Regner öser ner i Distriktet

Det är en spännande stad vi lever i. I dag rånades en värdetransport av fyra beväpnade och maskerade män exakt ett kvarter från vårt hus. Läs storyn här. Jag och två av barnen passerade brottsplatsen ungefär en timme efter rånet och kunde konstatera att det var massor av poliser och TV-fotografer vid platsen.

Och nu över till vädret...

"Heavy rain" står det om vädret i Distriktet på vädersajten. Och det kan man ju hålla med om. Det har regnat i stort sett hela dagen, med ett lämpligt uppehåll en stund på eftermiddagen när jag cyklade iväg för att hämta några kids från deras skolor.

Nu formligen öser det ner och jag misstänker att det är en eller annan källare som är rätt blöt. Jag har inte vågat kolla vår...

När vi åkte hem från vårt dagliga föräldramöte nu i kväll (denna gång "Back to School Night" på Big Brothers skola - en utmärkt amerikansk idé som svenska skolor borde ta efter), regnade det så mycket att vi inte vågade åka den lågt belägna - men vanligtvis snabbaste - Rock Creek Parkway. Klar översvämningsrisk.

Regnet gjorde att Big Brothers fotbollsmatch ställdes in i dag.

I morgon ser jag fram mot att det är fredag. Och förhoppningsvis något torrare väder.

Två välförtjänta segrar

Äntligen en GAIS-seger, men som vanligt var det total ångest in i de sista spelminuterna. Det är liksom aldrig rikigt avkopplande att vara Atlet-supporter. Lidandet övergick dock i ett ensamt glädjetjut (det finns inte så många gaisare här på mitt frilanskontor) när målvakten Dime gjorde en kanonräddning och domaren strax därpå blåste av matchen. Av webbradions referat att döma så var segern helt rättvis.

Det var även Big Brothers fotbollslags seger i dag. Det stod 0-0 efter full tid, men eftersom inga matcher får sluta oavgjorda den här skolserien så blev det övertid och golden goal. Efter bara några minuter slog motståndarnas målvakt en halvkass utspark. Bollen hamnade direkt i gapet på en Burke-spelare som rätt enkelt kunde lobba in det avgörande målet. Det var ingen tvekan om att rätt lag vann, det borde ha blivit minst 3-0. Men deras målvakt var fenomenal och klistrade i stort sett varenda skott. Tills han gjorde det ödestrigra misstaget...

Big Brother hade själv flera giftiga målchanser och tyckte själv att han borde satt åtminstone en strut. Men han spelade väldigt bra, det var första gången jag såg en match med honom i år och han har utvecklats helt fenomenalt på sin högerkant. Kul att se! Jag hade dessutom med mig lillasyster och lillebror som hejaklack.

Jag filmade lite, men tyvärr tog batteriet slut efter ungefär fem sekunder, så det blev inte så mycket. Men det som blev är rätt bra... Sekvensen slutar med att han saftar på ett skott som målvakten mirakulöst nog lyckas ta.

Dessutom ger bloggen en kort bonusfilm på Syster Yster och Lillebror när batteriet hämtat sig något. Denna film är på ungefär tre sekunder.

Titta och njut!

I övrigt har dagen bjudit på jobb, regn och ett nytt föräldramöte.

Föräldramöte på dotterns skola

Föräldramöte på Syster Ysters skola i kväll och inte en president så långt ögat nådde. Han är väl upptagen med att kampanja inför valet den 2 november. För övrigt uttalade han sig om skolsystemet i dagens Washington Post. Den intresserade kan ta del av artikeln här.

Men en hel del andra var där, däribland hustrun och jag. Mötet handlade om hur barn i dotterns ålder utvecklas och vilka nya utmaningar de ställs inför i den här åldern, både socialt, i skolan och på andra sätt.

Intressant och bra information på många sätt. Några saker pratade vi om på vägen hem:

• Den kompetenta personal som Syster Ysters skola har borde alla skolor ha. Särskilt de mest utsatta skolorna i de fattigaste delarna av Distriktet. Där är avsaknaden av just kompetent personal - lärare, skolledningar, kuratorer osv - ett av de största problemen. Det blir en ond cirkel. Taskiga skolor som ingen vill jobba på innebär sämre undervisning, vilket leder till ökade problem, vilket ger ännu sämre rykte och ännu svårare att rekrytera bra folk. Föräldrar som har tid, lust och ork att engagera sig i sina barns skolgång tar dom därifrån så fort de får en möjlighet - de utsatta barnen blir kvar. Ja, ni fattar...
• Det där systemet med "tryouts" i skolsporter är inget vidare. Alla får inte plats i skolans lag. Alltså så ordnar man tryouts för att skilja agnarna från vetet. De bästa får plats, de som inte är tillräckligt bra får inte plats. Här är det något självklart på i stort sett alla skolor, från middle school och uppåt. I Sverige hade man aldrig gått med på det, särskilt inte i skattefinansierade skolor.
• Det blev naturligtvis en viss upptståndelse när personalen började tala om pubertet och antydde något om sexualundervisning - det här är ju USA. Men mest diskussion blev det om vårens planerade "six grade dance" - som inte kallas dans utan "party". Jag blev uppriktigt förvånad över uppståndelsen över det här evenemanget. Är det så märkligt med ett party för ett gäng 12-åringar?

I morgon ser jag fram mot att GAIS vinner över Häcken. Någon gång måste dom väl vinna?

En gång?

Snälla?

Mycket jobb - mycket roligt

Den stressiga helgen har övergått i en stressig vecka och när hustrun och jag samordnade våra almanackor i dag, insåg vi att det är fullt upp det närmaste veckorna. Jobbgrejer och skolgrejer om vartannat, hela tiden.

Men jag ska inte klaga. Nästan allt är roligt. Nu ikväll var jag på en jobbrelaterad föreläsning. I morgon bitti ska jag intervjua en författare. I morgon kväll är det möte på Syster Ysters skola. Så rullar det på. Och i vanlig ordning jobbar min kära hustru ungefär 100 gånger mer än jag...

På onsdag lär väl GAIS förlora mot Hisingens stolthet Häcken - eller Röva som laget också kallas understundom. Det är nästan så att jag längtar efter att NHL ska köra igång så jag kan njuta av lite Caps-segrar (Capitals, hockey). Men jag kan ju trösta mig med Penguins framfart på fotbollsplanen. Lillebrors lag vinner hela tiden, även om det råder delade meningar om slutresultatet för det mesta.

