Vi har också sportlov, typ

Har förstått att väsentliga delar av Sverige (läs Sthlm m omnejd) har sportlov just nu och att alla barnfamiljer har flytt storsta'ns vardagsgrå trängsel och istället njuter av den betydligt värre trängseln kring liftarna och after skin i Sälen, Åre och Idre.

Här i USA finns det inget som heter sportlov. Frågan är om det finns någon annastans i hela världen? Man kan ju konstatera att fjällobbyisterna har varit extremt framgångsrika i Sverige. Utan sportlov hade knappast landets alla fjällanläggningar klara sig.

För den som till ävetyrs inte satt sin fot till fjälls, rekommenderas SvT:s Pistvakt (serien, inte filmen). Den ger en sann och relevant bild av fjällturismen och alla dess olika perspektiv och vinklar och vrår. Se exempel från videoklippet nedan.

Men vi kör lite sportlov i alla, vi. I dag var Lillebror hemma från skolan eftersom det var parent conference day, det som förr kallades kvartssamtal och som i Sverige klaras av efter ordinarie skoldag. Här i Distriktet tar varje samtal verkligen bara en kvart och hela skolan stänger en hel dag för att lärarna ska kunna dra igenom alla sina kvartssamtal med alla sina elevers föräldrar. Och alla kommunala skolor har dessutom konferensdagar samtidigt, så det är en massa ungar hemma dessa dagar. Och en massa föräldrar som tvingas ta ledigt hela dagen för att de ska ägna en kvart åt att diskutera sina barns pedagogiska framsteg med lärarna.

Lillebrors fröken var idel lovord för vår ynste son. Han sköter sig klanderfritt, är toppenbra i matte och i läsning och skrivning och i alla andra ämnen och är dessutom hur genomtrevlig och sympatisk som helst.

Skoj att höra!

Sportlov var det, ja. Jo, så Lillebror och jag ägnade eftermiddagen åt att simma och bada i den utomordentliga kommunala poolen uppe i Tenley Town medan övriga barn studerade i sina skolor och hustrun arbetade.

Och på fredag har de två stora barnen en skolfri dag och då passar vi att drar vi på en liten tredagars fjälltripp.

Så vi har också sportlov. Typ.

Pinsam GAIS-förlust och årets party

Det ser inte särskilt bra ut inför den allsvenska premiären; GAIS fick stryk med 0-5 mot ett halbra norskt lag (Stabaek). Och då känns det förtröstansfullt att tränaren, han med Solna AIK:s klubbmärke intatuerat någonstans på sin kropp, har försäkrat att laget ser mycket bra ut försvarsmässigt och att man har tränat extra på just detta.

Tur att de gjort det, annars hade det väl blivit 0-12.

Jag föredrar att föregå mina onda aningar med tystnad så länge.

Några uppdateringar:

• Jag tror att jag menade "bjäbbig" och inte "näbbig" som jag skrev i det förra inlägget. Men jag är inte säker.
• Jag sprang 14 kilometer i går. Glömde skriva det av någon obegriplig anledning.

Gårdagens party var något i hästväg och kan sannolikt redan nu utnämnas till årets fest. Huset var ett slott, små människor sprang och tog hand om allting och utsikten ner över floden, på andra sidan den gigantiska poolen, var fantastisk (fast det var mörkt) - det var naturligtvis strandtomt. Värdparet bor i en av de lyxigare stadsdelarna i trakten, McLean på andra sidan floden. Det är antagligen det område i DC-området med högst andel mångmiljonärer. En del av de hus som vi passerade när vi letade efter vår fest var så stora så att vi knappt trodde våra ögon.

Hur vi hamnade där? Ja, vi har ju en del kontakter i noblessen numera...

Söndagen har gått och passerat utan några större händelser. Hela gänget spelade basket en stund i Rose Park, det var väl det mest upphetsande. Nu sitter resten av familjen och kikar på Oscarsgalan, medan jag deppar över att Atleterna kommer att åka ur allsvenskan i år.

Springrapport och hundfunderingar

Jag har alltid haft svårt att ta det lugnt. Ja, alltså när jag springer. Och det har ju inte direkt blivit bättre sedan jag köpte den där GPS-klockan. Den är rolig och fascinerande på många sätt, men den hetsar rätt bra också. Jag kan inte låta bli att försöka springa under en viss kilometertid när jag har klockan på armen. Jagar ner til nästa tiosekunders-gräns.

