Waiting for Big Earl

Vi lever i spänannde tider. Hurrikanen Earl laddar upp utanför Floridas östkust och enligt tipsen kan den nå den amerikanska atlantkusten ungefär vid North Carolina på torsdag eller fredag. För att sedan arbeta sig norrut under helgen.

Och norrut, där bor vi.

Det kan bli en blåsig Labor Day Weekend, med andra ord.

Dessutom är ytterligare en tropiska orkan på väg att byggas upp en bit åt sydost. Den heter Fiona och är fortfarande ett relativt milt väsen. Men saker och ting kan ske snabbt i den meteorologiska världen, så det kanske blir två ruggiga oväder som stormar in i området med bara några dagars mellanrum.

I övrigt kan jag meddela att jag sprang 10 kilometer på relativt lätta ben (åtminstone kändes det högra lätt). Tid: 53 minuter prick. Vilket indikerar en tid på halvmaran på runt 1:55. Precis enligt planerna, med andra ord.

Detta under förutsättning att det inte kommer en tropisk hurrikan i vägen.

Ny värmebölja i Distriktet

Det är knappt två veckor kvar till min halvmaraton och jag har knappt sprungit alls den senaste veckan. Anledningen är känningar i baksidan av vänster lår. Ett klassiskt fall av överansträngning, kombinerat med slarvigt utförd stretching. Skulle jag tro.

Men det känns bättre och i går lunkade jag tre kilometer utan större problem. Så det kanske blir ytterligare fem i morgon. Det som möjligen talar emot löpning är - förutom väster baklår - temperaturen. I dag har vi haft 33 grader här i Distriktet. I morgon ska det visst bli 34 och på onsdag 35...

Jag har absolut inget emot värme, tvärtom. Och så länge vår kommunala pool håller öppet, så är det synd att klaga. Men det är onekligen rätt jobbigt att springa i 35-gradig och extremt fuktig hetta.

I dag blev det en halvtimmes cykeltur upp till Syster Ysters kommande skola (där presidentens döttrar går för övrigt) samt runt 20 längder i bassängen, dit Lillebror och jag jag cyklade när jag hämtat honom från skolan.

Så jag ligger inte helt på latsidan

I övrigt kan meddelas att Big Brother inledde årets fotbollssäsong med det första träningspasset i dag. Han var genomblöt efteråt, meddelade hustrun som hämtade honom efter två timmar i gassande solsken. Men han hade haft kul.


I övrigt har dagen ägnats åt diverse skrivprojekt.

Utflykt på födelsedag

Ännu en fantastisk dag i Distriktet.

Vi gick upp tidigt för att uppvakta hustrun på hennes bemärkelsedag. Hon fick massor av roliga presenter, t ex en behandling på en nail salon av dottern, en jättestor penna av Lillebror och ett presentkort på iTunes av Big Brother. Av mig fick hon jättemycket god belgisk choklad, som Andreas hade plockat ihop i en extra fin presentask.

Det är bra att ha kompisar som jobbar i chokladbutik...

Sedan åkte vi på utflykt till Great Falls, badade en stund i poolen och åt en otroligt god middag bestående av färsk pasta, sallad och parmesanost. Till detta serverades bubbelvatten.

Nu kollar resten av familjen på något som tydligen heter Emmy-galan. Själv har jag precis konstaterat att GAIS ligger tre poäng ifrån kvalplatsen i allsvenskan. Och att svärfars bollklubb från Halmstad faktiskt lyckades vinna i dag.

Apropå fotboll, så ser jag i morgon fram mot Big Brothers träningsstart med sitt fotbollslag. Det ska visst bli runt 35 grader varmt, så jag får väl skicka med honom en flaska med vatten.

Varmt och härligt i Distriktet i dag. Hustrun fyllde år och vi åkte på utflykt till Great Falls där...

...det fanns en del att titta på, t ex skickliga forsrännare. Jag tittade dock hellre på min vackra hustru.