Apropå fotboll så svärfar och svärmor säkert glada nu, eftersom deras Halmstads BK vann över Gefle. Därmed passerade bollklubben Atleterna i den allsvenska serien.

I övrigt har det regnat från och till hela dagen. Syster Yster och Storebror var hos ortodontisten i morse och kollade in gaddarna. Det såg bra ut, tyckte doktorn.

Ser fram mot normalt jobbtempo

Helgerna här i Distriktet tenderar att bli mer och mer intensiva i takt med att barnen blir äldre och vi vuxna får fler bekanta. Eller breddar nätverket, som det väl heter numera.

Den gångna helgen var inget undantag. Den har varit fylld av diverse aktiviteter. Fester, fotbollsmatcher, sleep overs, play dates. Dessutom har jag lyckats pressa in två korta löparpass mellan alla körningar hit och dit. Sex respektive fem kilometer. Snittid runt fem minuter per kilometer.

Det ska bli skönt med vardag igen så man kan vila ut en smula med normalt jobbtempo.

Lillebrors match i lördags slutade som vanligt i stor förvirring, men grabben gjorde i alla fall minst ett mål och släppte inte in något när han stod i mål. Enligt sonens egen uppfattning vann hans lag med 7-5. Ungefär.

För alla väderintresserade kan jag meddela att de senaste dagarnas värmebölja, med uppemot 35 grader, i dag ersattes av betydligt svalare väder och regn i morse. Det var nog bara runt 25 grader på eftermiddagen.

Och min ömma moder har åter nått fäderneslandets jord efter sin långa resa till vad som visade sig vara Italien. Hon ska under måndagen ta sig upp mot Stockholmstrakten medelst buss och lät trött men glad när jag pratade med henne tidigare under söndagen.

När kommer dokusåpan "GAIS - det stora sammanbrottet"?

Dokusåporna brer ut sig i amerikansk TV (och i svensk, antar jag). Jag har tidigare skrivet här på bloggen om såpan som handlar om vårt lokala cupcake-bageri - Georgetown Cupcakes - och den som handlar om hemmafruar i DC (DC Housewifes tror jag att den heter).

Nu kommer nästa såpa med lokal prägel. Kabelkanalen HBO kör just nu "Hard Knocks", en såpa om football-laget New York Jets. Ett team har följt laget inför säsongsstarten för någon vecka sedan. Spelarna har filmats på träninsgplanen, i omklädningsrummet, i sina hem - ja, ni kan konceptet.

Programmet har gjort stor succé och nu ska HBO göra samma sak med DC:s enda professionella lag med viss kvalitet, hockeygänget Capitals (basebollaget Nats ligger sist, fotbollslaget DC United likaså, basketlaget Wizards hade en katastrofsäsong förra året och amerikanska fotbollslaget Redskins likaså).

Hela idén bygger på rivaliteten med Pittsburgh Penguins. Lagen ska mötas i den så kallade Winter Classic den 1 januari - en utomhusmatch som brukar dra runt 70 000 åskådare eller så. Matchen ska spelas på Steelers hemmaplan i Pittsburgh och biljettförsäljningen är redan i full gång.

Dokusåpan ska följa de båda lagen under hösten och framförallt i december. Serien ska sedan sändas i fyra avsnitt inför klassikermötet om jag förstått det hela rätt.

Nu väntar jag bara på dokusåpan "Makrillarna - det stora sammanbrottet" med uppföljningen "GAIS - the total makeover".

I övrigt kan meddelas att vi var på en trevlig fest i går kväll och att värmen lagt sig som ett fuktigt lock över DC.

Hustrun och Syster Yster ska ut och springa trots hettan. Jag överväger att göra dom sällskap.

Barbariskt straff och mor ute på nya äventyr

Nu är hon avrättad, Teresa Lewis. Hon förklarades död en halvtimme innan dessa rader skrivs. Jag skrev om henne i går på min andra blogg, Amerika-reportage.

Dödsstraff är ett barbariskt påfund som känns väldigt medeltida. Jag kommer nog aldrig vänja mig riktigt vid tanken på att vi bor i ett land där det är tillåtet för staten/delstaterna att ta livet av folk (ja, jag vet att inte alla delstater har dödsstraff).

Det är sorgligt.

Nåväl.

Något betryckt över detta faktum, kan jag i övrigt konstatera att allt går sin gilla gång och att min ömma moder, som jag ju tidigare berättade är ute på en tiodagars resa till Paris, i själva verket är i Italien. Frågetecknen började ställa upp sig på rad när jag pratade med brorsan häromdagen och han glatt meddelade att "den italienska maten säkert kommer att smaka bra".

"Ja, säkert. Men nu är hon ju i Paris, så jag fattar inte riktigt poängen med att hon skulle äta just italiensk mat", sa jag.

"Men hon är ju i Italien. Det sa hon i alla fall till mig", sa brorsan.

Så i dag fick jag äntligen tag på henne på mobilen. Och mycket riktigt. Hon är i Italien.

Det är något oklart om hon gick på fel buss, om chauffören åkte fel i Luxemburg eller om jag eller mor missuppfattat det hela. Men hon har det bra, vädret är toppen och maten likaså. Och Italien så här i vinskördartider är säkert minst lika trevligt som Paris.

Orkar inte ens deppa längre

"Rättvist", skrev svärfar i ett mejl.

Det var det säkert.

Göteborgs Atlet- och Idrottssällskap spelade i dag 1-1 mot Bollklubben från Halmstad. Jag trodde på 0-0 före matchen och det faktum att båda gängen makalöst nog lyckades göra varsitt mål förtar inte känslan av att det här är två riktigt dåliga fotbollslag.

Det känns inte bra, det här... Kanske blir det möten i Superettan mellan de båda föreningarna nästa år? Det är bara att hoppas att någon av matcherna i så fall spelas under vår sommarvistelse i Sweden.

Jag orkar inte ens deppa över eländet längre. Men överge Atleterna? Aldrig.

Då är det roligare med värmen i Distriktet. 34 grader i dag. Hustrun och jag tog en liten löptur i morse, innan det blev för hett. Det kändes bra. Så nu kan jag nog trappa upp träningen igen.

Läxor och fotboll

Det är rena rama värmeböljan i Distriktet och varmare ska det bli. Uppemot 35 grader de närmaste tre dagarna. Tur att det finns AC.

