Poetry Slam

Två poeter förbereder sitt framträdande på Poetry Slam med hjälp av en iphone, alla moderna författares bästa vän...

"Kolla, jag googlade dikten och här är den!"

Redo för performance...

Poetry Slam i Lillebrors klass i dag. Det var en intressant och lärorik upplevelse. Tyvärr hörde jag inte vad en enda elev läste upp, men det var väldigt bra dikter överlag. Det förstod jag på reaktionerna från alla de andra föräldrarna, så jag spelade glatt med (någon gång slog mig tanken att alla spelade med och att ingen hörde, men det var säkert bara jag...).

Lillebror själv verkade inte så tagen av stundens allvar. Han läste upp sig dikt på ungefär fem sekunder och lekte sedan obekymrat resten av timmen med flickvännen ("vi är bara buddies") E, som kan ses på bild här ovan.

Här under kan ni beskåda Lillebrors uppträdande, om tekniken är med oss.

Varsågoda... Den blonde Dylan (om ni undrar varför folk knäpper med fingrarna så beror det på att vi gjorde det istället för att klappa händerna):

Fantastisk idrottsframgång

Göteborgsatleterna är bäst i stan och det var nog rätt länge sedan. 2-0 mot BK Häcken, som kallas "Röva" av GAIS-anhängarna, i dag betydde att vi hastigt och lustigt ramlade upp till femte plats i allsvenskan. Bra spel också. Sägs det. Lite svårt att avgöra från washington DC.

Det går inte lika bra för denna stads hockeystolthet, Capitals. Sista och avgörande matchen mot Montreal i slutspelet och laget verkar förlora. Pinsamt. Men det är ändå vår och jag börjar bli rätt trött på hockey, som ju i grunden är ett tämligen ointelligent spel med - uppriktigt sagt - tämligen ointelligenta spelare. Jag säger bara Mike Green. Urusel. Var skyldig till båda Canadiens-målen.

Nu ljöd slutsignalen. 2-1 till kanadensarna. I'm speakless, säger kommentatorn. Och fortsätter prata.

Bina har hållit sig lugna i dag, antagligen för att det varit lite småkyligt - bara runt 15 grader

Jag har ägnat delar av dagen åt mitt ideella arbete på skolbiblioteket. Och i morgon ser jag fram emot Poetry Slam i Lillebrors klass. Jag ska ta med kameran, så det kan dyka upp lite bilder på bloggen vad det lider.

Behöver bistånd i bistrid

Förstår att ni brinner av nyfikenhet över hur det går i kriget mellan mig och tre miljoner bin. Eller hornets. Eller vad det nu är.

I dag sprutade jag en massa gift där de svärmar omkring. Jag såg fler som segnade ner och dog på stört. Måste erkänna att jag kände en viss triumf i det läget. Men det återstod ju omkring 2,999,992 stycken och de flesta av dom verkade fatta något slags agg mot mig av någon anledning, så jag retirerade strategiskt och stängde in mig bakom dörren.

Det gäller ju att sticka innan man blir stucken, som jag brukar säga.

Men kriget går vidare. Jag har bara gjort av med halva giftburken för $ 5,99. I morgon är en ny dag. Nya fronter. Ny taktik. Nya idéer. Funderar på att hälla bensin ner i jordhögen och tända på. Kan bli riktigt kul.

Här är en filmsnutt för alla bisexuella (obs starka bilder!):

Alla dessa bi-sysslor

Caps förlorade precis sin sjätte slutspelsmatchen mot Canadiens och själv håller jag på att föra krig mot en massa bin som behagat bosätta sig i en jordhög på vår tomt. Åtminstone tror jag att det är bin, men grannen, som själv har en massa illegala bikupor på taket, påstår att det är hornets. Ground hornets. Men jag vet inte, jag. Nog fan ser dom ut som bin. Inte som någon slags getingar. Jag tror att det är flyktingar från hans hives däruppe.

Nu har jag köpt gift och jag kan knappt vänta tills det blir lite värme och sol så dom flyger fram. Då ska jag spruta så det står härliga till.

Vi fick för övrigt en flaska honung av grannen i höstas, när jag klagade på hans bi-syssla. Och den honungen använde hustrun i dag när hon trollade ihop en liten härlig mellanrätt, nykokta och varma rödbetor med halvsmält getost och honung. Så smarrigt.

Caps möter Canadiens på onsdag för den sjunde och helt avgörande slutspelsmatchen. Vinna eller försvinna gäller.

Varför är man GAIS:are?

Jaha. Varför blir jag inte förvånad? 2-2 efter att Kaaamar FF gjort mål i 93:e matchminuten mot Göteborgsatleterna.

