Nyårsafton

Det är nyårsafton vilket mest av allt liknar en vanlig lördag här i DC. Allt är öppet. Jag har varit på posten, hämtat ännu en hyrbil, varit hos polisen och fixat parkeringstillstånd och handlat på ett par ställen, bl a på Sullivans, den närmaste leksaksaffären (lillebror fyller 5 år om några dagar). Georgetowns butiksstråk är överfulla av människor och gatorna är packade med parkerade bilar.

I kväll ska vi hem till några kompisar och fira en riktig amerikansk nyårsafton. Det blir enligt rykten BBQ, pastasallad samt "a lot to drink". För min del får det dock bli alkoholfritt bubbel i år eftersom jag åtagit mig att köra bil. Smällar man får ta.

Jag pratade precis med sonen i Sverige, där man nu är på upploppet av 2007. Det återstår bara ett par timmar.

Här i The District är det en underbar dag. Klarblå himmel, drygt 10 grader i skuggan och en stilla bris. Det lär dock bli rejält mycket kallare om ett par dagar.

Gott nytt år allihop!

Valfebern stiger

Om bara några dagar är det dags för den mer formella starten på racet mot presidenttronen. Den 3 januari hålls Iowa Caucus - en märklig form av nomineringsval, vars detaljer och regelverk jag ärligt talat inte orkat sätta mig in i ordentligt. Jag har dock lärt mig att caucus skiljer sig en del från primärval, som t ex hålls fem dagar senare i New Hampshire. Och att båda naturligtvis syftar till att sålla fram en presidentkandidat för republikaner respektive demokrater.

Hur som helst. Det märks i tidningar och i TV hur valtempen nu stiger. Dagligen rapporteras det från de olika kandidaternas respektive högkvarter och i stort sett alla kommer att fira nyår i ett smällkallt Des Moins, huvudstaden i delstaten Iowa. Det pratas om temperaturer på ner mot 10-15 minusgrader.

Alla kandidater hårdgranskas. I dag hade Washington Post en genomgång av deras mest uppenbara lögner (eller tvistade "sanningar"). T ex har republikanen Mitt Romney sagt att han sett sin far marschera tillsammans med Martin Luther King. Detta har dock visat sig vara fel och Romney har senare förklarat uttalandet med att han "was speaking figuratively".

Demokraten Barack Obama sa i ett tal att han om fyra år inte vill vakna upp och upptäcka att det fortfarande sitter fler svarta i fängelser än som går i college. I själva verket är det betydligt fler svarta i college än i fängelser i dag.

Och så vidare. Inget uttalande från de åtta huvudkandidaterna är för litet för att inte förr eller senare hamna på en Internetsida eller i en tidningartikel. Snacka om att man måste vakta sin tunga. Och att man måste ha gjort det under många år bakåt.

Iowa Caucus kommer att bli mycket intressant att följa. Enligt de senaste opinionsmätningarna är det jämnt och ovisst på båda sidorna. Det finns inga självklara vinnare.

Annars är det en oerhört lugn söndag här i DC. Dottern har haft en kompis här på en sleepover, annars tillbringar vi mest tiden med att skrota runt, kolla mejl, spela spel, läsa, äta rester... Jag har inte ens varit utomhus ännu. Det är inget uteväder direkt. För en gångs skull är det grått, mörkt, regnigt och rätt deprimerande. Vi har haft lamporna på hela dagen. Fast det är rätt skönt med en eller annan sådan dag också. Jag lyssnar på Talking Heads, läser NY Times Book Review med en lååång och intressant artikel om J M Coetzee och hans alltmer komplicerade blandning av fiction och nonfiction, verklighet och dikt. Jag har precis läst ut hans "Slow Man" där plötsligt författaren Elizabeth Costello dyker upp. Hon var huvudpersonen i hans förra roman som hade just titeln "Elizabeth Costello" och hon är dessutom en ständigt återkommande person i hans föreläsningar och essäer.

Han är en märklig författare på ett oerhört effektivt, stillsamt och sparsmakat vis, denne sydafrikan. Dessutom skriver han förbannat vackert.

Nog med kultursnobbism. I morgon är det nyårsafton. Happy new year!

Julresumé

Så gick ännu en jul - vår första här i USA. Och även om vi naturligtvis saknat släkt och vänner, så blev det en mycket trevlig jul där jag lekte kock och presenterade ett julbord innehållande bland annat sill, potatis, ägg, kaviar, rödlök, skinka, senap, kyckling, saffransås, köttbullar, bröd, sallad, ost och en del annat smått och gott. Till detta serverades amerikanskt julöl (Samuel Adams Winterlager).

Senare på kvällen överraskade jag med risgrynsgröt, som dock ingen utom jag själv åt. Den var . hur ska jag uttrycka det... annorlunda.

Julklapparna delades ut enligt svensk sedvänja, dvs på julaftonens eftermiddag. Tomten kom på besök. Han såg verkligen konstig ut och jag ropade på hustrun men hon hann aldrig se den märkliga figuren eftersom hon precis stuckit iväg för att köpa tidningen.

I övrigt ägnade vi oss godisätande, filmtittande och en långpromenad på Theodore Roosevelt Island, som ligger i Virginia (bara på andra sidan floden, så det är inte särskilt långt).

Juldagen var oerhört lugn. Hela landet var i julkoma under förmiddagen. Jag var ute och sprang och nästan alla gator var folk- och biltomma. Märkligt känsla eftersom det alltid annars är trångt både på trottoarer och gator här i Georgetown.

Jag sprang uppemot 18 km längs Potomac och såg för första gången i mitt liv en vild bäver. Coolt. Efter lite basket och fotboll i Rose Park, bjöd vi sedan några svenska vänner på juldagsmiddag. Det blev en sen kväll med snack, massor av mat, vin och lite single malt till kaffet. Trevligt!

Och i dag har vi ägnat oss åt Ajkia (Ikea), så nu har vi fyllt på skafferiet med svenska skorpor och massor av svensk choklad.

Trevlig fortsättning!

Nu är det jul!

Jaha, jag har en inbyggd kamera i datamaskinen. En hälsning så här på julaftonsmorgonen (svensk tid - här är klockan 22.40).

Som en ren bonus: Vår julgran med julklappar samt barnens pepparkakshus. Från oss alla till er alla: A very, merry Christmas!

God Jul!

Det är den 23 december och bara en enda dag till julafton. Barnen tindrar och familjen har splittrats upp i olika delar. Hustrun och storebror tog hyrbilen för att köpa de sista julklapparna. Syster Yster har tillbringar gårdagen, natten och förmiddagen hos sin kompis Rina och lär inte komma hem ännu på några timmar. Jag och lillebror har precis städat och plockat lite och ska snart sätta oss och göra en av julens alla listor - denna gång över vad som behöver handlas i matväg.

Det har varit några intensiva dagar med mycket socialt umgänge och konsumtion. I fredags hade vi några kompisar på middag här hemma. I går, lördag, sprang jag ut och in i butiker här i Georgetown för att hitta presenter. Det gick faktiskt rätt bra. Ingen hjärtinfarkt. På eftermiddagen kom Beth och hämtade oss och sedan var vi hela eftermiddagen på Eastern Market, som ligger vid Capitol Hill. En jättestor marknad, där det säljs allt från stöldgods till delikatesser. I går kväll var vi hemma hos grannarna Catty och Tom, som bjudit in massor av folk på julkalas. De bjöd på varmt vin och vi träffade både nygamla och nya bekanta.

I dag blir det som sagt en del shoppande. Vi har hyrt en bil i en vecka, så vi ska passa på att göra sådant som man kan göra när man har en bil. Åka till Ajkia (Ikea) osv... Men först lite julefrid. Det här är faktiskt första gången som vi firar jul på egen hand.

Jag vill passa på att önska alla tusentals läsare av denna anspråkslösa blogg en rikigt god jul!

Några särskilda tankeblixtar skickar jag till farbror Sigge som avled för att par veckor sedan och som begravdes i fredags. Den sista av de fyras gäng har lämnat jordelivet. Bröderna är nu återförenade i himlen eller var man nu hamnar efter detta. Hoppas ni har det bra där ni är, Erik, Rohde, Sigge och farsan...

