Ett samhälle byggt på överflöd och slöseri

Det amerikanska samhället är helt inriktat på konsumtion och slöseri. Det är väl knappast någon nyhet, men inte desto mindre en sanning som känns oerhört påtaglig när man bor här och fortfarande har en gnutta europeisk sparsamhet i sig.

Jag skulle kunna skriva en hel bok om det amerikanska överflödet - en paradoxal företeelse i ett land där fattigdom, hemlöshet och tiggeri är vanliga fenomen. Det är fascinerande.

Jag fick mig en tankeställare i dag när jag lämnade tillbaka hyrbilen. Som seden bjuder tankade jag den innan. Vi hade kört upp omkring 30 liter bensin. Pris? Inte ens 20 dollar eller runt 150 spänn. Soppan kostar alltså fem kronor per liter i detta land. Och ändå klagar folk på att den är ofantligt dyr.

USA är enormt beroende av tillgången på billig olja och bensin. Skulle bensinpriset nå västeuropeiska nivåer - mellan 10 och 15 kronor/liter - skulle konsekvenserna bli oerhörda. Varuförsörjning, personresor (inklusive kollektivtrafik), möjligheterna att ta sig till och från arbetsplatser, skolor, köpcentra... i princip allt skulle kastas omkull totalt om bensinpriserna tredubblades. Samhällsplaneringen här har låga olje- och bensinkostnader som ett grundfundament. Det finns knappt ingen beredskap alls för ett kraftigt stigande bensinpris.

Att vända detta till ett resursbevarande och ekologiskt hållbart samhälle blir oerhört tufft. Och det finns väldigt starka intressen som arbetar emot. Som är beredda att bokstavligt talat gå i krig för att kunna fortsätta ha ett samhälle som bygger på läga bränslepriser, konsumtion, överflöd och slöseri. Det ska bli oerhört intressant att se hur USA kommer att utvecklas i takt med verkligheten kommer ikapp - för det är naturligtvis bara en tidsfråga innan olje- och bensinpriserna går upp rejält även här.

Jag omvärderar amerikansk byråkrati

Lillebror och jag var med preschool på Field Trip till National Portrait Gallery i går, tisdag. Vi fick åka skolbuss, vilket ärligt talat var det roligaste med den utfärden.

En nybliven elvaåring som är så lyckligt över sina Legopaket.

Ett parkeringstillstånd. Jag hade förberett mig på timmars väntan, men jag fick det på tre minuter...

...så nu kan vi parkera hyrbilen utan att få böter.

Jag tar tillbaka allt jag tidigare skrivit om amerikansk byråkrati. Det tog omkring tre minuter att få ett tillfälligt parkeringstillstånd på den lokala polisstationen. Charmig och trevlig personal, effektivt agerande, smidig hantering. It was just great!

Så nu behöver jag inte gå ut och flytta vår hyrbil, som vi har i några dagar, varannan timme. Dessutom, som en ren bonus: Parkeringstillståndet kostade inte en cent!

Dagens stora grej är dock: Vår tioåring som blir elva! Vi firade med sång, hurrarop och presenter tidigt i morse och i kväll blir det favvomaten tacos med chokladtårta som efterrätt.

Kort sagt, livet leker så länge jag slipper ha med Icelandair att göra.

Nu bojkottar jag Icelandair

Jag kommer från en familj av bojkottare. Nu lägger jag till ytterligare ett namn i raden av företag, institutioner och företeelser som jag bojkottar: Icelandair.

I utomordentlig god tid bokade jag - och betalade - en resa tur och retur Washington (Baltimore)-Stockholm. För en månad sedan fick jag via min resebyrå här i USA reda på att flighten mellan Washington (BWI) och Keflavik (man byter plan där) ställts in. Efter ett par timmars irriterat strul kunde jag boka om resan till nästpåföljande dag istället.

I slutet av förra veckan, mitt i Thanksgivinghelgen, kom så nästa meddelande. Nu hade även den nya flighten mellan samma sträckor ställts in. Suck. Jag blev rätt förbannad och mejlade Icelandair direkt och frågade vad de sysslade med. Någon dag senare kom svaret från en Sören Spangholm på bolagets Köpenhamnskontor:

"Alla vore fly till och från Baltimore är innställt i Januar och Februar. Om du tar kontakt till vor kontor i USA 1-800-223 5500, då vil de hjälpe dig med at rebooke din billet."

