Mästaren är död

The Champ har definitivt lagt handskarna på hyllan.

Ingemar Johansson är död.

Det känns sorgligt och som att en epok av mitt liv gått i graven. Bokstavligt talat.

Farsan var sannolikt en av Ingemars största beundrare. Han var inte den som erkände sådant, men det lyste igenom. Pappa hade själv en bakgrund som boxare, men ärligt talat hade han väl aldrig några större framgångar i den sporten. Han påstod att han en gång vann DM i Stockholm, men jag vet inte...

Hur som helst. Jag träffade The Champ när jag jobbade som reporter i Skåne i början av 1990-talet. Han var rätt mycket i trakterna då, hade köpt tomt i Trelleborg och hade planer på att bosätta sig där efter sina många år i Florida.

Det är inte ofta jag blir särskilt imponerad av att träffa kända människor, men när jag skakade näven som sänkte Floyd kändes det nästan sakralt. Vi bytte några ord om GAIS och konstaterade båda att det var tragiskt med Atleternas kräftgång i seriesystemet, efter några års relativa framgångar. Jag minns att han tyckte det var roligt att träffa en gaisare mitt i den skånska myllan. Själv var jag riktigt tagen av mötet.

Senare samma dag träffade jag honom igen och då slängde jag undan alla journalistisk-etiska spelregler och bad om en autograf till farsan. Jag berättade att han varit boxare och att han snart skulle fylla år.

"Vad heter han då? Jag kanske har mött han?", sa Ingemar.

"Tror inte det", sa jag.

Sedan skrev han på mitt reporterblock från Arbetet: "Grattis Gunnar. Må så gott. Ingemar".

Jag ramade in pappret och gav det till farsan i födelsedagspresent. Jag ska inte säga att han började gråta. Men det var bra nära.

Pappa Gunnar är död sedan snart 13 år år. Nu är de båda boxarna tillsammans där i boxarnas egen himmel. Stensättaren och svetsaren. Dom har nog en hel del att prata om.

Jag har tagit med mig den där hälsningen hit till USA. Det känns på något sätt som cirkeln är sluten. Det var ju här han nitade Floyd sommaren 1959.

"Grattis Gunnar. Må så gott. Ingemar."

Må så gott själv, Ingemar.

En mästare är alltid en mästare.

Alla stödjer presidenten

Alla stödjer presidenten - också i hans åsikter om washingtonborna som "weather whimps". Detta sedan han uttryckt sin förvåning över att DC stänger sina skolor så fort det kommer lite snö eller bli minusgrader och halt på gatorna (se mitt förra inlägg). Det var dagens stora samtalsämne på skolgården - som naturligtvis var stängd för lek på grund av att det fortfarande kunde spåras lite snö i ena hörnet. Av samtalen att döma så tycker alltså washingtonborna själva tycker att deras skolstängningar är våldsamt överdrivna.

De enda som verkar gilla idén är faktiskt stans skolledning - och ungarna förstås...

Det har varit en underbar dag i Distriktet. Några plusgrader och klarblå himmel. Själv har jag dock mest suttit inne och jobbat framför datamaskinen. När Bob ringde och meddelade att han just stod och tittade på en vithövdad örn ett par kilometer söderut, så kändes det inget vidare att hålla på med sina frilansprojekt. Men samtidigt är det rätt roligt att jobba som reporter igen - i lagoma doser.

I morgon är det fredag och på kvällen anordnas "Game Day" (eller var det Game Night det hette?) på skolan. Vad det är ska jag berätta om vid ett senare tillfälle. Men jag ser framför mig ett antal bord där det pågår poker med höga insatser och där röken ligger tät och stämningen är ännu tätare.


Take care.

Fortsatt snökaos och utspel av presidenten

Det blev ungefär som jag trodde. Big Brothers skola är helt stängd i dag och Syster Ysters och Lillebrors skola startade två timmar senare. Allt på grund av lite snö och is på Distriktets gator.

Nu har t o m presidenten of the United States börjat reagera. Obama inledde sin presskonferens i dag om den ekonomiska krisen, med att ta upp det häpnadsväckande faktum att skolorna här stänger eller öppnar senare så fort det kommer några centimeter snö.

En förvånad president berättade att hans flickors skola här i DC var stängd på grund av snö:

"When it comes to the weather, folks in Washington don't seem to be able to handle things. My children's school was canceled today because of what? Some ice. We're going to have to try some flinty, Chicago toughness to this town", sa presidenten bland annat.

