Två av fyra event avklarade

Av fyra stora events under de två veckorna här i Distriktet, har nu två klarats av: Stormen Sandy och Halloween.

Den sist nämnda inträffade denna kväll och var som vanligt fullständigt hysterisk - och rolig. Vi laddade upp hemma hos några vänner som hade öppet hus. Där var en märklig blandning av superhjältar, monster, prinsessor och djur som gick runt och konverserade och drack drinkar och åt pizza. Sedan stack vi ut i mörkret och trick och treatade och förundrades över vilka fantastiska utsmyckningar vissa fixat till.

Senare, hemma hos oss, vandrade barn, ungdomar och vuxna ut och in under hela aftonen. Det blev många kära återseenden för er ödmjuka bloggare, som ju inte varit här i Distriktet sedan i juli. Nu har kidsen lagt sig till ro, sockerstinna, mätta och nöjda. Särskilt Lillebrors huvudlösa utklädning blev en succé. Nedrans förargligt att jag inte kan visa bilder. Ska försöka fixa det på något sätt.

De övriga två eventen?

Återkommer om det.

Sandy kom, sågs och drog vidare

Uppdatering stormläget:

Sandy har dragit förbi utan större synbara skador. Själva klarade vi oss hur bra som helst. Det är en del grenar och en massa löv i trädgården och det blev en aning kyligt när vinden började blåsa ordentligt. Som jag tidigare berättat i bloggen, så är inte fönstren här av bästa kvalitet. Milt uttryckt. Englas och stora springor som pincip är omöjliga att täta ordentligt.

Således fick vi höja värmen en aning medan vinden ven runt knutarna. I övrigt var det lugnt.

Nu på förmiddagen var lillgrabben och jag ute på en långpromenad tillsammans med vår lånehund. Vinden har mojnat i stort sett helt och hållet, däremot regnar det fortfarande en hel del. Faktum är att det har regnat sedan vi landade i söndags eftermiddag och det märks i vattendragen. Den vanligtvis lugna och makliga  Rock Creek har förvandlats till en rytande fors och Potomac River är cirka en decimeter ifrån att svämma över kajen nere i vår lokala hamn här i Georgetown.

Tyvärr har jag inga bilder att bjuda på eftersom jag inte hittar någonstans att sätta in kamerans minneskort i den här datamaskinen (en ny snygg sak, som uppenbarligen är för modern för mina vanor...).

Senaste nytt från Sandy-fronten

Var precis ute på en kort promenad här i Georgetown. Var tämligen ensam om den idén. Vinden har friskat i ordentligt, men ännu har inga träd blåst omkull såvitt jag kunde se. Det regnar oavbrutet och man blir snabbt tämligen blöt trots gummistövlar och regnkläder.

Enligt upphetsade rapporter i medierna, når Sandy kusten i New Jersey just i detta nu. Vi får de värsta vinderna lite senare i kväll, tydligen.

Jag har lagat extra mat så vi klarar nog ett strömavbrott något dygn eller två. Det får bli mycket sallader, helt enkelt. Enligt breaking news så saknar nu runt 100 000 personer ström i området.

Återkommer med fler rapporter om elen är kvar... 

Frankenstorm närmar sig

Alla pratar om Frankenstorm, Sandy, här på den amerikanskanska östkusten. Gymnasiekillen och jag tog en taxi från flygplatsen i går eftermiddag, lokal tid, och chaffisen sa att vi troligen kom med ett av de sista planen som kunde landa. Massor av flighter hade redan ställts in och vår chaufför var missnöjd med affärerna.

"It's very slow. I don't know if it's any use keep working tonight", sa han uppgivet.

Jag gav honom en extra slant i dricks.

Resan över den atlantiska oceanen gick annars hur bra som helst. Det var lite segt att tillbringa fyra timmar i Köpenhamn, men det är smällar man får ta. I Washington väntade den sedvanliga kön till passpolisen och en otippat lång kö till tullen. Vi kom dock igenom båda utan problem och fram emot 18-tiden var vi back home again.

Gissa om det var kul att träffa familjen!

Efter en fantastisk god middag, signerad min otroliga hustru, tillbringades kvällen med svenskt smågodis och diverse uppdateringar av allehanda slag. Huset var sig likt och sängen var otroligt skön när jag till slut gav upp för jetlagen och somnade in strax efter 22, local time.

Då hade det börjat regna, men annars syntes inga direkta spår av ovädret. Men det ska visst bli värre, sägs det. Både Obama och Romney har ställt in alla sina valmöten de närmaste dagarna, skolorna är förstås stängda och hela Distriktet laddar upp inför stormen, som ska peaka om något dygn eller så.