Inte ett ord om varför de ställt in flygningarna eller en ursäkt. Jag tog kontakt med nämnda ställe som dock hänvisade mig till resebyrån där jag köpt biljetten. De var i sin tur kontakt med Icelandair som erbjöd mig att flyga från Boston eller Newark istället. Ersättning för att ta sig till något av dessa ställen var det inte tal om. Inte heller någon slags kompensation för att resan på detta sätt förlängts med minst tre, fyra timmar. Till råga på allt har jag tillbringar åtminstone ett par timmar i telefon och på bokningssajter i dag på grund av Icelandair.

Jag förklarade för resebyrån att jag tyckte detta ebjudande var helt oacceptabelt och att jag istället villa ha alla pengar tillbaka, vilket jag skulle få. Problemet återstår dock. Min resa är inställd och jag måste nu försöka fixa en ny, antagligen till ett betydligt högre pris och med sämre (längre) tider.

Dessutom har Icelandair inte själva gått ut med någon information om att de plötsligt ställt in samtliga flyg till och från BWI. Det är sannolikt ett antal resenärer som fortfarande inte har en aning om att deras flight inte går för att flygbolaget behagat ställa in den.

Jag har flugit med Icelandair många gånger under de senaste tio åren och upplevt hur servicen gradvis försämrats. Men det här var tamefan droppen.

Bojkott!

Sweden i DC och US

Jag vet inte om det var det där reklaminslaget som jag såg i TV häromdagen som fick mig att börja fundera. Eller en artikel i lokalblaskan The Georgetown Current. Hur som helst. Sverige är förvånansvärt mycket närvarande i det här landet.

Reklaminslaget handlade om en mässa för "riktiga män" som inleds inom kort och där det företrädesvis visas och säljs prylar som motorsågar, jaktvapen, fyrhjulingar, skogsmaskiner etc. Huvudpersonen i reklamen berättar stolt att han alltid är skitig om händerna och att han minsann "never opened a catalog from a Swedish furniture company".

The Current skrev om att det svenska gummistövelföretaget Tretorn (numera ägt av Puma, men fortfarande med en svensk prägel) öppnat sin första butik i USA här i Georgetown. "We are big on preserving our Scandinavian heritage. Swedish cookies, Absolut Vodka and other "svenska" items are displayed in wooden boxes in shapes reminiscent of the Swedish flag" berättade Tretorns talesman för tidningen.

Volvo och Saab är vanliga på gatorna här. HM har ett antal butiker runt om i landet, bland annat i Georgetown. House of Sweden har på kort tid etablerat sig som en spännande utställnings- och mötesplats i stadsdelen i synnerhet, men också över hela DC. Washinton Post hade en helsida om Astrid Lindgrens 100-årsdag häromveckan. Ikea har medvetet gått in för att behålla sin unika svenska karaktär och är faktiskt ett av de mest kända varumärkena här.

Kort sagt, det finns en hel del som påminner folk om Sverige och vad det svenska står för, vilket naturligtvis känns både roligt och intressant för en svensk. Vad står då det svenska för? Jo, reklaminslaget om den manliga mässan sammanfattar det nog rätt bra. Det är jämställdhet, trygghet, säkra bilar, ljus, smakfull och funktionell design, renhet, miljötänkande och liknande. Positivt laddade begrepp, helt klart. Åtminstone i det här sammanhnaget. Till och med vårt skattetryck ses som något bra bland många jag pratat med. Ni får ju en massa för er skatt - bra skolor, sjukvård, äldreboenden... Så kan det låta.

Helt klart är "Sverigebilden" oerhört mycket mer positiv här i USA än vad åtminstone jag fått en uppfattning av utifrån diskussioner i medier och bland politiker i Sverige. Det skulle vara det där om råbarkad manlighet då. Där har vi kanske inte riktigt nått fram. Men, hey, jag är ju här. Så den bilden ändras snart.

Och man bör kanske notera att det fortfarande händer rätt ofta att den amerikan man pratar med tror att Copenhagen är huvudstad i Stockholm och att det vore fabulous att åka till Swtitzerland någon gång och see some icebears.

Annars då? Jo, söndagen har varit "crispy". Vi var och vandrade lite i skogen på eftermiddagen med några vänner och sedan bjöd jag hela gänget på homemade applepie med glass och varm choklad. Närapå trivselfascism faktiskt.

Idrottsdag

Taktiksnack inför soccermatchen. Tyvärr slutade kampen med förlust, 1-3. Klart orättvist om ni frågar mig.

Ser ni nummer 19 i den röda tröjan? Där är vår gode vän Nicklas Bäckström i Caps.

Två Caps-fan hade kul på matchen. Capitals lirade faktiskt riktigt, riktigt bra.

Let's go Caps! Nöjda kom vi hem sent på kvällen och firade segern.

En sån dag det blev. Först var det en vild fotbollsmatch med runt 25 deltagare - stora och små, gamla och unga. Jättekul. Det var Kira som fyllde år och som fixat ett soccer-party. Jag hade chansen att avgöra, men brände ett öppet läge ensam med en åttaårig målvakt. Så kan det gå.