Jag är rätt säker på att vår lokala skolchef, Michelle Rhee, redan är på väg att ändra på stans märkliga rutiner i samband med lite snöfall...

Två ishackare utanför vår grind. Jag satte dom i arbete direkt på morgonen.

När ishackningen var klar satte sig Big Brother och gjorde läxorna på datorn. Sa han. Men nog ser den läxan ut som någon form av spel?

Snökaos á lá DC

Det snöar i Distriktet och en massa skolor har tvingats stänga på grund av det kaos som två, tre centimeter snö alltid ställer till med i dessa trakter. Våra skolor har dock öppet och såvitt jag kunde se vid 7:30-tiden i morse, när jag körde Big Brother till hans skola, var det inga som helst trafikproblem. Men känner jag den här stan - och om snöfallet fortsätter - så kommer säkert samtliga skolor vara stängda i morgon.

Syster Yster kämpar sig fram i det fruktansvärda snöovädret.

Lillebror fångad i en för honom typisk pose. Observera snön på trottoaren.

Skolgården var naturligtvis helt avstängd för lek på grund av de stora mängder snö som vräkt ner på morgonen.

En vanlig kväll vid middagsbordet i DC

Se så kul vi har det:

I övrigt: Kallt, snö i luften och prima liv. Och i går kväll, söndag, var jag med om den märkliga händelsen att se en svensk film på amerikansk TV - utan dubbning. Jag råkade bara ramla in på den. Det var en för mig totalt okänd rulle, Ping Pong Kingen (The King of Ping Pong på engelska), av Jens Jonsson. Otroligt coolt filmad kombinerat med trubbigt skådespeleri och repliker tunga som älgstudsare. Någon slags mix av bröderna Kaurismäki och Roy Andersson. Rätt häftig och extremt ickeamerikansk. Tyvärr missade jag början och tvingades dessutom att byta kanal innan filmen var slut eftersom resten av familjen klagade över att de höll på att somna i soffan.

Apropå skådespeleri: Se även Lillebrors Pledge of Allegiance. Det där gör alla barnen i Kindergarten varje morgon i klassrummet. Fast kanske inte i just den här versionen...

Söndag i Distriktet med motion och eftersnack

Äntligen! I dag tog jag årets första joggingtur. På grund av förkylning, kyla och - ärligt talat - en del ren lättja, har jag knappt sprungit alls sedan jag var i Florida för fem veckor sedan. Men nu ska det bli andra bullar. Nästan 25 minuter i morse, i ett par minusgrader. Jag var helt slut när jag kom tillbaka.

Sedan gick hela gänget, tillsammans med en av Syster Ysters kompisar som sov över, bort till Dupont Circle och marknaden där. Ytterligare några kilometer i rask takt. Och på eftermiddagen stack jag, Big Brother och Lillebror till Rose Park och spelade tennis och basket i 1,5 timmar. Så nu är jag i great shape!

Washington DC är annars fortfarande uppfyllt av eftersnack - alla pratar om hur det var i tisdags på installationen, hur många som egentligen fastnade i den där tunneln (läs Amerikareportage för mer fakta), det makalösa i att det nu är en populär president i Vita Huset etc, etc. Folk är överlag påfallade stolta över sin nya president och de första dagarnas rivstart har helt klart imponerat på de flesta.

I övrigt har det varit en lugn och skön helg. Inga besök, inga större sociala aktiviteter och ingen stress. Behagligt på det hela taget. Jag lyckades missa landskampen i fotboll mellan Sverige och USA som spelades i kalifornien i går. Men det verkar inte ha varit någon höjdare hur som helst. Förlust för Sweden med 2-3 efter stundtals uruselt spel, enligt tidningsrapporter.

Betydligt större är ju att mina grönsvarta hjältar (GAIS) kommer över på amerikansk mark om någon vecka. Klubben har förlagt årets träningsläger i Kalifornien och jag har förslkt få någon uppdragsgivare att betala resan dit så att jag kunde bevaka lägret som reporter med alla utlägg betalda. Ingen har nappat hittills. Märkligt nog.

Men det är bara att höra av sig.

Bli din egen Obamaikon

Hustrun tipsade om en kul webbsida där man kan göra sin egen coola Obama.bild - den där som syns överallt åtminstone här i Distriktet. Gå in på på den här webbsidan och testa själv. Rätt kul.

DC har äntligen fått lite värme. Drygt tio grader i dag och det var nästan så att jag övervägde en löparrunda. Men min envisa förkylning hänger kvar, så jag avvaktar nog några dagar till. Blev dock lite inspirerad av min bloggpolare Taina som kutat åtta maratonlopp och dessutom har min gamla löparkompis Val kommit tillbaka efter en hel månad i Europa, så kanske det ändå blir en anmälan till National Marathon i mars.