Vardagen rullar på som den ska. Kidsen går i sina skolor och alla trivs och har det bra. Det är mycket läxor jämfört med Sverige. Lillebor, som går i second grade, sitter nog säkert en dryg halvtimme i snitt varje dag. Och för storasyskonen handlar det om det tredubbla. Minst.

Riktigt jobbigt kan det vara för Big Brother eftersom han tränar eller spelar match varenda dag efter skolan. Är det en bortmatch ute i provinserna är han inte hemma igen förrän vid åttatiden. Och då ska det ätas middag och duschas - och sedan är det dags att sätta sig med läxorna vid en tid då han egentligen borde gå och lägga sig. Tufft.

Det går överhuvudtaget rätt dåligt för mina fotbollslag just nu. GAIS kräftgång har jag redan skrivit om. Den här stadens stolta fotbollslag, DC United, ligger sist i serien och spelar oerhört dåligt. De blev amerikanska mästare för bara några år sedan, men verkar ha tappat allt. Ingen publik har dom heller (inga segrar, ingen publik: väldigt likt GAIS med andra ord).

Och ikväll blev det den andra raka förlusten för Big Brothers skollag. En nedrig uddamålsförlust, 1-2.

I övrigt är det jobb, jobb, jobb som gäller. Nu ska jag dock sätta mig framför TV:n och kolla den enda serien jag följer: Parenthood.

Grillkväll före eftertänksamhetens kranka blekhet

Kidsen hade picnic på gräset medan de vuxna grillade och drack vin i lördags kväll.

Vilka reaktioner det har blivit på Sverigedemokraternas intåg i riksdagen. Sällan har jag sett så många blogginlägg, kommentarer på Facebook och andra sociala uttryckssätt om en och samma fråga.

I eftertänksamhetens kranka blekhet har jag tänkt mer än en gång att det hade varit bra om allt detta engagemang hade synts före valet istället för efter. I den kritiken inkluderar jag för övrigt i hög grad mig själv.

Eftersom jag blev så engagerad i SD:s framgångar i går, så blev det ingen helgrapport från DC här på bloggen. Så här kommer en sammanfattning:

GAIS förlorade naturligtvis mot Kalmar FF i lördags och är nu på väg rakt ner i Superettan mer än någonsin. Jag tror att Atleterna vunnit två matcher av de senaste 15 eller något sådant. Men vad annars är att vänta när tränaren har Solna AIK:s klubbmärke intatuerat på kroppen... Dags att byta coach. På onsdag möts GAIS och Bollklubben från Halmstad i ett riktigt härligt bottenmöte. Ska vi säga 0-0 i en fullständigt urtråkig match i regn och sju plusgrader, svärfar och svärmor (som är hardcore-HBK-fans)?

Desto trevligare var det på lördagskvällen, då vi hade grillkväll med ett gäng vänner. Fantastiskt väder och hustrun och jag hade tänkt en massa rökelser för att skrämma bort alla elaka mosquitos. Och det hjälpte faktiskt. Vi satt ute till midnatt i kortärmat utan att varken frysa eller bli bitna. Jag grillade kyckling och hamburgare för ett helt kompani, hustrun fixade en fantastisk sallad, vinet var kylt och barnen sysselsatte sig utan att kräva några särskilda insatser från oss vuxna.

I söndags följde vi svenska valet. Lillebror tränade med sina Penguins och jag passade på att löpträna så smått. Det kändes rätt tungt. Jag sprang för övrigt också i fredags, åtta kilometer.

I övrigt är det mest reportageskrivande som gäller för närvarande. I morgon ser jag fram mot att Big Brothers fotbollsgäng vinner sin andra match för säsongen.

Skämmes svenska folk

Det är som i går när jag tänker tillbaka på min tid som lokalreporter i Simrishamn. Sommaren 1991 bevakade jag valet i sydöstra Skåne. Plötsligt kom Ian, Bert och Vivianne till stan och torget fylldes av folk. Stämningen var euforisk och påminner inte så lite om det som jag upplevt runt Tea Party-rörelsens möten här i USA det senaste året.

Och var förresten inte Vivianne Franzén rätt lik Sarah Palin?

Partiets kampanjlåt "Drag under galoscherna", komponerad av snillet Paul Paljett, dånade ut över den lilla Sillastaden. Ian och Bert staplade läskbackar och Vivianne slog fast att "passar inte galoscherna är det bara att åka hem" (med anspelning på invandrare som envisades med att behålla sin egen kultur, religion eller livsstil). Jag gick omkring och tänkte att det här kan ju bara inte vara sant. Är detta verkligen Sverige sommaren 1991?

När nu Sverigedemokraterna fått 5,7 procent i riksdagsvalet, vilket för övrigt är exakt en procentenhet mindre än vad Ny Demokrati fick 1991, så känns det som om jag är tillbakaflyttad till den där sommaren. Är det verkligen sant?

Det är bara att hoppas att SD blir en lika begränsad parantes i svensk politik som Ny Demokrati blev.

Det finns naturligtvis en del skillnader. Ny Demokrati var ett utpräglat missnöjesparti med tydliga populistiska drag och det bars fram av några clownartade figurer som slog an en sträng hos delar av det svenska folket under en vår och en sommar.

Sverigedemokraterna har en helt annan bakgrund. Partiet är ett resultat av många års mödosamt politiskt bygge på den yttersta högerkanten, med mängder av splittringar, interna gräl och motsättningar och diverse utrensningar under resans gång. Partiet tar avstånd ifrå nazism och fascism, men har sina rötter i den nysvenska rörelsen, med mer eller mindra intima kontakter med ljuskygga nynazistiska organisationer. En av partiets första ordförande var Anders Klarström, tidigare medlem i det uttalat nazistiska Nordiska Rikspartiet.

Jag var med och slängde ut Assar och Vera Oredsson och deras NRP-anhang från Folkets Hus i Göteborg 1983. Den då levande anarkistiska göteborgslegenden och spanienveteranen Nisse Lätt ställde sig upp på en cykel och höll ett brandtal så intensivt så att löständerna ramlade ut. Gaisaren Hagge Geigert var också där och talade. Oredsson och hans nazistiska kompisar tvingades smyga ut bakvägen och alla på Järntorget jublade och vi kände oss som om vi var med i slutscenen i Bernardo Bertoluccis film "1900", då fascisterna jagas iväg från byn efter krigsslutet.

