Grattis Lillebror!

I dag är en alldeles, alldeles speciell dag.

Från och med nu är alla mina barn tvåsiffriga. Lillebror fyller nämliget tio år just denna dag. Mitt i flyttkaoset. Vi sjöng för honom i ett hotellrum på samma gata som presidenten bor på, Pennsylvania Avenue.

Bara en så'n sak...

Huset är inte längre beboligt. Allt står i lådor och i dag ska den stora containern komma. Sedan ser vi inte skymten av våra grejer förrän om två månader eller så.

Återkommer.

Välkomna till 2013!

Tiden går fort när man har roligt. Nyårsafton har redan passerat och jag har inte ens hunnit uppdatera bloggen med några små kloka rader om det gångna året, om det som komma skall samt om andra vikitga ting som man bör förtälja vid ett årsskifte.

Låt mig bara få konstatera att vi just kommit hem från en väldigt kul nyårsfest, med massor av mat, vin och trevliga människor.

Nu ska jag ramla i säng. Men först:

Gott Nytt År alla miljarder läsare av denna anspråkslösa blogg!

För att ni ska få lite kul så vill jag gärna hänvisa er till följande länk. Den utspelar sig visserligen i påsktider, men högtid som högtid...

Kärt återbesök

Nu har vi fått kära gäster igen. I går kväll sprang en liten mus runt på köksbänken när hustrun skulle plocka undan lite disk. Jag låg och läste och hörde ett plötsligt illtjut. Och det var inte musen som tjöt.

Likaså i kväll hade vi besök. Denna gång kilade den in bakom spisen.

Fem laddade fällor står nu strategiskt utplacerade runt om i köksregionen.

Annars har vi mest ägnat dagen åt att vara sjuka. Den här förkylningen är seg. Som tur är har barnen inte smittats. Åtminstone inte ännu. Nu väntar sängen!

Tandvärk i Distriktet

Ingen rolig natt, den gångna. Sov bara några timmar på grund av en sällsynt smärtsam tandvärk. Ovanpå den rejäla förkylningen. Så det var bara att ringa Doktor Lycka, familjens tandläkare, på morgonen. Naturligtvis var han ledig, men jag fick tid his en av hans kollegor.

Efter diverse röntgenbilder, undersökning och frågor/svar, så kom han fram till att det inte var några problem med tänderna. Istället var hans teori att mina igentäppta bihålor orsakar ett tryck som kan upplevas som tandvärk. En helt rimlig förklaring, eftersom tandsmärtan började så smått när jag blev rejält täppt.

Kände mig lättad, men samtidigt en aning irriterad - smålänning som jag är. För betalningen kom jag ju inte undan. Hade ju knappast fått valuta för pengarna. Påminner mig om den gången när min lilla TV gick sönder och jag lämnade in den på reparation. "Den går inte att laga", meddelade teknikern och begärde 300 spänn för det beskedet.

I övrigt packar och fixar vi en massa. Nästa onsdag kommer flyttfirman och då måste vi ha sorterat och bestämt vad som ska med i lasset och vad som ska säljas eller skänkas bort.

Kan också meddela att äldste sonen lyckligt och väl ankommit Sverige efter sina många resor runt vår jord.

Tack-och-adjö-party

Jag börjar så smått komma ikapp på bloggen, efter de intensiva juldagarna. Det som återstår är en liten rapport från vårt "tack-och-adjö-party" den 23 december. Några timmar innan anlände Big Brother från Köpenhamn. Därmed kunde festen börja. Ett 50-tal gäster, plus ett oräkneligt antal barn, kom, partade, åt och drack.

Det var väldigt kul och rätt så sorgligt på samma gång.

Hustrun höll ett lysande tal i trappan och tackade alla för att de gjort de här fem och ett halvt åren så fantastiska och minnesvärda. Här fanns folk som vi i stort sett lärde känna den första dagen vi flyttade in, andra som vi blivit vänner med långt senare. Grannar, kollegor, kompisar... Massor av polare som ställt upp på en massa olika sätt, allt från att låna ut sina sommarhus till oss till att guida oss genom den  washingtonska byråkratin.

Vi lyckades med bedriften att inte ta en enda bild på hela kvällen, men en av kompisarna som plåtade flitigt har lovat att leverera en cd-skiva inom kort. Så det kanske blir ett bildreportage vad det lider.

Nu ska jag gå och lägga mig. Har haft en ovanligt seg förkylning i snart två veckor och hela kroppen känns som om jag vore typ över 50 år eller nå't sån't. Tyvärr har jag smittat hustrun också. så hon går runt och nyser och hostar och snyter sig, hon med. Barnen är dock friska. Ännu så länge. De ha alla umgåtts med kompisar under dagen. Dessutom har vi haft vår favvohund på sleepover i tre dagar. I natt sov han i Lillebrors säng. Gissa om han var stolt. Lillebror alltså.

Eller som Syster Yster sa när vi hade kört hem vovven: "Vi måste helt enkelt ha en hund".