I övrigt inte mycket att rapportera. Fredagskvällen blev lugn och skön och ägnades åt middag (kyckling i jordnötssås serverad med nudlar samt öl eller ett kylt chardonnay, jag valde det senare) samt spel med det nya Monopolet som Storebror fick i julklapp. Jag vill bestämt hävda att jag vann. Vi tvingades avbryta när Syster Yster lyckades knappa in totalt fel belopp på den där räknemanicken man numera har - nya Monopol har inga pengar, här har man sina stålar på kreditkort... Genom felinknappningen försvann dock två av kortens riktiga belopp och ingen kom ihåg hur många miljoner det egentligen skulle vara på korten... Kinkigt.

Men jag ägde fyra hus på tre gator och låg riktigt bra till ekonomiskt med drygt tre miljoner kr på banken. Så jag var helt klart i ledningen och enligt Monopolreglerna gör detta mig till vinnare. Helt klart.

Big smile och arga biljettinnehavare

Big Brothers leende ska bli ännu snyggare. I går tillbringade han och jag nästan två timmar hos ortodontologen (min försvenskning av den amerikanska benämningen orthodontics - heter det månne odontolog på svenska?). Syftet var att få en tandställning. Resultatet ses här:

Snyggt leende.

Lite jobbigt och ovant, men ännu inga större problem. Tandställningen ska sitta kvar i runt fem månader. Sedan är det dags för underkäken, ungefär lika länge. Inga popcorn, nötter, kola eller knäckebröd på ett år - tufft! Men glass är okej.

Stämningen i Washington är en smula dagen efter. Alla pratar om inaugurationen och vad de gjorde och vilket kaos och vilken trängsel det blev. Flera tusen biljettinnehavare kom aldrig in och stod fastklämda i en överfull tunnel under Independence Avenue medan Barack Obama svor sin ed. Många hade åkt långt för att uppleva denna historiska dag och de flesta hade varit på plats tidigt på morgonen och köat förgäves i flera timmar. Tidningarna är fyllda av upprörda vittnesmål och i dag gick arrangörerna ut med en formell ursäkt till alla som missade hela evenemanget och istället fick trängas i "the tunnel of doom" som den kallas på bloggar och i medierna.

Anledningen var tydligen en kombination av att myndigheterna missbedömde hur många som faktiskt skulle komma just den här vägen och att säkerhetskontrollen gick betydligt långsammar än beräknat.

I går kväll gick min kompis Raymond och jag på hans stamlokus här i Georgetown och drack dyrt rött vin. Även på krogen var det givna samtalsämnet the Inauguration Day. Jag misstänker att vi kommer att prata länge om denna dag...

Back to basics

After four days of celebration, it's time to get into seroius every day life again. Upp som vanligt i morse, väcka barnen, fixa frukost och lunchbox, se till att de små liven är klädda för den iskyla som envist hänger kvar around the nations capitol. Sedan upp och iväg.

Osedvanligt många bilar på gatorna när jag körde Storebror till hans skola runt 7.30. Folk var väl på väg hemåt efter gårdagens historiska dag (har ni möjligen hört detta om "historisk dag" till leda vid det här laget?). Städning och plockning. Våra Buffalo-gäster håller just nu på att packa för att ta flyget hem igen i eftermiddag. Men först ska de iväg till Capitol Hill och träffa en riktig kongressledamot. Coolt. Och Barbara handskakade (härligt uttryck som kungen hittade på när han berättade om sultanen av Burein) självaste Bill Clinton i måndags kväll. Coolt det med.

Lite dagen efter-stämning, alltså. Men intrycket av gårdagen snarare växer i styrka. Förlåt tjatet, men det var historia som skrevs. Och att vara där och uppleva det på plats är rätt svårt att slå.

I eftermiddag ska Big Brother iväg till odontologen och föräras med tandställning - nödvändig på grund av trängsel i överkäken. Fast lika trångt som i går är det nog inte. Enligt tidningarna var det omkring 1,8 miljoner personer på plats längs The Mall. Och flera tusen som hade biljetter till området intill kongressbyggnaden kom aldrig fram på grund av trängseln.

En sån inaugurationsdag

Gänget på plats vid The Mall i morse.

Något mindre gäng. Solen sken men det var minusgrader.

Vi var inte ensamma.