Sedan försvann de storebror och dotter på fortsättningen av kalaset borta vid Dupond Circle, där jag och lillebror sedan hämtade dom för att ta tricken in till stan och gå på NHL-match: Caps mot Carolina Hurricanes. Vilken höjdare! De båda svenskarna Bäckström och Nylander var i bästa slag och var inblandade i det mesta framåt. Nylander gjorde ett mål och Nick passade till två. Matchen slutade 5-2 och det var en lycklig kvartett som trängdes på tunnelbanan hem sent i kväll.

Vi hade fått lyxbiljetter (av kompisar som inte kunde gå) och satt perfekt på "Club-sektionen". Biljetterna kostar drygt 100 dollar styck här normalt. En totalupplevelse. Både barnen och jag var väldigt nöjda efteråt när vi gick och viftade med våra flaggor på vägen hem från metron till Georgetown.

Is-feber i The District

Delar av vårt skridskogäng. En kanondag i DC, kallt och soligt. Nästan lite fjällkänsla, faktiskt.

Den enda skridskoåkaren med hjälm.

Dottern på skridskobanan i Washington.

Tränarbytet i Caps gav omedelbart resultat. Och Nick Backstrom, the upcoming Superswede, fick göra det avgörande målet. Nu ska det bli kul att gå på match i morgon, lördag.

Barnen och jag ägnade oss åt egen isträning i dag. Varje vinter öppnar en isbana i Sculpure-garden nere i The Mall och ackompanjerade av klämmiga julsånger åkte vi runt i ett par timmar. Jättekul. Lillebror och jag hyrde varsitt par grillor (märkliga saker med taggar fram vilket ledde till att jag plötsligt fick ett tvärstopp och landade snyggt på magen framför en "isvakt" som oroligt frågade om jag var "okay, sir?". Jo, det gick bra).

De andra barnen hade med sig riktiga skridskor från hemlandet. Blott Sverige svenska skridskor har.

Jag var absolut inte ensam om att ramla. Washingtonborna är nog de sämsta skridskoåkare jag sett - och då har jag ändå åkt skridskor på Kongens Nytorv i Köpenhavn. Såväl barn som vuxna tillbringade rätt mycket tid med att försöka ta sig upp efter att ha ramlat likt Bambi på isen.

Det amerikanska säkerhetstänkandet kan vara en aning märkligt ibland. Varje kvart tog en "isvakt" mikrofonen och gick igenom det digra regelverket. Man fick inte prata i mobiltelefon, inte ta bilder med sin kamera, inte åka fort, inte bära barnen, inte gå ut på isen utan skridskor, inte vila mot räcket eftersom det behövdes för osäkra åkare osv, osv.

Men använde någon enda person hjälm? Jo. En. Lillebror. Oooh, what a good idea! sa en mamma förtjust när hon såg vår 4-åring med Jofa-hjälm samtidigt som hon förgäves försökte hålla sin egen 11-åring upprätt på isen.

Idén att ta en skridskodag kom från Kira, Ellens bästa kompis, som ville göra någor extra kul på sin födelsedag. Tyvärr däckade hon redan efter första timmen, antagligen med feber. Extra tråkigt eftersom vi alla sett fram emot hennes sedan länge planerade soccer-party i morgon, lördag. Nu kanske kalaset måste skjutas upp. Förhoppningsvis tillfrisknar hon snabbt så vi parta i morgon.

Thanksgiving-flykt

En kalkon förklädd till en höna försökte i går fly från Thanksgiving-middagsbordet. Hönan stod plötsligt och pickade precis vid skolgården och teorierna var många om hur den hamnat där och var den egentligen kom ifrån. Min egen teori var den ovanstående. Till slut fångade en av mammorna, Christi, in den och tog med den hem. Frågan är om den blev bjuden på middag i dag - om ni fattar...

I dag har det varit omkring 23 grader varmt och vi har tillbringat störrte delen av dagen i Rose Park där barnen spelat amerikansk fotboll och lekt med kompisar. Själv spelade jag lite tennis. Kul.

Det är oerhört lugnt och skönt här i dag. Många har rest iväg och vi som är kvar är lediga och tar promenader eller leker med kidsen. De flesta affärer är stängda och tempot har sjunkit rejält. Det är till och med tyst i grannskapet, vilket är en oerhört märklig upplevelse bara det.

Allas vårt hockeylag Washington Capitals går från klarhet till klarhet. I går kväll förlorade de mot Thrashers med 1-5 inför halvbesatta läktare. Ropen "Fire Hanlon" ljöd allt högre (Glen Hanlon, coachen) i arenan och från mitt soffhörn framför TV:n.

