Mot nytt pers

Har precis räknat ut att vi i själva verket sprang drygt 16 kilometer igår, på tiden 1,27. Det indikerar att halvmaran om två månader kan springas på ner mot min rekordtid, 1,47.10 (S:t Eriksloppet 2004). Får jag bara vara skadefri och Valerie låter bli att prata oavbrutet ska det nog bli nytt pers. Vad säger du, Martin? Under 1,45?

USA domineras just nu av presidentkampanjen. Alla jag träffar börjar diskutera hur det ska gå på supertisdag, vilka kandidater som kommer att bli valda, hur det ska gå.

Pratade precis med grannen som trodde på Obama mot McCain. "Om Clinton tar demokraternas nominering så vinner McCain, men om Obama nomineras så har inte McCain någon chans" var grannens analys. Jag har hört liknande tankegångar från flera håll: Republikanernas enda chans är att nominera McCain och att han ställs mot Clinton i den slutliga striden.

Jag vet inte. För mig framstår John McCain som en mossig, träig gubbe med halvsenila drag. Rent politiskt står han för en förhållandevis rätt liberal konservatism (jämfört med främst Romney). Men han är för fortsatt krigföring i Irak, han vill inte höra talas om en generell sjukvårdsförsäkring, han är "pro life" och han har egentligen inte särskilt mycket nytt att komma med jämfört med den sittande administrationen. Så jag tror nog att Clinton har stora chanser att väljas till president om hon ställs mot McCain.

Men osvuret är bäst. Själv ska jag ut och springa i morgon igen.

Avhopp och löpsatsning

Två presidentkandidater hoppar av denna soliga onsdag. Hjälten från "9/11", NY:s förre borgmästare Rudy Giuliani, har efter en katastrofdålig kampanj, bestämt sig för att stödja McCain istället. Vilket bör innebära att den 71-årige John "Mac is back" McCain blir republikanernas kandidat. Vilket i sin tur bör innebära att demokraterna tar hem en jordskredsseger i november. Mac har noll utstrålning.

Den andre avhopparen är demokraten John Edwards, som inte heller haft någon särskilt lyckad kampanj och som ständigt legat långt efter både Clinton och Obama. Det är inte klart vem Edwards ska stödja i fortsättning. Han var den radikalaste av de tre aspiranterna. Rent politiskt står nog Hillary Clinton närmast, men samtidigt symboliserar Barack Obama en ungdomligare och mer förändringsvänlig politik.

Den spontana tanken var att det här kommer att bli en uppgörelse mellan Obama och McCain, men man ska nog inte räkna bort the Clintons ännu...

Själv är jag helt slut efter att i dag ha inlett satsningen mot halvmaran den 29 mars (läser du detta Martin?). Polaren Valerie och jag har beslutat oss för att köra en långlöpning varje onsdagsförmiddag och i dag var första gången. 10 miles (16 kilometer) på 1,5 timme och det jobbigaste var nog att vi pratade oavbrutet hela vägen.

I övrigt att rapportera: Dottern och storebror inledde sin satsning på att bli rockartister i går. Båda har börjat på en "after school-class" som kallas "Kids rock" och som är en gitarrkurs. Av de 50 minuterna lektionen pågick ägnades uppskattningsvis 35 åt att stämma gitarrerna. Sedan fick de lära sig "E-minor". Vilket sväng det blev --- inte.

Men det är elva gånger kvar så det ska nog bli rock n' roll vad det lider.

Värsting-kö till Barack

Hade fixat barnvakt och anmält mig i god tid, men vad hjälpte det? Mitt försök att ta mig in på ett "rally" med Barack Obama i Bender Arena, American University (20 minuters cykeltur från hemmet), var förgäves. Klockan 12 skulle han börja tala var det sagt, men det hela blev en timme försenat. Jag var på plats 10:20. Då var kön omkring en kilometer lång.

Jag är inte en köande typ och kände mig inte särskilt lockad över att ställa mig sist, så jag cyklade runt på universitetsområdet och kollade in spektaklet lite utifrån istället. När jag stack därifrån var kön mer än dubbelt så lång som när jag kom och det var uppenbart att de flesta som stod där inte skulle få plats i arenan (där jag varit och tittat på collegebasket förut).