En del andra hade också hittat dit.

En typisk amerikanare firar sin nya president.

Flera typiska amerikanare.

Det blev i sanning en historisk dag. Tidigt i morse väcktes jag av informationen att vi fått biljetter till inaugurationen - kanonplatser några stenkast från kongressbyggnaden. Och dessutom två biljetter till den efterföljande paraden. En kompis med ytterst goda kontakter i de högre sfärerna hade varit förbi under natten och likt en fe slängt in biljetterna genom brevlådan.

Folk kan ge sina liv för dylika ting. Så jag väckte barn och gäster och vi begav oss iväg i arla morgonstund. Det var en märkligt känsla att gå genom en stad helt stängd för biltrafik och med massor av folk liksom vi var på väg gående in mot The Mall. Till att börja med flöt det på bra. Sedan blev det mer folk. Och mer. Och mer. Och till slut kom vi varken fram eller tillbaka. Det kändes en aning kymigt, så jag började skrika "emergency", vi klättrade över ett staket och lyckades på det sättet rädda våra liv.

Sedan stod vi och lyssnade och tittade när Baracken svor in sig som landets 44:e president. Det var coolt. Minst en miljon personer var visst på plats. Det är rätt många.

Kallt som sjutton var det, men vi körde med "hotties" - det är några slags konstiga påsar med något kemiskt i som avger värme i 6-8 timmar och som man kan ha i vantarna, skorna eller på valfri plats på kroppen. Vi konsumerade ett gäng sådana. Efter Obamas installationstal drog vi oss så sakteliga hemåt och landade i TV-soffan lagom till paraden.

Jag tog ett glas prima maltwhisky - av rent medicinska skäl. Nöden har ingen lag. Hade sträckt ryggen när jag räddade Lillebror undan trängseln. Kolla in min film från insvärningen på min andra blogg, Amerikareportage.

Helt hysteriskt och trevlig fest

Stan är fylld till bristningsränsen av firande besökare och luften vibrerar av politik och känslan av att denna långhelg är historisk. Det är rätt häftigt att få vara med om detta.

I lördags hade vi knytkalas med installationstema hemma hos oss. Bland annat åt vi desserten på särskilda Vita Huset-tallrikar som en av gästerna hade med sig.

I söndags vandrade vi, tillsammans med drygt en halv miljon andra, ner mot Lincoln Memorial för att kolla in folklivet och möjligen få en skymt av artisterna på den stora kickoffen. Och en skymt var väl precis vad vi fick. Men det var kallt, så jag tog med de flesta kidsen tillbaka hem igen, fixade lite varm choklad och kollade in resten av festligheterna på TV.

Nu är det måndag och jag har just kommit hem från en brunch hemma hos några kompisar. Det var kul att gå genom stan tillbaka. Massor av folk överallt och på Dupont Circle en bit härifrån var det en happening som gick ut på att George W Bush bör ställas inför rätta. Arrangörer var Proggressive Democrats of America. Bland annat kunde man kasta skor på en jättestor upplåsbar Bush... Rätt roligt.

Alla laddar upp inför i morgon, den stora installationsdagen. Uppemot två miljoner personer väntas komma till The Mall. Klockan 12 lokal tid ska Barack Obama svära eden. Enligt min mamma kommer svensk TV att direktsända. Själv planerar jag att ta med barnen för att bevittna det hela på plats. Läs mer om inaugurationen på min andra blogg, Amerikareportage.

Knytis hemma hos oss i lördags.

Det finns en och annan som tycker att Bush är värd att tacka...

Bloggaren med Lillebror på väg ner till kickoffen i lördags.

Vårt gäng nere vid The Mall i lördags. Kallt. Massor av folk. Bra stämning.

The Post snodde min idé

Kan åter konstatera att jag ligger långt före main stream media. I dag hade Washington Post snott mitt toalettreportage (se tidigare inlägg). Under rubriken "Mall Area Is Flush With Portabel Facilities", skriver tidningen om att det nu står 7 000 bajamajor "från Capitol Hill till Lincoln Memorial". Amerikanskt rekord.

"There's never been anything like this in this country. We feel like we're part of history", säger en av de bajamaja-ansvariga till The Post.

Jojo.

Stan börjar nu fyllas av folk. Parkeringsplatserna här i Georgetown blir alltmer upptagna och själva ställde vi bilen här utanför på gatan redan i går förmiddag och kommer att undvika att flytta på den de närmaste dagarna.