Denna måndag har ägnats åt städning - Pedro har äntligen kommit tillbaka, efterlängtad som få. Dessutom har jag tankat bilen (det gäller att vara förberedd) och försökt hitta en bra p-plats åt den. Inte helt lätt, eftersom i stort sett alla Georgetowns gator är kantade av halv- eller helruttna gamla träd. Det riktigt bra parkeringsplatserna är förstås upptagna sedan länge - en sådan plats lämnar man inte i första taget när en tropisk storm rullar in.

Vi är också hundvakter till den ytterst livliga och starka Rosco. Husse har fastnat i Las Vegas eftersom hans flight förstås är inställd.

Jag återkommer med rapport om Sandys utveckling. Ska även försöka ta en och annan bild.

Om vädrets betydelse

Var ute och åt middag med min gode vän M i torsdags. Favvoindiern på Hantverkargatan. Det sista vi pratade om var om våra respektive skidåkarplaner inför den stundande vintern. När vi kom ut hade det börjat snöa. I oktober. OMG.

Det blev en tuff hemfärd på cykeln. Jag såg ut som en snögubbe när jag till slut kom fram.

Sedan var det glashalt på morgonen efter. Och kallt. Ruggigt kallt.

Skönt att åka till Distriktet, tänkte jag. Värme. Sol.

Så hör hustrun av sig. "Sandy är på väg".

Sandy, who?

Frankenstorm. Ett gigantiskt oväder är på ingång, lagom till att vi landar i DC. Stormar, skyfall, översvämningar, kaos, elände.

Och kallt. Till och med minusgrader.

Borgmästare Gray har redan proklamerat undantagstillstånd. Folk bunkrar upp och förbereder sig på det värsta.

Håhå jaja.

Klarar vi av överfärden så lär det komma en och annan rapport här på bloggen framöver. Klockan ringer kvart över tre i natt.

Vuxenpoäng för p-plats med ellutag

Jag valde bort att gå på Gais-matchen och ägnade mig istället åt husvisning, matlagning och diverse annat av vikt. Bland annat har jag fixat en parkeringsplats för vår svenska bil (som är en fransk produkt av ytterst tveksam kvalitet - lita aldrig på fransk ingenjörskonst, köp aldrig en Renault).

Ingående i p-platsen: En ellutag för motorvärmare. Det är tamefan vuxenpoäng så här i ungdomens sista skälvande minuter. Tyvärr saknar den franska bilen en motorvärmare och jag antar att det kostar runt tiotusen att installera en sådan, så det får nog vara.

I övrigt kan meddelas att gymnasiesonen och jag festade till ordentligt till laxen i dag: Två glas julmust var. Det ni, vänner i Syd- och nordamerika, Grekland och på andra håll i världen.

Det smakade gudomligt.

Nu gjorde just Djurgårdens IF 3-0 och förnedringen är som vanligt totalt. Stackars Olle och andra grönsvarta kamrater som just nu fryser häcken av sig på Stockholms Olympiastadion.

Knappt två veckor kvar

Hujedamej. Det är knappt två veckor kvar av det liv jag levt så här långt. Hitom 50-årsstrecket, alltså.

Tanken slog mig med all kraft när jag satt och diskuterade livets väsentligheter på ett party ute i Gustavsberg i går afton. Kompisen B hade 50-årskalas och hade bjudit in till en hejdundrande fest med oändligt mycket mat, vin och dans till levande musik. Sällsynt trevligt och roligt att återträffa en hop gamla vänner, som generationskamraterna Å och V, som likt B och jag är födda just för 50 år sedan i år.

Det blev förstås en del snack om denna symboltunga livsgräns, detta steg man tar när man blir ett halvsekel gammal. V har redan fyllt, Å fyller exakt en månad efter mig. De var båda rätt coola kring det där med bemärkelsedagen.

Själv pendlar jag mellan ytterligheterna. I ena stunden tycker jag att en 50-årsdag knappast är något att tjafsa om - man är ju liksom inte äldre än man känner sig och jag har känt mig som 50+ åtminstone sedan 35-årsåldern...

Å andra stunden kan jag tänka att 50-årsdagen faktiskt är en slags milstolpe i livet och att det är dags att summera och fundera kring ens liv och kanske - med ålderns rätt - dra några kloka och vettiga slutsatser om vem man är, vad som är viktigt, hur man lever... Ni vet, sådana där eftertänksamma tankar om de verkliga värdena i livet och konsten att prioritera och njuta av livet och vara en god människa. Fånga dagen. Ta tillvara på tillfällena.