Men stämningen i kön - även bland dem som stod längst bak - var fortsatt god. Amerikanerna har uppenbarligen en annan vana och fördragsamhet när det gäller att köa. Det ingår mer i den normala vardagen här jämfört med Sverige. Det må gälla bilköer, köer till det lokala körkortskontoret eller köer för att komma in på olika arrangemang.

Så jag stack hem och kollade på TV istället. Klanen Kennedy, med senator Ted i spetsen, gjorde klart att Obama är deras man. Så jag antar att The Clintons är rätt sura nu...

Soligt men kallt, för övrigt. Nåja, 8 grader är det visst. C U!

Äntligen en dammsugare

Storseger för Obama i South Carolina och Edwards verkar körd. Men bedömare i min närhet menar att Clinton fortfarande måste betraktas som favorit. Nästa tisdag, den där superduperdagen, lär väl ge en fingervisning om vem som blir demokraternas presidentkandidat. Kul och spännande att se hela showen på plats.

USA laddar för övrigt upp för två superdagar om en vecka. Två dagar innan alla primärval hålls den 5 februari, spelas nämligen Super Bowl, finalen mellan vinnarna i de två olika proffsligorna i amerikansk fotboll som finns här i landet. Tidningarna ägnar redan flera helsidor varje dag inför matchen och dagligen sänds flera specialprogram i olika TV-kanaler som bara fokuserar på söndagens Super Bowl.

Patriots kommer att vinna lätt. Kom ihåg var ni läste det först.

Annars är den stora grejen här att min jakt på en vettig dammsugare nu är slut. Miele är märket och den är tyst, effektiv, smart. Jag trallade och dammsög och skrattade och grät glädjetårar här hela fredagen. Lycka är en bra dammsugare. Jag är en lycklig man.

Storebrors alla skoltester och -besök är över. I torsdags var vi på den sista intervjun. Alla dokument är inskickade. Nu är det bara att vänta på antagningsbeskeden, som lär dyka upp i mars. Det är ett märkligt och rätt otrevligt system de har här. Vi har sett flera barn som uppenbarligen tagit rätt illa vid sig av "teststress". Vi har sökt till fyra olika skolor, men jag har hört om familjer där man sökt in på uppemot tio olika plugg. Det måste vara en oerhörd belastning på barnet men också på föräldrarna. Varje skola tar minst en heldag att söka till om man räknar ihop tid för tester, intervjuer, besök, dokumentfix osv.

Men nu är det klart för vår del.

Ett alternativ är förstår att gå på en public middle school. Nackdelen är att de offentliga skolorna här i DC blir allt sämra ju högre upp man kommer. Samtidigt finns det bättre och sämre skolor. Jag var på ett möte i fredags eftermiddag, som några föräldrar tagit initiativ till. Ju fler "vettiga" (om ni fattar vad jag menar) föräldrar som låter sina barn gå på public schools, desto bättre blir dom. Det är som en god spiral. Engagerade föräldrar innebär mer motiverade barn som leder till att det blir lättare att anställa och behålla bra lärare som ger skolan ett bra rykte etc, etc. Å andra sidan är det oerhört lätt att spiralen blir den omvända och att föräldrar försöker få in sina barn på privata skolor med alla till buds stående medel. Och att de offentliga skolorna på detta sätt töms helt på engagemang.

Syftet med mötet i fredags var just att bryta en dålig spiral och försöka få fler föräldrar att stanna kvar i det offentliga skolsystemet också högre upp i åldrarna. Intresset var dock måttligt. Det kom totalt ett tiotal föräldrar från de tre elementary schools som "levererar" barn till "vår" middle school.

Helgen har ägnats åt barn och kompisar. I fredags kväll var vi hemma hos en kompisfamilj och sedan delade vi upp barnen så dottern tog med sig sin kompis hem till oss för en sleepover medan storebror sov över borta vid Dupont Circle. Hos oss spelade vi Cluedo i flera timmar. Jag vill inte skryta, men jag är en jävel på Cluedo.

I går, lördag, var det kallt men soligt och vi var ute nästan hela dagen i våra närmaste parker, Montrose och Rose. Framemot kvällen bytte vi tillbaka barnen och sedan ägnades kvällen åt omväxlande valvaka och NHL:s All Stare Game.

I dag kommer några andra av barnens kompisar över efter lunch. Och sedan rullar veckan igång igen...