Våra gäster Barbara, John och deras barn Mary och Charlie anlände i går kväll och ska stanna till onsdag morgon. Mary har fått pressackreditering till både Obamas kickoff-party på söndag eftermiddag och till själva installationen på tisdag. Eftersom hon skriver för sin skoltidning däruppe i Buffalo, skickade hon in en ansökan - och fick till sin egen stora förvåning ansökan godkänd. Så nu ska hon bevaka hela kalaset som skoltidningens utsända - tillsammans med N Y Times, CNN, Sveriges Radio och de andra storfräsarna... Coolt.

På kuppen har Mary blivit lokal kändis. Se länkarna här (nummer 1, 3 och 4).

Slutligen. Fortfarande jättekallt i Distriktet. I går morse var det tolv minusgrader. Personligt rekord i DC för min del.

Bildrapport från DC

Tog en sväng ner till Lincoln Memorial denna smällkalla torsdagsmorgon. Det var så kallt att batterierna i kameran bara klarade några minuter, men lite bilder hann jag ta i alla fall. Apropå kallt, läs mitt inlägg om att stans uteliggare ska köras iväg på grund av Obamas installation på tisdag... Mer på min "professionella" blogg Amerikareportage.

Bajamajorna i givakt. Enligt uppgift ska det vara 5 000 utställda längs the mall.

Precis intill Lincoln Memorial.

Dessa är placerade brevid Koreamonumentet.

Så här ser de ut inuti. Just detta exemplar är särskilt anpassat för funktionshindrade.

Lincoln Memorial med Reflecting Pool i förgrunden. Observera att det är is på dammen.

Scenbygge vid Lincoln Memorial. Här ska the Boss, U2 med flera uppträda på söndag. Jag har sett att de har sina egna bajamajor, s k backstage-dass.

Iskallt i Distriktet

Här laddar vi mest upp inför den stora långhelgen. I dag tog jag en sväng förbi The Mall (där alla festligheter ska hållas) efter att ha lämnat av Big Brother vid skolan. Och det råder en minst sagt intensiv och febril aktivitet i hela området. Antalet bajamajor är närmast löjligt stort (jag ska försöka fånge det på bild så ni ser det själva) och det sätts upp läktare, storbildsskärmar, staket och byggs scener så det står härliga till.

Samtidigt har man nu gått ut med de första väderprognoserna inför evenemangen. På den stora kickoffen på söndag sägs det bli runt nollan och mulet. Och på installationsdagen, tisdag, är det stor risk för snö. Skoj för alla de miljoner som ska stå där från arla morgon till runt 12. Eller ännu längre, för paraden startar inte förrän vid 14:30 lokal tid.

Här är för övrigt redan iskallt. I morse var det rena rama svenskvädret, fyra minusgrader. Brrr.

Sedan var det det där med min egentliga ålder (se tidigare inlägg). Enligt testet är jag fem år yngre än vad mitt födelsebevis säger. Wow! Och min hustru visade sig vara yngre hon också, så hon är numera under 40 år.

Take care.

Bruce och Bono spelar gratis runt hörnet

Jo, nu börjar detaljerna klarna om nästa veckas stora installationsfest. På lördagen ska Obamafamiljen och Bidenfamiljen mest åka tåg runt i grannskapet och hälsa på folk och vara med på en massa evenemang. Startstation Philadelphia, slutstation Union Station här i DC.

På söndag är det så dags för den stora kickoffen. På den scen som jag med egna ögon såg höll på att byggas upp framför Lincoln Memorial i söndags, ska bland andra Bruce Springsteen, Shakira, Stevie Wonder, Bono och ungefär tio andra uppträda. Allt är gratis och öppet för alla. Kickoffen kommer att inledas av den blivande presidenten själv. Fast jag misstänker att han inte kommer att sjunga.

Det lär bli ganska knökat runt Reflecting Pool på söndag kväll... Rätt coolt att bo sisådär tio minuters cykelväg därifrån. Det tar omkring 25 minuter att promenera dit. Jag skulle tro att vi kommer att höra konserten från trädgården, men självklart ska vi ta oss dit. Eller så nära vi kan komma åtminstone.

Hela kalaset ska direktsändas av HBO och det är nog inte omöjligt att även Europa kan komma att kunna se det också. I så fall kan ni ju kolla om ni ser oss där någonstans.

Annars sitter jag mest och pular med en artikel om sexuell avhållsamhet. Det går en smula trögt. Vet inte om ämnet tar emot eller vad det är.

