Storebror och jag cyklade under förmiddagen i dag iväg till en helt nyöppnad kommunal poolanläggning några kilometer norrut. Wilson Aquatic Center är det ståtliga, men för mig mycket svåruttalade, namnet (jag fick fråga Big Brother, som guidade mig rätt språkligt).
Hur som helst. Vilket ställe. Ljus från massor av stora fönster, rymd, härlig atmosfär. Och gratis. En underbart bred 50 metersbassäng som vi omedelbart kastade oss i. För en gammal tävlingssimmare som jag (ryggsim var min specialitet, men jag körde alla simsätt och kom oftast sist närhelst jag tävlade eftersom jag tyckte det var så läskigt att dyka från startpallen - därav min fabless för just ryggsim som man ju startar i från vattnet), var det helt suveränt att forsa fram. Det blev runt 400 meter frisim (crawl), ett par vändor ryggsim samt omkring 500 meter bröst.
Sedan spelade vi vattenbasket och lekte i lekbassängen innan jag sjönk ner i det 38-gradiga vattnet i bubbelpoolen och lät jetstrålarna massera min värkande rygg.
Och allt är miljövänligt! Hela denna suveräna och nybyggda anläggning är nästan självförsörjande på elenergi genom en mängd solpaneler monterade på taket. Solvärmen här i DC är intensiv åtminstone tre fjärdedelar av året och solen som energikälla är hittills sorgligt underutnyttjad (precis som vindkraften, för övrigt).
Men nu kanske det kan bli ändring på det. Wilson A C kan förhoppningsvis bli ett positivt exempel som kan få fler efterföljare.
I övrigt kan noteras att ingen av oss ännu har fått svininfluensa.
måndag 31 augusti 2009
söndag 30 augusti 2009
Femton böcker som skapat bestående intryck
Min gode blogg-vän Kropotkin fick den förtjusande idén att bjuda in mig till ett slags blogg-kedjebrev på temat "femton böcker som betytt mycket". Tanken är att man ganska spontant, på 15 minuter, ska komma fram med en lista på 15 böcker som lämnat bestående intryck på listmakaren.
Naturligtvis en helt hopplös uppgift. Och dessutom är jag inte särskilt förtjust i kedjebrev. Men eftersom Kropotkin är GAIS:are och dessutom både självgod och bitter, så går jag väl emot mina principer. Här är alltså min lista (jag har medvetet hållit mig till enbart skönlitteratur) på de böcker som av olika skäl betytt väldigt mycket för mig, i huller om buller-ordning:
Luke Rihnehart (George Cockcroft): "The Dice Man" ("Tärningsspelaren") (som jag skrev om här)
Aldous Huxley: "Du nya sköna värld"
Joyce Carol Oates: "We were the Mulvaneys"
Arthur Koestler: "Natt klockan tolv på dagen"
Sture Dahlström: "Tango för enbenta"
Knut Falbakken: "Oår"
David Wroblewski: "The Story of Edgar Sawtelle"
Harry Martinson: "Vägen till Klockrike"
Denise Mina: "The Dead Hour"
August Strindberg: "Röda Rummet"
Herbjörg Wassmo: "Dinas bok"
Jerzy Kosinski: "Being There"
George Pelecanos: "Hard Revolution" (nämnd i detta inlägg)
JM Coetzee: "Elisabeth Costello" (som jag skrev lite om här)
Stephen King: "Det"
Och då fick jag inte med Jack Kerouac, Tony Parsons, Vilhelm Moberg, John Steinbeck, Jack London, Maksim Gorkij, Nikolaj Gogol, Franz Kafka, Marianne Fredriksson, Ivar Lo, Toni Morrison, Ernest Hemingway, B Traven, Frans G Bengtsson, Michael Bulgakov, Henning Mankell och omkring 2 000 andra författare...
Jag antar att jag nu måste skicka vidare detta litterära kedjebrev, så nästa anhalt blir Brasilien...
Ohoj, Telmaco Borba. Can we please have your votes?