Bye, bye, plastkassar

USA Today skriver att den alternativa butikskedjan Whole Foods ska sluta med plastkassar från och med i vår. Den ännu mer alternativa kedjan Trader Joe's har delvis redan gjort det. Nu väntas den stora plastkasserevolutionen komma också bland övriga stora livsmedelsbutiker.

Det som slår en när man handlar mat i det här landet är hur det formligen gödslas med platskassar. Efter en normal inköpsrunda kommer man hem med uppskattningsvis 20 platskassar. Ofta dubblerar man kassarna för tunga saker och det är inte tal om att kunden ska betala något för all denna plast (ja, kostnaden är ju inbakad i priserna för matvarorna förstås).

I början hade jag ambitionen att spara kassarna för att använda som soppåsar, men påsarnas blev snabbt ohanterigt många. Så nu slänger jag dom bara direkt. Oftast har jag dock med ryggsäcken och ber vänligt om att få slippa kassar överhuvudtaget, vilket till en början möttes med en viss förvåning av butikspersonalen.

Whole Foods ska nu erbjuda sina kunder papperskassar av returpapp, men framförallt uppmana alla att använda kassar av mer permanent slag.

De alternativa butikskedjorna i det här landet är fortfarande rätt små, men spelar en stor roll som trendsättare också för de större kedjorna. Det var på grund av Whole Foods och Trader Joe's framgångar som de mer konventionella butikerna började sälja organiska, ekologiska varor. Och nu väntas också de större följa efter när det gäller att minska på det enorma plastslöseriet.

I artikeln i USA Today framhålls för övrigt Ikea som något av ett föredöme på området. Ikea har länge tagit betalt för sina platskassar. Pengarna man fått in på detta sätt har sedan skänkts till olika miljöprojekt. Smart.

Annars? Rutinerna börjat sitta igen efter jul, nyår och en vecka i Sverige. Skola och dagis är i full gång och jag har återupptagit min ständiga spaning efter en ny dammsugare. Jag känner på mig att jag är nära nu.

Kallt!

Iskall promenad längs Potomac i söndags.

Men vi var glada trots kylan...

Morfar med rolig taxichaufför. Dags att åka hem till Sverige igen.

Mormor säger adjö efter ett par veckor i DC. Tack!

Julpusslet är klart.


Lillebror med sin Taylor-tröja. En modern klassiker.

Det var väldigt kallt när gick upp i morse. Hustru och lillebror åt frulost med ryggarna mot elementet.

Kallt som 17 i DC. I helgen föll temperaturen plötsligt till flera minusgrader och i morse (måndag) var det 7 grader under nollan, vilket är svinkallt här. Det är märkligt, för några veckor sedan var det över 20 plusgrader.

För att verkligen markera kylan så la värmesystemet av i natt, vilket innebar att det var runt tio grader "varmt" när vi gick upp. Dessutom gick ett av bransalarmen klockan 4.30 på morgonen, så det var på det hela taget rätt kul. Särskilt för storebrors kompis som var här på en sleepover. Dottern missade dock både larm och kyla eftersom hon sov borta.

Här har varit lov och helgdag denna måndag, Martin Luther Kings Day. Alla skolor är stängda och det är lugnt och skönt på stan. Dagen har ägnats åt stillsam aktivitet i hemmiljö och avrundades med fika med några vänner. Mycket trevligt.

Söndagen dominerades av amerikansk fotboll. Två matcher i playoff och nu är det klart vilka som möts i Super Bowl den 3 februari: Inte helt oväntat är New England Patriots det ena laget. Patriots har vunnit samtliga matcher den här säsongen och vinnerd de även den sista blir det nytt NFL-rekord - 19 segrar. De möter New York Giants.

Och i hockeyn går Backstrom mot succé i Caps. Senast gjorde han fyra assist och hittills i kväll (matchen pågår) har han passat till tre mål.

Hemma igen - och snö

Efter en oerhört seg 19-timmarsresa, med ett byte i Reykavik, ett i Boston och en borttappad väska, är jag nu hemma i The District igen. När jag landade sent i torsdags kväll kunde jag konstatera: Det är snö i DC.I dag, fredag, har dock solen legat på och nästan all snö är borta. Men eventuellt kommer det mer i morgon.

