Kulturell utflykt och social helg

Livet består inte av sport allena och när det nu går käpprätt ner i superettan för Gais, kände jag att det var dags att vidga vyerna lite. Polaren Tommy har en stor utställning i Olle Nymans ateljé i Saltsjö Duvnäs, så jag stack dit tillsammans med konstnären själv och en av mina äldsta vänner, Helge. Det blev en sällsynt trevlig eftermiddag med konst, kultur, långa diskussioner och en härlig lunch på krogen som ligger bredvid ateljén.

Stället rekommenderas å det varmaste!

Överhuvudtaget har den här helgen varit fylld av aktiviteter av allehanda slag. I fredags kväll var sonen och jag hemma hos Eva, Göran och Joel och åt en fantastisk middag. Hur trevligt som helst. Lika trevligt hade jag hemma hos Maria och Jonas och deras kids i lördags kväll. Och nu ska vi strax iväg och fika hos Åsa och Anders.

Vilken lyx att bli bjuden så där. 

I övrigt att rapportera: 

• Lillebrors Penguins förlorade lördagens fotbollsmatch, men han var nöjd med sin egen insats
• Hustrun är i Las Vegas!
• Syster Yster har haft en sleep over hemma hos en kompis
• Äldste sonens förkylning har gått över
• Jag har köpt nytt golv till hallen i lyan här i Stockholm - golvläggaren kommer i morgon bitti
• Jag har dessutom målat om väggar, monterat ett bord till balkongen, röjt en massa i lägenheten och kunnat konstatera att förrådet i källaren börjar bli rätt sprängfullt

 Konstnären till vänster, tillsammans med gamle vännen Helge.

Utställningsaffischen 

Självporträtt

Huvudlöst om cykelhjälm

Frågan dök upp i en kommentar till förra inlägget.  Jag har väl cykelhjälm?

Svaret är nej. Jag är en av de verkligt få av Stockholms cyklister som inte bär cykelhjälm. Varför, undrar ni.

Jag, den frågan ställer jag mig också. Inte helt lätt att svara på. Faktum är att jag sannolikt är en av de personer som cyklast mest i hela världen. Jag har alltid cyklat. Tunnelbana, spårvagn, buss, pendeltåg och sån't thafs har aldrig varit något för mig. Möjligen skulle jag kunna tänka mig att pendla medelst båt. Eller ännu hellre kajak.

Men cykel är det perfekta transportmedlet.

Jag har cyklat till och från skolor och universitet. Till och från pillerfabriken i Kortedala och metallindustrin i Frölunda. Jag har cyklat till den lilla redaktionen nere på Stora Östergatan i Ystad och till den Stora Myndigheten på Linnégatan i Stockholm. Jag har skjutsat ungar till dagis och gett mig av på hialösa långresor ner till Öland och kors och tvärs över Danmark.

Ja, faktum är att jag cyklat ända till Uppsala en gång.

Och i 40-årsåldern, vilket nu är några år sedan, gjorde jag ett försök att cykla till Halmstad. Redan strax söder om Tumba började dock mitt ena knä smärta och i Linköping fick jag uppsöka läkare. jag kom inte längre. Hustrun fick plocka upp mig med bilen.

Nesligt.

Men aldrig har jag burit cykelhjälm. Förrän jag flyttade till Distriktet. Där kände jag direkt att det är förknippat med livsfara på ett helt annat sätt än i Sverige att bege sig ut på en tvåhjuling. Jag har haft hjälm i stort sett alla fem åren i USA - när jag cyklat alltså.

Men nu är jag back in Stockholm. Min hjälm är kvar i USA. Jag bär inte hjälm när jag ger mig ut på mina cykelturer.

Det är urbota dumt, jag vet.

Huvudlöst, rentav.

Mina ärvda cyklar

Tack för alla trevliga och roliga kommentarer till mitt förra inlägg. Skoj att höra att denna anspråkslösa blogg (som kanske borde byta namn till "Denna Sidan") är uppskattad. Det uppskattas.