Men visst, fallen är rätt snygga de också.

Becks och Palins provokation vid Lincoln Memorial

Har varit på Fox News stjärna Glenn Becks stora jippo vid Lincoln Memorial i dag. Sarah Palin var också där och talade. Det ultrakonservativa evenemanget var milt uttryckt provocerande för stora delar av USA:s befolkning, eftersom det skedde på årsdagen av Martin Luther Kings klassiska "I have a dream"-tal. Och dessutom på samma ställe.

Jag vet inte hur många som var där, men det var en väldig massa folk. Kanske en kvarts miljon. 99,99 procent av dem var vita. Jag överdriver inte. 99,95 procent var dessutom sannolikt anhängare av den så kallade tea party-rörelsen.

Jag återkommer med ett bildrep på min andra blogg Amerika-reportage vad det lider.

I morgon ser jag fram mot att fira min hustru som fyller år.

Grattis!

Varför i hela fridens namn blir man gaisare?

Just nu pågår det en diskussion på nätet om varför man blivit något så obegripligt som gaisare. Såvitt jag kan se har de flesta (killar) angivit sin farsa som den skyldige. Jag antar att det handlar om någon slags fadersgestaltering. Pappa tog med den lilla grabben, som högaktade och dyrkade sin i övrigt fullständigt frånvarande fadersfigur, till Ullevi där Grönsvart blev ett slags substitut för verklig kärlek mellan far och son.

Eller nå't sån't. Hur som helst är det rätt kul att läsa alla berättelser. Här är min. Och farsan är rätt oskyldig. Men spelar en indirekt roll i det hela.

Jag är född och uppvuxen i östra Småland. Där fanns noll fotbollstradition, förutom att Kalmar FF började nosa på allsvenskan på 1970-talet. Men på grund av min farsa (där kom gestaleringen in), var det helt omöjligt att ha några som helst sympatier med Kaaamar.

Så blev jag 20 år och flyttade till Göteborg och träffade en massa konstiga och fantastiska människor. Några av dom drog med mig på fotbollsmatcher i början av 1980-talet. Jag vill minnas att det var märkliga resor ut till obygderna i Bohuslän och Västergötland och Värmland - och naturligtvis en massa matcher i Göteborg. Det fanns bara ett lag i kompiskretsen. GAIS. Göteborgs Atlet- och Idrottssällskap. Samir Bakaou var den stora hjälten. Bosse Falk var tränare. Bindgalen. Laget harvade i tvåan. Mycket underdog, mycket cool stämning.

Sedan gick GAIS upp i allsvenskan 1987. Första matchen var mot Bajen och jag och polaren Åke gick i marschen från Götaplatsen till Nya Ullevi. Bara 6 000 personer kom på premiären, vilket var en besvikelse.

Och på den vägen är det.

Besvikelse följer på besvikelse. Ständigt.

I dag blev det uddamålsförlust mot farsans gamla gäng Djurgårdens IF. Publiken sviker. Tränaren är helt utan karisma och har dessutom en Solna AIK-tatuering inristad någonstans på kroppen. Man anställer en sportchef som ger sin anställningsintevju när han har permission från kåken. Man tar sig för pannan. Gång på gång.

Det mesta känns fel. Det vilar en slags förbannelse över föreningen.

Men ändå kan jag inte låta bli att engagera mig i den där klubbens öden och äventyr. Antar att det har något med min sena ungdomsperiod att göra. Jag är väl präglad av föreningens underdog-år, när jag själv var mellan 20 och 25 och väldigt mottaglig för alla former av påverkan.

Hur som helst. Det är aldrig tråkigt att vara gaisare. Nu ser jag fram mot en riktig härlig bottenstrid, sannolikt tillsammans med bland annat svärfars Halmstads BK...

I övrigt kan jag meddela att två av tre barn svimmade när de tog diverse vaccinationer i dag. Den tredje däckade när vi kom hem. Och själv kände jag mig en smula darrig efteråt. Men en dubbel whisky är alltid pålitlig medicin.

