Vi har också sportlov, typ

Har förstått att väsentliga delar av Sverige (läs Sthlm m omnejd) har sportlov just nu och att alla barnfamiljer har flytt storsta'ns vardagsgrå trängsel och istället njuter av den betydligt värre trängseln kring liftarna och after skin i Sälen, Åre och Idre.

Här i USA finns det inget som heter sportlov. Frågan är om det finns någon annastans i hela världen? Man kan ju konstatera att fjällobbyisterna har varit extremt framgångsrika i Sverige. Utan sportlov hade knappast landets alla fjällanläggningar klara sig.

För den som till ävetyrs inte satt sin fot till fjälls, rekommenderas SvT:s Pistvakt (serien, inte filmen). Den ger en sann och relevant bild av fjällturismen och alla dess olika perspektiv och vinklar och vrår. Se exempel från videoklippet nedan.

Men vi kör lite sportlov i alla, vi. I dag var Lillebror hemma från skolan eftersom det var parent conference day, det som förr kallades kvartssamtal och som i Sverige klaras av efter ordinarie skoldag. Här i Distriktet tar varje samtal verkligen bara en kvart och hela skolan stänger en hel dag för att lärarna ska kunna dra igenom alla sina kvartssamtal med alla sina elevers föräldrar. Och alla kommunala skolor har dessutom konferensdagar samtidigt, så det är en massa ungar hemma dessa dagar. Och en massa föräldrar som tvingas ta ledigt hela dagen för att de ska ägna en kvart åt att diskutera sina barns pedagogiska framsteg med lärarna.

Lillebrors fröken var idel lovord för vår ynste son. Han sköter sig klanderfritt, är toppenbra i matte och i läsning och skrivning och i alla andra ämnen och är dessutom hur genomtrevlig och sympatisk som helst.

Skoj att höra!

Sportlov var det, ja. Jo, så Lillebror och jag ägnade eftermiddagen åt att simma och bada i den utomordentliga kommunala poolen uppe i Tenley Town medan övriga barn studerade i sina skolor och hustrun arbetade.

Och på fredag har de två stora barnen en skolfri dag och då passar vi att drar vi på en liten tredagars fjälltripp.

Så vi har också sportlov. Typ.

Pinsam GAIS-förlust och årets party

Det ser inte särskilt bra ut inför den allsvenska premiären; GAIS fick stryk med 0-5 mot ett halbra norskt lag (Stabaek). Och då känns det förtröstansfullt att tränaren, han med Solna AIK:s klubbmärke intatuerat någonstans på sin kropp, har försäkrat att laget ser mycket bra ut försvarsmässigt och att man har tränat extra på just detta.

Tur att de gjort det, annars hade det väl blivit 0-12.

Jag föredrar att föregå mina onda aningar med tystnad så länge.

Några uppdateringar:

• Jag tror att jag menade "bjäbbig" och inte "näbbig" som jag skrev i det förra inlägget. Men jag är inte säker.
• Jag sprang 14 kilometer i går. Glömde skriva det av någon obegriplig anledning.

Gårdagens party var något i hästväg och kan sannolikt redan nu utnämnas till årets fest. Huset var ett slott, små människor sprang och tog hand om allting och utsikten ner över floden, på andra sidan den gigantiska poolen, var fantastisk (fast det var mörkt) - det var naturligtvis strandtomt. Värdparet bor i en av de lyxigare stadsdelarna i trakten, McLean på andra sidan floden. Det är antagligen det område i DC-området med högst andel mångmiljonärer. En del av de hus som vi passerade när vi letade efter vår fest var så stora så att vi knappt trodde våra ögon.

Hur vi hamnade där? Ja, vi har ju en del kontakter i noblessen numera...

Söndagen har gått och passerat utan några större händelser. Hela gänget spelade basket en stund i Rose Park, det var väl det mest upphetsande. Nu sitter resten av familjen och kikar på Oscarsgalan, medan jag deppar över att Atleterna kommer att åka ur allsvenskan i år.

Springrapport och hundfunderingar

Jag har alltid haft svårt att ta det lugnt. Ja, alltså när jag springer. Och det har ju inte direkt blivit bättre sedan jag köpte den där GPS-klockan. Den är rolig och fascinerande på många sätt, men den hetsar rätt bra också. Jag kan inte låta bli att försöka springa under en viss kilometertid när jag har klockan på armen. Jagar ner til nästa tiosekunders-gräns.

Så i dag bestämde jag mig för att försöka springa långsamt. Och långt.

Det gick så där.

Tanken var att ligga strax under sex minuter per kilometer och springa runt 12-13 km. Jag gick ut löst, men efter ett par kilometer var jag fast i tävlingshetsen igen, likt förbannat. Jag tog mig ner från en snittid på 5:40 till 5:35. Och när jag ändå var där så tänkte jag att det vore väl skam om jag inte kunde gå under 5:30 i alla (jag ligger normalt på runt 5:10 på milen). Så jag ökade farten ännu mer. Och när jag slutligen var klar med rundan hade jag fått en snittid på 5:27.

Men nästa gång ska jag klara av att ligga på 5:45. I alla fall ska jag försöka.

Medan jag tog igen mig och stretschade och duschade, stack resten av familjen till en lokal djurshop där de hade en "adopt a dog day". Det kändes lite illavarslande. Skulle de komma tillbaka med en hund?

Alla hundar älskar mig (borde jag kanske duscha oftare?), men kärleken är generellt rätt obesvarad (förutom charmtrollet Ture - den enda hunden i släkten för närvarande). Mina föräldrar hade en konstig liten näbbig sak, som allmänt gick under beskrivningen "förväxt råtta", men det var långt efter att jag flyttat hemifrån. Jag själv har aldrig haft en hund och kommer aldrig att ha en hund om jag själv får välja. Inte för att jag i princip har något emot hundar, men de är överlag dumma, de skiter överallt (finns det något mer förnedrande för en människa att göra än att plocka upp sin hunds bajs från gatan?) och de kräver rätt mycket skötsel. Dessutom bits de understundom.