Och nu har vi blivit bönhörda. Precis nyss meddelades att Hanlon fått sparken efter att Caps haft sin sämsta säsongsinledning på 26 år. Han borde fått gå för länge sedan, om ni frågar mig. Och jag är ju en av de ledande hockeexperterna i världen...

Ny tränare blir Bruce Boudreau från farmarlaget. Det kan knappast bli sämre.

Happy Thanksgiving!

Tio i brott-topp

Dagens Washington Post har en artikel om de amerikanska städerna med högst kriminalitet. Brott-i-topp är Detroit. Därefter följer St. Louis, Flint (Michigan), Oakland och Camden (New Jersey).

DC då? Stan är ju känd för sin höga kriminalitet? Enligt artikeln (som är baserad på en forskningsrapport) hamnar The District på 27:e plats. Grannstan Baltimore ligger värre till - tolva på listan.

FBI varnar dock för att utnämna "USA:s farligaste stad" på det här sättet. Det finns så många felkällor och det beror på vad man egentligen räknar och mäter. Är det antalet anmälningar? Polisutredningar? Åtal? Domar?

Hur som helst så är nog DC:s rykte om att vara en av USA:s mest kriminella stad troligen en aning överdrivet.

Dagen har annars hittills präglats av två saker: Att jag och lillebror varit i dotterns klass på förmiddagen och lekt lärare eftersom den ordinarie läraren var ledig. Så nu är jag helt slut i huvudet - jag beundrar verkligen folk som orkar vara lärare hela dagar, vecka efter vecka, år efter år. Det är ju så himla intensivt.

Samt att det är - lyssna nu - 23 grader varmt, solsken och en stilla vind. En månad kvar till jul...

Allbäck har sett till att Sverige är på väg till EM. 1-0 mot Lettland efter knappt 20 minuter. Viva!

Nytt besök på House of Sweden

Tisdag och jag har gjort ännu en insats som Room Parent i dotterns 3rd grade class. För ett par veckor sedan bokade jag in oss på House of Sweden och deras barnutställning, som nu går in på de sista veckorna. I dag var det dags att trava dit med de 27 barnen.

Det blev en mycket lyckad eftermiddag, med massor av roliga aktiviteter, sagoläsning och annat skoj. "House of Sweden rules!" ropade barnen efteråt. Kul!

Kevin blåser svenska såpbubblor.

Irja hade kul på barnutställningen.

Ms. Riddle och Nicholas framför den roliga spegeln.

Henry och Charlie bygger med kaplastavar.

Dottern med en av sina bästa kompisar, Rina.

Vår favvolärare Ms. Miller med Barbara, en av föräldrarna som var med på House of Sweden.

Sagostunden trollband alla 3rd graders.

Dags att gå hem igen efter en mycket lyckad eftermiddag.

150 bucks för våra biljetter!

Mormor och morfar har varit här i två veckor och bland annat fått agera tränare i amerikansk fotboll. Bilden tagen i Rose Park, vår lokala lekplats.

Hej då mormor och morfar som åkte hem i lördags - redan saknade!


Mayor Fenty var hedersgäst på skolans 100-årsgala i lördagskväll. Coolt. Jag skakade hans hand.

Bloggaren på party. Se hans nonchalanta och världsvana attityd. Den grabben vet hur man svingar ett glas vin med stil.

Dollarna rasade in under auktionen. Man kunde bjuda på allt från "Rektor för en dag" till smaklösa vaser och ett biobesök med Ms. Miller (dotterns lärare). Pengarna går till skolan.

Allas vår gympalärare Mr. C var auktionsförättare. Han skrek så högt att grannarna ringde polisen. Vi fick stänga av högtalarna, vilket bara ledde till att han skrek ännu högre. Han gjorde ett kanonjobb.

Det lyste dollartecken ur allas ögon när vår skolas 100-årsgala firades i lördags. I närvaro av självaste borgmästare Adrian M Fenty (jag skakade hans hand och han lovade mig personligen att han skulle se till att stans kommunala skolor får mer resurser) åt vi, drack vi, minglade vi och - framför allt - spenderade vi pengar.

Här kunde man bjuda på allt, stort och smått. En frukost med Mayor Fenty gick för 1 000 dollar. En semestervecka i ett lyxhus i Frankrike ropades in för 3 000 dollar (resan ingick inte i det priset). Ett komplett barskåp (alltså en massa spritflaskor) auktionerades ut för 1 500 dollar. Och så vidare.

En av våra bekanta är psykolog och han hade donerat två timmars psykoanalys. Jag pratade med honom strax innan auktionen började och han trodde att det nog inte skulle vara någon som vågade ropa in just hans donation, men han hade fel visade det sig...