På paddling i urban djungel

Syster Yster och jag gav oss i väg och paddlade kajak i förmiddags. En mycket trevlig tur nedströms Potomac River och in i ett biflöde åt sydväst. Jag har aldrig tidigare kommit in här med kajak, men tack vare högt vattenstånd kunde vi glida in utan bottenkänning.

Det är verkligen är mäktig och märklig känsla att glida fram genom en grön djungel, mitt i storstan. Vi passerade bland annat Arlingtonkyrkogården på vägen. Tack vare att man ofta lämnat gröna korridorer längs med vattendragen, är det lätt att få en känsla (om man tänker bort oljuden från omgivande motorvägar) av hur det faktiskt såg ut här innan de vita kom hit och började exploatera den "nya" kontinenten.

Det måste ha varit ett närmast pastoralt landskap, med oerhört rik grönska och sannolikt ett minst lika rikt djurliv.

Vi såg tolv sköldpaddor, flera hoppande fiskar, två smäckra ägretthägrar, två vanliga grå hägrar och mängder av änder långs vår väg. Bland annat.

Mycket trevligt.

Trevligt var också att hustrun kom hem i nu kväll efter fyra dagar i Louisiana. Hon bjöds på en helt fantastisk kycklingrätt baserad på kokosmjölk och mango. Cous cous därtill och jag syndade genom att dricka två Sam Adams. Fast det bara är torsdag.

I morgon är det dags för GAIS att vinna på hemmaplan över farsans gamla gäng Djurgårdens IF.

Närmast pastoralt i den urbana djungeln. Syster Yster och jag tog en oerhört trevlig kajaktur i dag.

Mitt eget triathlon - nu tyar jag inte mer

Körde ett litet mini-triathlon i dag och är faktiskt helt slut.

Hela dagen i går gick jag omkring med träningsvärk i baksidan av vänster lår. Sannolikt slarvade jag med stretchningen efter min 15-kilometersrunda i måndags. Så i dag tog jag det lugnt och nöjde mig med en mil.

Efter en stund kändes det rätt bra och jag ökade takten. Kutade de tio kilometerna på strax under 53 minuter (5:20 i snitt/kilometer).

Sedan hade jag bestämt med de två hemmavarande barnen att vi skulle paddla kajak nere på floden. Så vi cyklade glatt iväg till Jack's Boathouse och beställde en dubbel- och en singelkajak.

Men se, det gick inte alls det. För man måste nämligen vara 16 år för att få framföra en kajak på egen hand. Och dit har Big Brother två år. Drygt. Så det blev ingen paddling. Istället övertalade jag kidsen att göra en cykelutfärd till Maryland, vilket de ställde upp på utan större tvekan.

Vi åkte längs en gammal järnvägssträckning. Det sista tåget tuffade fram här 1980 (typ i går enligt min tidräkning), sedan rev man upp rälsen och gjorde om en del av banan till cykelstig - Capital Crescent Trail.

Väldigt trevligt. Bland annat åkte vi igenom den omkring 100 meter långa Dalecarlia Tunnel, byggd helt av tegel och rätt cool att cykla i.

Totalt lurade jag iväg barnen på en tur på minst två mil.

Sedan var det dags att hämta Lillebror, den enda av oss som gör något vettigt just nu (förutom hustrun, förstås). Han hade haft en finfin dag i skolan och propsade på att jag skulle ta med honom till poolen. Så då gjorde jag det. Medan han lekte och dök och hade sig, simmade jag omkring 400 meter.

När jag gick upp ur bassängen kände jag mig plötsligt väldigt trött. Vi cyklade hem, jag grillade hamburgare och korv så det stod härliga till och nu sitter jag här och funderar på om jag ska ta träningsledigt i morgon...

Jag tror att det blir så. Kroppen säger ifrån.

Två glada cyklister vid tunneln med det märkliga namnet Dalecarlia.