Jag vet inte.

Men den stora frågan, som ni alla har, är förstås: Blir det någon fest?

Jag säger så här: Uppv undanbed, bortrst.

Gymnasiekillen och jag drar till back home till USA om en vecka och då passar jag på att fylla år samt följa det amerikanska valet på nära håll. Det slumpar sig nämligen så att jag fyller år dagen före. Så hela USA kommer att vara på fötterna för mig. Det är ytterst älskvärt av dom.

Party får det nog bli efter nyår, när vi alla ska återsamlas i den svenska huvudstaden och vårt amerikanska äventyr definitivt tar slut efter dem och ett halvt år. Jag återkommer om besked kring detta.

I övrigt kan meddelas att lördagen var välfylld med sociala aktiviteter. Brorsan och svägerskan hade bjudit in våra mostrar med familjer till lördagslunch och det blev en ytterst trevlig eftermiddag i släktens stora famn - vi var 15 vuxna plus några småttingar runt bordet - bara moster M saknades. Svägerskan gjorde en fullständigt formidabel insats och hade bakat pajer och äppelkakor så det stod härliga till.

Vansinnigt gott och väldigt trevligt. Det är så tydligt att släkten betyder alltmer för mig sedan mamma gick bort för två år sedan.

Det har väl sannolikt också något med åldern att göra...

I morgon spelar Gais på Stockholms Olympastadion, mot farsans gamla gäng Djurgårdens IF. Men jag funderar faktiskt på att låta bli att gå. Det är liksom ingen poäng med att betala för att bli förnedrad, jag har ingen läggning åt det hållet och har dessutom gjort det två gånger redan i år. Planerar istället att gå ut och ta en öl med gamle polaren M, som är inbiten anhängare av förortsgänget Solna AIK.

Det blir garanterat betydligt roligare än att frysa häcken av sig på stadion.  

För fem år sedan i Distriktet

Tänk vad åren går fort när man har roligt. Och timmarna likaså.

Denna kväll har jag ägnat åt ett besök på Syster Ysters och Lillebrors kommande svenska skola - ett besök som gav mersmak och som ytterligare stärkte mig i tron att vi valt rätt till våra kids (gudarna ska veta att det här med skolval börjar bli lika komplicerat i Sweden som i US of A).

Sedan lagade Big Brother och jag ihop en sen, men fantastisk välsmakande, middag. Därefter satt jag och pluggade statsvetenskap ett par timmar. Och när jag var klar med det - och förgäves letat igenom skåpen efter kvarglömt godis - så började jag titta igenom gamla blogginlägg lite random så där.

Bland annat kikade jag på vad vi sysslade med för fem år sedan. Det var vår första höst i Distriktet och det mesta var fortfarande nytt och spännande. Barnen hade precis börjat acklimatisera sig på sina respektive skolor (och var ack så små och näpna, kolla inlägget från exakt fem år sedan här), vi hade precis vinkat av svärföräldrarna samt bevistat vår första skolfest.

Från Amerika kan bland annat rapporteras att Lillebror haft en jättestor sticka i foten, men att hustrun fick ut den efter en hård och hjältemodig insats från både mor och son. Samt att Syster Yster blev evakuerad ut från sin och presidentdöttrarnas skola i dag, efter att personalen tagit emot ett "misstänkt samtal". Efter två timmar ute på fotbollsplanen blåstes dock faran över.

Nu är klockan alldeles för mycket, så det blir inte mer skrivet än så här denna sena afton i det gamla landet. I morgon ska jag ut till Järfälla kommun och delta i ett heldagsseminarium. Någon måste ju göra det, också.

See you guys.

Ett besök i en svensk bilverkstad

Förbluffad och häpen över prisnivån på svenska bilverkstäder tittade jag på pappret som verkmästaren la fram på disken. 3 177 spänn. För vad? Oljebyte, filter och ny vätska i kylaren.

"Du kan inte mena allvar", sa jag.

Nu är inte verkmästaren en lättsam man. Han spände ögonen i mig utan tillstymmelse till leende.

"Det är vad det kostar".

"Men hur kan det kosta så mycket för lite olja och glykol."

"Du måste räkna in arbetskostnaden också."

"Jo, men inte kan det väl ha tagit flera timmar att fixa det här. Herregud, jag hade ju fixat det på en timme."

"Det står dig fritt att göra det här själv. Inga problem för mig."

Det kändes inte som det var någon idé att fortsätta argumentera. Jag betalade och gick ut i regnet.