För att komma undan detta skrämmande tema så gjorde jag ett roligt test på nätet: Tog reda på min egentliga ålder. Man matar in en massa indikatorer om livsstil, föräldrarnas ålder, sjukdomar osv. Sedan bearbetas allt i någon dator någonstans. Och så skickar dom uppgifter om ens "verkliga" ålder samt en del goda råd och tips på vad man kan göra för att leva bättre och längre.

Jag vill inte skriva ut länken till den där amerikanska sajten, eftersom jag lärt mig att aldrig lita på sådana där platser. Den såg helt seriös ut, men man måste bl a uppge sin e-postadress, så risken är väl att dom dränker en i reklam och junkmail om "så går du ner i vikt" (om du skrivit din sanna övervikt i svaret om vikt) eller "den bästa metoden att sluta röka" (om du svarat ja på frågan om du röker).

Ja, ni fattar. Men den som är intresserad och vill gå in på egen risk kan mejla mig (peter.andreasson@yahoo.com), så skickar jag länken.

Min ålder? Låt mig återkomma i frågan. Vill bara avvakta tills min hustru har gjort testet...

Slutligen: Grattis mamma, som fyller år i dag! Hur mycket vill jag inte avslöja, men hon fyllde 80 för exakt ett år sedan. Hennes verkliga ålder är dock säkert tio år lägre. Minst. Hurra från Amerika!

På spaning efter den örn som flytt

Stack iväg på cykeln i morse för att jaga crabcakes och vithövdad örn. Våra vänner crabcakesförsäljarna på marknaden vid Dupont Circle hade sålt slut, så jag fick cykla vidare. Kallt och motvind, men ändå friskt på något sätt. Har inte rört på mig så särskilt mycket de senaste veckorna, en envis lindrig förkylning har satt hinder i vägen. Åtminstone har jag skyllt på det (host, host).

Jag cyklade ett par varv ute på Hains Point, den yttersta udden där de båda floderna Anacostia och Potomac möts. Ingen örn i sikte. Så jag cyklade till the fishmarket istället, som ligger vid vattnet ett par kvarter rakt söder om the Mall och köpte mina crabcakes och sedan trampade jag hemåt förbi alla monument.

Dessa monument har för övrigt fått sällskap av tusentals toaletter. Eller vad vi i Sverige brukar kalla baja-major. Jag vet inte om jag är konstig, men känns det inte en smula vanvördigt att smälla upp tusentals utedass bredvid USA:s alla heliga monument, där krig och hjältedåd hyllas och där man annars varken får cykla, springa, prata högt, äta glass eller skratta.

Men bajsa går tydligen bra.

Anledningen till alla dessa paraderande major är naturligtvis den kommande Inauguration Day och det här evenamanget verkar växa minut för minut. Nu har de byggt en jättescen alldeles nedanför Lincoln Memorial, ni vet där Martin Luther King höll sitt berömda "I have a dream"-tal 1968.

Och på tal om honom så är det hans födelsedag nästa måndag, mitt i Obama-festligheterna. Och här i USA är Martin Luther King Day en helgdag, så de flesta är lediga, skolorna är stängda osv.

I övrigt? Barnen har umgåtts med kompisar hela dagen, jag har bakat bröd och kvällens crabcake-middag serverades med pressad potatis, tartarsås och en enkelt sallad till. Det hela nedsköljt med några glas lemonade.

Spontant pannkakskalas

Det kändes lite ensamt och tomt när Hanna och hennes tjejer lämnade oss. Så vi fyllde raskt kåken med nytt folk. På fredagen kom nämligen vår kompis Barbara från Buffalo och hälsade på tillsammans med kidsen Charlie och Mary. Familjen bodde här i DC förra året och blev några av våra närmaste vänner. I somras flyttade de tillbaka till de norra delarna av staten New York, ett stenkast från Niagara-fallen.

Det blev ett kärt återbesök och en liten spontan fest under tidig fredagskväll eftersom ett helt gäng hängde på hem till vårt hus, där vi bjöd på den något märkliga blandningen kaffe, vin och swedish pancakes. Sammanlagt var vi nästan 20 barn och vuxna som mumsade pannkakor och pratade om valet och den kommande Inauguration Day. Mycket trevligt.

Senare på kvällen lagade jag currykyckling med rödlök och paprika, serverad med sallad och couscous och därefter blev det faktiskt lite tid över för slötittande på Caps-matchen mot Columbus. Tråkig historia som slutade med förlust 0-3.

I övrigt kan noteras att min krönika om jämställdheten i USA nu ligger ute på nätet på sajten E24: Se länk här (startsidan, länk till krönikan sannolikt uppe till vänster) eller här. Krönikan skrevs redan i november och är publicerad i senaste upplagan av affärstidningen Passion for Business (finns i en kiosk nära dig).