Tip Top

Tipp Tapp blev Tip Top i det tryckta programmet för skolans julshow och aldrig har väl en liknande version av den gamla julslagdängan hörts. Dottern höll ett inledningsanförande (utan mikrofon) inför den 200 personer stora publiken - coolt. Jag provar att lägga ut en dryg minut lång videosnutt av den historiska nytolkningen. Ursäkta den bristande kvaliteten.

Nu är det bara en dag kvar i skolan, sedan två veckors härligt jullov!

Musen avslöjad

Vår egen lilla husmus är nu utjagad från köket. Tidigare i kväll när vi satt och åt hörde vi plötlisgt misstänkta ljud från trakterna kring kylskåpet. Efter en lång och intensiv jakt lyckades vi få korn på och skrämma ut en liten gullig mus. Fast den är väl snart inne igen. Det här huset måste vara en dröm för en mus som vill komma in i värmen.

America goes environmental by lobbying

"I'm so happy - this is a great day!"

Beth var eld och lågor när jag pratade med henne i telefon i tisdags kväll. Hon är lobbyist och har de senaste åren arbetat intensivt för att få till stånd lagändringar som gynnar användande av biobränsle och ställer hårdare krav på fossila bränslen. Hennes (och många andras) lobbande har nu gett resultat.

I morse skrev presidenten under en "Energy Bill" som bland annat innebär skärpta krav på effektiv bränsleanvändning, kraftig subventionering av olika biobränslen samt utfasning av vanliga glödlampor. Enligt Washington Post kommer förändringarna innebära att USA:s utsläpp av växthusgaser kommer att minska med 25 procent fram till 2030.

Det är intressant att få en inblick i hur det amerikanska lobbandet fungerar. Beth arbetar för ett större företag som producerar biobränslen. De har en hel avdelning som ägnar sig åt att bevaka vad som sker politiskt och som på olika sätt agerar för att påverka utvecklingen.

Lobbying is big business här i DC och det är en tillväxtmarknad. Sedan år 2000 har antalet registrerade lobbyister fördubblats och är nu uppemot 40 000. Det lobbas om allt. Traditionellt viktiga områden är t ex livsmedel, hälso- och sjukvård, droger (alkohol, läkemedel), tobak, transporter och vapen, men på senare år har energi- och miljöområdet ökat kraftigt i betydelse. Ideella organisationer har agerat som lobbyister i miljöfrågor i många år, men det som nu skett är att näringslivet gett sig in i dessa frågor i takt med att miljöområdet blivit alltmer kommersiellt intressant. Det finns pengar att göra på det nyvaknade amerikanska miljöengagemanget!

Vårt behov av trygghet

I går kväll satt vi och tittade på en dramadokumentär om ett av de flygplan som kapades i samband med terrorattacken 9/11 (det planet som störtade i Pennsylvania och som sannolikt var på väg mot kongressbyggnaden här i DC). Vi konstaterade hur raffinerat planerad, kallblodig och helt overklig aktionen var. Filmen visade hur förvirrat det var på flygledarcentraler, militära kommandocentraler och liknande ställen.

Så nu för en halvtimme sedan. Jag hade precis lämnat barnen på skolan och kommit hem från en cykeltur till Safeway och satt mig med en kopp kaffe. "Vita Huset brinner!" hörde jag plötsligt min hustru ropa. Vi satte på CNN och kunde snabbt konstatera att det var byggnaden bredvid som brann och så småningom visade det sig att brandkåren hade det hela under kontroll och att det sannolikt var ett elektriskt fel som orsakade branden.

Men i några minuter upplevde vi lite av de som så många här måste ha upplevt för drygt sex år sedan. Förvirring, oro - vad är det som hänt? Är det ett terrordåd? Ett flygplan som kraschat? Kommer det mera? Ska vi göra något?

Även DC, eller rättare sagt Virginia, var ju drabbat i samband med 9/11. Ett av planen träffade Pentagon, som ligger bara några kilometer från alla monument vid The Mall. Jag har pratat med vänner här som bodde i DC då och de säger samma sak. Attacken innebar stora förändringar på många olika sätt. Alla säkerhetsrutiner skärptes förstås drastiskt, men också folks attityder och vanor påverkades. Det var många oroliga blickar upp i skyn när ett flygplan passerade. En del undvek att besöka de centrala delarna av stan under en tid efter attackerna.

Ett år efteråt härjade en sniper (krypskytt) i DC-området och sköt ihjäl totalt tio personer. Stämningen i DC var närmast panikslagen - all känsla av trygghet var som bortblåst. Det är lätt att leva sig in i känslan. Trygghet är en rätt skör företeelse när det kommer till kritan. Samtidigt är vårt behov av trygghet oändligt.

Brandalarm, nackspärr, möss och käcka repliker

Klockan 2 i natt hoppade jag en halvmeter rakt upp i sängen. Ett mardrömstjut ljöd genom huset. Brandalarmet på tredje våningen hade gått och eftersom allt låter högre i det här landet var oljudet oerhört plågsamt. Vi sprang upp för trappan och försökte förvirrat och desperat stänga av signalen, vilket hustrun lyckades med efter att jag själv misslyckats och retirerat för att inte ytterligare förvärra den tinnitus jag redan har.

Två tredjedelar av barnen sov helt ofattbart igenom hela äventyret. Det var först när vi lagt oss oss igen som hustrun kom på den briljanta tanken: "Tänk om brandalarmet gick igång av en orsak?" Vi klevupp igen och gick husesyn från källare till vind - dock utan att upptäcka några illavarslanda spår. Lätt oroliga gick vi till sängs igen.

Sedan vaknade jag med världens nackspärr. Så hela dagen har jag gått omkring med en stor halsduk virad om halsen.

Och i går kväll såg jag, till sanning gränsande visshet, en mus som sprang över köksgolvet. Det är ingen hejd på eländet.

I dag har vår 5th-grader varit på skolbesök och jag har repat Tipp Tapp med 3rd-gradersklassen. På torsdag är det uppträdande.

Annars är folk väldigt julvänliga. I går kom en granne med en burk fin choklad och önskade oss god jul. På lördag är vi hembjudna till några andra grannar på julparty. Och i morgon ska vi hem till vår kompis Joan, konstnären. Hon är gift med David som är blind och som jag pratade med i telefon i går. Gissa hur jag lyckades avsluta samtalet?

"See you Wednesday, David!"

Ytterligare en glimrande replik från klantskallen Peter Andréasson. Ses!

Indianer och Redskins

Som en uppladdning inför kvällens helaftonsmatch på TV, Redskins mot NY på Giant Stadium, gick vi på National Museum of the American Indian i går eftermiddag. Det var första gången vi var där och det var en oerhört imponerande byggnad med en enorm innergård. Det kändes lite som om hela klabbet var en eftergift för 500 års dåligt samvete...

Själva utställningen gapade över väldigt mycket, det var inblickar i indiankulturer från Chile i söder upp till Alaska i norr. Här fanns allt. Berättelser om olika legender och skapelsehistorier. Information om vilken mat man åt, hur man tog hand om de döda, vilka funktioner olika danser hade, hur man lever i dag och så vidare och så vidare. Det vi möjligen saknade var en överblick och ett sammanhang. Som svensk har man ju inte riktigt koll på indianernas basala historia enligt formulär 1A. Jag känner själv att jag har en bild av detta ursprungsfolk som domineras antingen av min barndoms westernfilmer, av indianbesöken i Mobergs Utvandrarepos eller av berättelserna om förtrycket i B Travens böcker från Mexico (t ex "De hängdas revolution").

Eller som den yngste sonen uttryckte saken mot slutet av museibesöket: "Väldigt många indianer här men var är cowboysen?"

Efter en fantastisk middag designad av min fantastiska hustru, så bänkade vi oss sedan (ja, dvs jag bänkade mig) framför NBC och en fyra timmar lång kamp på Giant Stadium. För alla er som är väldigt ointresserade av amerikansk fotboll gör jag pinan kort: Redskins vann tämligen komfortabelt med 22-10. Inte för att de spelade särskilt bra, men New York Giants var ännu sämre. Sportkommentatorerna, som i det här landet älskar statistik över allt annat, konstaterade förtjust att Giants quarterback Manning missade 32 passningar. Så många missar i en NFL-match har ingen gjort sedan 1957. Så nu vet ni det.