Nordiska Rikspartiet upphörde formellt sin verksamhet vid förra årskiftet.

Nu kom kompisarna in i riksdagen.

Skämmes svenska folk.

Har jag förtjänat den här helgen?

Äntligen fredag.

Jag kommer ihåg den där känslan. En gång för länge sedan hade även jag ett måndag-fredag-jobb. Stämplade ut fredag och en sedan hel helg framför mig med oceaner av ledig kvalitetstid.

Eftersom jag inte längre har några fasta tider är det svårt att få just den känslan att infinna sig. Åtminstone lika starkt. Jag antar att det handlar om att ha gjort sig förtjänt av att vara ledig. Att ha slitit och kämpat från måndag morgon till fredag klockan 17.00 - och sedan kunna kvittera ut sin belöning: Två fria dygn.

Min gode vän John och jag pratade om det där - om att ha gjort sig förtjänt - nu i eftermiddags. Han är en amerikansk kollega i omvärldsbranschen, med kontoret hemma och ett antal uppdragsgivare utspridda runt om i USA.

"Det är underbart att det är fredag, men egentligen har jag inte rätt att känna så här", sa han.

"Vad då, då?" undrade jag.

"Jag är inte klar med mitt jobb. Jag blir aldrig klar med mitt jobb. Jag har inte gjort tillräckligt för att kunna ta ledigt över helgen med gott samvete", sa John och såg stressad ut.

Jag tänkte tillbaka på min vecka. Jag har varit rätt disciplinerad. Trots oreglerade arbetstider har jag suttit vid skrivbordet och jobbat mest hela tiden. Och jag har faktiskt fått en hel del gjort. Ett större reportage ligger nästan färdigt i burken. Ett annat är relativt grundligt förberett.

Men färdig?

Nej. Det finns massor kvar att göra. Jag blir aldrig färdig.

Har jag gjort mig förtjänt att ta helg?

Det var onekligen lättare när jag hade ett lönearbete med reglerade arbetstider. Enklare. Tydligare.

Men jag tycker ändå att jag kan ta mig rätten att ta ledigt över helgen. Jag har förtjänat den här helgen.

John kom för övrigt fram till samma slutsats. Efter en stunds diskussion.

I morgon ser jag fram mot att GAIS fullständigt mosar Kalmaaa FF på en av Sveriges blåsigaste arenor, Fredriksskans. Och för att fira segerna, en trevlig grillkväll i goda vänners lag
.

Mitt liv som curlingkvast

Man är väl en sån där curlingpappa, antar jag. Sopar banan åt ungarna.

Upp i ottan. Se till att kidsen kommer upp (fast Big Brother går numera upp själv och duschar till och med). Fixa frukost. Se till att de får i sig frukost. Fixa lunch till två av tre och en påse healthy snacks till den tredje. In med två i bilen och transport till två olika skolor i morgonrusningen. Sedan snabbt hem, för att se till att den tredje är redo för ännu en skoldag.

På eftermiddagen omvänt: hämtning av tre ungar på tre olika skolor. Fast då brukar hustrun ibland komma ifrån jobbet en stund och ta en eller ett par hämtningar.

I dag var det extra mycket curling. Först satt jag en timme på morgonen på föräldramöte på Big Brothers skola. Sedan hem, snabbt byte av transportmedel från bil till cykel. Därefter i ilfart till kvarteret intill Vita Huset där barnens orthodontist håller till. Dottern behövde nämligen ett tandskydd till gymnastiken och eftersom hon har tandställning just nu måste det vara ett speciellt skydd.

Kollade klockan. Tjugo minuter till gymnasiklektionen började. Jag cyklade som en dåre upp för hela Connecticut Avenue - som är en enda lång uppförsbacke. In genom smågatorna och ut på Wisconsin Avenue.

Jag kände hur mjölksyran kokade i benen, svetten rann och pulsen pulserade alldeles för snabbt.

Med tre minuter tillgodo stormade jag in på expeditionen -personalen såg förskräckta på mig och trodde antagligen att jag var där för att utföra någon form av attentat riktat mot presidentfamiljen - och frågade med andan i halsen om sexorna redan gått iväg till gymnastiken.

"Jag har ett tandskydd som dottern måste ha. Nu. Annars får hon inte få vara med och spela landhockey."

Rektorn, som hade hört min flämtande stämma, kom ut med ett lugnande och överseende leende och tittade milt på min svettiga och halvt upplösta gestalt.

"Peter, ta det lugnt. Gymnastiken börjar inte förrän om en timme. Jag kan ge henne tandskyddet."

I morgon bitti svensk tid ska min ömma moder påbörja sin tio dagar långa resa till Paris. Inte illa av en tös på snart 82 bast.

Mycket snack om valet

Det är lite dagen efter-stämning här i Distriktet. Många pratar om gårdagens borgmästarval och resultatet. Utmanaren Vince Gray vann rätt överlägset mot sittande Adrian Fenty (se min andra blogg, Amerikareportage, för lite mer detaljer).

En av våra bekanta är nära vän med Fenty och när jag frågade hur Adrian tagit förlusten, ryckte han på axlarna.

"Han vet vad han har gjort och är stolt över vad han har åstadkommit. Ingen kan ta ifrån honom det. Han är inte krossad över det här".

Jag gjorde en intervju med en jurist i eftermiddags och passade naturligtvis på att fråga om vad hon tyckte om valet. Hon var allvarligt bekymrad. Hon har två små barn i kommunal skola här i DC och var nu rädd att förbättringarna av skolsystemet nu skulle gå i stå. Liknande tongångar har jag hört från flera håll.

Å andra sidan åkte hustrun med en taxichaufför i dag som var själaglad över att Vince Gray blir ny borgmästare. Han hade inte mycket till övers för Fenty.

I övrigt var vi på "back to school"-night på vår kommunala skola nu i kväll. Jag börjar känna mig som en veteran i sammanhanget, det är ju fjärde skolstarten. Tänk vad åren går.

Det mest upphetsande var beskedet att två av lärarna är gravida (dock ej Lillebrors såvitt vi vet) och att senator Dodd var där. Han går nu på sitt sista halvår som senator och lär väl flytta hem till Connecticut med dottern efter nyår, antar jag.