Vädret? Ganska grått och trist. Vi planerar att gå på det nyöppnade American History Museum i dag. Tar nog cyklarna ner till the Mall.

Gamla kompisar på besök i DC. Mary och Charlie from Buffalo.

Om Dicken och kusinerna som for hem

Ibland känns det att vi bor mitt i nyhetsflödet. I dag på eftermiddagen fastslog kongressen här i Washington DC att Baracken verkligen och formellt är USA:s nästa president. Beslutades klubbades gemensamt av kongressens båda kamrar, senaten och representanthuset och som ordförande satt vice presidenten Dick Cheney, som i den rollen också fungerar som officiell ordförande i senaten.

Några timmar senare följde Syster Yster och jag med en av hennes kompisar hem. Vi passerade Prospect Street här intill och kunde snabbt konstatera att hela gatan var avstängd och att runt 20 svarta Secret Service-bilar stod på plats.

"Aha", sa jag till tjejerna. "Obama är och käkar middag på Café Milano".

Men det visade sig vara vice presidenten som var där och höll någon slags tillställning. Vad det handlade om har jag inte lyckats ta reda på, men Cheney hade en intensiv dag med både en stor intervju med AP, senatsbeslutet och sedan festligheterna här i Georgetown. Enligt AP-intervjun ska han nu ta det lugnt och umgås med frun, barnen och barnbarnen.

Men dagens stora händelse...

Kusinerna kvällen innan Julia och Carmen åkte back to Sweden.

...var förstås det tråkiga och ytterst trista faktum att det var dags för Hanna, Julia och Carmen att ta flygmaskinen tillbaka till Stockholm, Sweden, efter tio dagar här i den amerikanska huvudstaden. Det var verkligen kul att ni kom hit - ni är redan saknade! Och vilken ära att få vara med när Julia tappade sin första tand.

Hoppas resan går bra och att ni får sova åtminstone några timmar på vägen hem. Välkomna tillbaka!

Regn utan örn

Vi trotsade regnet och stack till in till The Mall efter lunchen i dag. Hanna och tjejerna åker back home til det gamla landet i morgon, torsdag. Så det var lite sista chansen att se Ol' Abe sitta där och fundera inne i sitt tempel Lincoln Memorial.

Med allt blötare skor gick vi sedan ner till Vietnam-monumentet och en sväng längs Reflection Pool, innan vi via Korea-monumentet tog oss tillbaka mot Georgetown.

Jag gillar i och för sig att gå eller springa runt bland monumenten när vädret är så där halvbra. Gärna lite regn i luften, grått och disigt. Dels är trängseln betydligt mindre då. Dels ger hela den här märkliga, fem kilometer långa platsen ett ännu häftigare och liksom ödesmättat intryck. På något sätt. Skapar en tyngd och dramatik, som inte är lika framträdande när solen skiner och fåglarna kvittrar.

Hur som helst. I går ringde min gode vän Bob mitt på dagen och berättade andfått och upphetsat att han sett en Baldheaded Eagle i samband med en cykeltur ett längre stenkast från Lincoln Memorial. För den trogne bloggläsaren är det ju ett välkänt faktum att jag länge försökt få syn på en levande och vild vithövdad örn, dock hittills helt utan framgång. Eftersom jag var mitt uppe i en avancerad matlagning när Bob ringde, kunde jag inte sticka iväg på stört. Men jag tittade intensivt upp mot träd och himmel under dagens regntunga promenad. Ingen örn. Nähädu.

Men någon gång, så...

Första tanden tappad

Extra, extra!

Rykande färsk nyhet: Julia har tappat sin första tand.

Enligt vissa källor hade tanden varit lös ända sedan höstlovet i början av november. De flesta bedömare trodde nog att den skulle tappas före nyår. Men den hängde envist kvar, lösare och lösare.

Så denna kväll serverades tacos. Julia hade fixat en jättebaddaretaco full med köttfärs och sås och gurka och ost och en massa annat smaskigt. Så plötsligt såg hon en smula märklig ut och hennes intensiva tuggande avstannade.

Räddningspersonalen förstod att något akut hänt och ryckte ut omedelbart med enservett i högsta hugg. Tuggan spottades ut och undersöktes noggrannt.

Och där, minsann, mellan en gurka och en bit sallad, syntes något glimma. En tand! Och i Julias mun fanns nu istället en ovanligt vacker och tom glugg.