Kan någon påminna mig om varför jag fastnade för den här klubben överhuvudtaget?

Den enda trösten är väl möjligen att alliansbrodern, Idrottsföreningen Kamraterna (för övrigt bildad i caféet under den lägenhet på Övre Husargatan där jag bodde i en massa år), förlorade mot Åtvid häromsistens.

Dessutom meddelade svärmor att TV4 hade ett inslag om att GAIS' stjärna Wanderson nästan skulle ha blivit lurad att ha skrivit på något slags slavkontrakt (möjligen det Werner åsyftar på när han skriver om svartvit-randiga dräkter och fotbojor, se kommentar till förra inlägget). Jag vet inte. Föreningens ordförande, köpman Wallin, är i och för sig en rätt sliskig typ måhända. Man kan dock aldrig ta ifrån honom att han skapat en viss struktur på en förening som var på ruinens och katastrofens brant när han tillträdde.

Men överlag är det väl något ruttet i fotbollens värld. Eller rättare sagt, rätt mycket ruttet. Frågan är hur länge man ids känna något för föreningar som mer eller mimdre totalt saknar själ och förankring.

Oj vad deppigt det blev.

Nä, uppåt, framåt som Leijonborg brukade säga. Det har varit en fantastisk dag i Distriktet. Syster Yster åkte iväg på cykeltur i förmiddags med kompisar och Mr. Atwell (hennes lärare). De hade kollat in en massa monument och avrundat med en lunch på presidentens (och hustruns) favvohak,Ben's Chili Bowl. Coolt.

Hustrun tog med sig övriga barn på marknad och på eftermiddagen åkte hon och de två stora på shoppingtripp till den monstruösa köpcentret Tysons Corner. Lillebror och jag stack samtidigt iväg på hans fotbollsträning som genomförds i 27-gradig värme. Själv sprang jag en runda under tiden. Man går ner jättefort i vikt när man springer i sådan varmt, så det gäller att passa på.

Matchens lirare

Fotbollsmatch för Lillebror i dag, lördag och som vanligt var det i hög grad oklart vad slutställningen blev. Jag skulle gissa omkring 9-3 till Penguins. Men grabben gjorde fyra mål och ett målpass så han var hur nöjd som helst. Som vanligt var Big Brother och jag trogen hejarklack. Syster Yster var hemma och slappade. Hustrun jobbade.

Löradeg i Georgetown har annars präglats av den årliga Open House Tour. Ett antal av de finare kåkarna öppnar sina dörrar för nyfikna, som var och en betalt 50 bucks för nöjet att få se hur rika människor bor och har det. Pengarna går till välgörande ändamål, så det är ju vackert. Ett par kåkar på vår gata ingick i turen och det har varit en strid ström besökare här hela dagen.

Lördagseftermiddagen ägnade vi åt lokal shopping. Vi gick ut för att köpa nya skor till Big Brother och kom hem med nya skor till Syster Yster samt ett sexpack Sam Adams till mig.

Så det kan bli.

Capitals (NHL-hockey) förlorade gårdagens slutspelsmatch mot Montreal, men har fortfarande chansen att avgöra i nästa match. Det tror jag dom gör. Och i morgon spelar GAIS mot Kalmar FF. Dessa småländska bönder brukar vara både ettriga och tuffa att möta, vana som de är att odla den steniga och karga jorden i Kalmar län (jag vet för jag är född där). Så det blir nog svårt. Törs jag hoppas på 1-1?

Om amerikansk miljömedvetenhet

Jag har skrivit ett flertal gånger på denna blogg om hur hopplöst efter USA ligger många andra jämförbara länder när det gäller miljötänkande, miljöteknik och miljömedvetenhet. Jag - och många med mig - ser dagligen vilket enormt potential det finns för att minska det helt makalösa resurs- och energislöseri som pågår.

Det är förpackningar till förbannelse. Det är hopplöst otäta hus. Det är motorer som går på tomgång i timmar. Det är uruselt utbyggd kollektivtrafik. Det är ett totalt beroende av fossila bränslen och i princip ingen satsning alls på alternativa energikällor eller miljösmarta tekniska innovationer. Det är soptippar som är obegripligt gigantiska.

Listan kan göras hur lång som helst. Men jag ska förskona er. Jag har som sagt redan skrivit om det här en massa gånger.

Man kunde ju tro att allt fler borde inse att den här vägen är ohållbar och det finns helt klart en rörelse mot en ökad miljömedvetenhet. Men...

...samtidigt finns det dom som tycker att det redan gått för långt.