Under min Sverigeresa har svärmor och -far hållit ställningarna här och när jag äntligen kom hem vid 11-tiden på torsdagskvällen hade de dukat upp en läcker ostbricka med tillhörande dryck. Hustrun är ute och besöker sydligare delstater fram till söndag, så vi reser omlott.

Den borttappade väskan dök upp tidigt i morse. Kvart i sex ringde det på dörren och väskan levererades av en oförskämd pigg man från flygplatsen. Bagaget hade hamnat på fel plan mellan Boston och Washington. Så kan det gå.

Going back home

Ett litet underverk har nått jorden. Dina är fem dagar gammal...

...och föräldrarna är rätt nöjda med vad de åstadkommit.

Wille med Caps-keps och schysst tröja från Washington. I bakgrunden storasyster Carro.

Olivia-Lee, lillebrors bästa flickvän i Sverige. Vi åt semlor och planerade det kommande besöket i Washington.

Min nya "svärdotter" - vilket fynd! Jag bjöd henne och äldste sonen på italiensk middag sista kvällen i Sverige. Sonen vägrade dock vara med på bild.

Dagarna i Sverige lider mot sitt slut. I morgon, torsdag åker jag med f****ng Icelandair back home. Tack alla vänner och släktingar som jag fått hälsa på under detta oerhört intensiva besök. Det har varit middags- och lunchbjudningar så det stått härliga till. Plus förstås ett härligt 80-årskalas och en otroligt gullig liten ny brorsdotter. Sedan har det varit himla kul att äntligen få träffa äldste sonens flickvän som visade sig vara en kanontjej.

C U over there!

Nybliven 80-åring

Grattis mor! Mamma var lite nervös innan kalaset började. Skulle någon komma? Det kom många.

Äldste sonen med nybliven sambo, precis hemkommen från fem veckor på Kuba. I farmors soffa.

Festligt, folkligt och fullsatt var det på mammas 80-årskalas i söndags. Det var systrar, svågrar, syskonbarn, barn, barnbarn och vänner som alla ville fira mor. Kul!

Jag agerade värd, gick runt och bjöd på bubbel och bjöd till bords och så där. Sedan fick jag hälsa från både brorsans familj (som är kvar på BB) och min egen (som är i USA). Den bästa presenten var naturligtvis det sjätte barnbarnet, Dina Maria Inez (preliminär namngivning), född fredagen den 11 januari 2008.

Jag hade uppenbarligen med mig fint Amerikaväder; Solen har lyst både i går, söndag, och i dag.

Familjetillökning!

Först lite tråkiga bilder som min amerikanska familj kanske kan uppskatta. Så här ser det alltså ut hemma just nu - jag har precis tagit dessa foton. Tyvärr är inte äldste sonen hemma, så bilderna är lite opersonliga...

Har nu anlänt till det gamla landet och jag kan bara bekräfta det som alla rapporterat om: Det är mörkt, grått och på det hela taget rätt deprimerande väder.

Vad som däremot inte är deprimerande alls - utan helt och hållet tvärtom - är att jag blivit dubbelfarbror. I går kväll, fredag kl 22:10 föddes ett litet flickebarn på SÖS. Egentligen var födseln beräknad till först om en månad, men tjejen ville ut och se världen så tidigt som möjligt. Både mor och dotter rapporteras må förträffligt.

Brorsan och jag tillbringade ett par timmar med att köpa diverse barnattiraljer, så som en säng, en barnbilstol. Så nu blir det dubbla anledningar att fira i morgon, både mors födelsedag och brorsdotterns ankomst. Kul!

Resan hit gick hur bra som helst. Det visade dig att det var sista resan mellan Baltimore och Island. Nu är linjen definitivt nedlagd och markpersonalen sparkad. De grät och bjöd passagerarna på kakor innan vi åkte iväg. Alla var upprörda. Det är inte bara jag som är förbannad på Icelandair...

Stockholm är i stort sett sig lik. Lite nya husbyggen här och var, en eller annan ny butik. Servicebutiken uppe på hörnan har ersatts av en pizzeria. Dom hade möblerat om på Konsum på Brommaplan.

Äldste sonen, som bor i och sköter om vår lägenhet, hade städat och gjort fint. Såvitt jag kan se är det mesta helt. Till och med de flesta blommorna lever.