Väderleksrapport: En storm drog in över DC i går kväll och höll oss vakna halva natten. Nu har vinden lugnat sig. Det är kallt och klart, ett par plusgrader och klarblå himmel.

Vilket party!

Hustrun och jag hade barnvakt i går och hamnade på ett party som jag inte sett maken till på många, många år (det skulle möjligen vara den där nyårsaftonen i Malmö 1994). Det var en fest som hade nära släktskap - i rakt nedstigande led - med de normlösa och vilda sammankomsterna i ett californskt sent 1960-tal, kändes det som.

Det var mat i överflöd, champagnen fylldes ständigt på, fri bar och dånande musik kompletterad med rökmaskin och blinkande, oliksfärgade spotlights. Blandningen av folk var något av den märkligare - och roligaste - jag sett. Här fanns allt ifrån unga studenter klädda som änglar och vise män till 90-åriga tanter i tomtedräkter. Alla umgicks med alla, volymen var hög och stämningen ofantlig. Peace&love, you know.

Vi förundrades och lät oss svepas med och ut på dansgolvet och när vi precis konstaterade att så här djupt in i den amerikanska dekansensen hade vi aldrig tidigare skådat, gud så himla exotiskt och coolt och... så satte de på Rednex och "Cotton Eye Joe" och folk började dansa hillybilly och fattade inte att de stuffade till en pinsam svensk låtsasgrupp. Då försvann lite av exotismen, men vad 17. På något sätt var det ju också helt rätt.

Himla kul hur som helst. Och barnen hade haft det kanonkul med våra barnvakter, svenska syskonen Frida och Johan. Tack!

Tidigare på lördagen hade vi:
1. Byggt pepparkakshus med barnens kompisar Mary och Charlie, så nu står tre amerikanska pepparkakshus på bordet bredvid julgranen.
2. Varit på gloggparty och våra vänner Bent och Mary, det dansk-amerikanska paret som bor några kvarter från oss och som har barn på samma förskola som vi.

Slutligen några meddelanden:

• Min gode vän M på regeringskansliet är orolig för att jag missköter min träning eftersom jag verkar ha så fullt upp med att koordinera sleep-overs, uppträdande på skolan, skolbesök och annat. Jag säger bara: Lugn, bara lugn. Du kommer inte ha en chans när vi möts på halvmaran här i DC den 29 mars.
• Verner tycker att jag ska lägga ut vår version av "Tipp Tapp" på YouTube. Vi har faktiskt pratat om det. Så vem vet, den kanske hamnar där. Jag meddelar er i så fall.

Väderrapport: Uppklarnande efter en hel natts regnande. Runt 8 grader. Vi funderar på att bege oss till Indianmuséet i dag.

Peace, love and understanding.

Lillebrors jullov

Det var en stolt lillebror som vandrade ut från sin pre-school för ett par timmar sedan. Det första amerikanska jullovet - tre lediga härliga veckor. Wow!

Det har gått fantastiskt bra, den första terminen på montessoriskolan här i DC. Över all vår förväntan. Efter en lite trevande start där borta i augusti, då jag fick vara med lillebror hela dagarna den första tiden, började det snabbt gå allt bättre. Och de senaste veckorna har varit makalösa. Hans engelska utvecklas märkbart dag för dag, han umgås med kompisar med samma intensitet som i Sverige och nu har han börjat följa med kompisar hem efter dagis. Tänk, vår lille grabb går hem till amerikanska familjer, tillbringar hela eftermiddagar där och klarar sig hur bra som helst. Det är fantastiskt.

Ännu är dock inte engelskan helt perfekt: "Where are my handsk?". "Can you pass me the gurk, please?"

Och han har börjat blanda språken: "Jag tänkte måla den blue." "Kan du helpa mig?".

Vi passade på att tacka lillebrors lärare med varsin flaska bubbel. De var helt överlastade av föräldrapresenter. Det var inte tal om att samla in till en gemensam present.

Syskonen har en vecka kvar i skolan. Under den sista veckan arrangeras bland annat det traditionella juluppträdandet, där yours truly deltar medelst gitarr under numret "Tipp tapp".

Den absurda syster J

Dom sjöng så vackert. Lillebror i västen i översta raden.

Och sen kom tomten med sin fru och här går lillebror precis fram för att hämta sin julklapp. Det galna djuret med de märkliga hornen är tomtens ren.

I dag var vi på ytterligare ett skolbesök. Washington International School. Låg oerhört vackert strax bakom den gigantiska National Cathedral, några kilometer norrut. Skolans huvudbyggnad består av ett gammalt slott och tomten är en jättelik park. Lite annat än vår skola här i Georgetown. Vi får väl se om vi söker en plats här. Enligt våra grannar som har sin dotter på skolan är den förträfflig.

Kvällen ägnade vi åt julparty på vår Montessoriskola. Massor av föräldrar, syskon, släktingar och vänner fanns på plats när barnen sjöng julsånger på både engelska och franska. Vår lillebror tog i för full hals och hade lärt sig nästan alla sånger utantill. Lagom när sista sången klingade ut kom tomten med fru tomte och en mycket stilfull ren. Släden stod antagligen utanför dörren, för jag såg den aldrig. Klappar delades ut till alla barn och vi vuxna minglade. Det var rörigt, högljutt, varmt, trångt, folkligt, festligt och trevligt. Det var ett knytkalas och vi hade ombetts ta med en typisk svensk julspecialitet så vi inhandlade ett stort paket frysta italienska köttbullar på Safeway. De gick åt, varenda en.

Veckans Kafka från DC: Vi har en skolsköterska, vi kan kalla henne syster J. När vi började så sa hon till oss att barnen måste ha tagit sin tredje vaccination mot Hepatit B, annars skulle hon inte släppa in dom i skolan. Vi påpekade att det måste gå en viss tid mellan vaccinationerna och att vi precis tagit den andra sprutan innan vi lämnade Sverige så . "Spelar ingen roll - enligt våra regler ska eleverna ha tagit tre sprutor". Så vi fick bege oss till en läkare som ordnade det hela.

Häromdagen kom följande meddelande från syster J: Ni måste vaccinera era barn mot Hepatit B. Hustrun gick till syster J för att fråga varför. "För att ni tog era tredje sprutor för tidigt". "Men det var ju det vi sa, men du beordrade oss att ta dom ändå", sa hustrun. Så nu måste barnen ta nya sprutor igen för att syster J inte lyssnade på oss förra gången, men hon får det att låta som om det är vi som gjort fel eftersom vi tog dom för tidigt... Ja, det är märkligt.

I morgon ska 5th-graders till Vita Huset och själv ska jag lära dotterns klass att sjunga "Tipp-tapp".

Avslutningsvis: Uppemot 18 grader varmt i dag. Och Caps slog NY Rangers med ett mål i sudden death.

Uppdatering

När ens sons konstverk beskrivs som "outstanding student artwork" så kan man ju inte låta bli att känna viss stolthet...

Det numera kända konstverket.


Intresserade och konstkunniga vernissagebesökare.

Konstnären och några av hans fans.

Visst är det vackert? Vår amerikanska julgran (detalj).

Värst vad tiden går fort. Bara två veckor kvar till julafton och det är snart fyra månader sedan vi flyttade hit. Det känns som i går. Samtidigt har vi rotat oss väldigt snabbt och känner oss redan väldigt hemma här - även om jag inser att vi fortfarande har mycket nytt kvar att upptäcka och lära oss.

Helgen som gick blev i vanlig ordning intensiv. I fredags var vi på ytterligare ett av många skolbesök. Sedan var det föräldrakonferens med skolbarnens respektive lärare. Båda fick närmast översvallande omdömen och det var två väldigt stolta föräldrar som vandrade hemåt.

Därefter var det dags för vernissage. Storebrors självporträtt var ett verk av fyra som hade valts ut för att representera vår skola på en större konstutställning där elever från totalt 13 skolor deltog. Stoltheten blev inte mindre av det...

Fredagens avslutades med att jag och killarna samt en kompis till storebror hade grabbkväll med college-basket (Eagles mot Dolphins, Eagles vann den rafflande matchen med två poäng). Hustrun hade å sin sida en tjekväll hemma med dottern och en av hennes kompisar. Det hela avslutades med en sleep-over med båda kompisarna hos oss.