Alla lärarna hade olika erbjudanden. Vi la ett bud på Mrs. Roth två timmars extra mattelektion i hemmet, men blev "överbudade" (vilket storebror kanske är tacksam för). Däremot kom vi hem med en rätt snygg akvarellmålning och en darttavla.

Vår egen donation (se tidigare) gick förvånansvärt bra. 150 dollar inbringade Nicklas Bäckströms autografer samt tre biljetter till kvällens NHL-match. Klart godkänt.

Helgen blev överhuvudtaget intensiv. I fredags kväll var vi hemma hos några bekanta till hustrun och stannade där till sena natten. På lördagen åkte mormor och morfar hem till Sverige efter två veckor här (tack för all hjälp och för allt trevligt sällskap!). På galakvällen samlades fem barn hemma hos oss tillsammans med en pappa som ställde upp som barnvakt. Efter festen satt vi och hade eftersnack fram till småtimmarna. Två av barnens kompisar sov över. I går, söndag, var vi ute och spelade basket i flera timmar. På kvällen kom Kaitlyn över på middag. Hon har kört lite extra engelska med våra barn och blivit en nära vän till oss på köpet. Tyvärr har hon bestämt sig för att flytta tillbaka till Kalifornien nu i december. Både vi och barnen kommer att sakna henne jättemycket.

Den här veckan lär bli lugnare. Det är Thanksgiving, vilket innebär att många tagit ledigt. Skolorna har lov från torsdag.

Inför skolans 100-årsgala i morgon

Inte fan vann Caps i går. Vår donation till skolans auktion på den stora galan i morgon, lördag, ter sig alltmer mindre värd. Det är tre biljetter till måndagens hemmamatch på Verizon Center här i DC, tre autografer av Caps-spelaren Nicklas Bäckström (den nye Gretzky som jag lite blygsamt presenterar honom som - ingen vet ju vem han är), bilder och lite fakta. Allt snyggt insatt i tre röda ramar inköpta på Ajkia.

Totalt har vi nog pröjsat uppemot 100 dollar för hela klabbet. Men vem vill ha biljetter till ett lag som ligger sist i sin serie? Och vem vill ha en autograf av en ny Gretzky som ingen hört talats om och som gjort ett enda mål på 17 matcher? Det lär väl sluta med att vi själva ropar in vår donation, vilket gör att kostnader springer upp i närmast katastrofala nivåer. Till råga på allt elände måste vi ju i så fall dessutom gå på matchen...

Biljettpriset till galan är inte heller att leka med - 200 bucks. Och i går frågade en granne med barn på samma skola om vi kunde skänka tre flaskor vin till lotteriet. Där ryker ytterligare runt 50 dollar.

Åhåjaja. Jag får trösta mig med att en del av denna förmögenhet kommer att användas för att göra vår fantastiska skola ännu mer fantastisk.

Och jag tror uppriktigt att Nicklas Bäckström kommer att bli en hit i NHL. Det är bara en fråga om tid. Och då kommer autograferna bli värda en förmögenhet...

I serien "Saker som skiljer sig här från där":

7. "Max 1 minuts tomgångskörning" är ett helt och totalt okänt begrepp här. Häromdagen höll jag, som gammal miljökämpe, på att bli galen på en bil som stod med motorn på här utanför på gatan i åtminstone 30 minuter (antagligen längre). Till slut bad jag bilägaren, en rätt ung kvinna, att stänga av motorn. Hon tittade oförstående på mig och förstod nog inte riktigt varför jag bad henne om något så konstigt, men stängde lydigt av motorn och höll den avstängd så länge jag var i närheten (jag höll på att städa på trottoaren och framsidan av huset). Så fort jag gick in satte hon på motorn igen. Så klart.

Ny e-post

Jag har bytt e-postadress igen. Är det någon som vill mig något går det bra att skicka till peter.andreasson@yahoo.com. Varför byta? Ja, jag gillar väl förändringar helt enkelt. Alla mina gamla e-postadresser fungerar dock som tidigare också, don't worry.

I dag gick jag upp i ottan och cyklade i ösregn, uppförsbacke och motvind till ytterligare ett av mina många skolbesök. Trevligt plugg, dock.

Jag fattar inte vad som har hänt, jag har egentligen aldrig varit särskilt intresserad av hockey. Men i kväll bänkar jag mig framför TV:n och ser fram emot en seger mot Florida Panthers. Let's go Caps!

