Jo, vi körde således Brasilien-emigranterna till flygplatsen förra torsdagen. De är lyckligt och väl framme (se bloggen SassaBrassarna här) efter mer än ett dygns färd mot okända mål. Hustrun och jag tillbringade ett dygn i Köpenhamn och häpnade över hur dyrt allt var. Sedan åkte till Malmö och hälsade på farbror Lasse och drack tjeckisk öl på Möllan. På lördagen tog vi med oss Lasse upp till Halmstad. På vägen kollade vi in den märkliga byn Jakriborg och stannade till vid en zoologisk butik in the middle of nowhere och köpte tre karpar av den japanska sorten koi á 210 kronor styck. Karparna släppte vi sedan ut i svärföräldrarnas stora damm - ett gammalt vattenfyllt stenbrott som finns på deras tomt. Barnen var alldeles till sig av glädje, särskilt Syster Yster som länge önskat sig ett husdjur.
"Snacka om att kasta pengar i sjön", konstaterade hustrun några dagar senare efter att vi förgäves försökt spana in de vackra koiarna. De simmade med stor tvekan ut från transportpåsen vi tog med dom i. Sedan försvann de ner i dammens djup. Vi lyckades få syn på dom några fåtal gånger på söndagen och måndagen, men därefter har de varit spårlöst försvunna. Aldrig har väl så många suttit så stilla så länge och förgäves tittat ner på en damms mycket stillsamma vattten.
Antingen lider dessa koiar av svårartad social fobi. Eller så har de rymt. Eller så har de upphört att existera. Vi har dock ännu inte sett några fisklik flytande i vattnet, vilket möjligen kan tolkas som ett gott tecken.
Söndagen ägnades bland annat åt fågelskådning och på eftermiddagen åkte vi på utflykt till Laholm, där vi släppte av farbror Lasse vid stationen för vidare transport ner till Malmö. Själva åkte tillbaka till Halmstad och träffade brorsan, Linda och några av deras kompisar på måndagen. Vi hamnade på en stor krog där polaren Fidde framträdde med stålsträngad gitarr och cowboy-hatt. Jag önskade en massa Neil Young-låtar, vilket han snällt levererade. Kanonbra musik, god mat och hur bra stämning som helst bland både barn och vuxna.
I går hälsade jag på hos brorsans svärfar (det är ju så smart arrangerat att lillebror och jag gift oss med varsin Halmstads-tös...), som byggt om sitt stora hus till ett pensionat. Mycket imponerande med sammanlagt sex stora uthyrningsrum, kompletta med badrum och sammanlagt tre kök. Svärfar själv har behållit mellanvåningen för sig själv.
Bror och jag cyklade in till stan framåt kvällningen och hamnade så småningom på en uteservering vid Lilla Torg, där vi träffade brorsans kompis sedan en oherrans massa år; Peter och hans fru Åsa och deras oerhört trevliga kids. Några öl och timmar senare cyklade jag hem i natten efter en mycket sympatisk kväll.
Denna onsdag har vi bland annat varit i Haverdal, strax norrut längs kusten, och träffat vännerna Marnie och Dennis och deras dotter. De bor i DC och det slumpar sig så att de känner en svensk familj, Georg och Pia, som har sommarställe i Haverdal. Så de är här och hälsar på.
Världen är liten ibland.
Vi hade en mycket trevlig eftermiddag tillsammans, innan vi åkte tillbaka in mot Halmstad och kvällens familjemiddag.
I morgon, torsdag, ska vi träffa The Brundins, en familj som vi känner från Bromma och som brukar vara i Halmstad på somrarna.
Mycket aktiviter med andra ord. Vädret är väl sådär. Det har inte blivit något bad den senaste veckan om jag säger så. Och någon GAIS-match blev det inte heller i måndagskväll. Det hanns helt enkelt inte med. 2-2 mot Solna AIK är väl ett ganska okej resultat, men med tanke på Atleterna ledde med 2-0 så kanske man kunde ha önskat sig en seger. Diskussonen om tränarens avgång är allt mer högljudd bland oss grönsvarta supportrar.
Take care.
onsdag 22 juli 2009
onsdag 15 juli 2009
Sommarsummering
Efter en våldsamt tråkig bussfärd, kom jag så fram till Halmstad två timmar försenad förra torsdagen. Hämtades av hustrun som körde oss hem till svärföräldrarna. Ett härligt återseende följdes av en fantastisk middag.