Äldste sonen fyller år och jag minns tillbaka till Färöarna

Svärmor och svärfar landade lyckligt i Halmstad i fredags efter tre dagar här i Estocolmo. Som vanligt var det oerhört trevligt att ha dom som gäster. Jag har ofta reflekterat över vilken ynnest det är att ha svärföräldrar som känns betydligt mer som polare än som föräldrar.

Om det nu beror på att jag känner mig betydligt äldre än vad jag faktikt är (herregud, jag har ju inte ens fyllt 50 än!) eller om jag har osedvanligt ungdomliga svärföräldrar, låter jag vara osagt. Men jag lutar mot det senare.

I fredagskväll satt jag och gymnasiekillen i soffan med varsin TV-middag och suckade tungt över det svenska fotbollslandslagets krampartade spel mot Färöarna i Torshavn. Jag tråkade ut grabben med oändliga berättelser om mitt tio dagar långa besök på öarna mitt i Nordatlanten. Det måste ha varit sommaren 1982, det vill säga för lite drygt 30 år sedan. Det regnade och blåste hela tiden och det fanns inte en droppe alkohol att uppbringa på hela ögruppen - detta var under den tiden då det fortfarande rådde strikt försäljningsförbud på Färöarna. Vi levde på lunnefågel (utmärkt bantningsmedel, äcklare kött har jag inte smakat varken förr eller senare), blev i stort sett bortblåsta på den i övrigt urcoola ön Mykines samt höll på att bli dödade av ytterst aggressiva havssulor.

Ett tufft land, Färöarna. För tuffingar. Kanske har vi där förklaringen till det svenska spelet? Den enda som var hyfsat okej var Zlatan, enligt min enkla mening.

Hur som helst. Lördagen bjöd på ett fantastiskt fint väder här i huvudstaden och jag tog en lång träningsrunda på mammas gamla cykel. Färden gick ut till Lovön. Jag upphör aldrig att förvånas över hur vackert, stilla och närmast pastoralt det är bara några kilometer från Sveriges största stad. När man passerat den topphemliga anläggningen FRA (gamla FOA), är det som att resa tillbaka till 1800-talets landsbygd. Snacka om att tiden stått stilla.

Resten av lördagen ägnades åt studier. Jag har ju, som jag kanske berättat, börjat plugga på gamla dagar. Statsvetenskap på distans. Den första inlämningsuppgiften är redan inlämnad och klar (högsta betyg, gubben kan än), nu ska två till in under de närmaste veckorna. Det är kul och intressant och som vanligt är min grundinställning att jag egentligen redan kan allt och bara behöver formella papper på det. Fast ett och annat nytt lär jag väl mig, trots allt. I går skrev jag t ex om Lockes och Rousseaus respektive perspektiv på frihetsbegreppet.

Lördagen avrundades perfekt med ett glas rött (eller var det möjligen två?) hemma hos vännerna Johan och Annika.

I dag blir det fortsatta studier samt några sociala aktiviteter framåt eftermiddagen.

Från USA kan rapporteras att äldste sonen fyller 27 år denna dag - många grattiskramar från Bromma!

Kärt besök och kallt om morgonen

Gymnasiegrabben och jag har finfint besök i några dagar. Svärmor och svärfar är här. Hur kul som helst. Och god mat, tillika.

Jag har således tvingats att tillfälligt lägga mitt bantningsprogram åt sidan. Åtminstone fram till fredag, då gästerna återvänder till västkusten medelst flygmaskin. Sedan blir det disciplin igen. Stenhård matdisciplin.

I övrigt blir jag allt mer nedkyld på cykeln om morgnarna. I morse var det bara en handfull grader och jag ångrade så smått att jag inte letade upp en mössa. Öronen frös när jag susade över Tranebergsbron.

Förhoppningsvis blir det varmare om ett par veckor. Då är det nämligen dags att åka back home till the District och där är det rimligen rejält mycket varmare. Höstarna i DC är vanligtvis långa, milda och vackra. Fast häromdagen rapporterade både hustrun och äldste sonen (som ju också är i Distriktet den här hösten) att det var rejält kallt även där. Under tio grader. Brrr.

I svägerskans Brasseland är det vår. Det är där man ska vara.