Resten av familjen är dock betydligt mer hundvilliga. Hustrun är stor hundfan och är uppvuxen med ett par boxrar i barndomshemmet. Syster Yster har haft ordet "HUND" överst på önskelistan inför jular och födelsedagar under många år nu. Och Bröderna Brothers är också med på hundtåget, även om Lillebror påstår att han gillar katter bättre.

Så frågan är hur länge jag kan stå emot.

Det blev dock inte någon hund i dag. Även om samtliga tydligen hade förälskat sig i en fem månader gammal valp som hette Able och som var någon slags mixras med beaglebas.

I kväll ska vi på kalas, liksom Syster Yster. Storebror är hemma och har åtagit sig att vara barnvakt. Det ska nog gå bra.

Lillebror och charmtrollet Able.

Det blev spunnet socker istället för hund denna lördag. Big Brother lät sig väl smaka...

...liksom Syster Yster.

Pinsamt Caps-spel

Min gode vän Mellanösternkorren skrev och påpekade att det var länge sedan jag gnällde på Caps (vi pratar NHL-hockey här) och undrade hur "det går för grabbarna".

Jo, det kan jag meddela efter att han genomlidit och offrat en hel fredagskväll på en TV-match: Det går fruktansvärt dåligt och grabbarna spelar pinsamt dåligt.

Förlust mot NY Rangers med 0-6 och resultatet gör väl egentligen alla övriga kommentarer eller försök till analyser överflödiga. Det hela kokar väl i princip ner till en enda sak:

Avgå coach Boudreau!

Enda fördelen med det här spelet är väl att matchbiljetterna kommer att bli billigare. I kväll buades hemmelaget ut och hälften av publiken hade gått efter halva tredje perioden. Börjar likna gamla goda Capitals från förr.

För övrigt blåser det full storm i Distriktet.

Nu ska jag gå ner och trösta mig med en tjeckisk öl. Det är jag värd efter det här.

Om bilder på bloggen

Jag vet, jag är urusel på att lägga ut bilder här på bloggen. Det går långt mellan publiceringarna - fast när det slutligen sker så är det ofta i form av den berömda ketchupeffekten. En himla massa bilder på en och samma gång.

Jag märker att många av mina vänner i bloggosfären är betydligt bättre på att lägga ut bilder mer regelbundet. Och jag tror att jag själv var flitigare i början av min bloggkarriär. Åtminstone har jag en minnesbild av att det var flera bilder för några år sedan.

Jag har inga andra förklaringar till det minskade bildflödet än ren och skär lathet. Men jag ska tag i den biten, som man säger. Jag ska försöka plåta lite mer.

Här under är i alla fall en film om en helt vanlig hämtning av Lillebror på hans skola. Tagen denna torsdag. Filmen innehåller inget annat än ren vardag. Inte mer spännande än så.

Dagen har också innehållit en teaterföreställning på Syster Ysters skola. Hustrun och jag tog en timme ledigt vid lunchtid och avnjöt dotterns agerande på Thalias tiljor. Hon är så duktig!

I avsaknad av en arbetsplats

Onsdag i Distriktet och det har varit en riktigt fin dag. Soligt, en stilla vind och runt åtta grader varmt. Det såg så härligt ut så jag stack iväg och joggade 6 kilometer på eftermiddagen, innan det var dags att inleda den stora hämtningsturen från skolorna.

Att göra sådana spontana grejer tillhör definitivt en av de stora fördelarna med att vara fri skribent. Flexibilitet och kreativitet är honnörsorden.

Den stora nackdelen är nog att man mest sitter fastklistrad vid skrivbordet - ensam och övergiven...

Ibland fattar jag inte ens själv vad jag gör riktigt. Jag skriver och skriver på mina skrivprojekt och timmarna går så fort, så fort. Nu ska jag dessutom gå in och jobba mer strukturerat på deltid, med ordentlig månadslön och allt. Så timmarna lär väl flyga iväg ännu snabbare.

Jag märker att jag då och då saknar en arbetsplats, ett sammanhang, någonting att gå till. Att trampa uppför trappan till tredje våningen, där skrivbordet står i Big Brothers ljusa och fina rum, är inte riktigt samma sak som att gå till jobbet... Och om inte hustrun är hemma så har jag ingen arbetskamrat heller.

Det finns onekligen fördelar och nackdelar med det mesta här i livet. Och gräset är ibland väldigt grönt på andra sidan...

Apropå det så kan jag meddela att hustrun är hemma igen efter ett par ytterst intensiva dagar i ett kallt Wisconsin.

I övrigt lagade jag en fantastisk kyckling i citronsås denna kväll. Till detta erbjöds ris samt en enkel grönsallad. Och lite tsatsiki vid sidan av.

Förvirrad morgon i snökaos

Jomenvisst blev det snökaos. Låt mig berätta.

Jag väcktes klockan fem på morgonen av ett sms, som berättade att alla public schools i Distriktet hade late start på grund av snöovädret (uppskattningsvis en halv centimeter puder som fallit under natten).

Jag tumlade upp för att kolla om de övriga två skolorna hade bestämt sig för samma sak. Efter den sedvanliga halvtimmeslånga startproceduren av min i datasammanhang fullständigt horribelt antika bärbara dator, den är snart fyra år gammal, kunde jag konstatera att ingen av de andra skolorna ännu hade lagt ut någon information på sina webbplatser.