Naturligtvis en helt hopplös uppgift. Och dessutom är jag inte särskilt förtjust i kedjebrev. Men eftersom Kropotkin är GAIS:are och dessutom både självgod och bitter, så går jag väl emot mina principer. Här är alltså min lista (jag har medvetet hållit mig till enbart skönlitteratur) på de böcker som av olika skäl betytt väldigt mycket för mig, i huller om buller-ordning:
Luke Rihnehart (George Cockcroft): "The Dice Man" ("Tärningsspelaren") (som jag skrev om här)
Aldous Huxley: "Du nya sköna värld"
Joyce Carol Oates: "We were the Mulvaneys"
Arthur Koestler: "Natt klockan tolv på dagen"
Sture Dahlström: "Tango för enbenta"
Knut Falbakken: "Oår"
David Wroblewski: "The Story of Edgar Sawtelle"
Harry Martinson: "Vägen till Klockrike"
Denise Mina: "The Dead Hour"
August Strindberg: "Röda Rummet"
Herbjörg Wassmo: "Dinas bok"
Jerzy Kosinski: "Being There"
George Pelecanos: "Hard Revolution" (nämnd i detta inlägg)
JM Coetzee: "Elisabeth Costello" (som jag skrev lite om här)
Stephen King: "Det"
Och då fick jag inte med Jack Kerouac, Tony Parsons, Vilhelm Moberg, John Steinbeck, Jack London, Maksim Gorkij, Nikolaj Gogol, Franz Kafka, Marianne Fredriksson, Ivar Lo, Toni Morrison, Ernest Hemingway, B Traven, Frans G Bengtsson, Michael Bulgakov, Henning Mankell och omkring 2 000 andra författare...
Jag antar att jag nu måste skicka vidare detta litterära kedjebrev, så nästa anhalt blir Brasilien...
Ohoj, Telmaco Borba. Can we please have your votes?
lördag 29 augusti 2009
Ted Kennedys sista resa
I väntan på Teds sista resa.
Vi väntar och väntar...
Folk samlas och polisen pekar hit och dit.
Så kommer han då, Edward. Nu ska han bara över bron, sedan är han framme på Arlingtonkyrkogården.
Jag ropade "Hi John". Det tyckte dottern var lite pinsamt. Hon är i den åldern. Mr Kerry verkade inte ta illa upp, dock. Men ser han inte lite förvånad ut?Födelsedag utan Michael
Min hustru fyller år i dag, lördag, och blev förstås vederbörligt uppvaktad med sång, levande ljus och presenter. Av mig fick hon en bok om trädgårdsskötsel, eftersom hon i en intervju påstår sig hysa en obesvarad kärlek till just detta. Men med kunskap kan underverk uträttas på bakgården!
Av barnen fick hon en fin kaffemugg, en "mor och dotter"-bok samt en Michael Jackson-skiva. Och det där med Jackson är lite speciellt. Denna födelsedag är den första som hon tvingas fira utan sin födelsedagskompis Michael. De föddes nämligen på samma dag (om än med ett antal års mellanrum...). Nu har Michael fyllt år för sista gången. Det blev aldrig någon gemensam fest.
Och som inte det är tillräckligt deppigt, så ska dessutom Ted Kennedy begravas just på hennes födelsedag. Vi ska strax iväg för att titta på processionen, som passerar ett par kilometer från där vi bor.
Förhoppningsvis kan en god födelsedagsmiddag fram mot kvällningen pigga upp stämningen.
Själv kan jag skryta med att jag sprungit 15 kilometer denna morgon.
Take care.
Av barnen fick hon en fin kaffemugg, en "mor och dotter"-bok samt en Michael Jackson-skiva. Och det där med Jackson är lite speciellt. Denna födelsedag är den första som hon tvingas fira utan sin födelsedagskompis Michael. De föddes nämligen på samma dag (om än med ett antal års mellanrum...). Nu har Michael fyllt år för sista gången. Det blev aldrig någon gemensam fest.
Och som inte det är tillräckligt deppigt, så ska dessutom Ted Kennedy begravas just på hennes födelsedag. Vi ska strax iväg för att titta på processionen, som passerar ett par kilometer från där vi bor.
Förhoppningsvis kan en god födelsedagsmiddag fram mot kvällningen pigga upp stämningen.
Själv kan jag skryta med att jag sprungit 15 kilometer denna morgon.
Take care.
fredag 28 augusti 2009
Om språkets avgörande betydelse
Första skolveckan till ända för mina båda yngsta. Varsin ny lärare, ny klass för Lillebror, några nya klasskompisar och en sprillans nyrenoverad skolbyggnad för Syster Yster. Men trots alla nyheter så har det gått som smort.