Grinig gubbe på tågresa

Mitt tålamod blir allt mindre. Särskilt på tågresor. Som nu, den gångna helgen. Jag har ju varit en sväng till Köpenhamn och på vägen dit hade jag laddat upp med lunchmacka, dryck och en bra bok. Såg fram mot en trevlig färd söderut genom ett Sverige skrudat i vackra höstfärger. Och allt gick hur bra som helst fram till Alvesta, förutom att jag alltid blir åksjuk av X2000 och inte kunde sitta och läsa som jag hade tänkt. Det blev inte bättre av att jag åkte baklänges och inte hade något fönster att titta ut igenom. Strax efter Alvesta meddelade konduktören (eller vad det nu heter nuförtiden) att tåget inte skulle gå längre än till Hässleholm. Trafikverket hade visst inte gett några signaler (vad det nu betyder). Ersättningsbussar skulle skakas fram. Alla suckade och stönade och började packa ihop sina prylar.

Fem minuter före Hässleholm, meddelade samma stämma att man nu fått (köpt?) signaler och att tåget skulle gå vidare till Köpenhamn som planerat. Man tog sig för pannan och längtade tillbaka till den tiden då räls, vagnar, lok och allt annat som hade med tåg att göra tillhörde Statens Järnvägar och gick att lita på.

Nåväl. Efter en del förseningar, kom jag i alla fall fram. Helgen i Köpenhamn var sedvanligt utrevlig. Sedan var det dags för tillbakafärd. Redan vid starten kände jag på mig att det här skulle bli en tålamodsprövande resa. En glad barnfamilj med ett extremt högljutt barn i ettårsåldern satte sig bakom mig. Barnet omväxlande skrek och sparkade på ryggen till min stol. Oftast dock båda sakerna samtidigt. Sedan gick de av och ersattes av två glada killar i 25-årsåldern som pratade allt högre och generöst delade med sig av sin musiksmak till resten av vagnen. Efter en kvart fick jag nog och sa till dom att skruva ner sin musikmaskin. Vilket dom gjorde. Men tyvärr ökade deras egen volym i takt med att nivån på den medhavda whiskyflaskan sjönk.

Jag övervägde att säga till konduktören, men grabbarna gick av i Norrköping och jag hade precis andats ut när nästa spralliga resenär intog det ena av sätena bakom mig. Hon hostade oavbrutet - och jag överdriver inte - mellan Norrköping och Stockholms Centralstation. Jag höll på att krevera.

När jag till slut var framme, kände jag mig som en klassisk grinig gubbe. Vilket ju kanske inte är så konstigt eftersom det är det jag håller på att bli. Fyra veckor kvar till 50-årsdagen...

Nästa gång tar jag svärmors motorcykel när jag åker på långfärd. Så jag slipper alla människor.

I övrigt kan meddelas att Gais förlorade stilenligt mot Elfsborgs IF genom att släppa in ett mål i 95:e matchminuten.

Over and out.
  

Dags för första presidentdebatten

Den första presidentvalsdebatt mellan Obama och Romney arrangeras i kväll, men eftersom jag fortfarande befinner mig i Sweden så tror jag att jag väljer bort att följa den live. Den går nämligen klockan 3 på natten, svensk tid.

Synd. För fyra år sedan satt jag klistrad framför TV:n och kollade in debatterna mellan McCain och Obama. Det var underhållning på hög nivå. Oavsett vad man må tycka om amerikansk politik och amerikanska politiker, så är det påfallande ofta extremt hög nivå på retoriken och debattkompetensen.

Den här gången får jag nöja mig med efterhandsreferat av debatten. Jag kommer såklart att välja den bästa svenska USA-analytikern: Sveriges Radios Washingtonkorrespondent.

Annars är jag redo för en helg med grabbarna i Köpenhamn. Sedan 1989 har vi träffats den första helgen i oktober i den danska huvudbyn, för några dagars samvaro komplett med kulturella inslag av allehanda slag. Avfärd i morgon, medelst tåg.

Jag hör av mig igen, vad det lider.

Totalmörker för Gais men nytt ljus i hallen

Det fanns en tid när att vara gaisare innebar att laget spelade och stred tappert trots brist på talang, pengar och teknik. Fast man konsekvent förlorade i 91:a minuten, älskade supportrarna laget just för inställningen och den ständiga känslan av att vara de sanna underdogsen.

Those were the days.

Nu finns inget av det där kvar. Klubben är på väg att upplösa sig själv. 2-7 mot Norrköping i kväll. Kommentarer överflödiga.

Desto roligare med vår "nya" hall i lägenheten här i Stockholm. Borta är den gamla murriga och allmänt deprimerande 80-talsmattan. Istället ett ljust, sobert och väldigt snyggt golv. Rena rama ljusterapin! Nu är bara listerna kvar, sedan är det klart.

Roligare än förbannade Gais.