Det var en lite konstig känsla att komma tillbaka efter nästan fem månader i ett annat land. Det är personligt rekord i bortavaro för mig. Men det tog ungefär 10 minuter så var jag inne i svenskheten igen - på gott och på ont.

Under eftermiddagen har jag varit nere i Nynäshamn och hjälpt mamma med förberedelser inför morgondagens party. Det blir visst fullt hus i hennes lilla tvåa. Återkommer med rapport.

Caps-seger och ny GD

Jorå, Caps går som tåget just nu. Seger i går mot Foppas gamla lag. Inga svenskmål, dock.

Ser att mina kompisar på Sveriges bästa myndighet har fått en ny generaldirektör efter Kjell Asplund. Jag hade tippat en ung, tuff kvinna med medicinsk bakgrund. Nu blev det istället Lars-Erik Holm, generaldirektör för Strålskyddsinstitutet sedan 12 år tillbaka. Jag har ännu inte hört några reaktioner från hemmafronten.

Det blir säkert sådana i början av nästa vecka, eftersom jag sticker över till det gamla landet i dag (framme i morgon, fredag) och räknar med att hälsa på mina gamla (och nya) arbetskamrater då.

Jag stannar i Stockholm en vecka och anledningen är att min kära mor fyller 80 år. Det blir stort kalas i Nynäshamn på söndag. Grattis i förskott, mamma!

Det ska bli jättekul att träffa familj, släkt och vänner - och att rikigt få njuta av det mysiga svenska vintermörkret.

Allt detta under förutsättning att Icelandair faktiskt kommer att starta från flygplatsen i kväll. Det flygbolaget har sett det sista av mig. Definitivt. Vi har en gammal historia ihop som den intresserade kan läsa om i denna blogg från i höstas.

Ses i Sweden!

Comeback-Clinton

Julpusslet är snart klart. Duken var jättejobbig.

Lillebror med en särskild hälsning till kusin Daniel. Tröjan är kanon!

Våra au-pairer på väg till skolan med två av tre barn tidigt på onsdagsmorgonen. Storebror är på besök på en annan skola denna dag.

Hillary Clintons otippade seger i primärvalet i NH fyller tidningar och nyhetssändningar här. Hon var närmast uträknad inför tisdagen, men vann rätt klart till slut - även om marginalerna inte är jättelika. Det här öppnar för en oerhört intressant fortsättning, där utgången mellan Barack Obama och Clinton är oviss. John Edwards verkar ha parkerat på en stabil tredje plats, men ger inte upp. Jag är lite svag för Edwards lite mer bombastiska stil, även om hans sliskiga sydstatsdialekt och välkammade utseende talar emot honom.

På republikanernas sida är det urtråkiga herrar som dominerar totalt. Svärfar och jag satt och lyssnade på John McCains segertal i går och det var så trist så vi höll på att somna båda två. Dessutom läste gubben innantill på ett väldigt stelt och formellt sätt, jämfört med de andra kandidaterna som åtminstone verkar hålla mer spontana och engagerande tal.

Annars är förstås den andra stora nyheten här Joe Gibbs avhopp som Redskins-coach. Det är sida upp och sida ner i Washington Post i dag.

Vädret? Just nu, kl 10 på förmiddagen, 19,2 grader och sol. Och i kväll är det dags för Backstrom, Niiilander och de andra pågarna i Caps.

Gibbs slutar som coach

Wow, den här nyheten slår ut allt om primärval och Obama och presidentkampanjer. Joe Gibbs slutar som coach för Redskins. Flashen kom för en kvart sedan, men ännu ser jag inget på Aftonbladets eller Sveriges Radios webbplatser. Washington Post däremot toppar förstår med det. Där har ni ett nyhetsmedium som kan värdera nyheter.

Det har väl varit på gång rätt länge. Redskins säsong var ju närmast katastrofal periodvis. Mordet på Sean Taylor i november ledde till att kraven på lagets resultat blev mindre. På så sätt kan man kanske säga att Gibbs fick lite andrum. Men när man i helgen förlorade stort mot Seahawks i Seattle i den första playoff-matchen, framstod det med all önskvärd tydlighet hur dåligt laget faktiskt spelar.