Big Brothers fotbollsgäng förlorade tyvärr kvällens match med 4-2. Det var dock mot den skola som vann hela serien förra året, så förlusten var inte helt oväntad. Och förra gången de möttes vill jag minnas att Burke-gänget förlorade med 9-0. Så det var ett steg framåt. Big Brother var mest nöjd med att han lyckats med sin extremt finurliga fint. Jag går för övrigt själv på den fyra gånger av fem.

En fängslande story som rymmer mycket

1:46,40 blev min officiella tid på lördagens halva maraton. Själv klockade jag 1:46,22. Skillnaden beror på att det alltid tar ett tag - i det här fallet uppenbarligen 18 sekunder - innan man passerar startlinjen om man inte står längst fram. Och det gjorde inte jag.

Hur som helst så hamnade jag på 56:e plats av 269 som kom i mål. Alla ni tusentals som är mer intresserade hittar hela resultatlistan här.

Dagen, liksom gårdagen, har annars präglats mest av passivt sittande vid skrivbordet. Håller på med ett större och fängslande reportage till en facktidskrift. Ja, det handlar alltså om fängelser eller rättare sagt om fångar. Det kommer att rymmas mycket i den storyn...

Här i DC är det demokratiskt primärval i dag och vi har en vallokal inrymd i kyrkan runt hörnet. Hustrun var där i förmiddags och pratade med folk. Det hade inte kommit särskilt många för att rösta, rapporterade valarbetarna. Och blir röstdeltagandet litet här i nordvästra Distriktet gynnas antagligen utmanaren i borgmästarvalet, Vince Gray. Den sittande borgmästaren, Adrian Fenty, har nämligen sina trognaste anhängare i dessa trakter och behöver nog varenda röst han kan få härifrån.

Själva får vi naturligtvis inte rösta.

I övrigt kan noteras att Big Brother spelat sin första seriematch för säsongen. Det blev storseger, 5-1. Grabben spelade fram till ett par av målen, men var lite missnöjd över att han inte lyckades stänka dit en balja själv. Men det blir flera chanser. Bra start för laget, hur som helst. Nästa match är redan i morgon, tisdag. Då möter dom förra årets seriesegrare. Det lär bli rätt mycket tuffare...

Rakt ner i Superettan

Jaha. Det kan naturligtvis bara hända GAIS. Kvittering mot bananerna i pyjamas (IFK Göteborg, de har likadana tröjor) efter utmärkt spel i andra halvlek. Bud på ledningsmål. Bra tryck.

Så sticker IFK upp på halvlekens enda kontring, mitt i den grönsvarta pressen, och gör 2-1. Ridå. Spelet föll samman, straff och jag hade precis noterat 3-1 till bananerna när Dime gör en kanonräddning och kniper bolluslingen nere vid stolproten.

Jag bitter? Sällan. Att älska GAIS är att lida.

Och vad kan man vänta sig med en tränare som har Solna AIK:s klubbmärke intatuerat på kroppen?

Frågan är väl nu om det blir Halmstad BK, Gefle IF eller Åtvidabergs FF som gör Göteborgs AIS sällskap rakt ner i Superettan.

I övrigt: Sommaren är tillbaka.

En cykeltur i nordöstra Distriktet

Det kändes som hösten plötsligt kom till Distriktet denna söndag. För första gången på flera veckor regnade det på förmiddagen och temperaturen höll sig på måttliga drygt 20 grader.

Vi har mest ägnat dagen åt hemmasysslor. Syster Yster har umgåtts med kompisar hela dagen. Pojkarna och jag spelade basket i Rose Park på eftermiddagen. Jag har rejält ont i vänstra benet, det känns som om lårmuskeln där bak (den berömda ham stringen?) är för kort, om ni fattar vad jag menar. Så det var lite jobbigt att spela basket.

Men cykla går bra och jag tog en rejäl sväng innan middagen. Jag har länge tänkt att jag skulle titta närmare på Washingtons första större inomhusarena, Uline Arena eller Washington Coliseum som den döptes om till 1959.

Byggnaden, som tog in 9 000 åskådare, var hemmaplan för stadens olika basketlag. Här spelades även hockey innan Capitals ens var påtänkta.

Men framförallt är Coliseum känt som evenemangsarena. Här har alla stora pop- och rocknamn passera revy. Det var i Coliseum som Beatles hade sin första spelning på amerikansk mark, den 11 februari 1964. Tyvärr missade jag jag det giget, men det kan återupplevas via Youtube-klippet längst ner i inlägget om tekniken funkar.

Numera är arenan ett ruffigt parkeringshus. Tyvärr var det inte öppet när jag var där. Jag ska försöka ta mig in i byggnaden vad det lider.

Jag har alltid varit fascinerad av sådana där urbana och lite bortglömda miljöer - gamla fabriker, järnvägsspår som inte använts på 50 år, nedlagda sjukhus...

Coliseum ligger i nordöstra DC, ett fattigt och utsatt område med stora sociala problem. I stort sett alla som bor här har african-american-bakgrund, arbetslösheten är skyhög, missbruk och kriminalitet är vanligt. Den här stan är oerhört segregerad och det märks verkligen när man cyklar runt i den. Man passerar en osynlig gräns och husen är plötsligt förfallna, det ligger utslagna överallt och det finns inga normala butiker, caféer eller restauranger så långt ögat når.

Och allt detta bara tio minuters cykelväg från Vita Huset...

Platsen för den första Beatles-spelningen i USA: Washington Coliseum. Numera ett rätt slitet parkeringshus i den fattiga delen av DC.

Det är lite deppigt att cykla runt i nordöstra DC...

... i stort sett vartannat hus är till salu - och har varit det rätt länge...

...man kan förstå varför. Skicket på fastigheterna är vad på mäklarspråk brukar heta: "Ett fynd för den händige".

Det finns många fynd...

...för den händige i nordöstra DC...

...som synes.

Första Beatles-spelningen i USA, Washington Coliseum 11 februari 1964:

Nytt pers på halvmaran

Frågan är om jag inte slog nytt personligt rekord på morgonens halvmara. Jag kommer inte exakt ihåg vad mitt tidigare pers var, men dagens notering - 1,46,22 (nettotid, officiellt lär det vara runt 20 sekunder mer) - är sannolikt det snabbaste jag någonsin sprungit.

Jag får gå tillbaka och kolla i resultatlistorna när jag hinner. Återkommer med besked. Förstår att ni brinner av nyfikenhet.