På lördagsmorgonen var det ett gäng trötta barn som steg upp ur sängarna. Dottern stack på kalas och storebror åkte hem tgill kompisen. Vi andra handlade, städade och grejade.

Och i går var det bio för dottern, bowlingkalas för storebror och en massa annat smått och gott. Jag och lillgrabben cyklade ner till Vita Huset och kollade in presidentens julgran. Den är jättestor. Roligast var det omkring tio modelltåg som tuffar runt granen. Dessutom hade varje delstat en egen julgran på plats, så det var rätt många granar sammanlagt. Till detta bör läggas en ljudbild bestående av sådan julmusik som man blott hör i detta land.

Nu är julen här

Dotter med vår nya amerikanska julgran.

I går kom det stora paketet levererat av Fedex: Vår jättefina julgran av plats med inbyggda lampor. Så under eftermiddagen har barnen, med moraliskt och praktiskt stöd från främst hustrun, klätt den enligt konstens alla regler. Julmusiken ljuder från vår nyinköpta stereo, barnen tindrar, snön ligger vit på taken, endast tomten är vaken.

Jag ska för övrigt framföra juldängan "Tipp tapp" med gitarr och sång på svenska i dotterns klass. De hade omröstning om vilken elev som skulle få välja "klassens jullåt" och dottern vann så nu blir det svenskt.

Och det är fortfarande tre veckor kvar...

Snökaos i DC

Jättemycket snökaos på vår gata.

Peter, the photographer, goes arty.

20 minuter senare stod det en snögubbe strax intill.

Observera julilluminationen - ett fynd på Home Depot häromveckan.

Det sedan länge emotsedda snöfallet kom rejält under dagen som förflutit. Det är för närvarande rätt vitt här i The District. Alla talar om snökaoset (det har fallit omkring fem centimeter) och skolorna har fem olika larmnivåer:

• Code Red - alla skolor och skoladministrationer är stängda.
• Code Yellow - byråkraterna måste ta sig till jobbet, men eleverna slipper.
• Code Green - allting öppnar två timmar senare än normalt.
• Code Orange - lärare och byråkrater ska vara på plats vid ordinarie tid men undervisningen startar två timmar efter.
• Code Blue - i princip som vanligt.

Det är med andra ord rena rama beredskapstiderna för oss som har skolbarn. I morgon bitti måste vi snabbt kolla in vilken larmnivå som är utfärdad och sedan rätta oss därefter. Det är rätt kul. Sån't liv för lite snö...

Brrr!

Oj, va kallt det har blivit. I morse kom det till och med några snöflingor, vilket i stort sett varenda person jag mött under dagen förtjust kommenterat. I övrigt blåser det en obarmhärtig nordan och temperaturen håller sig strax ovanför vad vi i Sverige brukar kalla nollstrecket (här kör dom ju med Fahrenheit, där noll grader är lika med 32).

Huset som vi bor i är långt ifrån den svenska isoleringsstandarden. Enkelfönster överallt, helt oisolerade väggar, ytterdörrar som glipar rätt våldsamt. Det blåser kort sagt rakt in, vilket innebär att temperaturen är modest inomhus samt att vår gaspanna går för fullt. Det känns rätt mycket som om vi eldar för kråkorna.

Dagen har varit fylld av hantverkare. Först på morgonen kom ett gäng som fixade och lagade ett hål i hallväggen, en låda i köket och lite annat smått och gott. Sedan kom Rick, the water-heater-man och såg till att en läcka på varmvattenberedaren i källaren täpptes igen. Det började plötsligt droppa vatten ur den med en oroväckande fart...

Själv har jag ägnat flera timmar åt att anmäla vår 5th-grader till diverse skolor och tester inför nästa läsår. Just nu lutar det åt att vi anmäler honom till åtminstone fem olika skolor. Eftersom alla kräver personliga besök, intervjuer, tester och en massa annat, tar det väldigt mycket tid. I morgon bitti ska vi till en skola, på fredag en annan och på onsdag en tredje...

Åhåjaja.

I morgon ser vi fram emot mera snö!

Snövarning!

Det har utfärdats snövarning här i The District. På onsdag kan det vara snö på gång. Temperaturen ska falla rejält i morgon, till och med under nollstrecket och barnen hoppas intensivt på snö. För blir det bara lite, lite snö så stänger alla skolor eftersom vägarna anses vara ofarbara.

Snön lär dock inte ligga kvar särskilt länge. I slutet av veckan ska det visst bli uppemot tio grader igen.

Se'n sist

Hösten har definitivt kommit till DC nu. Morgnarna är kalla, runt 4-5 grader och mitt på dagen är det oftast omkring 10-12. Solen syns alltmer sällan och i går tog jag upp vinterskorna från källaren.

Julen börjar sätta sin absoluta prägel på stan. Vi har varit och shoppat en del julprylar och övervägde allvarligt att köpa en tre meter hög upplåsbar plast-snögubbe med inbyggt ljus och Hammarby-halsduk, men vi ångrade oss i sista stund. Hade figuren haft en GAIS-halsduk hade det inte varit någon tvekan.

Barnen och jag var på en Bolling Air Force Base i går, lördag. En av dotterns klasskamrater bor på förläggningen (både mamman och pappan jobbar på basen) och vi var inbjudna på ett bowling-party. Basen hade allt man kan tänka sig. Här fanns bensinmack, Burger King, kyrka, idrottsanläggningar, bibliotek, bank, post... Alla bostadshus var av lite barackkaraktär och överhuvudtaget kändes det gigantiska området som någon rätt tillfälligt, trots att basen funnits här sedan 1918. Ett mycket intressant studiebesök i en amerikansk verklighet som jag aldrig tidigare varit i. Man förstår vilken jättelik industri den amerikanska militärapparaten är - hur mycket folk som arbetar där och hur mycket pengar den kostar. Denna bas är ju jämförelsevis rätt liten - och det finns hur många sådana här förläggningar och baser som helst runt om i landet och i andra länder.

Bowlingen var verkligen kul. Barnen bowlade så det stod härliga till. Mitt eget resultat var väl inte rikigt på topp: 122 poäng är jag långt ifrån nöjd med...

Det blev en lugn kväll i går eftersom bara lillebror var hemma. Resten av barnen sov över hos kompisar. Jag ägnade en stund åt att TV-titta på Caps som faktiskt lyckades slå Florida med 2-1. Och i dag spelar Redskins (amerikansk fotboll) sin första match efter att spelaren Sean Taylor mördades i sitt hem för någon vecka sedan. Mordet har varit oerhört uppmärksammat i amerikanska medier och för ett par dagar sedan greps fyra unga killar, 17-20 år gamla, misstänkta för att "ha bragt Taylor om livet" som det brukar stå i svenska förundersökningar.

Själva ska vi strax gå och köpa crabcakes på marknaden borta vid Dupont Circle. Have a good one!

Ett samhälle byggt på överflöd och slöseri

Det amerikanska samhället är helt inriktat på konsumtion och slöseri. Det är väl knappast någon nyhet, men inte desto mindre en sanning som känns oerhört påtaglig när man bor här och fortfarande har en gnutta europeisk sparsamhet i sig.

Jag skulle kunna skriva en hel bok om det amerikanska överflödet - en paradoxal företeelse i ett land där fattigdom, hemlöshet och tiggeri är vanliga fenomen. Det är fascinerande.

Jag fick mig en tankeställare i dag när jag lämnade tillbaka hyrbilen. Som seden bjuder tankade jag den innan. Vi hade kört upp omkring 30 liter bensin. Pris? Inte ens 20 dollar eller runt 150 spänn. Soppan kostar alltså fem kronor per liter i detta land. Och ändå klagar folk på att den är ofantligt dyr.

USA är enormt beroende av tillgången på billig olja och bensin. Skulle bensinpriset nå västeuropeiska nivåer - mellan 10 och 15 kronor/liter - skulle konsekvenserna bli oerhörda. Varuförsörjning, personresor (inklusive kollektivtrafik), möjligheterna att ta sig till och från arbetsplatser, skolor, köpcentra... i princip allt skulle kastas omkull totalt om bensinpriserna tredubblades. Samhällsplaneringen här har låga olje- och bensinkostnader som ett grundfundament. Det finns knappt ingen beredskap alls för ett kraftigt stigande bensinpris.