Jag tumlade tillbaka till sängen och lyckades somna om efter en stund.

Sedan vaknade jag som vanligt av alarmet halv sju, tumlade åter upp ur sängen och kollade datorn, som jag - smart - hade låtit stå på.

Jodå. Nu fanns det information utlagd. Båda de äldre barnens skolor hade beslutat sig för att senarelägga skolstarten på grund av snökaoset. Två timmars frist.

Jag gick upp en trappa för att väcka Big Brother för att berätta att han kunde sova vidare. Men han var redan uppe och hade duschat och var klarvaken.

"Det är ingen idé att lägga sig igen", tyckte han.

Så gick jag ner till Syster Yster. Samma sak där. Hon var redan uppe och klarvaken.

Så allt slutade med att jag gick och la mig igen och sov gott till halv nio, medan två av tre barn satt och rullade tummarna och väntade på att skolan skulle börja. Den enda som fick en riktig sovmorgon var Lillebror.

Så kan det gå.

Det sista barnet leverades strax före elva. Och eftersom det var tisdag så slutade Syster Yster redan klockan två. Så det blev inte särskilt mycket gjort för er ödmjuka bloggare denna dag.

Men i morgon är det business as usual. Då 17 ska det bli andra bullar.

Från 20 plus till 10 minus på tre dagar

Ni får ursäkta att jag tjatar, men nu blir det väder igen. I fredags hade vi drygt 20 grader, strålande sol och ljumma vindar.

Nu, tre dagar senare, snöar det och temperaturen är på väg att rasa ner mot runt tio minusgrader. Det är lite upp och ner här i Distriktet. Men man börjar bli van.

I övrigt har vi haft en trevlig långhelg, denna måndag kallas President's Day och alla kidsen har varit lediga från sina respektive skolor. Så söndagskvällen var som en lördagskväll och vi hade några kompisar hemma på middag - och dessutom har Thomas, en skånsk-göteborgsk polare, bott hos oss i några dagar. Så vi åt och drack och hade oss.

Trevligt.

I dag har det varit mulet, regnigt och mest innevistelse. Syster Yster har haft en kompis här hela dagen och de gick iväg och käkade lunch på egen hand. Kidsen börjar bli stora...

Hustrun åkte till Wisconsin där det pågår omfattand protester mot den konservativa guvernören Scott Walkers antifackliga politik. Ni lär höra mer om detta i en radio i närheten under de närmaste dagarna (läs gärna också ett anspråklöst inägg på min "professionella" blogg).

Själv gick jag ner i gymmet bredvid värmepannan i källaren och cyklade bort några hundra av helgens intagna kalorier. Nu är det hög tid att uppsöka sängen. Det återstår att se om det blir någon skola i morgon, med tanke på det väntande snökaoset.

Fågelskådning i motvind

Jag begav mig ut på en fågelskådartur i dag, medelst cykel. Det gick väldigt bra att köra halvmilen längs floden söderut och jag tänkte att mina intensiva pass nere på gymmet (träningscykeln bredvid värmepannan i källaren) verkligen gjort resultat.

Tills jag vände om och började cykla norrut. Då förstod jag varför det gått så geschwindt.

Det blåste storm.

Så det tog rätt lång tid att ta sig tillbaka. Men det var ju bra träning.

Fåglar? Nja, det blev inte särskilt mycket skådat. De hade blåst bort. Eller satt och kurade i lä.

Dagen avrundades med en trevlig wok, gott vin och glass till efterrätt.

Skridskor och 23 grader varmt

Medan Big Brother var på fotbollsdate och Syster Yster i skolan, så tog Lillebror och jag tunnelbanan till Pentagon City och åkte 75 skridskovarv på den trevliga uterinken som finns där.
Det är i sanning en sympatisk upplevelse att ta sig fram på skridskor i 23-gradig värme.

Efter skridskoåkningen tog vi en glass och sedan tog vi tunnelbanan tillbaka och hade en trevlig kväll i goda vänners lag.

En sympatisk fredag i Distriktet, helt enkelt

Se så'n stil han har...

...för att inte tala om den här killen.

Plötsligt dök det upp en säckpipsblåsare.

Kan någon förklara varför jag alltid...

...tänker på Salvador Dali när jag tittar på bilder av Lillebror?

Underbart - det är vår!

Sommarvärme i Distriktet i dag, drygt 20 grader och en stilla, fläktande vind.

Underbart. Det är vår! Hustrun upptäckte skira små blomblad i rabatten, fåglarna sjunger och utemöblerna är hittade under presenningen.

Men säg den glädje som vara för evigt. Nästa vecka ska det enligt amerikanska SMHI komma in ännu en kanadensiskt kallfront, med isvindar, snö och minusgrader.

Som vanligt är vädret upp och ner och ner och upp i den amerikanska huvudstaden.

I morgon ska det dock vara finfint väder och två av tre hemmavarande kids är lediga från skolan. Big Brother har någon slags fotbollsdate tillsammans med kompisar och Lillebror och jag funderar på att fly från det vackra vädret och åka skridskor inomhus ett par timmar mitt på dagen. Syster Yster har vanlig skoldag.

Sedan är det helg!

Allt handlar om pengar i USA

Många tycker att allt i USA bara handlar om pengar. Och de har rätt.

Ganska rätt i alla fall.

Två gånger varje år har National Public Radio (NPR) en kampanj för att få in pengar. Vanligtvis lyssnar jag på NPR minst ett par gånger varje dag, men just under dessa kampanjveckor går det liksom inte. Jag blir bara frustrerad över det ständiga tjatandet om pengar, pengar och pengar.

Så jag slår snabbt över till andra kanaler.