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Det här är landet som slösar överlägset mest i hela världen, som skapar sopberg utan dess like, som obekymrat slänger tusentals ton plats, papper, glas och metall i soporna varje dag - bara i Distriktet. Och vi som faktiskt försöker sortera och lägga återvinningsbart material i de särskilda kärl som finns för detta ändamål - vi kan ofta konstatera att vårt arbete med att försöka skilja retur från sopor varit helt meningslöst. Allt slängs ändå i samma sopbil och dumpas på tippen.

Förstasidan ovan är från dagens The Examiner.

Det är rätt långt kvar att gå i det här landet när det gäller miljöfrågor...

I övrigt från Distriktet: En härlig dag med 24 grader varmt och en skön sol. Men jag har mest suttit inne och jobbat.

Avprickad att-göra-lista

Urtråkigt väder i Distriktet. Regn hela dagen. Så vad passar sig bättre än att ta fram den gamla hederliga att-göra-listan. Den som min svägerska i Brasilien allt som oftast brukar hänvisa till. Hennes lista verkar vara giganstiskt lång. Min egen var något kortare och därför kunde jag nöjt konstatera att jag lyckats pricka av samtliga punkter som fanns där:

• Fixa deklarationen
• Skriva en faktura
• Skriva klart ett reportage

Deklarationen gick som en dans, eftersom jag råkar vara rätt bra på att lägga in rätt papper på rätt plats. Sedan många år har jag en enskild firma och jag har alltid grejat med skatteprylarna själv. Det är i själva verket inte särskilt svårt och man kan alltid få bra hjälp av Skatteverket. Jag verkar tillhöra de få svenskar som tycker att det är helt okej att betala skatt och att det inte är särskilt svårt att deklarera även om man har eget företag.

Nu är dock min näringsverksamhet tämligen blygsam, bör jag tillägga. Det är mest frilansarvoden och lite bok-royalties. Vilket möjligen gör mina skatteaffärer enklare än många andra. Så särskilt många avdrag yrkar jag inte heller på.

Så efter ett par timmars grejande med blanketter och momsbilagor och kvitton så var jag klar, la hela bunten i ett kuvert och skickade iväg det till Sweden. En punkt avprickad.

Fakturan gick snabbt att skriva. Jag har en färdig mall som jag använder. Mitt problem när det gäller fakturor är annars att jag brukar glömma att skriva och skicka dem. Förra året skickade jag ett antal fakturor flera månader efter att jag levererat texten. Och märkligt nog brukar inte tidningarna jag skriver för påminna mig om att det saknas en faktura...

Ytterligare en punkt avklarad. En kvar.

Så jag satte mig och skrev färdigt ett längre reportage som jag nu, ikväll, ska skicka över till redaktör'n. Alla punkter avprickade.

Nu kan jag sätta mig och kolla in hockeyn med gott samvete. Caps möter Montreal Canadiens i det fjärde slutspelsmötet. 2-1 i matcher så här långt. 2-2 i matchen efter två perioder.

När jag ändå är inne på sport, kan jag meddela att jag kämpade mig igenom 45 minuters löpning i hällregn i morse. Imponerande, va? Storformen är på väg.

Några tankar om säkerhet

Var ute på ett av världens största forskningscentrum i dag, å yrkets vägnar. NIH, National Institutes of Health, har runt 20 000 anställda, ligger strax norr om Distriktet och det var svårare att komma in där än på en flygplats. Säkerhetskontrollen var rigorös, minst sagt.

Förra gången jag var där var för exakt tio år sedan. Då som nu tog jag tunnelbanan till "Medical Center" som stationen heter. Men annars var sig inte mycket likt. Då gick jag rakt in på området från tunnelbanan. Inga spärrar, inga kontroller, ingenting. Jag vandrade in i parken, hittade snabbt rätt hus och hade mitt möte.

Nu tvingas man igenom ett särskilt visitor center, med identifiering, säkerhetsbågar, genomsökning av väskor, tilldelning av ett särskilt besökskort och så vidare. Väl inne hänvisas man till en särskild shuttle. För området har vuxit, En helt ny, gigantisk, huvudbyggnad har uppförts sedan jag var här senast. Massor av nya byggnader i övrigt. Säkerhetsslussar, staket och stängsel.

I samband med att man avtalar ett möte på NIH får man ett par dokument skickade till sig med noggranna instruktioner om vad som tas med. I vissa lägen skärps säkerheten och då krävs det minst två olika ID-handlingar för att komma in. Och när det blir "code red" - då är det bara nyckelpersoner som kan komma in.