Att vända detta till ett resursbevarande och ekologiskt hållbart samhälle blir oerhört tufft. Och det finns väldigt starka intressen som arbetar emot. Som är beredda att bokstavligt talat gå i krig för att kunna fortsätta ha ett samhälle som bygger på läga bränslepriser, konsumtion, överflöd och slöseri. Det ska bli oerhört intressant att se hur USA kommer att utvecklas i takt med verkligheten kommer ikapp - för det är naturligtvis bara en tidsfråga innan olje- och bensinpriserna går upp rejält även här.

Jag omvärderar amerikansk byråkrati

Lillebror och jag var med preschool på Field Trip till National Portrait Gallery i går, tisdag. Vi fick åka skolbuss, vilket ärligt talat var det roligaste med den utfärden.

En nybliven elvaåring som är så lyckligt över sina Legopaket.

Ett parkeringstillstånd. Jag hade förberett mig på timmars väntan, men jag fick det på tre minuter...

...så nu kan vi parkera hyrbilen utan att få böter.

Jag tar tillbaka allt jag tidigare skrivit om amerikansk byråkrati. Det tog omkring tre minuter att få ett tillfälligt parkeringstillstånd på den lokala polisstationen. Charmig och trevlig personal, effektivt agerande, smidig hantering. It was just great!

Så nu behöver jag inte gå ut och flytta vår hyrbil, som vi har i några dagar, varannan timme. Dessutom, som en ren bonus: Parkeringstillståndet kostade inte en cent!

Dagens stora grej är dock: Vår tioåring som blir elva! Vi firade med sång, hurrarop och presenter tidigt i morse och i kväll blir det favvomaten tacos med chokladtårta som efterrätt.

Kort sagt, livet leker så länge jag slipper ha med Icelandair att göra.

Nu bojkottar jag Icelandair

Jag kommer från en familj av bojkottare. Nu lägger jag till ytterligare ett namn i raden av företag, institutioner och företeelser som jag bojkottar: Icelandair.

I utomordentlig god tid bokade jag - och betalade - en resa tur och retur Washington (Baltimore)-Stockholm. För en månad sedan fick jag via min resebyrå här i USA reda på att flighten mellan Washington (BWI) och Keflavik (man byter plan där) ställts in. Efter ett par timmars irriterat strul kunde jag boka om resan till nästpåföljande dag istället.

I slutet av förra veckan, mitt i Thanksgivinghelgen, kom så nästa meddelande. Nu hade även den nya flighten mellan samma sträckor ställts in. Suck. Jag blev rätt förbannad och mejlade Icelandair direkt och frågade vad de sysslade med. Någon dag senare kom svaret från en Sören Spangholm på bolagets Köpenhamnskontor:

"Alla vore fly till och från Baltimore är innställt i Januar och Februar. Om du tar kontakt till vor kontor i USA 1-800-223 5500, då vil de hjälpe dig med at rebooke din billet."

Inte ett ord om varför de ställt in flygningarna eller en ursäkt. Jag tog kontakt med nämnda ställe som dock hänvisade mig till resebyrån där jag köpt biljetten. De var i sin tur kontakt med Icelandair som erbjöd mig att flyga från Boston eller Newark istället. Ersättning för att ta sig till något av dessa ställen var det inte tal om. Inte heller någon slags kompensation för att resan på detta sätt förlängts med minst tre, fyra timmar. Till råga på allt har jag tillbringar åtminstone ett par timmar i telefon och på bokningssajter i dag på grund av Icelandair.

Jag förklarade för resebyrån att jag tyckte detta ebjudande var helt oacceptabelt och att jag istället villa ha alla pengar tillbaka, vilket jag skulle få. Problemet återstår dock. Min resa är inställd och jag måste nu försöka fixa en ny, antagligen till ett betydligt högre pris och med sämre (längre) tider.

Dessutom har Icelandair inte själva gått ut med någon information om att de plötsligt ställt in samtliga flyg till och från BWI. Det är sannolikt ett antal resenärer som fortfarande inte har en aning om att deras flight inte går för att flygbolaget behagat ställa in den.

Jag har flugit med Icelandair många gånger under de senaste tio åren och upplevt hur servicen gradvis försämrats. Men det här var tamefan droppen.

Bojkott!

Sweden i DC och US

Jag vet inte om det var det där reklaminslaget som jag såg i TV häromdagen som fick mig att börja fundera. Eller en artikel i lokalblaskan The Georgetown Current. Hur som helst. Sverige är förvånansvärt mycket närvarande i det här landet.

Reklaminslaget handlade om en mässa för "riktiga män" som inleds inom kort och där det företrädesvis visas och säljs prylar som motorsågar, jaktvapen, fyrhjulingar, skogsmaskiner etc. Huvudpersonen i reklamen berättar stolt att han alltid är skitig om händerna och att han minsann "never opened a catalog from a Swedish furniture company".

The Current skrev om att det svenska gummistövelföretaget Tretorn (numera ägt av Puma, men fortfarande med en svensk prägel) öppnat sin första butik i USA här i Georgetown. "We are big on preserving our Scandinavian heritage. Swedish cookies, Absolut Vodka and other "svenska" items are displayed in wooden boxes in shapes reminiscent of the Swedish flag" berättade Tretorns talesman för tidningen.

Volvo och Saab är vanliga på gatorna här. HM har ett antal butiker runt om i landet, bland annat i Georgetown. House of Sweden har på kort tid etablerat sig som en spännande utställnings- och mötesplats i stadsdelen i synnerhet, men också över hela DC. Washinton Post hade en helsida om Astrid Lindgrens 100-årsdag häromveckan. Ikea har medvetet gått in för att behålla sin unika svenska karaktär och är faktiskt ett av de mest kända varumärkena här.

Kort sagt, det finns en hel del som påminner folk om Sverige och vad det svenska står för, vilket naturligtvis känns både roligt och intressant för en svensk. Vad står då det svenska för? Jo, reklaminslaget om den manliga mässan sammanfattar det nog rätt bra. Det är jämställdhet, trygghet, säkra bilar, ljus, smakfull och funktionell design, renhet, miljötänkande och liknande. Positivt laddade begrepp, helt klart. Åtminstone i det här sammanhnaget. Till och med vårt skattetryck ses som något bra bland många jag pratat med. Ni får ju en massa för er skatt - bra skolor, sjukvård, äldreboenden... Så kan det låta.

Helt klart är "Sverigebilden" oerhört mycket mer positiv här i USA än vad åtminstone jag fått en uppfattning av utifrån diskussioner i medier och bland politiker i Sverige. Det skulle vara det där om råbarkad manlighet då. Där har vi kanske inte riktigt nått fram. Men, hey, jag är ju här. Så den bilden ändras snart.

Och man bör kanske notera att det fortfarande händer rätt ofta att den amerikan man pratar med tror att Copenhagen är huvudstad i Stockholm och att det vore fabulous att åka till Swtitzerland någon gång och see some icebears.

Annars då? Jo, söndagen har varit "crispy". Vi var och vandrade lite i skogen på eftermiddagen med några vänner och sedan bjöd jag hela gänget på homemade applepie med glass och varm choklad. Närapå trivselfascism faktiskt.

Idrottsdag

Taktiksnack inför soccermatchen. Tyvärr slutade kampen med förlust, 1-3. Klart orättvist om ni frågar mig.

Ser ni nummer 19 i den röda tröjan? Där är vår gode vän Nicklas Bäckström i Caps.

Två Caps-fan hade kul på matchen. Capitals lirade faktiskt riktigt, riktigt bra.

Let's go Caps! Nöjda kom vi hem sent på kvällen och firade segern.

En sån dag det blev. Först var det en vild fotbollsmatch med runt 25 deltagare - stora och små, gamla och unga. Jättekul. Det var Kira som fyllde år och som fixat ett soccer-party. Jag hade chansen att avgöra, men brände ett öppet läge ensam med en åttaårig målvakt. Så kan det gå.