Fredagen var dotterns 11-årsdag och firades i vederbörlig ordning med alla kusiner och delar av släkten på plats. Tårtor och presenter i mängder, förstås. Populäraste lekkompis för sju av de de åtta barnbarnen var Ture - Gunillas och Göstas 1,5-årige lilla yrväder till hund (en av småkusinerna var dock klart skeptisk). Syster Ysters önskan om en egen hund förstärktes därmed ytterligare.
Helgen flöt sedan fram i lugnt semestertempo fram till söndag eftermiddag, då svärfar och jag tog bilen till Göteborg för att se GAIS vinna över Halmstad BK på nya Gamla Ullevi. Eftersom han är inbiten HBK:are satte vi oss på neutral plats någonstan mellan hemmaklacken och den uppskattningsvis 20 personer starka bortaklacken.
Trevlig arena, uruselt spel i första halvlek och jag och bänkgrannen började skrika halvhögt på tränare Axéns avgång. Särskilt när HBK gjorde mål. Det var två ängsliga lag utan självförtroende som möttes. I andra spelade Atleterna något bättre och i matchens absolut sista skälvande sekund lyckades man få in en kvittering i samband med en frispark som ledde till totalt kaos framför HBK-målvakten. Målgörare, den helt nye högerbacken från England med det rätt coola namnet Calum Angus. Låter som någon slags skotsk klanledare.
Denna vecka har hittills präglats av att kidsen varit på friidrottsläger här i H-stad. Och själv har jag drabbats av värsta träningshysterin sedan jag köpte nya joggingsskor i fredags. Fem löppass på sex dagar. Möjligen personligt rekord.
I övrigt är det sig likt. Massor av barn, stormiddagar, grillning, bad, en och annan kall öl framåt kvällningen. Mycket avkopplande. I eftermiddag hoppas jag att komma ut på en kajaktur, om bara åskovädret viker undan.
Ja, allt är kanske inte riktigt sig likt, vid närmare eftertanke. I morgon är det nämligen dags för Hanna (svägerskan) och hennes döttrar att flytta till Brasilien. Flyget går från Köpenhamn och vi ska köra dom ner under eftermiddagen. Häftigt äventyr! Vi hoppas kunna åka ner till Brazil från DC i vinter. Jag har redan fått några lektioner i portugisiska av äldsta dottern.
När vi väl levererat Hanna-familjen vid Köpenhamns flygstation, räknar hustrun och jag med att stanna något dygn i den danska huvudstaden, för att umgås med drösvis med turister och fulla eller halvfulla danskar (dom är alltid fulla eller bakfulla och det är en av världens största myter att danskar är dejliga - dom är bara fulla helt enkelt). Men man brukar alltid stöta på en eller annan trevlig person från Norge, så det är okej.
jag ser även fram emot ännu en GAIS-match - den 20:e mot Allmänna IK från Solna. Eller ser fram och ser fram... Det lär väl bli förlust så det smäller om det. Enda chansen är att Gnaget-lirarna underskattar mina grönsvarta hjältar.
Take care.
Fredagen var dotterns 11-årsdag och firades i vederbörlig ordning med alla kusiner och delar av släkten på plats. Tårtor och presenter i mängder, förstås. Populäraste lekkompis för sju av de de åtta barnbarnen var Ture - Gunillas och Göstas 1,5-årige lilla yrväder till hund (en av småkusinerna var dock klart skeptisk). Syster Ysters önskan om en egen hund förstärktes därmed ytterligare.
Helgen flöt sedan fram i lugnt semestertempo fram till söndag eftermiddag, då svärfar och jag tog bilen till Göteborg för att se GAIS vinna över Halmstad BK på nya Gamla Ullevi. Eftersom han är inbiten HBK:are satte vi oss på neutral plats någonstan mellan hemmaklacken och den uppskattningsvis 20 personer starka bortaklacken.
Trevlig arena, uruselt spel i första halvlek och jag och bänkgrannen började skrika halvhögt på tränare Axéns avgång. Särskilt när HBK gjorde mål. Det var två ängsliga lag utan självförtroende som möttes. I andra spelade Atleterna något bättre och i matchens absolut sista skälvande sekund lyckades man få in en kvittering i samband med en frispark som ledde till totalt kaos framför HBK-målvakten. Målgörare, den helt nye högerbacken från England med det rätt coola namnet Calum Angus. Låter som någon slags skotsk klanledare.