Kan meddela min amerikanska läsare att den svenska hösten är kommen på allvar. Regn och rusk i stort sett hela denna onsdag. Det var inte så kul att cykla till mitt lilla kära projekt denna arla morgon.

Att cykla, ja... Jag har ju mina riktiga cyklar - två till antalet - i USA. Här i Sweden fanns två ärvda tvåhjulingar, pappas respektive mammas. Pappas är en gammal och ursprungligen fin Nordstjernan från 1942, som dock är tämligen sönderrenoverad av sagde far, som aldrig hade någon större känsla för ursprunliga värden, stil eller nostalgi (likt så många ur hans generation som var uppväxta i miljöer som präglades av fattigdom och knapphet). Således målade han om cykeln i några hiskeliga 70-talsfärger (grönt och silver i en vansinnig kombination) samt tog bort tidstypiska detaljer som handtag, sadel och liknande. Till yttermera visso har lagren i vevhuset (kallas det så?), slitits ut och enligt cykelreparatören på hörnan nere i Abrahamsberg så kostar ett nytt lager mer än en begagnad cykel i bättre och mer usrprungligt skick än den här, eftersom det måste specialbeställas.

Så farsans cykel stär nere i källaren och samlar damm.

Mors cykel är också grön. Hon fick den av sina arbetskamrater som present när hon gick i pension 1993 och cyklade väl en del på den de första fem åren. Men sedan blev den mest stående. Vilket innebär att den, med tanke på att den faktiskt är 20 år, är i väldigt bra skick. Efter en rejäl genomgång, byte av däck och vajrar och lite annat smått och gott, använder jag nu den dagligen - i regn och sol. Den går som en pil i natten.

Det finns några saker som verkligen slagit mig sedan jag kom tillbaka till Sverige. En sådan är att antalet cyklister mångdubblats. Det är nästan som i Köpenhamn, i vissa korsningar kan det samlat 10-15 cyklister vid rött ljus.

Härligt att se. Cykel är verkligen ett oöverträffat transportmedel. Dessutom får man en massa motion.

En pendlarhöst

Nämen nu får det bli skärpning, alltså.

Jag är skyldig er alla, miljontals läsare av denna blogg, ett fång ursäkter för att jag inte uppdaterat här inne på evigheter. Men det är ju så mycket annat som tränger på och vill ha plats och larmar och har sig.

Jag ska försöka bättra mig. Här är ett första försök.

Jag är i Sweden. Den här hösten blir en pendlarhöst. Big Brother har börjat på gymnasiet i Stockholm. Han kom in på sitt förstahandsval, det engelskspråkiga samhällsprogrammet på Kungsholmens gymnasium. Och han trivs hur bra som helst så här långt. Trevliga kamrater, bra lärare, schysst skola. Det enda han klagar över är att det är för lite läxor... Jämfört med hans amerikanska high school är det ett betydligt lugnare tempo. Men det kommer visst att bli lite mera pluggande vad det lider.

Låt oss hoppas det. Så här slappt kan vi ju inte ha det. Annat var det på min tid. Då satt man och pluggade fram till två på nätterna, sov någon timme och sedan var det bara att börja traska de fem milen till skolan. Det var alltid snöstorm och några skor hade vi förstås inte råd med.

Så danas en karaktär, sanna mina ord.

Big Brother  har även börjat spela svensk fotboll, i sin gamla klubb Brommapojkarna. Eftersom han kom in så sent på säsongen så blir det inga riktiga matcher i höst, bara träning. Men han verkar rätt nöjd med det.

Hustrun och de två yngsta kidsen stack till USA lagom till skol- och valspurtstarten (ja, det är ju president- och kongressval den 6 november och dessutom en massa delstatsval och lokala val runt om i landet). Dessutom reste äldste sonen över som extra hjälp - han har nu axlat Pedros mantel i dennes tillfälliga frånvaro och fixar och donar och kör bil och barn hit och dit.

Från Distriktet rapporteras idel idottsliga framgångar: Lillebror öser in mål i sina ligamatcher och Syster Yster är nu en av de högst rankade Sidwell-tjejerna i tennis och vann i överlägsen stil i senaste matchen. Fortsätter hon så här lär det bara vara en tidsfråga innan hon slår farsan - min patenterade enhandsfattade backhand och attackspel framme vid nät har nog tyvärr sett sina bästa dagar.