Sedan försvann de storebror och dotter på fortsättningen av kalaset borta vid Dupond Circle, där jag och lillebror sedan hämtade dom för att ta tricken in till stan och gå på NHL-match: Caps mot Carolina Hurricanes. Vilken höjdare! De båda svenskarna Bäckström och Nylander var i bästa slag och var inblandade i det mesta framåt. Nylander gjorde ett mål och Nick passade till två. Matchen slutade 5-2 och det var en lycklig kvartett som trängdes på tunnelbanan hem sent i kväll.

Vi hade fått lyxbiljetter (av kompisar som inte kunde gå) och satt perfekt på "Club-sektionen". Biljetterna kostar drygt 100 dollar styck här normalt. En totalupplevelse. Både barnen och jag var väldigt nöjda efteråt när vi gick och viftade med våra flaggor på vägen hem från metron till Georgetown.

Is-feber i The District

Delar av vårt skridskogäng. En kanondag i DC, kallt och soligt. Nästan lite fjällkänsla, faktiskt.

Den enda skridskoåkaren med hjälm.

Dottern på skridskobanan i Washington.

Tränarbytet i Caps gav omedelbart resultat. Och Nick Backstrom, the upcoming Superswede, fick göra det avgörande målet. Nu ska det bli kul att gå på match i morgon, lördag.

Barnen och jag ägnade oss åt egen isträning i dag. Varje vinter öppnar en isbana i Sculpure-garden nere i The Mall och ackompanjerade av klämmiga julsånger åkte vi runt i ett par timmar. Jättekul. Lillebror och jag hyrde varsitt par grillor (märkliga saker med taggar fram vilket ledde till att jag plötsligt fick ett tvärstopp och landade snyggt på magen framför en "isvakt" som oroligt frågade om jag var "okay, sir?". Jo, det gick bra).

De andra barnen hade med sig riktiga skridskor från hemlandet. Blott Sverige svenska skridskor har.

Jag var absolut inte ensam om att ramla. Washingtonborna är nog de sämsta skridskoåkare jag sett - och då har jag ändå åkt skridskor på Kongens Nytorv i Köpenhavn. Såväl barn som vuxna tillbringade rätt mycket tid med att försöka ta sig upp efter att ha ramlat likt Bambi på isen.

Det amerikanska säkerhetstänkandet kan vara en aning märkligt ibland. Varje kvart tog en "isvakt" mikrofonen och gick igenom det digra regelverket. Man fick inte prata i mobiltelefon, inte ta bilder med sin kamera, inte åka fort, inte bära barnen, inte gå ut på isen utan skridskor, inte vila mot räcket eftersom det behövdes för osäkra åkare osv, osv.

Men använde någon enda person hjälm? Jo. En. Lillebror. Oooh, what a good idea! sa en mamma förtjust när hon såg vår 4-åring med Jofa-hjälm samtidigt som hon förgäves försökte hålla sin egen 11-åring upprätt på isen.

Idén att ta en skridskodag kom från Kira, Ellens bästa kompis, som ville göra någor extra kul på sin födelsedag. Tyvärr däckade hon redan efter första timmen, antagligen med feber. Extra tråkigt eftersom vi alla sett fram emot hennes sedan länge planerade soccer-party i morgon, lördag. Nu kanske kalaset måste skjutas upp. Förhoppningsvis tillfrisknar hon snabbt så vi parta i morgon.

Thanksgiving-flykt

En kalkon förklädd till en höna försökte i går fly från Thanksgiving-middagsbordet. Hönan stod plötsligt och pickade precis vid skolgården och teorierna var många om hur den hamnat där och var den egentligen kom ifrån. Min egen teori var den ovanstående. Till slut fångade en av mammorna, Christi, in den och tog med den hem. Frågan är om den blev bjuden på middag i dag - om ni fattar...

I dag har det varit omkring 23 grader varmt och vi har tillbringat störrte delen av dagen i Rose Park där barnen spelat amerikansk fotboll och lekt med kompisar. Själv spelade jag lite tennis. Kul.

Det är oerhört lugnt och skönt här i dag. Många har rest iväg och vi som är kvar är lediga och tar promenader eller leker med kidsen. De flesta affärer är stängda och tempot har sjunkit rejält. Det är till och med tyst i grannskapet, vilket är en oerhört märklig upplevelse bara det.

Allas vårt hockeylag Washington Capitals går från klarhet till klarhet. I går kväll förlorade de mot Thrashers med 1-5 inför halvbesatta läktare. Ropen "Fire Hanlon" ljöd allt högre (Glen Hanlon, coachen) i arenan och från mitt soffhörn framför TV:n.

Och nu har vi blivit bönhörda. Precis nyss meddelades att Hanlon fått sparken efter att Caps haft sin sämsta säsongsinledning på 26 år. Han borde fått gå för länge sedan, om ni frågar mig. Och jag är ju en av de ledande hockeexperterna i världen...

Ny tränare blir Bruce Boudreau från farmarlaget. Det kan knappast bli sämre.

Happy Thanksgiving!

Tio i brott-topp

Dagens Washington Post har en artikel om de amerikanska städerna med högst kriminalitet. Brott-i-topp är Detroit. Därefter följer St. Louis, Flint (Michigan), Oakland och Camden (New Jersey).

DC då? Stan är ju känd för sin höga kriminalitet? Enligt artikeln (som är baserad på en forskningsrapport) hamnar The District på 27:e plats. Grannstan Baltimore ligger värre till - tolva på listan.

FBI varnar dock för att utnämna "USA:s farligaste stad" på det här sättet. Det finns så många felkällor och det beror på vad man egentligen räknar och mäter. Är det antalet anmälningar? Polisutredningar? Åtal? Domar?

Hur som helst så är nog DC:s rykte om att vara en av USA:s mest kriminella stad troligen en aning överdrivet.

Dagen har annars hittills präglats av två saker: Att jag och lillebror varit i dotterns klass på förmiddagen och lekt lärare eftersom den ordinarie läraren var ledig. Så nu är jag helt slut i huvudet - jag beundrar verkligen folk som orkar vara lärare hela dagar, vecka efter vecka, år efter år. Det är ju så himla intensivt.

Samt att det är - lyssna nu - 23 grader varmt, solsken och en stilla vind. En månad kvar till jul...

Allbäck har sett till att Sverige är på väg till EM. 1-0 mot Lettland efter knappt 20 minuter. Viva!

Nytt besök på House of Sweden

Tisdag och jag har gjort ännu en insats som Room Parent i dotterns 3rd grade class. För ett par veckor sedan bokade jag in oss på House of Sweden och deras barnutställning, som nu går in på de sista veckorna. I dag var det dags att trava dit med de 27 barnen.

Det blev en mycket lyckad eftermiddag, med massor av roliga aktiviteter, sagoläsning och annat skoj. "House of Sweden rules!" ropade barnen efteråt. Kul!

Kevin blåser svenska såpbubblor.

Irja hade kul på barnutställningen.

Ms. Riddle och Nicholas framför den roliga spegeln.

Henry och Charlie bygger med kaplastavar.

Dottern med en av sina bästa kompisar, Rina.

Vår favvolärare Ms. Miller med Barbara, en av föräldrarna som var med på House of Sweden.

Sagostunden trollband alla 3rd graders.

Dags att gå hem igen efter en mycket lyckad eftermiddag.

150 bucks för våra biljetter!

Mormor och morfar har varit här i två veckor och bland annat fått agera tränare i amerikansk fotboll. Bilden tagen i Rose Park, vår lokala lekplats.

Hej då mormor och morfar som åkte hem i lördags - redan saknade!


Mayor Fenty var hedersgäst på skolans 100-årsgala i lördagskväll. Coolt. Jag skakade hans hand.

Bloggaren på party. Se hans nonchalanta och världsvana attityd. Den grabben vet hur man svingar ett glas vin med stil.

Dollarna rasade in under auktionen. Man kunde bjuda på allt från "Rektor för en dag" till smaklösa vaser och ett biobesök med Ms. Miller (dotterns lärare). Pengarna går till skolan.

Allas vår gympalärare Mr. C var auktionsförättare. Han skrek så högt att grannarna ringde polisen. Vi fick stänga av högtalarna, vilket bara ledde till att han skrek ännu högre. Han gjorde ett kanonjobb.

Det lyste dollartecken ur allas ögon när vår skolas 100-årsgala firades i lördags. I närvaro av självaste borgmästare Adrian M Fenty (jag skakade hans hand och han lovade mig personligen att han skulle se till att stans kommunala skolor får mer resurser) åt vi, drack vi, minglade vi och - framför allt - spenderade vi pengar.