Reklamfria NPR bekostas till största delen av federala (statliga) medel, men pengarna räcker inte till. De är helt beroende av frivilliga donationer och olika andra former av stöd och sponsringar.

Det amerikanska samhället överlag bygger väldigt mycket på donationer, frivilliga insatser, sponsorer, välgörenhet. Det är en helt naturlig och logisk följd av avsaknaden av sociala skyddsnät, gemensamma välfärds- och trygghetssystem och de låga skatterna.

Konsekvensen av detta blir (bland annat) ett fullständigt oblygt efterfrågande av pengar, pengar och pengar. Man bryr sig inte om att låtsas att det handlar om något annat. "Det är dina pengar vi vill ha, skänk så många dollar du kan, just din donation är betydelsefull", låter det var och varannan minut den här veckan i NPR:s sändningar. Alla deltar i kampanjen, programledare, producenter, redaktionella chefer, reportrar...

Detta för in mig på ämnet volontärskap.

Trogna läsare av denna blogg undrar säkert vad som hänt med alla mina volontäråtaganden.

Jo, de finns där. Men jag är inte längre riktigt lika aktiv som den första tiden här i Distriktet. Då jobbade jag en halv dag per vecka på vår fattiga kommunala skola. Mest i biblioteket, men också med en hel del annat.

För ett drygt år sedan nådde volontärskapet ett slags klimax, när jag var med i den kommitté som fixade den stora årliga galan - den utan jämförelse viktigaste inkomstkällan för skolan (vid sidan av de kommunala skattepengarna förstås).

Därefter har jag tagit det lite lugnare. De tre hemmavarande barnen går ju på tre olika skolor - och alla skolor ropar oavbrutet på frivilliga till en massa uppgifter som ska fixas. Bara det känns en aning besvärligt. Jag har bestämt mig för att prioritera den kommunala skolan i vår stadsdel.

Men där har det skett en intressant utveckling. Barnantalet har stigit med 50 procent på bara ett par år. När vi började hösten 2007 var det 170 kids på skolan. Nu är 280. Med fler elever kommer förstås fler föräldrar. Och många av de nya föräldrarna är "doers" - alldeles tydligt vana att vara aktiva "in the community". Så plötsligt finns det betydligt fler som vill göra mer.

Kul - livet blir därmed något lättare för en latmask som jag.

Men lite gör jag fortfarande. Några exempel:

I vintras ägnade jag oändligt många timmar åt att såga bort en massa murgröna som hotade att kväva våra vackra träd på skolgården. Just den insatsen var möjligen lite onödig, eftersom jag såg att de precis sågade ner dessa träd i dag.

Sedan anmälde jag mig av misstag som ansvarig för vårens stora skolgårdsfest. Så jag fick ägna en hel del energi åt att krångla mig ur det uppdraget (jag trodde att jag hade anmält mitt intresse för att vara med och jobba på själva dagen).

Jag fortsätter jobba för Karen, bibliotekarien. Och nu i mars ska vi, ett gäng föräldrar, se till att varje klassrum ska få ett litet eget bibliotek med lämpliga böcker för just den åldersgruppen.

I maj ska hustrun och jag stå som värdar för en så kallad Progressive Dinner som skolan anordnar. Ett tiotal personer ska komma hem till oss och äta middag och dricka vin. Förrätten äts någon annanstans och efterätten på ett tredje ställe (ni som läst Tainas blogg vet hur det går till). Varje deltagare slänger in 50 bucks eller så och överskottet går till skolan.

Dessutom är det ju i vanlig ordning en massa andra småsaker som man ska bidra med. Allt från att donera pengar till att fixa god mat till lärarnas "Appreciation Lunch" (den närmaste är nästa vecka på Syster Ysters skola).

Ja, det var ju en rejäl drapa om frivilliga insatser och penningdonationer. Det är ett intressant ämne med många infallsvinklar. Det är inte omöjligt att jag kommer tillbaka till det vad det lider.

Sist men inte minst: Hustrun är på benen igen!

Fem dygn som försvunnit ur mitt liv

Har känt mig ledbruten hela dagen efter min 12-kilometersrunda i går. Tänk vad lite varmt väder kan sätta för griller i huvudet på en gammal gubbe. Som tur är så återkom vintern i dag, minusgrader på morgonen och sedan ett par plusgrader mitt på dagen.

Så någon löpning blev det inte i dag.

Har istället ägnat mig åt allehanda sysslor och skrivprojekt i hemmets trygga vrå. Samt naturligtvis servat hustrun så gott jag kunnat. Hon har fortfarande feber, men jag tycker ändå hon verkar lite bättre. Men det kan vara önsketänkande... Jag är född optimist.

Själv har jag ännu inga tecken på flunsa, men den är säkert på väg. Jag är optimistisk. I så fall kommer den troligen lagom till långhelgen vi har framför oss. Barnen är lediga fredag och måndag och vi hade vaga planer på att hitta på något, men det är nog säkrast att avvakta några dagar.

I övrigt att rapportera:

• Caps förlorade tredje matchen i rad i går kväll. "Jag har inte sett dom spela så här dåligt på flera år" som en av kommentatorerna uttryckte saken.
• Jag såg årets första fluga i går.
• Jag har räknat ut att jag ägnat sammanlagt fem dygn (120 timmar) åt att leta parkeringsplats i Washington DC under de knappt fyra år vi har bott här. Och då har vi ändå bara haft bil i knappt tre år. Fem dygn som liksom bara försvunnit ur mitt liv.

Vårförkylt i Distriktet på V Day

Valentine's Day och precis när våren slog till och det blev 18 grader varmt och soligt i Distriktet, slog förkylningen till för hustrun. Feber och ett jämmerligt hostande istället hjärta och romantik. Hon dricker hostmedicin och snyter sig om vartannat. Förhoppningsvis är det inte någon elak form av the flu...