Allt det här infördes förstås efter terrordåden den 11 september 2001. Alla federala verksamheter och byggnader har numera rigorösa säkerhetskontroller. Liksom muséer, vissa köpcenter, större bibliotek, community centers och andra offentliga lokaler. Det är en stor skillnad jämfört med de första gångerna jag besökte USA och Washington DC.

Att röra sig i den amerikanska huvudstaden är som att röra sig mellan säkerhetskontroller.

Och varje gång jag går igenom de där kontrollerna kan jag inte låta bli att tänka:

Är detta verkligen nödvändigt?

Överlevde tandläkarbesöket

Våra kära besökare Johanna och Rickard med tillhörande barn åkte iväg till Florida i dag och ska vara där i tio dagar. Sedan återkommer dom till Distriktet över en helg för vidare transport till Stockholm, Sweden.

Jag hade inte haft något emot att åka till Florida själv, men jag ska inte klaga. Det är fortsatt fint vårväder här i DC, med temperaturer på drygt 20 grader under dagarna. Dessutom hinns det inte med någon semester just nu. Massor av jobb väntar på att bli gjort. Fast ett jobb mindre blev det plötsligt i morse. Jag hade planerat att bevaka ett seminarium om medicinsk forskning på House of Sweden på torsdag. Men hela kalaset är inställt. Orsak? Den isländska askan förstås.

Jag överlevde tandläkarbesöket i morse, men fick naturligtvis en skarp tillsägelse att gå och dra ut de där visdomständerna snarast. Dr. Gluck skrev en ny remiss till en specialist och meddelade även att en gammal amalgam-fyllning håller på att spränga sönder en tand. Så det blir en ny krona, med något slags material som förhoppningsvis är bättre. För detta besked och för en smärtsam tandrengöring (antagligen ett straff för den uteblivna visdomstands-utdragningen) fick jag betala 227 bucks.

Det känns alltid lika roligt att betala stora summor för nöjet att bli plågad.

Men det gäller väl att lära sig att älska smärta.

Nu ska jag ut på en löparrunda och samtidigt passa på att hämta Big Brother, som är på sin träning.

En olycka kommer sällan ensam

Jaja. Det var en tämligen skralt och pinsamt att förlora mot svärfars bollklubb från Halmstad med 3-0. Jag antar att jag kommer att få höra talas om den här matchen ett antal gånger framöver. GAIS spelade enligt uppgift hyfsat i första halvlek och tappade sedan det mesta i andra. En horribelt felbedömd straff spelade naturligtvis också in. Jag såg inte situationen själv, men jag litar naturligtvis helt på mina grönsvarta källor när det gäller bedömningen. Det finns bara ett ord: justitiemord.

Och som om inte detta skulle räcka och bli över, så upptäckte jag nu i kväll att jag ska till tandläkaren i morgon bitti. Dr. Glück kommer att strimla mig längs med fotknölarna för att jag inte gjort som han sa och dragit ut mina fyra visdomdtänder.

Jag bävar. Man tjafsar inte med en tandläkare som heter Doktor Glädje och som har sina rötter i Transylvanien, Rumänien... Detta kan bli mitt sista blogginlägg.

I övrigt har denna helg förflutit som sig bör med lagoma mängder av det ena och det andra. I dag åkte vi till Capitol Hill och gick på Eastern Market. Den gamla saluhallen, som brann för några år sedan, är nu färdigrenoverad och öppnad. Trevligt.

Intensiva dagar

En av många bra och roliga saker i samband med besök av kompisar är att man själv kommer iväg på utflykter. Det är ju så lätt att bli hemmablind och slå sig till ro med vardagens bekväma rutiner. Så nu har vi haft ett par dagar med diverse fieldtrips hit och dit tillsammans med The Lindgren Family.

Ricky och jag har dessutom sporrat varandra till stordåd i joggingspåret. I går kutade vi sju kilometer i vinsinnestempo. Det var ju lite knäckande att herr rockmusiker inledde löparpasset med att berätta att han inte sprungit en meter på ett halvår. Fast han är ju ung, spolingen. I dag sprang vi en mil och tack vare Rickards ultramoderna GPS-klocka vet jag exakt hur vi sprang, hur fort det gick, hur långt, vilka höjdskillnader, genomsnittsfarter, puls, vilka vi mötte, deras ålder, inkomst, hemadress, eventuell brottslighet samt om de någonsin varit otrogna mot sin respektive partner.

Så jag kanske följer mina bloggkompisae Tainas och Martins exempel och investerar i en såndan där manick. Det är rätt kul.