Ärligt talat börjar jag ge vika. Men vem ska sköta djuret när alla vi är på skolor och jobb? Eller när vi ska resa bort?

Och frmförallt: Vem ska plocka upp bajset?

Tradionell judisk-svensk juldag

Sedan vår andra jul här i Distriktet har vi haft traditionen att fira en "svensk-judisk" juldag - en väldigt trevlig blandning av svenska och judiska traditioner och maträtter. Att det skett just på juldagen har berott på en av de saker svenskar och judar oftast har gemensamt: att vi inte har något speciellt firande på juldagen. Förutom dom som kilar iväg till julottan då - men vi tillhör inte dom.

Vi kör lite hanukah, äter lite janssons temptation och om andan faller på - vilken den ju ofta gör efter några snapsar - avrundas kvällen med ett hundratal Neil Young-låtar framförda av er ödmjuka bloggare.

Detta år blev lite speciellt av flera skäl. Först och främst förstås att det av allt att döma var det sista gemensamma firandet på ett tag. Men också för att vi körde en heldag. Så vi inledde hemma hos polarna Alex och Jennifer där vi intog en helt fantastisk lunch och blev sittande i runt fyra timmar och bara åt. Hade inte Alex varit miljöekonom, hade han definitivt kunna jobba som kock på en exklusiv italiens restaurang - han är från Florens.

Sedan fick vi ledigt några timmar. Ja, ledigt och ledigt. Hustrun och jag stack hem och fixade mat och det gjorde även vännerna Beth och Noel. Sedan återsamling vid 19-tiden hemma hos oss, med smorgasbord bestående av en massa små och stora rätter huller om buller. 

Bilden är tagen när vi (äntligen...) ätit klart och precis tänt hanukah-ljusen och ska dela ut julklappar.

Nu är det annandag jul här i Distriktet och det är en helt vanlig dag, bortsett från att kidsen har winter break. Affärer och arbetsplatser är igång och det är lika ont om parkeringsplatsersom vanligt här utanför på gatan...

Om ett par timmar ska jag köra äldste sonen till flygplatsen, hans mer än fyra månader bortavaro från det svenska fäderneslandet börjar närma sig sitt slut. Om en vecka är det dags för Big Brother att flyga hem. Vi andra stannar ytterligare en vecka efter det.

Så ni lär se fler uppdateringar här på bloggen. Ända in i kaklet. 



Några bilder från sista skoldagen

Något konstig kronologi på bloggen i dag, men här är bilder från Syster Ysters och Lillebrors sista skoldag i fredags. Under de 5,5 år vi varit här, har alla hemmavarande barn gått på vår lokala skola Hyde ES, djupt älskad av oss alla och redan saknad. Det här var skolan som tog emot oss med öppa armar när vi anlände i augusti 2007 och det här stället har betytt så oerhört mycket för oss. Via Hyde har vi lärt känna massor av vänner, både vuxna och barn. Skolan är verkligen väldigt speciell på många sätt. Fantastiska lärare, en otroligt engagerad rektor, föräldrar från stan's alla kanter och hörn. Hyde är definitivt en närmast perfekt symbol för Distriktet, här samsas männiksor med olika religioner, hudfärger, sociala förhållanden. De flesta är förstås "helamerikaner", men det internationella inslaget är stort. Under åren här har vi umgåtts med folk från Indien, Schweiz, Ukraina, Venezuela, Argentina, Vietnam, Finland, Kanada, England, Tyskland, Mongoliet, Sri Lanka, Sydafrika etc, etc...

Bilderna är från den sista julshowen vi bevittnade på Hyde samt Lillebror tillsammans  med kompis, sin lärare samt rektorn.

Jag minns fortfarande när brevet från Sidwell Friends School kom. Det var en vårdag och plötsligt hörde jag hur hustrun ropade - nej, skrek - på dottern.

"Oh My God! Du har kommit in på Sidwell!"

Ni får ursäkta om det här låter en aning skrytsamt, men SFS är utan tvekan den svåraste skolan att komma in på i Distriktet med omnejd. Populariteten har förstås inte minskat sedan Obama-familjen valde att placera sina två döttrar här. Ingen, varken hustrun, jag eller Syster Yster själv, förväntade sig därför att hon faktiskt skulle komma in. 

Men det gjorde hon. Tack vare utomordentliga testresultat, superbra betyg från Hyde, fantastiska omdömen från lärarna och en oerhört väl genomförd intervju med företrädare för SFS. Man må tycka vad man vill om att barn ska behöva konkurrera på det här sättet redan i unga år, men jag kan inte låta bli att vara stolt över tösen. Och såvitt jag kan bedöma upplevde hon ingen direkt press i samband med själva ansökningsförfarandet. Däremot är det en tuff skola att gå på. Oftast har hon suttit och pluggat två, tre timmar varje dag - plus helgerna. Ibland ännu mer. Då och då har det känts som att det är för mycket.

Men jag vet att hon kommer att sakna sitt plugg, lärarna och framförallt alla sina kompisar. På bilderna här nedan syns hon med några av dem när vi hämtade henne i fredags.