit och dit. Vi ansökte till flera skolor, såväl kommunala som privata. Dessutom är hon "in of boundary" på en skola, det vill säga garanterad plats där eftersom det är vår lokala skola.

En av de privata skolorna vi ansökte till var Sidwell Friends School. Och ärligt talat hade vi nog ingen förhoppning att vår kära dotter skulle komma in där. Konkurrensen om de 16 platserna är normalt stenhård. Och i år var den närmast löjlig. Antalet sökande hade fyradubblats jämfört med året före.

Anledning?

Obama-effekten.

Presidentfamiljens båda döttrar går nämligen där.

Så döm om vår förvåning när vi sprättade upp ett kuvert för några veckor sedan och fick besked om att hon antagits! En ny omgång med studiebesök och informationskväller på olika skolor följde. Och nu har vi vägt för- och nackdelar mellan de olika alternativen och naturligtvis låtit Syster Yster själv ha ett tungt ord med i laget. Hon valde efter viss tvekan...

Sidwell.

Således blir hon nu klasskompis med presidentdöttrarna. Och jag blir kanske room parent med Barack eller Michelle. Ordna picknickar ihop eller international dinners. Vi tar med oss våra berömda svenska köttbullar (färdigstekta frysta italienska italian meatballs köpta i storpack på Safeway för 6,95 dollar - har alltid gjort stor succé) och Barack kan ju laga någon spännande indonesisk rätt. Och Michelle och jag kanske kan volontära i skolbiblioteket ihop.

Skoj, hur som helst. Även om vårt beslut innebär tre barn på tre olika skolor. Men det är ju bara ett praktiskt problem.

Jag gillade Sidwell Friends Middle School redan vid första besöket i höstas. Hela byggnaden är nämligen ett stort miljöhus, med solpaneler på taket, ekologiskt material överallt, ett slutet system för vatten (med ett ekologiskt reningssystem) och endast organiskt käk i matsalen (vilket Syster Yster för övrigt satte upp som ett minus på sin långa plus-minuslista som hon gjorde på de respektive skolorna...).

Trevligt!

För övrigt kan jag meddela att:

• Hustrun är på benen och mår bra igen efter operationen
• Syster Yster och Lillebror bara har halvdag i morgon. Sedan väntar en dryg veckas vårlov
• Big Brother har ju redan lov och jag har satt honom i träningsläger. I går spelade vi tennis i värmen och i dag cyklade vi till den utmärkta kommunala poolen några kilometer norrut. Som den gamle elitsimmare jag är (ryggsimspecialist), körde jag ett gäng varv i 50-metersbassängen, innan jag la mig i whirlpoolen och lät värmen lindra mitt kroniska ryggskott. Härligt.
• I morgon blir det nog en ny tur till tennisbanan på förmiddagen. Om det inte regnar.

Mycket sjukvård nu

Det har varit några busy dagar här i Distriktet, så det har inte funnits tid till bloggande. Mycket sjukvård. Bland annat har jag skrivit en artikel till Läkartidningen om det historiska beslutet i söndagskväll. Jag måste säga att det känns oerhört bra att Barack Obama fick igenom reformen, till slut och trots allt. Även om reformen har sina uppenbara brister och inte på något sätt är perfekt, är den ändå ett steg i rätt rikting.

Framförallt är den ett moraliskt ställningstagande: Det är en att skam fattiga och utsatta medborgarna inte haft tillgång basal och preventiv sjukvård i ett av värlens rikaste länder. Nu kommer alla att ha möjlighet att få en försäkring som säkerställer att man får vård om man drabbas sjukdom eller skador.

Äntligen.

Dessutom har vi haft personliga erfarenheter av den amerikanska vården den senaste tiden. Samtidigt som Obama skrev under reformen i går, opererades hustrun på det närbelägna sjukhuset. Allt gick bra och läget är helt under kontroll. Men en operation är ju alltid jobbig både fysiskt och mentalt, så i dag är det sängläge som gäller och Pedro har tillfälligt fått hoppa in som skötare.

Att se den amerikanska sjukvården från insidan är både intressant och lärorikt. Mycket påminner om den svenska vården, men några skillnader finns. Bland annat ställs samma frågor ungefär tiotusen gånger av olika personer: "Är du allergisk mot något?", "Tar du någon medicin just nu?", "Hur mycket väger du?" och så vidare och så vidare...

Det är också betydligt fler människor runt en patient och en operation jämfört med i Sverige. Jag skulle tro att vi träffade åtminstone 25 olika personer under de drygt tolv timmar som vi befann oss på sjukhuset. Och alla ställde således ungefär samma frågor.

Men samtidigt var alla ytterst vänliga och trevliga och svarade snällt på våra frågor, hur dumma de än var. Så intrycket av den amerikanska vården i allmänhet (vi har ju hunnit med ett antal läkarbesök under våra år här) och från vår dag på sjukhuset i synnerhet, måste ändå sägas vara väldigt positivt. Möjligen hade vi tänkt annorlunda om operationen inte gått så bra...

I övrigt kan meddelas att solen skiner, att de båda yngsta kidsen är på skolan och att Big Brother har springbreak, vilket inte är en mask som bor i magen utan vår-lov från sin skola.