Johanna gick istället och ställde sig i den 55 meter långa kön till Georgtown Cupcakes och lyckades komma hem med ett jämnt dussin ett par timmar senare. Utan GPS.

Storebror har varit borta mest hela dagen. En kompis har firat Bar Mitzvah och enligt uppgift är det ett överdådigt party han är på just nu. Vi ska hämta honom vid midnatt. När jag beklagade mig över tiden, sa hustrun lugnt: "Det är bara att vänja sig, det är så det är att vara tonårsförälder".

Plötsligt förstår jag varför amerikanska ungdomar får körkort redan vid 16 års ålder...

I övrigt kan meddelas att vädret är fortsatt vackert, att Backstrooom gjorde hat trick i kvällens andra slutspelsmatch (vinst) mot Montreal (NHL-hockey) samt att vi alla ser fram mot att GAIS vinner stort mot Bollsklubben i Halmstad i morgon, söndag.

Texas, I'm so sorry. Du skulle aldrig ha lämnat Atleterna.

Vi åkte till Great Falls...

...där vi bland annat såg denna ståtliga grå häger som väntade på att fiskar skulle fastna i malströmmen.

Imponerande och vackra fall. Bilden är tagen i Virginia. På andra sidan ses Maryland.

Fotomodellen.

Bästa kompisar sedan spädbarnstiden.

Big Brother på väg till party.

På flykt undan molnet

Våra vänner Johanna och Rickard flydde undan Islandsmolnet i sista stund och lyckades ta sig över Atlanten med sina två döttrar. Nu söker de vulkan-asyl här på andra sidan. Den trygga sidan. Det är andra gången de är hos oss och hälsar på och det är lika himla kul varje gång. Och de hade med sig massor av smågodis och dessutom en gigantisk bunt Kalle Anka-pockets till kidsen.

Annars har naturligtvis dagen präglats av den andra raka GAIS-segern. Denna gången mot Gefle, 2-1 på hemmaplan. Mål av kapten Lundgren och Wonderboy. Nu ligger vi femma i serien.

Observerar ni möjligen att jag använder ordet "vi" i medgång och "dom" i motgång? Måste vara något freudianskt.

Det gick inte lika bra för Caps (jag snackar ishockey här). Dom förlorade första slutspelsmatchen i kväll mot Montreal Canadiens.

Lillebror sjunger Woody

Varje dag får Lillebror med sig en bok hem från skolan som han ska läsa högt på kvällen. Ibland ligger hans "Poetry Anthology" i ryggsäcken och då är det poesi som gäller den kvällen.

Det är trevligt. Han läser bra, 7-åringen. Mycket rytm. Så har han ju också ambitionen att bli batterist vad det lider.

Hur som helst. I kväll lästa han igenom sin poesiantologi och vad hittade vi på sista sidan? Jo, en gammal goding:

This Land is Your Land.

Woody Guthrie. Pappas gammla favvo. Så jag frågade honom om han kunde sjunga sången. Och det kunde han. Kanonbra dessutom. Det visade sig att han och resten av klassen redan framfört denna klassiker inför hela skolan.

För övrigt spelade Pete Seeger och Bruce Springsteen låten i samband med Obamas inauguration.

Det här landet är i sanning vårt land.

På spaning efter den teknik som flytt

En perfekt dag för kontorsjobb. Således har jag suttit vid mitt skrivbord större delen av denna tisdag. Skrivit texter, skickat fakturor, bokfört det ena och det andra. Jag har ju jobbat som bokförare, dubbel italiensk var min specialitet, så sån't där sitter i ryggmärgen. Jag tycker till och med att det är rätt kul.

Vilket får mig att tänka på hur det var förr.

När jag jobbade med bokföring fanns det fortfarande sådana där stora bokföringsböcker som man skulle skriva in alla debetar och kreditar i. De var som vackra konstverk. Och man skulle föra in test och siffror i rätt kolumner och skriva snyggt. Det fick inte vara fel. Suddning var inte tillåten i dessa obsoleta tingestar. Då kunde man bli åtalad för bokföringsbrott.

Så fort jag slutade med min medeltida bokföringsteknik och bytte jobb, så kom datorerna rusande och numera sitter väl ingen och finskriver i dyra, inbundna bokföringsböcker. Åtminstone inte om man är proffs. Äldste sonen, som är ekonom, har aldrig sett en sådan där bok, skulle jag tro.