Det kan synas märkligt, men båda kidsen stortrivs helt enkelt i plugget. Vilket vi som föräldrar naturligtvis är djupt tacksamma över.
Jag minns hur det var för ganska exakt två år sedan. Då ville Syster Yster absolut inte gå till skolan, hon vantrivdes, hade inga kompisar och förstod inte ett dugg av vad någon sa. Det gjorde påtagligt ont i mitt hjärta när jag såg henne släntra iväg ensam över skolgården på morgonen, med långsamma steg och sänkt huvud. Jag lovade att komma dit på lunchrasten för att hålla henne sällskap, vilket jag också gjorde i ett par veckor. Sedan behövdes det inte längre. Hon fick kompisar. Började fatta språket. Hon sträckte på sig. Började le och skratta. Allting förändrades.
För Lillebror var det ungefär samma sak. Han började på sitt Montessoridagis, var fyra år gammal och ville absolut inte gå dit. Han kunde i stort sett ingen engelska alls, förutom en sak som vi tränat honom på: "I need to go to bathroom".
I nästan tre veckor var jag med honom på dagis, satt på föreståndarens kontor och läste tidningar och böcker medan Lillebror sakta började lära sig rutiner och sin första engelska på sin nya förskola. Till slut kunde jag lämna honom - och faktiskt gå därifrån några timmar.
I går sprättade jag upp ett kuvert från skolan som berättade att dottern inte längre är berättigad till stödundervisning i engelska. Det senaste testet visade att hon är språkligt ikapp sina amerikanska kompisar. Det var full pott på i stort sett varenda deltest. Och lillbrorsan "pratar väldigt mycket" som läraren sa i dag på skolgården - vilket jag tog som ett mycket gott tecken. Jag ser med egna ögon hur han snackar med sina vänner, hur kul han har på skolgården.
Språket är en nyckelfaktor för självförtroende, trivsel och lust. Utan språk är det svårt att känna sig delaktig och med i gemenskapen. Man blir osäker, tyst och känner sig bortkommen. Om man behärskar ett språk och inte upplever språket som ett hinder utan som ett helt naturligt sätt att kommunicera, så öppnar sig plötsligt nya oceaner av möjligheter.
Våra barn, Storebror inkluderar förstås, har gjort något fantastiskt. De har lärt sig behärska ett nytt språk och det är uppenbart att de numera känner sig helt trygga med det. De har skapat sig nya möjligheter.
Jag kan inte annat än att beundra dessa kids.
Det kan synas märkligt, men båda kidsen stortrivs helt enkelt i plugget. Vilket vi som föräldrar naturligtvis är djupt tacksamma över.
Jag minns hur det var för ganska exakt två år sedan. Då ville Syster Yster absolut inte gå till skolan, hon vantrivdes, hade inga kompisar och förstod inte ett dugg av vad någon sa. Det gjorde påtagligt ont i mitt hjärta när jag såg henne släntra iväg ensam över skolgården på morgonen, med långsamma steg och sänkt huvud. Jag lovade att komma dit på lunchrasten för att hålla henne sällskap, vilket jag också gjorde i ett par veckor. Sedan behövdes det inte längre. Hon fick kompisar. Började fatta språket. Hon sträckte på sig. Började le och skratta. Allting förändrades.
För Lillebror var det ungefär samma sak. Han började på sitt Montessoridagis, var fyra år gammal och ville absolut inte gå dit. Han kunde i stort sett ingen engelska alls, förutom en sak som vi tränat honom på: "I need to go to bathroom".
I nästan tre veckor var jag med honom på dagis, satt på föreståndarens kontor och läste tidningar och böcker medan Lillebror sakta började lära sig rutiner och sin första engelska på sin nya förskola. Till slut kunde jag lämna honom - och faktiskt gå därifrån några timmar.
I går sprättade jag upp ett kuvert från skolan som berättade att dottern inte längre är berättigad till stödundervisning i engelska. Det senaste testet visade att hon är språkligt ikapp sina amerikanska kompisar. Det var full pott på i stort sett varenda deltest. Och lillbrorsan "pratar väldigt mycket" som läraren sa i dag på skolgården - vilket jag tog som ett mycket gott tecken. Jag ser med egna ögon hur han snackar med sina vänner, hur kul han har på skolgården.