Så det blev inte så mycket V Day-firande för oss i år.

Hon är uppenbarligen inte ensam om att känna sig krasslig just nu. Jag gick bort för att handla lite förkylningspiller borta på apoteket och kunde konstatera att hyllorna på avdelningen mot hosta, snuva och feber gapade tämligen tomma.

Själv mår jag prima ännu så länge, men jag är mentalt förberedd på att förkylningen kan komma dundrande när som helst. Det var väldigt länge sedan jag var sjuk, två år sedan minst. Barnen ligger väl också i riskzonen, men de är i alla fall vaccinerade mot influensan.

I övrigt inspirerade det vackra vädret mig att springa tolv kilometer längs floden i dag. Underbart i ungefär tio kilometer, sedan kändes det som om jag mest stapplade fram de sista två. Gamarna kretsade ovanför mitt huvud. Men jag klarade det. Och på en snittid av 5:16/km, vilket är mer än godkänt med tanke på hur lite jag har sprungit denna smällkalla vinter.

Efter löpning och dusch, satte jag mig och åt lunch ute i trädgården för första gången i år. Underbart, det med.

Barnen har förstås kommit hem med ofantliga mängder godis från sina skolor. Valentine-firande i det här landet går mest ut att ge varandra godis. Åtminstone bland barnen. Säg förresten den högtid som inte går ut på att ge bort eller äta ofantliga mängder godis i det här landet...

Nu ska jag titta till min kära hostande stackars hustru.

Bowling och vårkänslor i Distriktet

Det känns som om det är vår i luften i Distriktet. Vi gick till marknaden vid Dupont Circle i förmiddags och det var drygt tio grader varmt och när solen kom fram så var det som en sådan där härlig vårdag som man kan uppleva back home in Sweden i slutet av mars eller i april.

Den där konkret lätta känslan som infinner sig när man äntligen kan gå ut utan tunga kängor eller stövlar.

På eftermiddagen körde Syster Yster och jag iväg Lillebror till ett födelsedagskalas och eftersom kalaset var på temat bowling så dröjde vi kvar en stund och spelade tre serier på bana 4. Det är inte särskilt ofta jag spelar bowling numera. Men det är kul. Jag startade uruselt och ringrostigt med exakt 100 poäng. Sedan körde jag hårt i andra omgången, 159. För att avrunda med 136 i sista.

Kloten var väl inte de bästa. Rätt ovala, om sanningen ska fram. Banan lutade rätt mycket ner till vänster. Trägolvet inte rikigt bonat, vilket gjorde att jag aldrig fick det där glidande sista steget som är så viktigt. Och dessutom var käglorna felkonstruerade och uppenbarligen hade något kletat på klister under dom. Så med tanke på det så var resultat rätt okej, trots allt

Väl hemma igen avnjöt vi en fantastisk middag med crabcakes och sötpotatis, tillagat av hustrun.

Ytterst trevlig söndag i Distriktet, med andra ord.

Lördagsbesök hos Nello

Naturligtvis förlorade Caps mot bottenlaget King. 1-4 på hemmaplan. Kan knappast bli sämre. Avgå Boudreau (coachen).

Får trösta mig med att GAIS vann träningsmatchen mot Åtvidaberg med 2-0 (varför får inte jag äta grus när Ralf Edström åt vida berg? Kul skämt på 1970-talet för oss som var med då) (Ralf Edströms son Joakim spelar för övrigt med i GAIS numera).

Sämre går det tydligen för svärfars bollklubb från Halmstad. Fyra raka förluster, läser jag på min gode vän Texas blogg. Texas spelade i HBK fram till och med förra säsongen, men lirar nu i Falkenbergs FF samt skriver understundom roliga blogginlägg i Hallandsposten - förutom på sin egen. Det vore onekligen rätt kul om han är med och för upp FFF i allsvenskan samtidigt som HBK åker ur...

Annars har denna lördag ägnats åt tio kilometers löpning på förmiddagen samt hårklippning av grabbarna hos Nello resten av dagen. Nello pratar mer än han klipper och ett besök där brukar dra ut på tiden. Men det är aldrig tråkigt. I dag bjöd han som vanligt barnen på godis och visade oändligt många bilder på hans sommarställe nere i Ocean City. Vi ägnade också en timme åt att diskutera den perfekta lösningen för en veranda, en halvtimme åt varför man måste ha badskor på sig när man badar utanför Assateague Island samt 20 minuter åt den senaste händelseutvecklingen i Egypten.

Då och då gjorde han ett lojt klipp med saxen.

Däremot tog han inte fram gitarren och sjöng en av sina kompositioner den här gången.

På grund av detta maratonbesök missade jag i stort sett hela Caps-matchen, vilket jag nog ska vara tacksam för.

Här är lite bilder från gårdagens konservativa CPAC-konferens (se förra inlägget).

En tickande Obamadocka. Republikanerna och tea party-gänget räknar ivrigt ner...

Massor av folk samlades i hotellets stora balsal för att lyssna på...

...Mitt Romney, mycket sannolikt republikanernas nästa presidentkandidat.

Jag mötte republikanernas blivande presidentkandidat

Fredag i Distriktet.

Jag hamnade på CPAC 2011 (ett stort möte för folk till höger om mitten, förkortningen ska uttydas "Conservative Political Action Conference) i förmiddags och såg den republikan som förmodligen kommer att utmana Barack Obama om presidentskapet i samband med nästa val, 2012.

Mitt Romney.

Han var lika välkammad och presidentlik som vanligt och jag skulle personligen bli mycket förvånad om han inte går segrande ur republikanernas primärvalsbataljer som inleds om ett knappt år.

