Två av fyra event avklarade

Av fyra stora events under de två veckorna här i Distriktet, har nu två klarats av: Stormen Sandy och Halloween.

Den sist nämnda inträffade denna kväll och var som vanligt fullständigt hysterisk - och rolig. Vi laddade upp hemma hos några vänner som hade öppet hus. Där var en märklig blandning av superhjältar, monster, prinsessor och djur som gick runt och konverserade och drack drinkar och åt pizza. Sedan stack vi ut i mörkret och trick och treatade och förundrades över vilka fantastiska utsmyckningar vissa fixat till.

Senare, hemma hos oss, vandrade barn, ungdomar och vuxna ut och in under hela aftonen. Det blev många kära återseenden för er ödmjuka bloggare, som ju inte varit här i Distriktet sedan i juli. Nu har kidsen lagt sig till ro, sockerstinna, mätta och nöjda. Särskilt Lillebrors huvudlösa utklädning blev en succé. Nedrans förargligt att jag inte kan visa bilder. Ska försöka fixa det på något sätt.

De övriga två eventen?

Återkommer om det.

Sandy kom, sågs och drog vidare

Uppdatering stormläget:

Sandy har dragit förbi utan större synbara skador. Själva klarade vi oss hur bra som helst. Det är en del grenar och en massa löv i trädgården och det blev en aning kyligt när vinden började blåsa ordentligt. Som jag tidigare berättat i bloggen, så är inte fönstren här av bästa kvalitet. Milt uttryckt. Englas och stora springor som pincip är omöjliga att täta ordentligt.

Således fick vi höja värmen en aning medan vinden ven runt knutarna. I övrigt var det lugnt.

Nu på förmiddagen var lillgrabben och jag ute på en långpromenad tillsammans med vår lånehund. Vinden har mojnat i stort sett helt och hållet, däremot regnar det fortfarande en hel del. Faktum är att det har regnat sedan vi landade i söndags eftermiddag och det märks i vattendragen. Den vanligtvis lugna och makliga  Rock Creek har förvandlats till en rytande fors och Potomac River är cirka en decimeter ifrån att svämma över kajen nere i vår lokala hamn här i Georgetown.

Tyvärr har jag inga bilder att bjuda på eftersom jag inte hittar någonstans att sätta in kamerans minneskort i den här datamaskinen (en ny snygg sak, som uppenbarligen är för modern för mina vanor...).

Senaste nytt från Sandy-fronten

Var precis ute på en kort promenad här i Georgetown. Var tämligen ensam om den idén. Vinden har friskat i ordentligt, men ännu har inga träd blåst omkull såvitt jag kunde se. Det regnar oavbrutet och man blir snabbt tämligen blöt trots gummistövlar och regnkläder.

Enligt upphetsade rapporter i medierna, når Sandy kusten i New Jersey just i detta nu. Vi får de värsta vinderna lite senare i kväll, tydligen.

Jag har lagat extra mat så vi klarar nog ett strömavbrott något dygn eller två. Det får bli mycket sallader, helt enkelt. Enligt breaking news så saknar nu runt 100 000 personer ström i området.

Återkommer med fler rapporter om elen är kvar... 

Frankenstorm närmar sig

Alla pratar om Frankenstorm, Sandy, här på den amerikanskanska östkusten. Gymnasiekillen och jag tog en taxi från flygplatsen i går eftermiddag, lokal tid, och chaffisen sa att vi troligen kom med ett av de sista planen som kunde landa. Massor av flighter hade redan ställts in och vår chaufför var missnöjd med affärerna.

"It's very slow. I don't know if it's any use keep working tonight", sa han uppgivet.

Jag gav honom en extra slant i dricks.

Resan över den atlantiska oceanen gick annars hur bra som helst. Det var lite segt att tillbringa fyra timmar i Köpenhamn, men det är smällar man får ta. I Washington väntade den sedvanliga kön till passpolisen och en otippat lång kö till tullen. Vi kom dock igenom båda utan problem och fram emot 18-tiden var vi back home again.

Gissa om det var kul att träffa familjen!

Efter en fantastisk god middag, signerad min otroliga hustru, tillbringades kvällen med svenskt smågodis och diverse uppdateringar av allehanda slag. Huset var sig likt och sängen var otroligt skön när jag till slut gav upp för jetlagen och somnade in strax efter 22, local time.

Då hade det börjat regna, men annars syntes inga direkta spår av ovädret. Men det ska visst bli värre, sägs det. Både Obama och Romney har ställt in alla sina valmöten de närmaste dagarna, skolorna är förstås stängda och hela Distriktet laddar upp inför stormen, som ska peaka om något dygn eller så.

Denna måndag har ägnats åt städning - Pedro har äntligen kommit tillbaka, efterlängtad som få. Dessutom har jag tankat bilen (det gäller att vara förberedd) och försökt hitta en bra p-plats åt den. Inte helt lätt, eftersom i stort sett alla Georgetowns gator är kantade av halv- eller helruttna gamla träd. Det riktigt bra parkeringsplatserna är förstås upptagna sedan länge - en sådan plats lämnar man inte i första taget när en tropisk storm rullar in.

Vi är också hundvakter till den ytterst livliga och starka Rosco. Husse har fastnat i Las Vegas eftersom hans flight förstås är inställd.

Jag återkommer med rapport om Sandys utveckling. Ska även försöka ta en och annan bild.