Uppdatering: Kan nu bekräfta nytt personligt rekord, trots att jag aldrig tidigare varit så gammal som jag är just nu. Tidigare rekord var från S:t Eriksloppet när jag var ung och viril - 2004. Då sprang jag på 1,47,10. Övriga halvmaror som jag sprungit (ytterligare runt fem) har jag legat på lite drygt 1,50.

Hur som helst är jag väldigt nöjd med insatsen. Och hade t o m en del krafter kvar när jag kom i mål.

Loppet var lättsprunget i behagligt väder på grusvägen längs C&O Canal. Knappt en enda backe. Och runt 250 startande gjorde att det bara var lite trångt de första 500 meterna. Sedan var alla utspridda och kunde hålla sitt eget tempo.

Jag gick ut lite löst, men kände snabbt att det gick väldigt bra att hålla ett relativt högt tempo. Parkerade mig på lite drygt fem minuter per kilometer den första milen och kunde faktiskt springa ännu snabbare andra halvan av loppet.

Kilometertider:
5,27; 5,07; 5,11; 5,10; 5,04;
5,02; 5,08; 5,04; 5,00; 5,04;
4,52; 4,50; 4,53; 5,01; 4,57;
4,58; 4,58; 5,09; 5,03; 5,03; 4,52 (plus cirka 30 sekunder de sista meterna)

Snittid/km: 5,02

Efter målgång sprang jag direkt till cykeln, trampade upp för Wisconsin, hämtade Lillebror och stack iväg med bilen till hans första fotbollsmatch för säsongen. Vi hann precis.

Som vanligt var det lite oklart vad resultatet blev, men omkring 9-2 lyder en kvalificerad gissning. Lillebror gjorde två, möjligen tre, mål. Ett riktigt snyggt när han drev bollen ända från egen planhalva och kallt avslutade med ett precist skott i målvaktens vänstre hörn.

Målvakt, ja. Från och med denna säsong kör man nämligen med målvakt och fyra utespelare. Dessutom riktiga inkast, hörnor, straffområde och lite annat som hör riktig fotboll till.

Sammanfattningsvis: En härlig dag för idrottarna i familjen.

Gärna medalj, men först ett rejält personligt rekord på halvmaran. Bloggaren är nöjd med dagens löparinsats. Nu siktar jag på OS 2012.

Nedräkning i Distriktet

Det är nedräkning i Distriktet. Tidigt i morgon bitti ska jag springa mitt halva marathon.

På söndag är det säsongspremiär för Redskins (amerikansk fotboll). Och första matchen går på hemmaarenan FedEx Field inför 90 000 åskådare mot ärkerivalen Dallas Cowboys. Indiander mot vita, med andra ord...

På måndag är det dags för derby i Göteborg. Mina Atleter möter bananerna i pyjamas, som vi gaisare understundom brukar kalla IFK Göteborg, lite västkustskt roligt så där... Hur det går? Ja, det går naturligtvis åt skogen.

Och på tisdag avgörs i praktiken borgmästarvalet här i DC, eftersom demokratiska partiet då ska rösta om vilken kandidat de ska ha i det formella valet den 2 november. DC är i praktiken en enpartistad, över 90 procent röstade t ex på Obama i presidentvalet. Så den demokratiska kandidaten är predestinerad att vinna. Kampen står mellan sittande borgmästare Adrian Fenty och utmanaren Vincent Gray (som för närvarande är ordförande i det som ungefär motsvarar en kommunstyrelse). Jag återkommer om valet.

Apropå val, så gick hustrun och jag och röstade på svenska ambassaden i dag. Det är onekligen en smula paradoxalt att vi har ungefär lika nära till vår röstlokal här på andra sidan den atlantiska oceanen som back home in det gamla landet...

Röstningen gick bra, rätt mycket folk i kö och en strykande åtgång på de moderata valdedlarna. Det är väl ingen hemlighet att många utlandssvenskar lutar tämligen stabilt åt höger... Å andra sidan är det bara knappt 30 procent av svenskar bosatta utomlands som röstar.

I kväll har jag laddat upp med färsk pasta och vatten. Och lite godis nu på kvällskvisten. Gäller ju att vara fylld av energi. Tyvärr har jag fortfarande ont i vänstra lårets baksida, så vi får väl se hur det går. Men nog ska jag kunna ta mig i mål på runt 1;55 i alla fall. Förhoppingsvis.

Loppet börjar klockan 8. En kvart innan är det en ceremoni för de som dog i terrorattackerna för exakt nio år sedan.

Kajakpaddling i fruktansvärt oväder

I full storm och med omkring två meter höga vågor gav vi oss ut på en rafflande och vild kajakfärd i morse, Big Brother och jag. Vi började paddla motströms och i motvind på Potomac, vilket var en utmaning. Men vi tröstade oss med att vi skulle få en mycket behaglig hemresa.

Döm om vår förvåning när vi upptäckte att vinden vände samtidigt som vi och tidvattnet plötsligt kom och såg till att strömmen gick åt motsatt håll.

Så det blev till att kämpa även på tillbakavägen.

Men trots dessa umbäranden var det en mycket trevlig tur, med bl a en jagande fiskgjuse strax ovanför våra huvuden, ett antal makliga hägrar, några gamar, sköldpaddor och annat skojigt.

Däremot såg vi aldrig den bäver som brukar hålla till en bit uppströms på vänstra sidan om floden.

De båda andra kidsen var i skolan. Syster Yster träffade den ena Obamadottern i dag. Så nu är det bara en tidsfråga inna hon kommer hit för en sleep over.

Fruktansvärda förhållanden som synes. Men vi salta sailors är vana att kämpa mot elementens raseri.

Ilskna getingar anföll dottern

En nästan fullständig arbetsdag är till ända och jag har fått en massa skrivjobb gjort. Har dessutom flyttat upp min lilla arbetshörna till Big Brothers rum på översta våningen, vilket kändes inspirerande. Trevligt och lugnt rum med fönster in mot gården. Och så länge han är i skolan kan jag ju låtsas att det är mitt riktiga kontor. Så från och med nu går jag till jobbet genom att ta ytterligare en trappa upp mot himlen. Har till och med egen toalett här uppe. Och en säng om jag skulle behöva ta igen mig...

På eftermiddagen bröt jag dock upp från skrivbordet och hasade mig iväg för att hämta Lillebror. Blev omedelbart indragen i ett större projekt i skolträdgården. Så medan Lillebror stack iväg med polaren J och badade i deras pool, stod jag i 35-gradig värme och försökte rensa bort ivy (en mycket aggressiv murgröne-art) från almarna. Ett grannlaga arbete, måste jag säga.