Nästan exakt samtidigt som han stod i talarstolen och dömde ut den politik som har förts från Vita Huset i drygt två år, så meddelades det från Egypten att Hosni Mubarak bestämt sig för att avgå.

Och när jag stod och lyssnade på Romneys tirader i den stora balsalen på Marriott Wardman Park Hotel, en halvtimmes gångväg från vårt hus, satt Syster Yster på en mattelektion i skolan. Men istället för att räkna, tittade hon på en TV-utsändning från Kairo tillsammans med presidentens dotter.

Det är i sanning en fantastisk och makalös värld vi lever i. Nu återstår att se om militären i Egypten kommer att lämna ifrån sig makten eller om folkets jubel kommer att fastna i halsen.

Jag återkommer med bilder från CPAC 2011 senare. Det var onekligen en hel del märkligt att fästa blicken på där. Bland annat kunde man kasta ägg på Al Gore.

I övrigt kan meddelas att Big Brother är på skoldans och att vi övriga i kväll ätit en fantastisk god stekt kyckling, dränkt i en marinad bestående av sesamteriyaki, honung och citron. Till detta serverades cole slaw, couscous, tsatsiki, hummus och diverse andra godsaker.

I morgon ser jag fram mot att det ska bli drygt tio grader varmt och sol samt att Caps vinner över kungarna från änglarnas stad. Los Angeles Kings, alltså. Tyvärr krockar matchen med den finaste eftermiddagsvärmen, den börjar 12.30 lokal amerikansk östkusttid.

Men det är smällar man får ta.

Denna dag: En tillbakablick

Roade mig med att kolla vad jag skrev på bloggen just den när dagen, den 10 februari, föregående år. Samt för två och tre år sedan

Den här publika dagboken från vår vardag i USA är faktiskt himla rolig, om jag får säga det själv. Det är en massa saker som hänt som vi säkert hade glömt bort annars.

För precis ett år sedan handlade det faktiskt, otroligt nog, om snökaos. Jajamen. Rubrik: Snökaos - nu på riktigt. Och det var verkligen på riktigt. För ett år sedan var Distriktet totalt lamslaget av de värsta snöoväder som huvudtaden hade sett på typ 100 år. Skolorna var stängda, kontoren var stängda, butikerna var stängda, kongressen och Vita Huset var stängda och kvällen innan hade vi varit hemma hos några vänner och "tömt barskåpet".

För två år sedan, den 10 februari 2009, skrev jag mitt inlägg klockan 21:26 och temperaturen visade på 17 grader. Plus... That's more like it! I övrigt hade jag joggat och träffat senator Dodd på skolgården. Och så skrev jag en aning spefullt om att the Obamas placerat sin kids på en av DC:s absolut dyraste privatskolor. Det var innan jag hade en aning om att Syster Yster skulle hamna på samma exklusiva plugg... Rubrik: Joggingtur längs the river.

Och samma dag 2009 var det kallt igen, av bilderna att döma. Det var en söndag och vi hade varit och kollat in firandet av det kinesiska nyåret på dagen. Det blåste rejält och när jag satt och skrev så skallrade fönterrutorna. Men jag var nöjd och glad, för jag hade precis investerat i en slags portabel massagemadrass som kan monteras på önskvärd stol. Om jag har använt den sedan dess? Ja, faktiskt. Särskilt när jag har mer än normalt ont i ryggen. Rubrik: Massage, nyårsparad och hurrikan.

I övrigt att rapportera: Jag har tvingat fram Pedro ur garderoben och sett till att han dammsugit alla rum. Vilket behövdes. Sedan beställde dottern lasagne till middag, så jag tvingades ta cykeln till Safeway i tre minusgrader för att handla pastaplattor och diverse ingredienser. Men det var det värt eftersom Syster Yster tyckte att det var det godaste hon någonsin ätit.

Och det var det ju också.

Egentligen bor vi fantastiskt bra

Nu snöar det igen här i DC. Jag vet inte vad det är, men den här vintern verkar liksom aldrig ta slut. Sju minusgrader när jag körde Big Brother och Syster Yster till deras respektive skolor i morse.

Jag funderar på att se positivt på snön och kylan och sticka iväg och åka skidor igen någon av de närmaste helgerna. Problemet är bara att varenda helg verkar mer eller mindre inbokad med diverse aktiviteter. Det är barnkalas, det är vuxenkalas, det middle school dans och det tredje med det fjärde. För se om jag kan hitta någon lucka någonstans.

Det finns gott om skidorter här omkring, säkert över tio inom tre timmars körning.

Egentligen bor vi otroligt bra här. Två timmar västerut ligger Appalacherna med bergstoppar på runt 1 500 meter och fantastikt vacker och ofta helt orörd natur. Och två timmar åt andra hållet är den stora atlantiska oceanen, med lika fantastiska stränder och behaglig badtemperatur från maj och långt in i september.

Åker man fyra timmar norrut kommer man till the Big Apple och lika långt (något längre kanske) söderut ligger klassiska sydstater som North och South Carolina och Tennessee.

Rätt okej...

Typiskt då att vi så sällan åker iväg till dessa näraliggande resmål. Men det blir lätt så. Det är för enkelt på något sätt.

Jag skulle nog aldrig ha skrivit positivt om Caps i går (jag snackar NHL-hockey här). Det blev naturligtvis en pinsam förlust mot Sharks. Dags för coachen att avgå,

Däremot var det bra att jag skrev om otursförföljda GAIS, för nu verkar det som om brassen Wanderson är på väg tillbaka till den stoltaste av alla klubbar.

Wanderson vann den allsvenska skytteligan 2009, den första grönsvarta spelaren som gjort det sedan legendaren Karl-Alfred Jacobssons dagar på 1950-talet.