Här kunde man bjuda på allt, stort och smått. En frukost med Mayor Fenty gick för 1 000 dollar. En semestervecka i ett lyxhus i Frankrike ropades in för 3 000 dollar (resan ingick inte i det priset). Ett komplett barskåp (alltså en massa spritflaskor) auktionerades ut för 1 500 dollar. Och så vidare.

En av våra bekanta är psykolog och han hade donerat två timmars psykoanalys. Jag pratade med honom strax innan auktionen började och han trodde att det nog inte skulle vara någon som vågade ropa in just hans donation, men han hade fel visade det sig...

Alla lärarna hade olika erbjudanden. Vi la ett bud på Mrs. Roth två timmars extra mattelektion i hemmet, men blev "överbudade" (vilket storebror kanske är tacksam för). Däremot kom vi hem med en rätt snygg akvarellmålning och en darttavla.

Vår egen donation (se tidigare) gick förvånansvärt bra. 150 dollar inbringade Nicklas Bäckströms autografer samt tre biljetter till kvällens NHL-match. Klart godkänt.

Helgen blev överhuvudtaget intensiv. I fredags kväll var vi hemma hos några bekanta till hustrun och stannade där till sena natten. På lördagen åkte mormor och morfar hem till Sverige efter två veckor här (tack för all hjälp och för allt trevligt sällskap!). På galakvällen samlades fem barn hemma hos oss tillsammans med en pappa som ställde upp som barnvakt. Efter festen satt vi och hade eftersnack fram till småtimmarna. Två av barnens kompisar sov över. I går, söndag, var vi ute och spelade basket i flera timmar. På kvällen kom Kaitlyn över på middag. Hon har kört lite extra engelska med våra barn och blivit en nära vän till oss på köpet. Tyvärr har hon bestämt sig för att flytta tillbaka till Kalifornien nu i december. Både vi och barnen kommer att sakna henne jättemycket.

Den här veckan lär bli lugnare. Det är Thanksgiving, vilket innebär att många tagit ledigt. Skolorna har lov från torsdag.

Inför skolans 100-årsgala i morgon

Inte fan vann Caps i går. Vår donation till skolans auktion på den stora galan i morgon, lördag, ter sig alltmer mindre värd. Det är tre biljetter till måndagens hemmamatch på Verizon Center här i DC, tre autografer av Caps-spelaren Nicklas Bäckström (den nye Gretzky som jag lite blygsamt presenterar honom som - ingen vet ju vem han är), bilder och lite fakta. Allt snyggt insatt i tre röda ramar inköpta på Ajkia.

Totalt har vi nog pröjsat uppemot 100 dollar för hela klabbet. Men vem vill ha biljetter till ett lag som ligger sist i sin serie? Och vem vill ha en autograf av en ny Gretzky som ingen hört talats om och som gjort ett enda mål på 17 matcher? Det lär väl sluta med att vi själva ropar in vår donation, vilket gör att kostnader springer upp i närmast katastrofala nivåer. Till råga på allt elände måste vi ju i så fall dessutom gå på matchen...

Biljettpriset till galan är inte heller att leka med - 200 bucks. Och i går frågade en granne med barn på samma skola om vi kunde skänka tre flaskor vin till lotteriet. Där ryker ytterligare runt 50 dollar.

Åhåjaja. Jag får trösta mig med att en del av denna förmögenhet kommer att användas för att göra vår fantastiska skola ännu mer fantastisk.

Och jag tror uppriktigt att Nicklas Bäckström kommer att bli en hit i NHL. Det är bara en fråga om tid. Och då kommer autograferna bli värda en förmögenhet...

I serien "Saker som skiljer sig här från där":

7. "Max 1 minuts tomgångskörning" är ett helt och totalt okänt begrepp här. Häromdagen höll jag, som gammal miljökämpe, på att bli galen på en bil som stod med motorn på här utanför på gatan i åtminstone 30 minuter (antagligen längre). Till slut bad jag bilägaren, en rätt ung kvinna, att stänga av motorn. Hon tittade oförstående på mig och förstod nog inte riktigt varför jag bad henne om något så konstigt, men stängde lydigt av motorn och höll den avstängd så länge jag var i närheten (jag höll på att städa på trottoaren och framsidan av huset). Så fort jag gick in satte hon på motorn igen. Så klart.

Ny e-post

Jag har bytt e-postadress igen. Är det någon som vill mig något går det bra att skicka till peter.andreasson@yahoo.com. Varför byta? Ja, jag gillar väl förändringar helt enkelt. Alla mina gamla e-postadresser fungerar dock som tidigare också, don't worry.

I dag gick jag upp i ottan och cyklade i ösregn, uppförsbacke och motvind till ytterligare ett av mina många skolbesök. Trevligt plugg, dock.

Jag fattar inte vad som har hänt, jag har egentligen aldrig varit särskilt intresserad av hockey. Men i kväll bänkar jag mig framför TV:n och ser fram emot en seger mot Florida Panthers. Let's go Caps!

Intensiv vecka

Vi är mitt i en intensiv vecka, med massor av skolrelaterade aktiviteter. I går kväll var det föräldramöte, i dag har jag varit på skolbesök inför nästa läsår, storebror har premiär på sin skolpjäs, i kväll är det ett annat föräldramöte, i morgon ett annat skolbesök och på lördag är det dags för den stora 100-årsfesten för barnens skola.

Det är i stort sett ett heltidsjobb att vara förälder i det här landet.

Eftersom vår 5th-grader går sista året på sin skola måste vi redan nu se oss om efter en ny skola inför nästa läsår. Det finns två huvudalternativ: antingen en annan public school (kommunal) eller en "independent" (privat eller stiftelseägd). Just nu har vi runt fem skolor som verkar intressanta och bra. Men ansökningsprocesserna... Stön. Det är en hel vetenskap att sätta sig in i. Tester, utlåtanden, blanketter, anmälningsavgifter, betygsavskrifter, personliga brev, personliga besök av föräldrarna, personliga besök av den sökande eleven, intervjuer av föräldrar, intervjuer av eleven. Ja, ni fattar.

Det bara snurrar runt i min arma skalle. Och dessutom kräver de olika skolorna olika tester...

Allt måste göras nu i november och december. Sedan väntar ett par månaders väntan innan man får besked om vi kommit in eller inte.

Jag återkommer med mer rapporter.

Vädret? Nästan 20 grader och sol. Synd att klaga. Särskilt som brorsan skickade en bild från Stockholmstrakten tidigare i dag. Värst vad mycket snö ni har...

Veterans Day på cykel

Ledig måndag och vi cyklade in till monumenten för att kolla in Veterans Day. Många gamla militärer gick omkring och strosade med sina familjer, några med uppenbara krigsskador, amputerade armar eller ben och liknande. Den stora veterandagen var dock i lördags, då det var parad längs The Mall.

Vi cyklade bort till Capitolium och fortsatte till Jimmy T:s Diner på East Capital St - som ägs av John och Cynthia som vi lärt känna via skolan (sonen går i vår sons klass). Tanken var ett lunchintag där. Tyvärr var stället stängt på grund av helgdagen, så det blev Johnny Rockets på hörnet av Pennsylvania Ave och 20:e istället.

DC är en förvånansvärt cykelvänlig stad och det går rätt smidigt att kryssa fram genom trafiken, även tillsammans med en 9-åring och en 11-åring. Viss vaksamhet bör man dock ha. Även om cykeltrafiken har ökat rätt mycket de senaste åren (det kan jag själv konstatera efter att regelbundet varit i DC de senaste tio åren), så är de bilburna Washingtonborna fortfarande rätt ovana vid cyklar.

Som tur är är det okej att cykla på trottoarerna och längs downtowns avenyer är trottoarerna breda och rymmer både cyklister och fotgängare utan problem. Glädjande nog planerar dessutom stan att bygga fler cykelvägar. Och redan nu har det börjat dyka upp en del cykelfiler (typ på Hornsgatan i Stockholm) vid några av gatorna i centrum.