Men det är ju skönt att göra en insats för sin lokala och fattiga kommunala skola.

Syster Yster var på field trip i dag och halva klassen hade blivit stungna av ilskna jordgetingar. Någon hade lyckats trampa på deras bo, därav ilskan. Dottern fick ett stick på ena foten, men verkar inte lida så mycket av det.

Och Big Brother kom hem med ett sår på ena armen, sedan en lagkompis fällt honom på dagens fotbollsträning.

Det är ingen måtta på eländet.

I morgon tvingas jag lägga ner åtminstone delar av arbetsdagen, eftersom Big Brother har skollov. Dom har sannerligen ett hårt tempo på hans skola.

Är vädret fint sticker vi ut och paddlar.

Att leverera tre barn till tre olika skolor

I morse var första praktiska testet på min teoretiska planering om hur jag ska kunna hinna leverera tre kids till tre olika skolor inom loppet av en timme varje morgon.

Det visade sig att teorin fungerade till och med bättre än vad jag hoppades. Trafiken - som ofta är fullständigt kaotisk här i Distriktet - var tämligen sansad strax efter 7.30 i morse. Och det gick betydligt fortare att köra mellan Syster Ysters och Big Brothers skola än vad jag trodde.

Så det ska nog inte vara några problem att få barnen till sina skolor i tid.

I övrigt kan rapporteras att samtliga ungar hade haft det bra på sina respektive utbildningsinstanser.

I eftermiddags sprang jag mitt sista löparpass före halvmaran på lördag morgon. Sju kilometer i rätt lugnt tempo i extremt backig terräng nere i Rock Creek Park.

Nu ska jag vila mig i form.

Första barnet levereras till Sidwell Friends School på Wisconsin Avenue...

...och här levereras det andra till Edmund Burke School på Connecticut Avenue. Det tredje levererades en stund senare till Hyde-Addison Elementary School, men då glömde jag ta med kameran.

Trevlig fieldtrip med örnskådning

Kidsen och jag stack iväg till vildmarken i förmiddags. När vi kom dit upptäckte vi att vi knappast hade varit ensamma om den tanken. Det var tusentals människor ute och gick eller cyklade. Och som vanligt var många klädda som om de var ute på en expedition till Amazonas djungler. Eller Himalaya. Eller Saharaöknen. Eller nå't sån't.

Amerikaner är roliga.

Vildmarken var i det här fallet Billy Goat Trail, en rätt skojig vandringsled som löper längs Potomac River, strax intill Great Falls.

Leden är inget för rullstolsburna. Det går upp och ner mest hela tiden och när det är hyfsat plant måste man oftast trippa över större och mindre stenar. Några rejäla klättringar är det också.

Vi har varit här några gånger förut (se t ex här), men aldrig gått leden från det här hållet tidigare så det var lite nyhetens behag i alla fall.

Den stora höjdpunkten var definitivt att det plötsligt dök upp en Bald Eagle som makligt och med stela vingar cirklade några varv ovanför våra huvuden. Imponerande syn! Dessutom såg vi en fiskgjuse, många gamar och en stor dopping av någon okänd art. Samt en hel del annat.

I morgon är det skoldag för alla tre ungarna. Men bara tre timmar för Big Brother, av någon obegriplig anledning.

Expedition Vildmark i dag. Här är vi i början av leden som går längs Potomac-floden...

...och här har vi gått färdigt. Det tog på krafterna, men det är en väldigt kul vildmarksled.

Dagens höjdpunkt: En Bald Eagle jagade ovanför våra huvuden. Mäktigt.

Några dagar på National Building Museum

Av någon anledning har vi tidigare missat att gå på National Building Museum här i Distriktet (hustrun hade dock varit där på ett Clinton-möte i samband med valrörelsen). Så vi kompenserade det genom att gå dit både i lördags och i söndags. Synnerligen trevligt ställe. Kan tänka mig att ha min 50-årsfest här.

Smått och gott från de senaste dagarna:

• Fortsatt sympatiskt väder. Hurrikanen Earl drog spårlöst förbi.
• Jag sprang 12,5 km i lördags, en knapp vecka kvar till halvmaran. Fortfarande känningar på baksidan av vänster lår. Bara så jag har något att skylla på.
• Hustrun joggade också. Tillsammans med Lillebror.
• Syster Yster var på skolan i fredags.
• Vi festade till på en väldigt trevlig mexikansk krog i lördags.
• Senare på kvällen kollade hutsrun och jag den första Stieg Larsson-filmen ("Män som hatar kvinnor" heter den väl?), som gick på amerikansk TV. Kul att se en svensk film med svensk dialog och engelsk textremsa. Men boken var bättre.
• Poolbesök i eftermiddags. I morgon är den tyvärr öppen för sista dagen gången den här säsongen.
• Grillafton nu i kväll. Fantastiskt gott om jag får säga det själv.

I morgon är det Labor Day här i USA, vilket innebär helgdag och enligt traditionen den sista riktiga sommardagen.

Här är ett gäng bilder...

Big Brother har just gjort mål. Stolpe in. Jubel. Vi var och kollade in träningsmatchen i fredags.

Rätt häftigt ställe. National Buildning Museum, ett av alla de muséer i DC som det inte kostar en cent att gå in på. Vi var där i lördags. Några intressanta utställningar, men själva huset i sig är väl värt ett besök...

Mycket barnaktiviteter. Här bygger Syster Yster en skyskapa...

Liksom Big Brother. Han jobbar hårt med tungan...

...men vad hjälpte det? Livsverket är krossat. Storebror är bedrövad.

Storstadsgrabb i Chinatown. Hur cool kan man bli?

Efter mexikanskt krogbesök gick vi hem i den ljumma kvällen. Här passerar vi huset där Syster Ysters skolkompisar bor. De var visst inte hemma, annars hade det varit trevlig att göra ett sådant där spontant besök...

I förmiddags var vi märkligt nog tillbaka på National Building Museum. Denna gång för att kika på en särskild lego-utställning (som var fulltecknad i lördags). Här är det en Turning Torso-look-a-like, Chicago Spire, byggd i lego. The Spire är ett intressant bygge som det inte byggs något alls på just nu pga den ekonomiska krisen. Det kanske bara blir ett lego-torn... Och jo, det är samma arkitekt som i Malmö, spanjoren Santiago Calatrava.