Det ni!

Sveriges mest otursförföljda klubb

Det är i vanlig ordning inget vidare kul att vara anhängare till en av Sveriges mest otursförföljda fotbollsföreningar, Göteborgs Atlet- och Idrottssällskap.

I går stod det klart att nyckelspelare nummer två fått en korsbandsskada så allvarlig att han är borta hela säsongen. Och säsongen har inte ens börjat. Hur ska det då sluta?

Men enough med elände!

Jag gläds fortfarande åt systerdotterns fantastiska framgång i badminton-SM. Tänk att vara bäst i hela Sverige på något så svårt! Otroligt. Jag är inte bäst på någonting, ens inom familjen. Jo, kanske på att steka pannkakor vid närmare eftertanke.

I övrigt från Distriktet? Vintern fortsätter att hålla sitt kalla grepp över oss. Kanadensiska isvindar sveper ner och gör varje utevistelse till en pina. Men det sägs komma varmare väder till helgen.

Caps (vi pratar NHL-hockey här) har spelat upp sig på sista tiden och jag har tillfälligt lagt ner kravet på coachens avgång. Ny match i kväll, mot Sharks.

Annars rullar det på. Barnen går i sina skolor, hustrun arbetar intensivt och jag ägnar mig åt mina skrivprojekt. Samt grundläggande markservice.

Take care.

Systerdottern blev svensk mästare!

Det är inte särskilt ofta som vår släkt utmärker sig i idrott, direkt. Jag har skolrekordet i höjdhopp på höstadieskolan i Oskarshamn, runt 1:85 om jag inte missminner mig. Farsan påstod att han vann DM i boxning i Stockholm på 1930-talet, men jag vet inte... Och det är nog rätt svårt att kolla upp det nu. Brorsan spelade hockey några säsonger och gjorde väl något mål i någon match. Kanske.

I övrigt är det tunt mellan framgångarna. Tills nu.

Vår kära syster Irres dotter Christine blev nämligen svensk mästarinna i badminton i går, söndag.

Det är stort. Riktigt stort.

Grattis Christine!

För den som vill se Christine in action, rekommenderas Skogås BK:s hemsida.

Handla aldrig på Super Sunday

Handla aldrig mat på en Super Bowl Sunday.

Jag lär mig ständigt nya saker i mitt nya hemland och tänker att så måste det vara för varenda invandrare världen över. Att växa upp i ett land innebär att man automatiskt, bokstavligt talat med modersmjölken, får med sig en massa lärdomar som man aldrig behöver tänka på eller reflektera över.

Kulturen sitter i ryggmärgen.

Sedan flyttar man. Till USA eller till Sverige eller till Kina. Och även om mycket är gemensamt över hela jorden, så är det också mycket som inte är det. Plötsligt måste man börja lära om.

Och det går inte automatiskt eller enkelt, kan jag meddela. Man får kämpa för varje kunskap.

Jag kan inte påstå att jag lider av det generellt. Oftast är det kul, spännande och nyttigt att lära nytt. Men det är jobbigt ibland.

I förmiddags, till exempel. Jag hade kört dottern till en kompis uppe i de norra förorterna och tänkte bara åka in en snabb sväng på Safeway för att kompletteringshandla lite på hemvägen.

Redan när jag skulle parkera bilen började jag fatta misstankar. Det var fullt. Inte en plats att uppbringa. Så småningom körde en bil iväg och jag kunde ställa bilen och gå ut med mina kassar (jag tar alltid med beständiga kassar numera, vill ju inte bidra till resursslöseriet och detta lands enorma sopmängder).

Inne på Safeway var det kaos. Köer överallt, folk körde på varandra med kunvagnarna, hyllor gapade tomma.

Jag stötte på en bekant och frågade henne vad som stod på. Hade jag missat någon ny snöstorms-varning?

"It's Super Sunday", sa hon som om det vore något självklart.

Folk laddar upp inför kvällen Super Bowl, den stora årliga finalen i amerikansk fotboll. Och när finalen ska beskådas - då ska det också ätas. Och drickas. I ofantliga mängder.

Så jag slogs med tiotusen andra kunder och lyckades få tag på nästan allt som jag hade på listan. Sedan ställde jag mig i kön - och blev stående där i oändlighet. Eller i alla fall minst 20 minuter.

Sedan åkte jag hem, hittade ingen parkeringsplats (kyrk-söndag), hittade en parkeringsplats till slut, packade in varorna och stack ut och joggade för första gången på ett antal veckor. Härligt väder här i Distriktet, strålande sol och runt tio grader varmt. Jag kutade sex kilometer på en snittid av 5:09/km. Inte så pjåkigt.

Nu är det bara tre timmar kvar till den stora finalen - Steelers mot Packers. I go for Packers. And a couple of beers. Det är ju Super Sunday. Och jag har joggat.

Småländska sol- och vårhistorier

Fridens, fredag.

Råkade surfa in på lokalpressen i östra Småland, eftersom jag var intresserad av att läsa om att ett japansk kärnkraftsbolag tydligen funderar på att anlägga en strålande industri i Oskarshamn, min gamla hemstad.

Nu är ju redan Oskarshamn en stad med energi. Även om det inte gick så bra för basketlaget Atomics... Där slutade det med konkurs. Nåväl. Japsarna börjar tydligen lägga sig i startställning inför en ny strålande (förlåt tjatet, men det är ett strålande ord...) framtid. Efter många år med totalstopp för nya kärnkraftsanläggningar, planeras det nu reaktorer både här och där. Trots att det egentligen inte skett så mycket i sak: Det är samma gamla komplicerade sätt att koka vatten och både brytningen av uran och slutförvaringen medför stora risker och problem.