Intensiv vecka

Vi är mitt i en intensiv vecka, med massor av skolrelaterade aktiviteter. I går kväll var det föräldramöte, i dag har jag varit på skolbesök inför nästa läsår, storebror har premiär på sin skolpjäs, i kväll är det ett annat föräldramöte, i morgon ett annat skolbesök och på lördag är det dags för den stora 100-årsfesten för barnens skola.

Det är i stort sett ett heltidsjobb att vara förälder i det här landet.

Eftersom vår 5th-grader går sista året på sin skola måste vi redan nu se oss om efter en ny skola inför nästa läsår. Det finns två huvudalternativ: antingen en annan public school (kommunal) eller en "independent" (privat eller stiftelseägd). Just nu har vi runt fem skolor som verkar intressanta och bra. Men ansökningsprocesserna... Stön. Det är en hel vetenskap att sätta sig in i. Tester, utlåtanden, blanketter, anmälningsavgifter, betygsavskrifter, personliga brev, personliga besök av föräldrarna, personliga besök av den sökande eleven, intervjuer av föräldrar, intervjuer av eleven. Ja, ni fattar.

Det bara snurrar runt i min arma skalle. Och dessutom kräver de olika skolorna olika tester...

Allt måste göras nu i november och december. Sedan väntar ett par månaders väntan innan man får besked om vi kommit in eller inte.

Jag återkommer med mer rapporter.

Vädret? Nästan 20 grader och sol. Synd att klaga. Särskilt som brorsan skickade en bild från Stockholmstrakten tidigare i dag. Värst vad mycket snö ni har...

Veterans Day på cykel

Ledig måndag och vi cyklade in till monumenten för att kolla in Veterans Day. Många gamla militärer gick omkring och strosade med sina familjer, några med uppenbara krigsskador, amputerade armar eller ben och liknande. Den stora veterandagen var dock i lördags, då det var parad längs The Mall.

Vi cyklade bort till Capitolium och fortsatte till Jimmy T:s Diner på East Capital St - som ägs av John och Cynthia som vi lärt känna via skolan (sonen går i vår sons klass). Tanken var ett lunchintag där. Tyvärr var stället stängt på grund av helgdagen, så det blev Johnny Rockets på hörnet av Pennsylvania Ave och 20:e istället.

DC är en förvånansvärt cykelvänlig stad och det går rätt smidigt att kryssa fram genom trafiken, även tillsammans med en 9-åring och en 11-åring. Viss vaksamhet bör man dock ha. Även om cykeltrafiken har ökat rätt mycket de senaste åren (det kan jag själv konstatera efter att regelbundet varit i DC de senaste tio åren), så är de bilburna Washingtonborna fortfarande rätt ovana vid cyklar.

Som tur är är det okej att cykla på trottoarerna och längs downtowns avenyer är trottoarerna breda och rymmer både cyklister och fotgängare utan problem. Glädjande nog planerar dessutom stan att bygga fler cykelvägar. Och redan nu har det börjat dyka upp en del cykelfiler (typ på Hornsgatan i Stockholm) vid några av gatorna i centrum.

Dagen avslutades med en härlig middag: kycklingfiléer och paprika på pastabädd i ugn med en sås bestående av bl a dijon-senap, vitt vin, grädde, olika sorters riven ost samt kryddor. Till detta serverades ett ordentligt kylt vitt chardonnay (Fetzer) från Californien samt en sallad. Efterrätten bestod av fyra olika sorters glass.

Kreatör: Mormor/svärmor. Behöver jag tillägga att det var utsökt? Behöver jag tillägga att jag bör sticka ut och motionera i morgon?

Hänt se'n sist

Dottern med sleep over-kompisarna. Mycket lyckat. Trevliga tjejer.

Dom har jättestora dammsugare i USA.

Redskins förlorade men vi har ett nytt lag på G.

Långhelg i DC. I morgon måndag är det Veterans Day, vilket innebär helgdag, stängda skolor och dagis och en ovanligt lugn helg eftersom många Washington-bor passar på att sticka iväg åt olika håll.

Annars laddas det allmänt upp inför nästa storhelg som kommer om två veckor; Thanks Giving (TG). Butikerna är fyllda av slaktade kalkoner. Det sägs att TG är en större helg än julen, eftersom i princip alla firar den oavsett religion. Det är definitivt den största resehelgen i alla fall. En trevlig egenskap är att TG i stort sett helt är befriad från kommersiella intressen (förutom möjligen från kalkonuppfödarna). Inga presenter, inte en massa godis eller andra konstiga saker. Mest ett rejält fokus på att umgås med familj och släktingar.

Fars dag är mer kommersiell. Jag vet inte om den firas här. I Sverige inföll den tydligen i dag, vilket gick oss spårlöst förbi fram till för en liten stund sedan. Men jag är inte bitter. Näedå.

