Äntligen dags för skolstart

Äntligen börjar det bli riktig vardag här i Distriktet. Visst är det roligt och härligt och underbart att ha två av tre hemmavarande kids hemma på heltid, men de kräver ett visst engagemang och tiden för egna arbetsuppgifter är tämligen snålt tilltagen.

I morgon börjar Syster Yster på sin skola (för övrigt samma skola som presidentens döttrar går i). Det är en mjukstart, bara tre timmar. Men i alla fall. Och nästa vecka rullar det igång även för Big Brother, som dock haft några timmars fotbollsträning varje dag den här veckan.

Det här med att börja skolan efter Labor Day var det normala i stora delar av USA förr. På senare år har man dock sakta men säkert börjat normalisera sommarlovet (tycker jag). Numera har rätt många kommunala skolor ungefär likadant lov som i Sverige - från mitten av juni till mitten av augusti.

Så är det t ex här i Distriktet.

Privatskolorna i DC är dock konservativa och håller kvar de gamla tiderna. Vilket alltså i praktiken innebär terminsstart i början av september. Dessutom slutar de ofta skolan tidigare, redan i början av juni.

Hur detta går ihop med det faktum att de flesta förvärsarbetande amerikaner har sisådär maximalt två veckors sommarsemester övergår mitt förstånd. Jag antar att systemet bygger på att det finns hemmafruar. Vilket det gör i allt mindre omfattning. Vilket således en del logistiska problem för amerikanska familjer.

Många skickar iväg sina ungar på sommarcamps och slipper därmed se dom på någon månad eller två. Problemet är bara att många camps kostar mycket pengar, särskilt dom som är bra och roliga.

Andra sänder kidsen till mormor eller farmor eller någon annan släkting. Eller så försöker dom sy ihop någon lösning med vänner eller bekanta som turas om att ta hand om barnen. De som har råd skaffar sig en nanny.

Själv har jag ju ett rätt fritt jobb som frilansande skribent med kontoret hemma i sovrummet. Så barnvaktsfrågan är inget större problem i familjen. Men samtidigt känner jag att de här gigantiska sommarloven - det handlar ju faktiskt om tre månader eller ett fjärdedels år - tär på mitt tålamod en smula.

Jag menar, det är ju en sak att vara lediga alla tillsammans och sticka iväg och resa eller ligga på stranden eller uppleva saker ihop. Men när ena halvan av familjen jobbar eller pluggar (hustrun och Lillebror) och andra halvan är lediga (Syster Yster och Big Brother), då skapas en slags familjemässig obalans som innebär att er ödmjuke bloggare känner sig en smula splittrad mellan å ena sidan de vardagliga rutinerna för den aktiva delen av gänget och å andra sidan de båda ungdomarna som - om de inte aktiveras - helst bara surfar på nätet.

Situationen påminner mig osökt om våra vänner Mimi och Pete som i samband med vinterns snöoväder närmast desperat bjöd in bekantskapskretsen för att de gick varandra på nerverna. I snökaosets spår var både skolor och många arbetsplatser stängda i någon vecka. Och där satt familjemedlemmarna och tittade på varandra i ett slags framtvingat umgänge utan möjlighet att hitta på så mycket annat än att ta en tur med pulkan varje dag...

"Vi är desperata. Kom och hjälp oss att tömma barskåpet", sa Mimi. Och vi hjälpte så gärna till.

Några barskåpstömningar handlar det inte om nu. Men det ska bli väldigt skönt att komma in i de normala gängorna igen. Så man får något gjort.