Mitt nya jobb var som journalist och jag jobbade bland annat som redigerare på den numera saligt insomnade dagstidningen Arbetet. Detta, förstår ni ungdomar, var på den tiden när man fortfarande gjorde skisser över sidorna för hand - och beräknade rubriker, textlängder och bildstorlekar med pinnar, typometrar och bildsnurror. Så jag satt där och redigerade på mina skisser och räknade på korsen och tvärsen och skickade sedan ner allt till grafikerna på våningen under. De placerade in texter och bilder efter mina beräkningar och mina skisser och ibland blev det en eller annan rad fel och då fick de lufta eller skära bort.

Det var rätt ofta det blev fel på mina beräkningar, när jag tänker efter.

Efter en tid bytte jag jobb igen och blev skrivande reporter på heltid. Och då kom datorerna rusande in och tog över all redigering och alla grafiker blev arbetslösa.

Så kan det gå, som Kurt Vonnegut troligen hade uttryckt saken.

Distriktet har denna dag varit regnigt och ruskigt och bara 12 grader varmt. Enligt min ömma moder så var det faktiskt varmare i Stockholmstrakten. Och sol!

Det har varit rätt kallt inne också, eftersom värmepannan behagade lägga av för några dagar sedan. För fjärde gången i år. De tre sista gångerna har skett de senaste veckorna. Så i går fick jag ringa firman som vi hyr huset av igen. Och i dag kom Tommy, the boiler guy, med en massa reservdelar och ägnade ett par timmar åt att fixa och greja nere i källaren.

Sedan funkade pannan igen. Så nu har vi det varmt och skönt och jag har skalat av mig några lager kläder.

Dagens mest upprörande händelse var annars att någon snott Big Brothers miniräknare i skolan.

Väntat seger för Atleterna

Det blev som väntat en klar seger mot Örebro Sportklubb och nu har GAIS plötsligt placerat sig på sjätte plats i allsvenskan. Så långt uppe var det länge sedan Atleterna befann sig. Tyvärr säger det väl mer om den överlag tämligen skrala kvalitén på lagen i serien än att just GAIS skulle spela ovanligt bra. Men en vinst är ju en vinst och jag tror att jag väntar till nästa omgång med att kräva tränare Axéns avgång.

Nu siktar vi istället mot det allsvenska guldet - det första sedan 1954 för övrigt.

I övrigt präglas stan av det stora toppmötet borta vid Convention Center vid New York Avenue och 11:e gatan. Runt tio kvarter är avspärrade och stängda för vanliga dödliga. Vi cyklade över i förmiddags och kollade läget. Jag kan rapportera att det var en väldig massa poliser och en väldig massa TV-reportrar på plats. Dessutom både Reinfeldt och Bildt.

I övrigt ytterligare en finfin dag i Distriktet. Runt 23 grader och en mild och stilla ostlig bris. Hemlagad pizza till middag - med extra mycket rågmjöl i degen. Till detta avnjöts ett par glas kall äppeljuice utspätt med vatten.

Kvällen ägnades bland annat till att försöka leta reda på Röde Orm av Frans G Bengtsson i bokhyllor och i kartonger i källaren. Förgäves, tyvärr. Lämnade antagligen kvar boken back home in Sweden. Hittade dock en massa annat kul i källaren. Plus mängder av damm och spindlar.

För att i någon mån skänka en smula himmelsk rättvisa kommer här en något coolare Lou Reed (om än uppenbarligen lite fryntlig av någon substans), jämfört med gårdagens pinsamma klipp:

En perfekt dag

En perfekt söndag i Distriktet. Vackert väder, lek i parken, tvätt av bilen, bokläsning, 40 minuters joggning fram mot kvällen och som avrundning en god middag med två iskalla öl.

Strax efter lunch kom Syster Yster hem från sin ett dygn långa tjejfest. De hade viss somnat framåt tre-tiden på morgonen, efter bad, restaurangbesök, bio, spel och mera film. Hon orkade faktiskt cykla med oss andra till Lillebrors fotbollsträning, men stupade i säng efter middagen och somnade som en stock.

Men hon verkade ha haft väldigt lattjo.

Denna perfekta dag påminner mig om Lou Reeds "Perfect Day" från en av hans bästa plattor, "Transformer". Här är ett fynd som jag hittade på Youtube. En duett med Luciano Pavarotti. Mycket ska man höra innan öronen trillar av. Det här är nog bland de sämsta jag någonsin hört. Kolla Reeds förskräckta uttryck när Pavarotti klämmer i med refrängen. Sedan tappar han definitivt all den lilla sångförmåga han besitter. Man vet inte om man ska skratta eller gråta.

Två mål i premiären

Lillebror stormar mot mål.