Lillebror fick en försenad födelsedagspresent av mormor och morfar i går kväll. En Redskinströja med nr 21 - Sean Taylor. Köpt före mordet... Han har den förstås på sig på dagis i dag.

Svärmor och svärfar anlände alltså i går och är redan ute och gör stan. Verkligen kul att ha dom här!

Sommar i DC

Kan meddela att temperaturen i skuggan för närvarande är exakt 20 grader. Himlen är blå, solen intensiv och många går omkring i kortbyxor och t-tröjor. Jo, det är sant.

För en svensk är det rent häpnadsväckande, men även de Washingtonians som jag pratat med i dag är förstummade över den plötsliga sommarvärmen. Mormor och morfar, som strax landar på Dulles Airport och som bör vara här om max ett par timmar, lär inte behöva sina vinterkläder från Sverige...

Men så bor vi ju också på samma breddgrad som Lissabon.

I dag var det första dagen i skolan för barnen. Livet är hårt. Men de verkade inte alltför ledsna när jag följde med dom i morse.

Grattis lillebror!

En amerikansk fotboll! Lillebror verkade nöjd med sina presenter.

I dag firade vi allas vår lillebror som fyllt fem år. I morse väckte vi femåringen med sång och presenter.

Eftersom han var uppe till sent kvällen före sov han som en stock när vi kom in. Men efter några minuter var han hur pigg som helst. Det var ju rätt spännande att kolla vad som fanns i paketen...

I dag ser vi annars fram emot Redskins första slutspelsmatch, mot Seattle i Seattle.

Dammsugareländet fortsätter

I går när när jag städade tröttnade jag definitivt. USA är dammsugarnas u-land. Några av er kanske kommer ihåg hur jag dömde ut de amerikanska dammsugarna av så kallad Hoover-modell tidigare här på bloggen. Därefter köpte vi en annan, av mer europeisk karaktär. Men den är helt värdelös. Den slutar suga efter cirka tre minuter, vilket innebär att man måste avbryta, plocka isär maskinen och göra rent filtret. Ganska tröttsamt.

Så i går kväll kollade jag upp närmaste återförsäljare av Electrolux-dammsugare. Det visade sig finnas en rätt nära Georgetown så jag stack dit i förmiddags, med det definitiva beslutet att köpa en riktigt dammsugare.

Jag hamnade i en liten butik där han, som uppenbarligen var ägaren, satt och sov när jag kom in. Han var dock snabbt på fötterna och visade mig de två modeller han hade inne. De såg båda ut att vara från 1950-talet. Antingen retro eller så slutade man importera Electrolux-maskiner 1959, tänkte jag. Skit samma. Jag ska ha en riktig dammsugare.

"Hur mycket kostar den här, då?" frågade jag.

"999:99", svarade butiksägaren.

Hoppsan. 6 500 spänn. Lite saftigt, kanske. Bäst och fråga vad den andra modellen kostar.

"1 499:99".

Hoppsan igen. 10 000 kronor. Ja...

"Tack för titten - jag hör av mig" sa jag, vilket var en lögn. Jag betalar inte så mycket pengar för en dammsugare. Aldrig.

Sedan stack jag hem och dammsög resten av huset med vår värdelösa dammsugare. Och visslade glatt hela tiden.

I morgon ska vi fira lillebrors 5-årsdag. Egentligen fyllde han i dag, men eftersom hustrun varit på resa så beslutade vi oss för att skjuta på firandet en dag. Men berätta det inte för honom.

Pussel och istid

Vi har köpt ett jättestort pussel. Pysselpussel.

Ny fieldtrip i dag. Det gäller att utnyttja hyrbilen. Vi hittade ett jättefint ställe runt 30 km nordväst om stan, intill Potomac.

Jo, det var rätt kallt i dag. Runt nollan. Men soligt och vackert.

Bloggaren i skådartagen. Vi såg några gamar i dag, men ännu ingen vithövdad örn.

Deprimerande statistik

Så här runt nyår älskar medierna att sammanfatta året som gått. Jag gjorde det själv under mina år som reporter. Jag skrev om statistik över allt ifrån hur många som varit arbetslösa under året till hur många nya hundar som registrerats.

De amerikanska tidningarna är inget undantag. Statistiken står som spön i backen. En av de mer deprimerande läsningarna är över hur många mord och dråp som skett i "Storwashington" (DC plus förorterna i Virginia och Maryland) under 2007.