Sedan sist har dottern haft en sleepover med tre kompisar, Kira, Rina och Victoria. Det blev väldig lyckat och skojig, med tacos, godis, lek och fnitter och skratt långt in på natten. Dottern var mycket nöjd efteråt.

Storebror flydde från tjejerna och sov över hos Jordan, där han var kvar hela lördagen. Mormor och morfar gick på NHL-hockey med de andra barnen och såg Caps förlora mot Tampa Bay Lightning. Hustrun och jag fann oss plötsligt ensamma med varandra och passade på att gå ut på restaurang här i Georgetown. Mycket trevligt. Lördagskvällen avslutades med ett glas vitt vin hemma hos Jordan, i samband med att vi hämtade grabben.

Två födelsedagskalas har vi också hunnit med, ett på lördagen och ett i dag, söndag. Det första var en dotter till en svensk bekant, det andra var en kompis på dagis som fyllde fem år. Intressant att se hur ett amerikanskt kalas går till. Till exempel var många föräldrar med. Och någon gemensam offentlig presentöppning var det inte.

Och i dag förlorade Redskins derbyt mot Eagles. Ingen höjdare precis. Tur att vi inte gick - biljettpriserna hade sprungit upp i nästan 150 dollar styck. Nu lär priserna sjunka...

Take care!

Mormor med i skolan

Mormor och dotterdotter med utkastet till Class Banner, tema "Fearless Falcons"

Son med klasskompisar i The Combos, 4-5th graders

Undervisningen sker mest på golvnivå. Här har Ms. Miller matte med några av de modiga falkarna i 3rd graders. Dottern till höger om fröken.

Så, då har man gjort en Class Banner för första gången i sitt liv. Det vill säga det var mest Barbara och barnens mormor samt fröken Riddle som gjorde den, jag har aldrig varit särskilt bra på sådant där. 3rd graders namn är "Fearless Falcons" och bannern fick förstås det temat. Den ska hänga utanför klassrummet i samband med att skolan har öppet hus i morgon, fredag.

Kul för mormor, erfaren lärare, att få vara med en förmiddag i dotterns klass. Hon tyckte dels att barnen var väldigt tysta och lyssnade uppmärksamt på läraren, Ms Miller. Och dels förvånades hon över att barnen mest satt på golvet på lektionerna. Frånvaron av raster är också något som är ovant för en svensk lärare... Samt att rektorn går ut och in i klassrummen och rent allmänt är mycket mer närvarande bland barnen och i undervisningen jämfört med i svenska skolor. Bara det att vår rektor hälsar varje barn välkommet varje morgon är väl knappast något som vi är vana att svenska rektorer gör.

Alltså, i min serie "Saker som skiljer sig här från där":

6. Rektorerna är mycket mer närvarande bland barnen och i undervisningen här, jämfört med back home.

Vädret? Kallt! I morse var det bara 3 grader och nu mitt på dagen (amerikansk tid) är det lite drygt 10 grader. Men det är vackert, klar luft och en fin höstsol.

Senaste nytt om mina öden och äventyr som room parent för 3rd graders

Jo, följetongen om bloggaren som room parent fortsätter. Sist jag berättade om det så hade jag avgått. Mitt tillkännagivande ledde omedelbart till en större nätbaserad debatt som runt hälften av klassen föräldrar var inblandade i. Samtliga var upprörda å mina vägnar (jag hade som en bimotivering till min avgång nämnt att jag fått ett par negativa mejl från några av föräldrarna efter att jag skickat ut lite information via e-post) och vädjade till mig att stanna kvar som room parent, eftersom jag gjort en sådan "fantastisk insats" (se där ett strålande exempel på amerikanskt positivt tänkande).

Läraren för 3rd-graders ville ha ett möte med mig direkt när hon fick höra om mitt avhopp. Också hon bad mig stanna kvar. Hon behövde en vettig person att kommunicera med - och förhållandet till den den andra room parenten lämnade en del övrigt att önska.

Eftersom vår fröken är en av de bästa lärare jag någonsin mött - hon har gjort underverk med vår dotter - så lovade jag henne allt mitt stöd. Så jag blev "hemlig agent". Formellt inte room parent, men informell kontaktperson och länk mellan läraren och föräldrarna.

Sedan kom vice ordföranden i PTA (ungefär som föräldraföreningen hemma) fram i dag och ville ha ett enskilt samtal. Hon hade ordnat fram två nya room parent och frågade om jag inte kunde tänka mig att gå tillbaka igen "nu när du får hjälp".

Efter denna massiva övertalningskampanj från föräldrar, lärare och föräldraförening är det ju bara att kapitulera. Så nu är jag room parent igen. Detta är en never ending story - fortsättning kommer.