Lillebror blev matchens lirare med två mål och ett målpass, när hans Penguins hade premiärmatch för säsongen. Vad slutställningen blev är i hög grad oklart. Någon sa 6-5. En annan påstod att det blev 5-4. Lillebror själv hävdade att det slutade 7-4. Hur som helst talar mycket för att det blev vinst för Penguins.

Vädret var perfekt för fotboll, runt 17 grader i skuggan och en sympatiskt mild sydostlig vind. Big Brother och jag skrek oss hesa vid sidlinjen tills Lillebror sa till oss att vara tysta: "It's embarrasing!".

Det är bara en tidsfråga innan han får ett erbjudande från GAIS.

Samtidigt som denna historiska fotbollsmatch gick av stapeln, stack Syster Yster iväg på egna äventyr. Hon är nu iväg med sitt tjej-gäng för ett dygns oavbrutet festande. De ska "sova" på ett hotell i Arlington, bada i poolen, gå på bio, äta på restaurang, spela spel och i morgon, söndag, blir det brunch på en cool krog vid Dupont Circle. Tufft. Jag och hustrun är beredda att sopa upp resterna av dottern i morgon eftermiddag...

Kul kompis-besök

Kul men kort. Våra vänner från Bromma, the Blomqvist Family, kom från New York City i torsdags - och åkte vidare back to Sweden ganska exakt ett dygn senare. De hann med några kortade utflykter i stan och dessutom blev det en ytterst trevlig torsdagsmiddag med massor av mat och gott rosévin. Till efterrätt blev det svenskt smågodis - familjen hade haft den ytterst goda smaken att ta med sig två kilo i present till oss. Tack!

Precis som de flesta andra blev de rätt impade av den amerikanska huvudstaden och ångrade nog att de inte la fler dagar här istället för i den totalt ointressanta skyskrapestan däruppe i Norrland...

För faktum är att Distriktet är betydligt trevligare än sitt rykte. Förutom alla monumentala och ofta rätt pompösa monument, så finns det ett annat och mer riktigt Washington. Massor av trevliga stadsdelar att upptäcka, restauranger, musikliv, parker, lagom blandning av småstadskänsla (cykelavstånd till det mesta) och storstad (det bor omkring dubbelt så många här i stor-DC jämfört med stor-Stockholm).

Och inte minst väldigt sympatisk stämning och vänlig atmosfär folk emellan. Tempot är lugnare, folk hälsar och pratar med varandra (samtidigt som delar av DC är hårt belastat av både kriminlaitet och droger).

I övrigt kan meddelas att Backstroom gjorde två mål och en målgivande passning i kväll och därmed passerade 100 poäng (jag pratar professionell ishockey här och vårt lokala lag, Capitals). Kul för grabben.

Och efter fyra dagar med över 30 grader, så sjönk temperaturen rejält i dag efter åskväder i går kväll. Måttliga 15 grader i dag.

Brrrr.

Kärt besök. The Blomqvist Family hälsade på och följde bland annat med Lillebror och Syster Yster till skolan i morse.

Ny sprintstjärna och säljrekord

Pensionen är räddad. Ett barn kommer att bli sprintstjärna, ett annat rekordförsäljare. En är blivande fotbollsproffs och den äldste bollar med miljoner.

Big Brother vann både 100 meter och 200 meter när hans skollag hade premiärtävling i går eftermiddag. Enligt tidtagaren hade han omkring 12 sekunder på 100 meter, vilket i och för sig låter orimligt bra. Det skulle innebära att han ligger på samma nivå som svenska elittjejerna - vuxna tjejer alltså. På 200 meter var tiden jättebra också, drygt 29 sekunder. Och den känns mer trovärdig. Sannolikt kutade han halva distansen på i runda tal 14 sekunder. Men det är ju kanon, det med. Och han behövde inte förta sig direkt, han vann båda loppen med över två sekunder...

Samtidigt som BB utvecklas till en sprintstjärna av internationell kvalitet, slår Syster Yster ständigt nya försäljningsrekord. Den senaste tiden har barnen i hennes klass sålt plantor och blommor till släkt, vänner och grannar. Syftet är att få in pengar till den kommande klassresan i maj. Och dottern har gått in i blomförsäljningsbranschen med total hängivelse. Möjligen har utsikten att vinna 40 bucks triggat henne en aning... Den som säljer för mest pengar får nämligen en liten bonus på nämnda summa. Tvåan får 25 och trean får 15. Resten blir utan. Typiskt amerikanskt. Jag antar att en sådan konkurrens hade varit helt otänkbar i svenska skolor. I går var det deadline för försäljningen och Syster Yster hade kommit upp i mer än 350 dollar (cirkus 2 500 spänn). Imponerande!