Denna vecka har hittills präglats av att kidsen varit på friidrottsläger här i H-stad. Och själv har jag drabbats av värsta träningshysterin sedan jag köpte nya joggingsskor i fredags. Fem löppass på sex dagar. Möjligen personligt rekord.
I övrigt är det sig likt. Massor av barn, stormiddagar, grillning, bad, en och annan kall öl framåt kvällningen. Mycket avkopplande. I eftermiddag hoppas jag att komma ut på en kajaktur, om bara åskovädret viker undan.
Ja, allt är kanske inte riktigt sig likt, vid närmare eftertanke. I morgon är det nämligen dags för Hanna (svägerskan) och hennes döttrar att flytta till Brasilien. Flyget går från Köpenhamn och vi ska köra dom ner under eftermiddagen. Häftigt äventyr! Vi hoppas kunna åka ner till Brazil från DC i vinter. Jag har redan fått några lektioner i portugisiska av äldsta dottern.
När vi väl levererat Hanna-familjen vid Köpenhamns flygstation, räknar hustrun och jag med att stanna något dygn i den danska huvudstaden, för att umgås med drösvis med turister och fulla eller halvfulla danskar (dom är alltid fulla eller bakfulla och det är en av världens största myter att danskar är dejliga - dom är bara fulla helt enkelt). Men man brukar alltid stöta på en eller annan trevlig person från Norge, så det är okej.
jag ser även fram emot ännu en GAIS-match - den 20:e mot Allmänna IK från Solna. Eller ser fram och ser fram... Det lär väl bli förlust så det smäller om det. Enda chansen är att Gnaget-lirarna underskattar mina grönsvarta hjältar.
Take care.
torsdag 9 juli 2009
Uppdatering av sommarens reserapport
Var var jag nånstans nu igen...? Jo, vi var på väg österut genom norra Florida efter några suveräna dagar på gulfkusten. Så småningom kom vi fram till Savannah, en klassisk stad i den amerikanska södern. Det var hett, fruktansvärt hett. Ständigt över 35 grader och en luftfuktighet som gjorde att temperaturen kändes som ytterligare 10-15 grader.
I slowmotion gick vi runt i den vackra stan, drack vatten, åt glass och försökte söka skugga varhelst det gick. Under kvällen gick jag och kidsen ner till poolen och svalkade oss så gott det gick, men det kändes som det var över 30 grader i vattnet också.
Efters lite båtturer över Savannah River och allmänt turistande, tog vi oss sedan norrut längs kusten. Till Charleston, som visade sig vara en oerhört trevlig och vacker stad. Massor av typiska och läckra stora trähus med verandor ut mot gatan, lummigt och stillsamt men ändå med en tydlig stadskänsla - något man inte ser alltför ofta i USA. Vi hade väldigt trevligt i Charleston i nästan två dagar, även om hettan fortfarande var påtaglig.
Därefter fortsatt norrut. Efter två dagar kom vi fram till Outer Banks i North Carolina. Efter en del problem med att hitta ett hyfsat komfortabelt hotell (lite oväntat visade sig att det fanns gott om rikiga sunkhotell här), tog vi in på "Quality Inn" (hahaha). Men bristen på kvalitet kompenserades av läget: Cirka 20 meter från stranden med resans häftigaste vågor. Schysst!
Så på torsdagen åkte vi tillbaka hem till DC, packade upp, packade nytt, tvättade och åkte iväg till flygplatsen ett dygn senare. Men det hade vi inte behövt göra, för flygplanet hade gått sönder och efter mycket om och men, tidvis total informationsbrist från SAS, besked i olika riktningar etc, så beslutade kaptenen att ställa in flighten. Vid det laget, efter mer än sju timmars väntan på Dulles Airport, hade alla andra europiska flyg avgått. Så det var försent att boka om. Det fick bli flygplatshotell. Efter diverse strul och väntetider för att få tillbaka bagaget (fem stora väskor), gigantiska köer till transporten till hotellet osv, kunde vi checka in och få i oss lite extremt sen middag. Fram mot midnatt släckte vi lamporna.
Jag insåg att jag skulle missa GAIS-matchen mot BP.
Dagen efter var vi på plats vid flygplatsen redan kl 11, eftersom man var tvungen att checka ut från hotellet då. Efter nya sju timmars väntan (även detta plan var försenat), kunde vi så slutligen gå på och flyga iväg.