Så i dag bestämde jag mig för att försöka springa långsamt. Och långt.

Det gick så där.

Tanken var att ligga strax under sex minuter per kilometer och springa runt 12-13 km. Jag gick ut löst, men efter ett par kilometer var jag fast i tävlingshetsen igen, likt förbannat. Jag tog mig ner från en snittid på 5:40 till 5:35. Och när jag ändå var där så tänkte jag att det vore väl skam om jag inte kunde gå under 5:30 i alla (jag ligger normalt på runt 5:10 på milen). Så jag ökade farten ännu mer. Och när jag slutligen var klar med rundan hade jag fått en snittid på 5:27.

Men nästa gång ska jag klara av att ligga på 5:45. I alla fall ska jag försöka.

Medan jag tog igen mig och stretschade och duschade, stack resten av familjen till en lokal djurshop där de hade en "adopt a dog day". Det kändes lite illavarslande. Skulle de komma tillbaka med en hund?

Alla hundar älskar mig (borde jag kanske duscha oftare?), men kärleken är generellt rätt obesvarad (förutom charmtrollet Ture - den enda hunden i släkten för närvarande). Mina föräldrar hade en konstig liten näbbig sak, som allmänt gick under beskrivningen "förväxt råtta", men det var långt efter att jag flyttat hemifrån. Jag själv har aldrig haft en hund och kommer aldrig att ha en hund om jag själv får välja. Inte för att jag i princip har något emot hundar, men de är överlag dumma, de skiter överallt (finns det något mer förnedrande för en människa att göra än att plocka upp sin hunds bajs från gatan?) och de kräver rätt mycket skötsel. Dessutom bits de understundom.

Resten av familjen är dock betydligt mer hundvilliga. Hustrun är stor hundfan och är uppvuxen med ett par boxrar i barndomshemmet. Syster Yster har haft ordet "HUND" överst på önskelistan inför jular och födelsedagar under många år nu. Och Bröderna Brothers är också med på hundtåget, även om Lillebror påstår att han gillar katter bättre.

Så frågan är hur länge jag kan stå emot.

Det blev dock inte någon hund i dag. Även om samtliga tydligen hade förälskat sig i en fem månader gammal valp som hette Able och som var någon slags mixras med beaglebas.

I kväll ska vi på kalas, liksom Syster Yster. Storebror är hemma och har åtagit sig att vara barnvakt. Det ska nog gå bra.

Lillebror och charmtrollet Able.

Det blev spunnet socker istället för hund denna lördag. Big Brother lät sig väl smaka...

...liksom Syster Yster.

Pinsamt Caps-spel

Min gode vän Mellanösternkorren skrev och påpekade att det var länge sedan jag gnällde på Caps (vi pratar NHL-hockey här) och undrade hur "det går för grabbarna".

Jo, det kan jag meddela efter att han genomlidit och offrat en hel fredagskväll på en TV-match: Det går fruktansvärt dåligt och grabbarna spelar pinsamt dåligt.

Förlust mot NY Rangers med 0-6 och resultatet gör väl egentligen alla övriga kommentarer eller försök till analyser överflödiga. Det hela kokar väl i princip ner till en enda sak:

Avgå coach Boudreau!

Enda fördelen med det här spelet är väl att matchbiljetterna kommer att bli billigare. I kväll buades hemmelaget ut och hälften av publiken hade gått efter halva tredje perioden. Börjar likna gamla goda Capitals från förr.

För övrigt blåser det full storm i Distriktet.

Nu ska jag gå ner och trösta mig med en tjeckisk öl. Det är jag värd efter det här.

Om bilder på bloggen

Jag vet, jag är urusel på att lägga ut bilder här på bloggen. Det går långt mellan publiceringarna - fast när det slutligen sker så är det ofta i form av den berömda ketchupeffekten. En himla massa bilder på en och samma gång.

Jag märker att många av mina vänner i bloggosfären är betydligt bättre på att lägga ut bilder mer regelbundet. Och jag tror att jag själv var flitigare i början av min bloggkarriär. Åtminstone har jag en minnesbild av att det var flera bilder för några år sedan.