Ett nytt inslag i min serie "Saker som skiljer sig här från där":

5. Datumen skrivs annorlunda här, vilket kan vara riktigt förvirrande för en svensk som vuxit upp med den logiska följden dag/månad år (t ex 6/11 2007). Här vänder man på ordningen, men bara delvis: månad/dag/år (11/6/07). Jag måste fortfarande tänka mig för när jag skriver eller säger datum med bara siffror, annars kan det bli fullständigt uppåt väggarna. Ett trick som jag använder är datumet 9/11, dagen för terrorattackerna. Eftersom jag vet att det var den 11/9 (dvs den 11 september) så får jag rätt ordning på siffrorna. Oftast.

Jag har till min förskräckelse upptäckt att jag glömt skriva om vädret på ett bra tag. Kanske för att det inte är så mycket att skriva om. Runt 12-13 grader på dagarna, ofta soligt (men det regnade tidigt i morse) och neråt 5 grader på nätterna.

Caps förlorade som vanligt i kväll, 1-2 mot Trashers. Det enda målet gjordes av Michael Nylander, fembarnspappan från Huddinge.

See you guys!

Födelsedag i DC

Jag med min födelsedagspresent från frun - en stadsjeep. Precis vad jag önskade mig! Just kidding. Vi hyrde en standardbil men blev uppgraderade eftersom de normala bilarna var slut. Jag provade aldrig fyrahjulsdriften...

Födelsedagsmiddag i Georgetown nu i kväll med svärföräldrarna. Suveränt gott!

Caps förlorade återigen (0-5 mot Carolina Hurrikanerna) och börjar allt mer likna ett loserlag. Byt coach är mitt råd. Annars har kusingänget lyckligt återvänt hem till Huddinge och barnens mormor och morfar lika lyckligt landat här i DC. I dag har de introducerats i skolor och förskolor, blivit presenterade för lärare och andra föräldrar samt följt med på en shoppingtur i de nordvästra förorterna.

Själv har jag blivit ordentligt firad eftersom jag fyllt år. Redan kl 7 på morgonen stod hela gänget och sjöng runt sängen och sedan har det fortsatt hela dagen, med grand finale nu på kvällen med en fantastisk middag (kyckling på spenatbädd med ädelostfyllning och valnötter, ris, en bondsallad med balsamvinäger samt rosévin).

Jag vill passa på att tacka för alla mejl som ramlat in med gratulationer.

Det känns skönt att veta att jag aldrig varit så här gammal förut.

Halloween-candy

Det har varit en minst sagt omtumlande vecka, med intensivt Halloween-firande i flera dagar. Barnen var ute och trick- och treatade så det stod härliga till (med stöd av några erfarna amerikanska kompisar) och kom hem med uppskattningsvis 10 kilo godis - och då överdriver jag inte.

Sedan har vi varit på akutbesök på sjukhus efter att en av våra gästande kusiner fick en rejäl allergiattack efter att antagligen fått i sig jordnötsolja i chaokladgodis i samband med Halloween-party på skolan. Samma kusin fyllde dessutom år ett par dagar senare - snacka om några häftiga dagar!

Mitt avhopp som room parent ledde till en fullständigt makalös reaktion och jag har varit utsatt för en veritabel övertalningskampanj för att stanna kvar på min post. Senast i dag träffade jag läraren som bett mig komma efter skolan för ett "enskilt samtal". Hon behövde mitt stöd, sa hon. Och storsint som jag är så lovade jag henne det. Hon är kanon och värd all tänkbar uppmuntran. Däremot har jag (hittills) ståndaktigt vägrat att gå tillbaka till uppdraget som room parent. Jag återkommer sannolikt med fler rapporter i ämnet.

I morse åkte våra kusingäster hem till Sverige - de landar om några timmar om planet är i tid. Det har verkligen varit kul att ha dom här.

Här nedan följer en bildkavalkad av veckan som gått.

Dottern med sina bästa kompisar på Fall Fest.

En helt vanlig promenad längs Georgetowns gator en eftermiddag i oktober. Kusin, lillebror och bloggare är ute och går.

Vår trapp-pumpkin.

Barnens Halloween-teckningar på staketet.

Kusingänget lirar basket

En typisk Halloween-trädgård i Georgetown.

Vårt trick- or treatgäng på godisjakt.

Superhjältarna förenas i kampen mot buset.

Ibland går han därute på gatorna som en helt vanlig människa.

Lillebror med polare från pre-school på Halloween-parad.

Den här bilden borde väl egentlugen, rent kronologiskt, ligga först. Från pumpkin-carving-partyt för en vecka sedan. Resultatet kan ses längre upp på sidan.