Men strulet var inte över för det. Efter mer än 24 timmars försening och en sömnlös natt, sprintade vi genom terminalerna i Köpenhamn till vårt anslutningsflyg till Stockholm. Vi hade blivit lovade att vi skulle vara inbokade och klara att gå ombord.
Men det var vi förstås inte.
SAS-personalen hade ingen aning om att det kommit ett 24 timmar försenat plan från Washington och de stod som levande frågetecken när vi ville gå ombord. Vi var väl runt 30 personer som skulle vidare till Stockholm.
Vi hade en himla tur (och stod dessutom först i kön eftersom vi sprungit) och fick fem av de runt tio stand by-platser som fanns. Resten av gänget fick stanna i Köpenhamn.
Det var upprorstämning mot SAS bland alla dem. Och även bland oss som faktiskt kom med. Ett dygn försenade, total brist på information och intern kommunikation, mängder av onödiga väntetider, ingen information utlagd på webbsidan (flera anhöriga trodde att det hänt något eller att vi störtat i Atlanten när det aldrig dök upp några uppgifter om vart planet (den inställda flighten) tagit vägen). Och vid samtal med SAS i både i Stockholm och Köpenhemn kände ingen till vad som hade hänt.
Det kan tyckas märkligt att man inte kan meddela vad som hänt i dessa dagar av smarta och snabba kommunikationslösningar. Det går ju både att ringa och mejla över Atlanten, SAS...
Inte undra på att det går uruselt för SAS. Jag har fått ytterligare ett flygbolag att bojkotta. Snart finns det inga bolag kvar att flyga med. Jobbigt.
Väl framme i Stockholm, omkring 26 timmar försenade, tog vi oss hem till brorsan och hans familj (komplett med både 11-åriga och 1,5-åriga kusinen) i deras nya kåk. Där blev vi extremt väl omändertagna och kunde äntligen pusta ut och påbörja jetlag-behandlingen.
På söndagskvällen hade vi grillparty, dit även Big Storebror dök upp. På måndagen åkte vi till lilla mor i Nynäshamn, där vi fick både julklappar och födelsedagspresenter. På tisdagen åkte hustrun och barnen till Halmstad, medan jag åkte ner till mamma igen och putsade fönster, bytte gardiner och diverse annat praktiskt som en son bör göra.
Onsdagen ägnades åt besök på min gamla arbetsplats samt visitation på äldste sonens hippa jobb på Södermalm. Klart coolt ställe.
Och nu sitter jag på ett SJ-tåg ner mot Halmstad, åker genom ett regnigt Sverige med tunga moln och deppiga vyer.
And guess what? Tåget är försenat med 50 minuter.
Men det är trots allt roligt att vara tillbaka i det gamla landet. Trots att allt blivit vansinnigt dyrt här. Tog en öl med sonen på Medborgarplatsen i går. 56 spänn. Wow.
Hej hopp.
Tillägg en halvtimme senare: Jaha. Nu meddelade man i högtalarna här att "tåget ska tas ur trafik i Göteborg". Det blir bussar ner genom Halland istället och ytterligare förseningar. Säkert minst ett par timmar.
Alltså vad är det här? Vad har hänt med den skandinaviska tranportsekorn? Jag hatar att åka buss. Nu ska jag bojkotta SJ också.
Liftning är ett underskattat färdsätt.
I slowmotion gick vi runt i den vackra stan, drack vatten, åt glass och försökte söka skugga varhelst det gick. Under kvällen gick jag och kidsen ner till poolen och svalkade oss så gott det gick, men det kändes som det var över 30 grader i vattnet också.
Efters lite båtturer över Savannah River och allmänt turistande, tog vi oss sedan norrut längs kusten. Till Charleston, som visade sig vara en oerhört trevlig och vacker stad. Massor av typiska och läckra stora trähus med verandor ut mot gatan, lummigt och stillsamt men ändå med en tydlig stadskänsla - något man inte ser alltför ofta i USA. Vi hade väldigt trevligt i Charleston i nästan två dagar, även om hettan fortfarande var påtaglig.
Därefter fortsatt norrut. Efter två dagar kom vi fram till Outer Banks i North Carolina. Efter en del problem med att hitta ett hyfsat komfortabelt hotell (lite oväntat visade sig att det fanns gott om rikiga sunkhotell här), tog vi in på "Quality Inn" (hahaha). Men bristen på kvalitet kompenserades av läget: Cirka 20 meter från stranden med resans häftigaste vågor. Schysst!