Språket är en nyckelfaktor för självförtroende, trivsel och lust. Utan språk är det svårt att känna sig delaktig och med i gemenskapen. Man blir osäker, tyst och känner sig bortkommen. Om man behärskar ett språk och inte upplever språket som ett hinder utan som ett helt naturligt sätt att kommunicera, så öppnar sig plötsligt nya oceaner av möjligheter.
Våra barn, Storebror inkluderar förstås, har gjort något fantastiskt. De har lärt sig behärska ett nytt språk och det är uppenbart att de numera känner sig helt trygga med det. De har skapat sig nya möjligheter.
Jag kan inte annat än att beundra dessa kids.
torsdag 27 augusti 2009
Bald Eagle över Watergate
En sån dag.
Eftersom Storebror fortfarande har sommarlov tvingas jag ju hitta på en massa saker med honom så att han inte går under av leda och lättja. I dag tog vi t ex en cykeltur till National Mall och kollade in det nyrenoverande området kring Lincoln Memorial. På vägen tillbaka, längs floden Potomac, såg vi en Bald Eagle på nära håll. Den flög framför oss och försvann så småningom in bakom Watergate-komplexet. Rätt häftigt att se nationalfågeln mitt i huvudstan.
Efter lunch stack vi ut och paddlade på nämnda flod. Plötsligt dök det upp en fiskgjuse omkring tre meter ovanför vår kajak. Den satte sig i ett träd precis vid stranden och vi kunde kolla in på nära håll i flera minuter innan den flög iväg med makliga vingslag. Strax intill lyfte en stor ägretthäger och följdes av flera kompisar - otroligt vackra i sina vita fjäderdräkter.
Vi paddlade vidare och såg både ett flertal stora sköldpaddor som låg och solade på stenar i floden samt ett antal halvmeterstora fiskar (laxar?) som hoppade upp åtminstone ett par decimeter från vattenytan. Mäktigt.
Det här är avgjort en stor fördel med Distriktet. Naturupplevelserna är aldrig långt borta. Det finns gott om grönområden och vildmark i direkt anslutning till staden och skalorna på byggnader och vägnät är rimliga jämfört med de flesta andra amerikanska storstadsområden av jämförbar storlek.
I morgon funderar vi att sticka och bada i en av de många offentliga pooler som finns här i DC. Det kostar lika mycket att bada där som det kostar att gå in på de flesta muséer här: Nada.
Oerhört sympatiskt, det med.
Eftersom Storebror fortfarande har sommarlov tvingas jag ju hitta på en massa saker med honom så att han inte går under av leda och lättja. I dag tog vi t ex en cykeltur till National Mall och kollade in det nyrenoverande området kring Lincoln Memorial. På vägen tillbaka, längs floden Potomac, såg vi en Bald Eagle på nära håll. Den flög framför oss och försvann så småningom in bakom Watergate-komplexet. Rätt häftigt att se nationalfågeln mitt i huvudstan.
Efter lunch stack vi ut och paddlade på nämnda flod. Plötsligt dök det upp en fiskgjuse omkring tre meter ovanför vår kajak. Den satte sig i ett träd precis vid stranden och vi kunde kolla in på nära håll i flera minuter innan den flög iväg med makliga vingslag. Strax intill lyfte en stor ägretthäger och följdes av flera kompisar - otroligt vackra i sina vita fjäderdräkter.
Vi paddlade vidare och såg både ett flertal stora sköldpaddor som låg och solade på stenar i floden samt ett antal halvmeterstora fiskar (laxar?) som hoppade upp åtminstone ett par decimeter från vattenytan. Mäktigt.
Det här är avgjort en stor fördel med Distriktet. Naturupplevelserna är aldrig långt borta. Det finns gott om grönområden och vildmark i direkt anslutning till staden och skalorna på byggnader och vägnät är rimliga jämfört med de flesta andra amerikanska storstadsområden av jämförbar storlek.
I morgon funderar vi att sticka och bada i en av de många offentliga pooler som finns här i DC. Det kostar lika mycket att bada där som det kostar att gå in på de flesta muséer här: Nada.
Oerhört sympatiskt, det med.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)