Vad gäller mina två andra barn, så kan jag meddela att stora Storebror bollar med miljoner på sitt hippa jobb på Söders höjder och att Lillebrors fotbollssäsong börjar på söndag. Förra säsongen var han bland de bästa målskyttarna för sitt lag, Penguins.

Slut på skrytet för denna gång!

Lite småvarmt

Och så över till vädret. I dag har vi det riktigt varmt och skönt här i Distriktet. Just nyss var det drygt 30 grader på norrsidan (se bildbevis) och eftersom vinden är svag och luftfuktigheten hög, så är det riktigt härligt ute. Tänk att vi hade en meter snö och tio minusgrader för bara två månader sedan...

Såväl Syster Yster som Big Brother är ute och idrottar i hettan. Dottern tränar med sina "Girls on the Run" och sonen är borta i Maryland och tävlar med skolans friidrottslag. Han är uttagen på 100 och 200 meter.

Perfekt väder för sprint. Mindre bra möjligen för dotterns långdistans...

Själv sprang jag en halvmil i går och räknar med att göra detsamma i morgon.

På tal om idrott: GAIS förlorade som väntat mot Brommapojkarna (där Big Brother för övrigt spelat en gång i tiden). BP vann med 1-0 på Grimsta IP, som tydligen har renoverats för ett antal miljoner.

Jag avvaktar matchreferat från Kropotkin innan jag fäller några avgörande omdömen, men det är väl snart dags för tränare Axén att göra något annat? Jag menar, hur kan man ens drömma om att lyckas med ett lag som GAIS när man har Solna AIK:s klubbemblem intatuerat på kroppen?

En helg vid havet

Hemma igen efter en härlig påskhelg ute vid havet. I fredags morse packade vi bilen full med ungar och godis och badkläder och åkte de tre timmarna till Bethany Beach som ligger rakt österut i delstaten Delawere. Där väntade vårt hyrda hus. Första dagen ägnades åt sol och bad och god mat.

I lördags var det mulet, så då blev det utflykter med bilarna. På kvällen gick vi på en mexikansk restaurang. Trodde vi. Vi var nämligen där för ett år sedan, när äldste sonen hälsade på. Men namnet var ändrat till "Blue Crab", vilken möjligen borde fått oss att fundera på om det mexikanska hade fått ge vika för en annan profil. För det hade det. Seafood var numera melodin. Mycket gott och mycket mat...

I går, söndag, blev det en härlig och solig dag på stranden, med påföljd att vi nu ser ut som tomater. Sedan åkte vi hemåt på kvällen.

En skön och välbehövlig minisemester, sanna mina ord.

Här är lite blandade bilder:

Tjejerna redo för fredagens bad.

Äntligen! Ett amerikanskt förortshus med garage. Vår Ford glänser i solskenet.

Frukost i ett beach house.

Ja, det var ju påsk också. Härär vi i grannstaden Rehoboth Beach. Den konstiga figuren är en påskhare.

Friidrott på stranden. Big Brother slog nytt rekord i längdhopp.

Och Lillebror hoppade tresteg som den värste Christian Olsson.

Hela gänget byggde sandslott. Full sommarvärme på stranden. men vattnet var iskallt. Tjejerna badade. Inte jag.

Sandprojektet blev rätt stort till slut.

Lillebror redogör för stadsplanen runt slottet.

Hustrun och Syster Yster idrottade i strandkanten...

...liksom Big Brother...

...och Lillebror.

Happy Cherry Blossom!

Här i Distriktet är det den vackraste av tider på året just nu. Nere vid Tidal Basin och West Potomac Park står tusentals japanska körsbärsträd i blom - det är en fullständig explosion i vita och skära blommor - mot en klarblå himmel.

Människor går och cyklar längs promenadstråken, stannar till och tar bilder, luktar på blommorna eller lägger sig en stund i gräset och njuter av solen och av att jorden kan vara så vacker.

Det har varit en rätt intensiv arbetsperiod, med en massa frilansskriverier och annat, men nu tar bloggaren påskledigt några dagar. Vi tar en tur till havet i morgon bitti (fredag) och blir borta över helgen. Vi har hyrt ett hus med några kompisar. Det ska bli oerhört skönt att åka iväg på en minisemester - särskilt som vädret verkar bli kanon.

Återkommer således om några dagar.

Till alla tusentals läsare: Ha en äggande och jätteglad påsk!

Big Brother i körsbärsblom.

Syster Yster i körsbärsblom.

Körsbärsblom.

Snyggingar i kärsbärsblom.

Tre snyggingar och en bloggare i körsbärsblom.