Så på torsdagen åkte vi tillbaka hem till DC, packade upp, packade nytt, tvättade och åkte iväg till flygplatsen ett dygn senare. Men det hade vi inte behövt göra, för flygplanet hade gått sönder och efter mycket om och men, tidvis total informationsbrist från SAS, besked i olika riktningar etc, så beslutade kaptenen att ställa in flighten. Vid det laget, efter mer än sju timmars väntan på Dulles Airport, hade alla andra europiska flyg avgått. Så det var försent att boka om. Det fick bli flygplatshotell. Efter diverse strul och väntetider för att få tillbaka bagaget (fem stora väskor), gigantiska köer till transporten till hotellet osv, kunde vi checka in och få i oss lite extremt sen middag. Fram mot midnatt släckte vi lamporna.
Jag insåg att jag skulle missa GAIS-matchen mot BP.
Dagen efter var vi på plats vid flygplatsen redan kl 11, eftersom man var tvungen att checka ut från hotellet då. Efter nya sju timmars väntan (även detta plan var försenat), kunde vi så slutligen gå på och flyga iväg.
Men strulet var inte över för det. Efter mer än 24 timmars försening och en sömnlös natt, sprintade vi genom terminalerna i Köpenhamn till vårt anslutningsflyg till Stockholm. Vi hade blivit lovade att vi skulle vara inbokade och klara att gå ombord.
Men det var vi förstås inte.
SAS-personalen hade ingen aning om att det kommit ett 24 timmar försenat plan från Washington och de stod som levande frågetecken när vi ville gå ombord. Vi var väl runt 30 personer som skulle vidare till Stockholm.
Vi hade en himla tur (och stod dessutom först i kön eftersom vi sprungit) och fick fem av de runt tio stand by-platser som fanns. Resten av gänget fick stanna i Köpenhamn.
Det var upprorstämning mot SAS bland alla dem. Och även bland oss som faktiskt kom med. Ett dygn försenade, total brist på information och intern kommunikation, mängder av onödiga väntetider, ingen information utlagd på webbsidan (flera anhöriga trodde att det hänt något eller att vi störtat i Atlanten när det aldrig dök upp några uppgifter om vart planet (den inställda flighten) tagit vägen). Och vid samtal med SAS i både i Stockholm och Köpenhemn kände ingen till vad som hade hänt.
Det kan tyckas märkligt att man inte kan meddela vad som hänt i dessa dagar av smarta och snabba kommunikationslösningar. Det går ju både att ringa och mejla över Atlanten, SAS...
Inte undra på att det går uruselt för SAS. Jag har fått ytterligare ett flygbolag att bojkotta. Snart finns det inga bolag kvar att flyga med. Jobbigt.
Väl framme i Stockholm, omkring 26 timmar försenade, tog vi oss hem till brorsan och hans familj (komplett med både 11-åriga och 1,5-åriga kusinen) i deras nya kåk. Där blev vi extremt väl omändertagna och kunde äntligen pusta ut och påbörja jetlag-behandlingen.
På söndagskvällen hade vi grillparty, dit även Big Storebror dök upp. På måndagen åkte vi till lilla mor i Nynäshamn, där vi fick både julklappar och födelsedagspresenter. På tisdagen åkte hustrun och barnen till Halmstad, medan jag åkte ner till mamma igen och putsade fönster, bytte gardiner och diverse annat praktiskt som en son bör göra.
Onsdagen ägnades åt besök på min gamla arbetsplats samt visitation på äldste sonens hippa jobb på Södermalm. Klart coolt ställe.
Och nu sitter jag på ett SJ-tåg ner mot Halmstad, åker genom ett regnigt Sverige med tunga moln och deppiga vyer.
And guess what? Tåget är försenat med 50 minuter.
Men det är trots allt roligt att vara tillbaka i det gamla landet. Trots att allt blivit vansinnigt dyrt här. Tog en öl med sonen på Medborgarplatsen i går. 56 spänn. Wow.
Hej hopp.
Tillägg en halvtimme senare: Jaha. Nu meddelade man i högtalarna här att "tåget ska tas ur trafik i Göteborg". Det blir bussar ner genom Halland istället och ytterligare förseningar. Säkert minst ett par timmar.
Alltså vad är det här? Vad har hänt med den skandinaviska tranportsekorn? Jag hatar att åka buss. Nu ska jag bojkotta SJ också.
Liftning är ett underskattat färdsätt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)