Men jag ska inte gå in på en diskussion om kärnkraftens vara eller icke vara här och nu - även om jag naturligtvis, som alla sunt tänkande människor, anser att det är dags att avveckla all riskfylld och skitig energiproduktion och ersätta den med förnyelsebar energi och rejäla effektiviseringar.

Jo, det där japanska företaget var det, ja... Tretusen jobb skulle visst skapas och kommunalrådet i Oskarshamn slickar sig oförskräckt om munnen. Han är säkert beredd att göra allt för att få etableringen. Precis som kommunen gjorde på 1960-talet när kärnkraften kom till byn. Och som man försökte göra under 1980-talet när man slogs för att få slutförvaringen.

För min del låter det här väldigt mycket som det storstilade Kina-projektet i Kalmar för några år sedan. Kineserna skulle satsa miljardbelopp på något slags konstigt centrum mitt ute i urskogen i den avkrok som östra Småland är - långt bortom alla allfartsvägar. Då bockade och neg Kalmar kommun så det stod härliga till, satsade en massa pengar för att bädda för de kinesiska miljarderna. Och av allt blev... intet. Naturligtvis. Kineserna stack iväg någon annanstans med sina pengar. Kvar blev ett gäng fakturor för kalmarborna att betala.

Nu var det ju inte om detta jag skulle berätta. Utan om att när jag läste om den här senaste asiatiska sol- och vår-historien längs den småländska kusten, så råkade mina ögon falla på en betydligt mer konkret och verklig nyhet: Kikeboskolan i Oskarshamn föreslås läggas ner. På den skolan tillbringade jag mina tre första skolår. Med fröken Mannervik och fröken... fröken... Ja, vad hette hon nu? Den andra. Eller rättare sagt den första? Värst vad minnet sviker en.

Fröken Mannervik var i alla fall from och kristen och inledde varje skoldag med ett intensivt trampande på orgeln och en psalm som vi fick sjunga stående.

Det här var för många år sedan och min gamla fröken bor säkert i himlen nu. Och snart får hon tydligen sällskap av hela skolan. Det känns vemodigt och sorgligt.

Men livet måste gå vidare. Och här i Distriktet ska det vissta falla ett hårt regn i natt. Isstorm, med andra ord. Allt är som vanligt. Med andra ord.

Nu ska jag laga fredagsmiddag.

Träffade presidenten - han vinkade

Träffade presidenten i förmiddags.

Han vinkade glatt till mig trots att han kanske var lite gramse på er ödmjuke bloggare. Jag har nämligen skrivit rätt kritiskt om det evenemang han just kom ifrån, National Prayer Breakfast (se bl a mitt inlägg på min "proffsblogg").

Men Barack vill väl vara kompis med mig med tanke på att vi har döttrar på samma skola. Man vill ju inte vara ovän med någon som man kan stöta på när som helst i korridorerna, på något volontär-uppdrag eller när det är dags för clean up på skolgården.

Dessutom vet han ju att jag har rätt. Vad har han där att göra bland de högerkristna mörkermännen?

Han stannade emellertid inte för en stunds småsnack. Skulle väl ringa sin polare Mubarak. Ytterligare en som han inte verkar vilja bli ovän med.

I övrigt är det business as usual. Det mest upphetsande är väl att dottern och jag fick ta ytterligare en tur in till ortodontisten i eftermiddags, sedan en av hennes brackets lossnat.

Vilket fick mig att tänka på min ständigt pågående englifiering. Jag har uppriktigt sagt ingen aning om vad bracket heter på svenska.

Bracket, möjligen?

Mammutstormen slog till - jag solade på lunchen

Mammutstorm är lite roligt, tycker bloggkompisen Taina (se kommentar till förra inlägget).

Okej, då. Det är en smula kul. Man kan väl inte annat än le åt Aftonbladets märkliga nyhetsvärdering och rubrikord. Trots allt.

Dessutom är nog den där vinterstormen betydligt mer konkret och verklig för Taina i Connecticut, jämfört med hur den slagit till här nere. I natt regnade det lite grann och under dagen i dag har det varit sol och tio grader varmt. Jag satt och solade mitt bleka ansikte en stund på lunchen. I bara en tröja (jo, jag hade byxor på mig också).

Så det var inte så mycket till storm här inte.

Men en rätt stor del av landet, runt 30 delstater sägs det, drabbades av den där mammutstormen. Den var så allvarlig så att skolorna i Chicago fick hålla stängt. Det var visst första gången på åtskilliga år. Folket däruppe skyr normalt inte en eller annan snöstorm. Det var därför Barack Obama, som ju bor i Chicago när han inte är president, hade så väldigt kul (han skrattade närmast hånfullt) åt att skolorna i Distriktet stängde när det hade kommit en gnutta snö för ett par år sedan. Därefter har för övrigt skolorna här inte stängt lika ofta. Man vill ju gärna vara presidenten till lags...

I övrigt kan rapporteras att äldste sonen äntligen bokat in sin sedan länge planerade resa hit. Den 15 mars får vi storfint besök!

Vad sysslar Aftonbladet med?

Jag får allt svårare att ta Aftonbladet på allvar.

I dag när jag surfade in för att kolla läget hemma hemma i Sweden, möttes jag av idel amerikanska nyheter (förutom rapporteringen från Egypten förstås): en mammutstorm som lamslår hela kontinenten och en supervulkan kommer att leda till att jorden går under inom ett år eller så.

Mammutstorm? Supervulkan? Jorden undergång?

Man tager sig för pannan.

Men det var faktiskt en smula halt här i morse. Syster Yster halkade i trappan och slog sig lite i benet.

Det gick över se'n.