Om vädrets betydelse

Var ute och åt middag med min gode vän M i torsdags. Favvoindiern på Hantverkargatan. Det sista vi pratade om var om våra respektive skidåkarplaner inför den stundande vintern. När vi kom ut hade det börjat snöa. I oktober. OMG.

Det blev en tuff hemfärd på cykeln. Jag såg ut som en snögubbe när jag till slut kom fram.

Sedan var det glashalt på morgonen efter. Och kallt. Ruggigt kallt.

Skönt att åka till Distriktet, tänkte jag. Värme. Sol.

Så hör hustrun av sig. "Sandy är på väg".

Sandy, who?

Frankenstorm. Ett gigantiskt oväder är på ingång, lagom till att vi landar i DC. Stormar, skyfall, översvämningar, kaos, elände.

Och kallt. Till och med minusgrader.

Borgmästare Gray har redan proklamerat undantagstillstånd. Folk bunkrar upp och förbereder sig på det värsta.

Håhå jaja.

Klarar vi av överfärden så lär det komma en och annan rapport här på bloggen framöver. Klockan ringer kvart över tre i natt.

Vuxenpoäng för p-plats med ellutag

Jag valde bort att gå på Gais-matchen och ägnade mig istället åt husvisning, matlagning och diverse annat av vikt. Bland annat har jag fixat en parkeringsplats för vår svenska bil (som är en fransk produkt av ytterst tveksam kvalitet - lita aldrig på fransk ingenjörskonst, köp aldrig en Renault).

Ingående i p-platsen: En ellutag för motorvärmare. Det är tamefan vuxenpoäng så här i ungdomens sista skälvande minuter. Tyvärr saknar den franska bilen en motorvärmare och jag antar att det kostar runt tiotusen att installera en sådan, så det får nog vara.

I övrigt kan meddelas att gymnasiesonen och jag festade till ordentligt till laxen i dag: Två glas julmust var. Det ni, vänner i Syd- och nordamerika, Grekland och på andra håll i världen.

Det smakade gudomligt.

Nu gjorde just Djurgårdens IF 3-0 och förnedringen är som vanligt totalt. Stackars Olle och andra grönsvarta kamrater som just nu fryser häcken av sig på Stockholms Olympiastadion.

Knappt två veckor kvar

Hujedamej. Det är knappt två veckor kvar av det liv jag levt så här långt. Hitom 50-årsstrecket, alltså.

Tanken slog mig med all kraft när jag satt och diskuterade livets väsentligheter på ett party ute i Gustavsberg i går afton. Kompisen B hade 50-årskalas och hade bjudit in till en hejdundrande fest med oändligt mycket mat, vin och dans till levande musik. Sällsynt trevligt och roligt att återträffa en hop gamla vänner, som generationskamraterna Å och V, som likt B och jag är födda just för 50 år sedan i år.

Det blev förstås en del snack om denna symboltunga livsgräns, detta steg man tar när man blir ett halvsekel gammal. V har redan fyllt, Å fyller exakt en månad efter mig. De var båda rätt coola kring det där med bemärkelsedagen.

Själv pendlar jag mellan ytterligheterna. I ena stunden tycker jag att en 50-årsdag knappast är något att tjafsa om - man är ju liksom inte äldre än man känner sig och jag har känt mig som 50+ åtminstone sedan 35-årsåldern...

Å andra stunden kan jag tänka att 50-årsdagen faktiskt är en slags milstolpe i livet och att det är dags att summera och fundera kring ens liv och kanske - med ålderns rätt - dra några kloka och vettiga slutsatser om vem man är, vad som är viktigt, hur man lever... Ni vet, sådana där eftertänksamma tankar om de verkliga värdena i livet och konsten att prioritera och njuta av livet och vara en god människa. Fånga dagen. Ta tillvara på tillfällena.

Jag vet inte.

Men den stora frågan, som ni alla har, är förstås: Blir det någon fest?

Jag säger så här: Uppv undanbed, bortrst.

Gymnasiekillen och jag drar till back home till USA om en vecka och då passar jag på att fylla år samt följa det amerikanska valet på nära håll. Det slumpar sig nämligen så att jag fyller år dagen före. Så hela USA kommer att vara på fötterna för mig. Det är ytterst älskvärt av dom.

Party får det nog bli efter nyår, när vi alla ska återsamlas i den svenska huvudstaden och vårt amerikanska äventyr definitivt tar slut efter dem och ett halvt år. Jag återkommer om besked kring detta.

I övrigt kan meddelas att lördagen var välfylld med sociala aktiviteter. Brorsan och svägerskan hade bjudit in våra mostrar med familjer till lördagslunch och det blev en ytterst trevlig eftermiddag i släktens stora famn - vi var 15 vuxna plus några småttingar runt bordet - bara moster M saknades. Svägerskan gjorde en fullständigt formidabel insats och hade bakat pajer och äppelkakor så det stod härliga till.

Vansinnigt gott och väldigt trevligt. Det är så tydligt att släkten betyder alltmer för mig sedan mamma gick bort för två år sedan.

Det har väl sannolikt också något med åldern att göra...

I morgon spelar Gais på Stockholms Olympastadion, mot farsans gamla gäng Djurgårdens IF. Men jag funderar faktiskt på att låta bli att gå. Det är liksom ingen poäng med att betala för att bli förnedrad, jag har ingen läggning åt det hållet och har dessutom gjort det två gånger redan i år. Planerar istället att gå ut och ta en öl med gamle polaren M, som är inbiten anhängare av förortsgänget Solna AIK.

Det blir garanterat betydligt roligare än att frysa häcken av sig på stadion.