Ungdomen stormar fram. Det är läskigt.

Big Brother och jag åker hem till Dumbarton Street om en månad och stannar ett par veckor. Sedan till Sverige igen, innan jag sticker tillbaka lite senare. Amerikansk återsamling därefter vid jultid, som lär bli den sista julen för oss i USA, åtminstone för den här gången. Efter årsskiftet går flyttlasset back to Sweden, efter sammanlagt 5,5 år i det stora landet i väster.

Vad i övrigt? Det går helt åt pipsvängen för GAIS. Skönt, har fortfarande knappt hunnit hämta mig från förra årets chock, då laget både spelade bra och faktiskt vann en massa matcher. Nu är allt som det brukar igen; ständiga baklängesmål i 91:a spelminuten, uruselt spel, en ekonomi på konkursens brant och knappt någon publik. Känns tryggt.

Återkommer. ta det som ett löfte.

Delseger för Ojnareskogens vänner

Jo, jag glömde ju berätta i mitt förra inlägg att vi förstås också besökte Ojnareskogen utanför Bunge, på norra Gotland. Som gammal miljökämpe och fältbiolog var det självklart att skriva under protestlistan och stanna en stund för att snacka med ockupanterna och visa mitt stöd.

Precis nu har dessutom det skogsägardrivna bolaget Mellanskog belutat att avbryta den inledande avverkningen av träd på den plats där finska Nordkalk så småningom räknar med att öppna ett kalkbrott. Uppenbarligen börjar de massiva protesterna bli kännbara för företaget. 

Mängder med instanser, myndigheter, företag och enskilda har kritiserat Nordkalks planer. Nu senast vädjade till exempel Gotlands landshövding Cecilia Schelin Seidegård till skogsbolaget om att vänta med vidare avverkning tills HD kommit med sitt beslut - vilket väntas ske inom ett par veckor.

Hela historien är ytterst intressant eftersom den visar att den berömda svenska miljölagstiftningen inte är särskilt potent - när det handlar om pengar...

Det finns långt gångna planer på att skapa en nationalpark för området kring Ojnareskogen och denna del av Gotland innehåller både ett unikt växt- och djurliv, känsliga och värdefulla naturvärden och dessutom Gotlands viktigaste täkt för dricksvatten - bra vatten är en bristvara på Gotland. 

Bild från Fältbiologernas huvudläger i Ojnareskogen på norra Gotland.

Lite Gotland

En sommar är ju aldrig komplett utan ett besök på den ön där min anfäders vagga en gång stod. Åtminstone några av mina anfäder. Typ gänget bakom mormor. Släktgården är fortfarande kvar inom familjen - även om man då får vara rätt generös med begreppet familj. Det är mammas kusins barnbarn som numera driver gården, som ligger strax utanför Stånga, på vägen mot Burs.

Jag var tre dagar på Gotland nu i slutet av augusti. Underbara dagar med fågelskådning, god mat och dryck, kultur och släktbesök...

Här är ett gäng bilder som därmed får avsluta sommarens bildbloggande:

Stånga kyrka mitt på Gotlands södra inland. En imponerande landsortskyrka med ett av ön högsta torn. På kyrkogården bredvid... 

 ...ligger mormorsfar och mormorsmor begravda. Jag satte en blomma vid graven.

 En tur upp till Fårö stod på programmet. Vi fikade på Kutens och besökte skoutställningen. Här ett inlägg i Vilks-debatten...

 Annars var det mycket fågelskådning som gällde. Här kollar farbror Lasse in det första häckande paret i Sverige av ägretthäger. Häftigt! Vi såg två av ungarna.

 Er ödmjuke bloggare på en strandäng strax söder om Västergarn. I bakgrunden Lilla Karlsö. Det var ömsom varmt och ömsom kallt på Gotland, men vattnet var klart badbart. Runt 20 grader när vi slängde oss i böljorna på Toftastranden.

Blott Gotlands västra kust har sådana här magiska solnedgångar.