Totalt har 418 mord/dråp registrerats. Det är således mer än ett per dag. Jag har alltid fascinerats av hur stabilt antalet dödsfall i trafiken är räknat per år. Normalt brukar det skifta med max några procentenheter. Samma sak är det med mord och dråp här. De sista åren har det varje år mördats runt 400-500 personer per år. Det är som om det är någon slags naturlag. Sätt ihop ett visst antal personer med en viss socioekonomisk, demografisk, etnisk och kulturell blandning så innebär det 450 mord eller dråp per år, plus/minus 5 procent...

Flest människor dödas i de sydöstra förorterna till DC. I Prince George's County dog det 144 personer förra året som en följd av våldsamheter.

I vår del av Washington är det lugnt. Det är det enda polisdistriktet som inte rapporterar ett enda mord eller dråp på hela året. Detta visar också hur extremt segregretat The District är.

Totalt sett var antalet mord och dråp oförändrat jämfört med 2006. I DC (förorterna exkluderade) ökade dock dödsfallen med nästan 10 procent, från 169 till 181. Om man tittar 15 år tillbaka har dock morden och dråpen minskat rätt ordentligt i DC. Toppnoteringen är från 1991 då nästan 500 personer mördades eller dräptes inom The Districts gränser. Fast på den tiden var siffrorna lägre i förorterna, så den slutsats man kan dra är att många av de sociala problemen flyttats ut från centrum och numera främst hittas sydost om Washingtons stadsgräns.

Washington med förorter är ett storstadsområden med omfattande och allvarliga sociala problem och staden brukar räknas till de 10-20 "farligaste" i USA. Det gäller inte bara statisktiken för mord och dråp. Även annan kriminalitet ligger högt upp på de nationella topplisorna.

Det är rätt paradoxalt att huvudstaden i världens mäktigaste land har sådana omfattande problem med allvarlig brottslighet, fattigdom och social utsatthet.

Field Trip

Vi stack på utflykt till Mont Vernon, men ägnade oss mest åt att spana efter den vithövdade örnen. Dock utan framgång den här gången.

När vi kom hem kom plötsligt lillebror ner som en medeltida riddare.

Nyårsdag. En förmiddagspromenad ner till bankomaten visade att alla butiker var öppna som vanligt. Konsumtionen tar aldrig semester i det här landet.

Barnen och jag åkte på fågelexkursion längs Potomac, förbi Alexandria och ner till Mont Vernon - George Washingtons gård ett par mil sydost om DC. Det var andra gången på en vecka vi stack ut och kollade fåglar, för en knapp vecka sedan stack vi uppströms Potomac, till Great Falls.

Målet är att se den vithövdade örnen, Bald Eagle. Den är inte vanlig, men det finns några strykande ex längs floden. Vårar och somrar finns det dessutom några häckande par. Ännu så länge har vi inte sett någon, men snart så...

Däremot har vi sett vråkar, fiskgjusar, hägrar, hackspettar och en hel del annat. Fortfarande är jag rätt osäker på den amerikanska ornitologin. Jag fick en fågelbok om arterna i Virginia i födelsedagspresent och försöker plugga in, men det är inte så lätt när varenda pippi är ny.

Det har varit en makalös dag här. Runt 12 grader (säkert över 20 i solen), klarblå himmel. Kalas!

Vår första amerikanska nyårsafton var väldigt trevlig. Vi var hos några vänners grannar, åt god mat och skålade i champagne vid 12-slaget. Ett fåtal fyrverkerier bara, här finns inte alls den traditionen. I så fall är det organiserat av kommunen under överinseende av både polis och brandkår.

Festvärden, Jonathan, är uppvuxen i DC och han berättade om hur det var under "the riots" i slutet av 1960-talet (han var runt 10 år då). Kravallerna var omfattande och hade sitt epicentrum bara ett par kvarter ifrån där vi var, runt 14:e gaten (festen var på 16:e). Han sa bland annat att saker och ting egentligen inte lugnade ner sig förrän en bit in på 1990-talet. Otroligt intressant att höra från en som faktiskt varit med hela tiden.

George Pelecanos har beskrivit det här i sin bok Hard Revolution. Rekommenderas.

God fortsättning!