Julia mår efter omständigheterna mycket bra och känner sig extra nöjd med att tanden bestämde sig för att lossna i USA.

- Jag är väldigt lyckligt och räknar med att tappa nästa tand i Brasilien eller i Halmstad. Eller i Årsta, sa hon i en kort kommentar på tisdagskvällen.

Julia. Nu med glugg.

Skol-kalas för Lillebror

De 30 cupcakesen (inte så snygg försvenskning där) gick åt i ett nafs när Lillebror firades av sin klass i eftermiddags. Och som grädde på moset fick Hanna och tjejerna se hur det ser ut inuti en äkta amerikansk public school. Lillebror blev rejält besjungen och fick som sig bör blåsa ut sex ljus.

Även de båda andra kidsen började i sina respektive klasser i dag. Någon så konstig helgdag som trettondagen finns inte på den här sidan Atlanten. Så det är en helt vanlig vecka för oss, det här. Nästa ledighet för skolbarnen här i DC är dock inte så långt borta. Den 19 januari firas Martin Luther King Day. Och dagen efter är det dags för the big party: Inauguration Day - dagen då Barack Obama formellt går på sitt minst fyraåriga påhugg som president för the United States. Runt tre miljoner personer väntas infinna sig här i DC för att följa installationstalet och paraden på plats.

Fröken, Mrs. Bailey, tänder de sex ljusen. I bakgrunden Hanna med Carmen och Julia.

Lillebror släcker de sex ljusen. I bakgrunden Hanna, Carmen och Julia.

Lillebror äter cupkace på sitt eget alldeles speciella vis. I bakgrunden Hanna. Till vänster Carmen och Julia.

Kalas gånger två

Ett 60-tal gäster dök upp när vi hade en liten "Winter Celebration" hemma hos oss i lördags kväll. Mingel, drinks and snacks var temat och kidsen mutades med två filmer uppe i vårt sovrum. Väldigt trevligt var vårt eget betyg efteråt - förhoppningsvis tyckte gästerna detsamma.

Någon längre sovmorgon blev det inte, eftersom Lillebror passade på att fylla sex år i dag, söndag. Med sång och presenter uppvaktade vi honom tillsammans med moster Hanna och kusinerna Julia och Carmen. han hade önskat sig Lego, Lego och Lego och han fick Lego, Lego och Lego. Och var mycket tillfreds med det.

Dagen ägnades i övrigt åt städning och röjning efter partyt, ett zoobesök, en fantastisk middag bestående av wokad lax samt en helt makalös choklad- och mintglasstårta som Lillebror själv valde ut på glasshaket nere på M Street.

Nu är det två veckor långa jullovet slut. I morgon är det business as usual.

Mingel på vårt party i lördagskväll. Folkligt, festligt, fullsatt. Ingen vidare bild, men det finns inga bättre...

Lillebror tar sig an paketet från mormor och morfar i morse.

Två dagar med kalas på Dumbarton Street. Intensivt men kul-

Nytt år, nya tag

Delar av nyårsgänget på Dumbarton Street. Skål!

Någon frågade om jag inte ville spela några Neil Young-låtar på nyårsafton. Big mistake. Resten av kvällen blev en Young-orgie som effektivt tog kål på all konversation.

Har precis kommit hem efter att ha bytt lite julklappar samt visat våra besökare Tysons Corner, ett av de större köpcentra i Distrikt-området. Det blev lite fller presenter eftersom Lillebror fyller 6 år nu på söndag. När jag frågade honom vad han önskade sig så sa han "Lego, Lego och Lego". Så då blev det Lego. En av de avgjorda fördelarna med att ha ett barn som fyller strax efter jul är att chanserna att hitta reafynd är tämligen goda. Och till och med Legoaffären på Tysons hade "sale".

Storebror försvann redan i går och är just nu iväg och åker skidor. Förhoppningsvis är han tillbaka utan brutna ben någon gång framåt sena kvällen.

Mer att rapportera:

• Det varit rätt kallt och ruggigt här i DC de senaste dagarna.
• Jag fick en automatisk fortkörningsbot på posten i dag - 40 bucks. Storebror ser mig.
• Vi planerar att ha ett litet "vinterparty" hemma hos i morgon, lördag.
• Caps spelar närmast otroligt bra. Vann i går igen.
• GAIS nye tränare, han med AIK-tatueringen, installerar sig på måndag. Om en månad åker de grönsvarta hjältarna till amerikansk mark för ett träningsläger (Florida, om jag minns rätt).

Take care.