Lillebror byggde med kaplastavar även på söndagen...

...liksom Big Brother...

...och Syster Yster. Fast hon körde med duplo istället.

Äntligen dags för skolstart

Äntligen börjar det bli riktig vardag här i Distriktet. Visst är det roligt och härligt och underbart att ha två av tre hemmavarande kids hemma på heltid, men de kräver ett visst engagemang och tiden för egna arbetsuppgifter är tämligen snålt tilltagen.

I morgon börjar Syster Yster på sin skola (för övrigt samma skola som presidentens döttrar går i). Det är en mjukstart, bara tre timmar. Men i alla fall. Och nästa vecka rullar det igång även för Big Brother, som dock haft några timmars fotbollsträning varje dag den här veckan.

Det här med att börja skolan efter Labor Day var det normala i stora delar av USA förr. På senare år har man dock sakta men säkert börjat normalisera sommarlovet (tycker jag). Numera har rätt många kommunala skolor ungefär likadant lov som i Sverige - från mitten av juni till mitten av augusti.

Så är det t ex här i Distriktet.

Privatskolorna i DC är dock konservativa och håller kvar de gamla tiderna. Vilket alltså i praktiken innebär terminsstart i början av september. Dessutom slutar de ofta skolan tidigare, redan i början av juni.

Hur detta går ihop med det faktum att de flesta förvärsarbetande amerikaner har sisådär maximalt två veckors sommarsemester övergår mitt förstånd. Jag antar att systemet bygger på att det finns hemmafruar. Vilket det gör i allt mindre omfattning. Vilket således en del logistiska problem för amerikanska familjer.

Många skickar iväg sina ungar på sommarcamps och slipper därmed se dom på någon månad eller två. Problemet är bara att många camps kostar mycket pengar, särskilt dom som är bra och roliga.

Andra sänder kidsen till mormor eller farmor eller någon annan släkting. Eller så försöker dom sy ihop någon lösning med vänner eller bekanta som turas om att ta hand om barnen. De som har råd skaffar sig en nanny.

Själv har jag ju ett rätt fritt jobb som frilansande skribent med kontoret hemma i sovrummet. Så barnvaktsfrågan är inget större problem i familjen. Men samtidigt känner jag att de här gigantiska sommarloven - det handlar ju faktiskt om tre månader eller ett fjärdedels år - tär på mitt tålamod en smula.

Jag menar, det är ju en sak att vara lediga alla tillsammans och sticka iväg och resa eller ligga på stranden eller uppleva saker ihop. Men när ena halvan av familjen jobbar eller pluggar (hustrun och Lillebror) och andra halvan är lediga (Syster Yster och Big Brother), då skapas en slags familjemässig obalans som innebär att er ödmjuke bloggare känner sig en smula splittrad mellan å ena sidan de vardagliga rutinerna för den aktiva delen av gänget och å andra sidan de båda ungdomarna som - om de inte aktiveras - helst bara surfar på nätet.

Situationen påminner mig osökt om våra vänner Mimi och Pete som i samband med vinterns snöoväder närmast desperat bjöd in bekantskapskretsen för att de gick varandra på nerverna. I snökaosets spår var både skolor och många arbetsplatser stängda i någon vecka. Och där satt familjemedlemmarna och tittade på varandra i ett slags framtvingat umgänge utan möjlighet att hitta på så mycket annat än att ta en tur med pulkan varje dag...

"Vi är desperata. Kom och hjälp oss att tömma barskåpet", sa Mimi. Och vi hjälpte så gärna till.

Några barskåpstömningar handlar det inte om nu. Men det ska bli väldigt skönt att komma in i de normala gängorna igen. Så man får något gjort.

Cykelutfärd i 35 grader

Sommarlovet för Syster Yster och Big Brother börjar så smått lida mot sitt slut (äntligen....). I dag prickade vi av ytterligare en sak på listan av saker som jag lovade att göra med dom innan skolstarten: Cykelutflykten ner till Alexandria,Virginia.

Vi stack iväg kl 9 för att undvika den värsta hettan. Så det var måttliga 28 grader när vi rullade iväg från Georgetown. Efter en drickapaus vid National Airport, kom vi fram till Old Town Alexandria efter 1,5 timmar, cirkus.

Jag har nog berättat om denna ytterst trevliga lilla stad som numera i praktiken är en förort till DC, men som i själva verket är nästan 100 år äldre. Fram till att Washington skapades i slutet av 1700-talet, fanns det två dominerande städer i området: Alexandria på Virginiasidan om floden och Georgetown på Marylandssidan.

Vi gjorde en liten tur runt i stadsparken, besökte det rätt coola konstnärshuset Torpedo Factory Art Center, som ligger inrymt i en gammal torpedfabrik nere vid hamnen och cyklade i sakta mak uppför paradgatan King Street. Efter en minst sagt stabil lunch på Popeyes (Louisianas gåva till snabbmatsvärlden), trampade vi hem igen. Då hade temperaturen stigit till 35 grader och vi var rätt slut när vi kom fram.

Hustrun fixade snabbt några hemlagade, nyttiga, iskalla och gudomligt goda smoothies och sedan var det dags att köra Big Brother till hans fotbollsmatch (träningsmatch någonstans uppe i Maryland som slutade 0-0).

Lillebror stack hem till kompisen J efter skolan. Hans familj har en egen pool på tomten - populärt i den här temperaturen... Syster Yster och jag åkte lite senare iväg till hennes nya skola där det var middag och mingel för nya elever och föräldrar. Syster Yster stack iväg och lekte (eller vad de nu gör i den här åldern) med sina nya klasskompisar nästan direkt. Själv diskuterade jag grekisk ekonomi, kvaliteten på den ecuadorianska stränder, den amerikanska hälso- och sjukvårdsreformen, för- och nackdelar med att jobba som frilansande skribent, Zlatans flytt till Italien och en hel del andra väsentligheter med diverse folk.

Kvällen avrundades med en trevlig stund hemma i köket hos Thomas och Cincia, eftersom Big Brother tagit sig dit efter matchen tillsammans med sin klasskompis J. Därefter körde vi hem i den mörka septembernatten.

Syster Yster tar en paus halvvägs till Alexandria. Ser fortfarande rätt fräsch ut.

Det är alltid kul att stanna till vid National Airport. Det känns som om planen landar i huvudet på en...

Framme i Old Town Alexandria. Rätt svettiga.