Jag har inga andra förklaringar till det minskade bildflödet än ren och skär lathet. Men jag ska tag i den biten, som man säger. Jag ska försöka plåta lite mer.

Här under är i alla fall en film om en helt vanlig hämtning av Lillebror på hans skola. Tagen denna torsdag. Filmen innehåller inget annat än ren vardag. Inte mer spännande än så.

Dagen har också innehållit en teaterföreställning på Syster Ysters skola. Hustrun och jag tog en timme ledigt vid lunchtid och avnjöt dotterns agerande på Thalias tiljor. Hon är så duktig!

I avsaknad av en arbetsplats

Onsdag i Distriktet och det har varit en riktigt fin dag. Soligt, en stilla vind och runt åtta grader varmt. Det såg så härligt ut så jag stack iväg och joggade 6 kilometer på eftermiddagen, innan det var dags att inleda den stora hämtningsturen från skolorna.

Att göra sådana spontana grejer tillhör definitivt en av de stora fördelarna med att vara fri skribent. Flexibilitet och kreativitet är honnörsorden.

Den stora nackdelen är nog att man mest sitter fastklistrad vid skrivbordet - ensam och övergiven...

Ibland fattar jag inte ens själv vad jag gör riktigt. Jag skriver och skriver på mina skrivprojekt och timmarna går så fort, så fort. Nu ska jag dessutom gå in och jobba mer strukturerat på deltid, med ordentlig månadslön och allt. Så timmarna lär väl flyga iväg ännu snabbare.

Jag märker att jag då och då saknar en arbetsplats, ett sammanhang, någonting att gå till. Att trampa uppför trappan till tredje våningen, där skrivbordet står i Big Brothers ljusa och fina rum, är inte riktigt samma sak som att gå till jobbet... Och om inte hustrun är hemma så har jag ingen arbetskamrat heller.

Det finns onekligen fördelar och nackdelar med det mesta här i livet. Och gräset är ibland väldigt grönt på andra sidan...

Apropå det så kan jag meddela att hustrun är hemma igen efter ett par ytterst intensiva dagar i ett kallt Wisconsin.

I övrigt lagade jag en fantastisk kyckling i citronsås denna kväll. Till detta erbjöds ris samt en enkel grönsallad. Och lite tsatsiki vid sidan av.

Förvirrad morgon i snökaos

Jomenvisst blev det snökaos. Låt mig berätta.

Jag väcktes klockan fem på morgonen av ett sms, som berättade att alla public schools i Distriktet hade late start på grund av snöovädret (uppskattningsvis en halv centimeter puder som fallit under natten).

Jag tumlade upp för att kolla om de övriga två skolorna hade bestämt sig för samma sak. Efter den sedvanliga halvtimmeslånga startproceduren av min i datasammanhang fullständigt horribelt antika bärbara dator, den är snart fyra år gammal, kunde jag konstatera att ingen av de andra skolorna ännu hade lagt ut någon information på sina webbplatser.

Jag tumlade tillbaka till sängen och lyckades somna om efter en stund.

Sedan vaknade jag som vanligt av alarmet halv sju, tumlade åter upp ur sängen och kollade datorn, som jag - smart - hade låtit stå på.

Jodå. Nu fanns det information utlagd. Båda de äldre barnens skolor hade beslutat sig för att senarelägga skolstarten på grund av snökaoset. Två timmars frist.

Jag gick upp en trappa för att väcka Big Brother för att berätta att han kunde sova vidare. Men han var redan uppe och hade duschat och var klarvaken.

"Det är ingen idé att lägga sig igen", tyckte han.

Så gick jag ner till Syster Yster. Samma sak där. Hon var redan uppe och klarvaken.

Så allt slutade med att jag gick och la mig igen och sov gott till halv nio, medan två av tre barn satt och rullade tummarna och väntade på att skolan skulle börja. Den enda som fick en riktig sovmorgon var Lillebror.

Så kan det gå.

Det sista barnet leverades strax före elva. Och eftersom det var tisdag så slutade Syster Yster redan klockan två. Så det blev inte särskilt mycket gjort för er ödmjuka bloggare denna dag.

Men i morgon är det business as usual. Då 17 ska det bli andra bullar.