Dagen avslutades med en härlig middag: kycklingfiléer och paprika på pastabädd i ugn med en sås bestående av bl a dijon-senap, vitt vin, grädde, olika sorters riven ost samt kryddor. Till detta serverades ett ordentligt kylt vitt chardonnay (Fetzer) från Californien samt en sallad. Efterrätten bestod av fyra olika sorters glass.

Kreatör: Mormor/svärmor. Behöver jag tillägga att det var utsökt? Behöver jag tillägga att jag bör sticka ut och motionera i morgon?

Hänt se'n sist

Dottern med sleep over-kompisarna. Mycket lyckat. Trevliga tjejer.

Dom har jättestora dammsugare i USA.

Redskins förlorade men vi har ett nytt lag på G.

Långhelg i DC. I morgon måndag är det Veterans Day, vilket innebär helgdag, stängda skolor och dagis och en ovanligt lugn helg eftersom många Washington-bor passar på att sticka iväg åt olika håll.

Annars laddas det allmänt upp inför nästa storhelg som kommer om två veckor; Thanks Giving (TG). Butikerna är fyllda av slaktade kalkoner. Det sägs att TG är en större helg än julen, eftersom i princip alla firar den oavsett religion. Det är definitivt den största resehelgen i alla fall. En trevlig egenskap är att TG i stort sett helt är befriad från kommersiella intressen (förutom möjligen från kalkonuppfödarna). Inga presenter, inte en massa godis eller andra konstiga saker. Mest ett rejält fokus på att umgås med familj och släktingar.

Fars dag är mer kommersiell. Jag vet inte om den firas här. I Sverige inföll den tydligen i dag, vilket gick oss spårlöst förbi fram till för en liten stund sedan. Men jag är inte bitter. Näedå.

Sedan sist har dottern haft en sleepover med tre kompisar, Kira, Rina och Victoria. Det blev väldig lyckat och skojig, med tacos, godis, lek och fnitter och skratt långt in på natten. Dottern var mycket nöjd efteråt.

Storebror flydde från tjejerna och sov över hos Jordan, där han var kvar hela lördagen. Mormor och morfar gick på NHL-hockey med de andra barnen och såg Caps förlora mot Tampa Bay Lightning. Hustrun och jag fann oss plötsligt ensamma med varandra och passade på att gå ut på restaurang här i Georgetown. Mycket trevligt. Lördagskvällen avslutades med ett glas vitt vin hemma hos Jordan, i samband med att vi hämtade grabben.

Två födelsedagskalas har vi också hunnit med, ett på lördagen och ett i dag, söndag. Det första var en dotter till en svensk bekant, det andra var en kompis på dagis som fyllde fem år. Intressant att se hur ett amerikanskt kalas går till. Till exempel var många föräldrar med. Och någon gemensam offentlig presentöppning var det inte.

Och i dag förlorade Redskins derbyt mot Eagles. Ingen höjdare precis. Tur att vi inte gick - biljettpriserna hade sprungit upp i nästan 150 dollar styck. Nu lär priserna sjunka...

Take care!

Mormor med i skolan

Mormor och dotterdotter med utkastet till Class Banner, tema "Fearless Falcons"

Son med klasskompisar i The Combos, 4-5th graders

Undervisningen sker mest på golvnivå. Här har Ms. Miller matte med några av de modiga falkarna i 3rd graders. Dottern till höger om fröken.

Så, då har man gjort en Class Banner för första gången i sitt liv. Det vill säga det var mest Barbara och barnens mormor samt fröken Riddle som gjorde den, jag har aldrig varit särskilt bra på sådant där. 3rd graders namn är "Fearless Falcons" och bannern fick förstås det temat. Den ska hänga utanför klassrummet i samband med att skolan har öppet hus i morgon, fredag.

Kul för mormor, erfaren lärare, att få vara med en förmiddag i dotterns klass. Hon tyckte dels att barnen var väldigt tysta och lyssnade uppmärksamt på läraren, Ms Miller. Och dels förvånades hon över att barnen mest satt på golvet på lektionerna. Frånvaron av raster är också något som är ovant för en svensk lärare... Samt att rektorn går ut och in i klassrummen och rent allmänt är mycket mer närvarande bland barnen och i undervisningen jämfört med i svenska skolor. Bara det att vår rektor hälsar varje barn välkommet varje morgon är väl knappast något som vi är vana att svenska rektorer gör.

Alltså, i min serie "Saker som skiljer sig här från där":

6. Rektorerna är mycket mer närvarande bland barnen och i undervisningen här, jämfört med back home.

Vädret? Kallt! I morse var det bara 3 grader och nu mitt på dagen (amerikansk tid) är det lite drygt 10 grader. Men det är vackert, klar luft och en fin höstsol.

Senaste nytt om mina öden och äventyr som room parent för 3rd graders

Jo, följetongen om bloggaren som room parent fortsätter. Sist jag berättade om det så hade jag avgått. Mitt tillkännagivande ledde omedelbart till en större nätbaserad debatt som runt hälften av klassen föräldrar var inblandade i. Samtliga var upprörda å mina vägnar (jag hade som en bimotivering till min avgång nämnt att jag fått ett par negativa mejl från några av föräldrarna efter att jag skickat ut lite information via e-post) och vädjade till mig att stanna kvar som room parent, eftersom jag gjort en sådan "fantastisk insats" (se där ett strålande exempel på amerikanskt positivt tänkande).

Läraren för 3rd-graders ville ha ett möte med mig direkt när hon fick höra om mitt avhopp. Också hon bad mig stanna kvar. Hon behövde en vettig person att kommunicera med - och förhållandet till den den andra room parenten lämnade en del övrigt att önska.

Eftersom vår fröken är en av de bästa lärare jag någonsin mött - hon har gjort underverk med vår dotter - så lovade jag henne allt mitt stöd. Så jag blev "hemlig agent". Formellt inte room parent, men informell kontaktperson och länk mellan läraren och föräldrarna.

Sedan kom vice ordföranden i PTA (ungefär som föräldraföreningen hemma) fram i dag och ville ha ett enskilt samtal. Hon hade ordnat fram två nya room parent och frågade om jag inte kunde tänka mig att gå tillbaka igen "nu när du får hjälp".

Efter denna massiva övertalningskampanj från föräldrar, lärare och föräldraförening är det ju bara att kapitulera. Så nu är jag room parent igen. Detta är en never ending story - fortsättning kommer.

Ett nytt inslag i min serie "Saker som skiljer sig här från där":

5. Datumen skrivs annorlunda här, vilket kan vara riktigt förvirrande för en svensk som vuxit upp med den logiska följden dag/månad år (t ex 6/11 2007). Här vänder man på ordningen, men bara delvis: månad/dag/år (11/6/07). Jag måste fortfarande tänka mig för när jag skriver eller säger datum med bara siffror, annars kan det bli fullständigt uppåt väggarna. Ett trick som jag använder är datumet 9/11, dagen för terrorattackerna. Eftersom jag vet att det var den 11/9 (dvs den 11 september) så får jag rätt ordning på siffrorna. Oftast.

Jag har till min förskräckelse upptäckt att jag glömt skriva om vädret på ett bra tag. Kanske för att det inte är så mycket att skriva om. Runt 12-13 grader på dagarna, ofta soligt (men det regnade tidigt i morse) och neråt 5 grader på nätterna.

Caps förlorade som vanligt i kväll, 1-2 mot Trashers. Det enda målet gjordes av Michael Nylander, fembarnspappan från Huddinge.

See you guys!

Födelsedag i DC

Jag med min födelsedagspresent från frun - en stadsjeep. Precis vad jag önskade mig! Just kidding. Vi hyrde en standardbil men blev uppgraderade eftersom de normala bilarna var slut. Jag provade aldrig fyrahjulsdriften...

Födelsedagsmiddag i Georgetown nu i kväll med svärföräldrarna. Suveränt gott!

Caps förlorade återigen (0-5 mot Carolina Hurrikanerna) och börjar allt mer likna ett loserlag. Byt coach är mitt råd. Annars har kusingänget lyckligt återvänt hem till Huddinge och barnens mormor och morfar lika lyckligt landat här i DC. I dag har de introducerats i skolor och förskolor, blivit presenterade för lärare och andra föräldrar samt följt med på en shoppingtur i de nordvästra förorterna.

Själv har jag blivit ordentligt firad eftersom jag fyllt år. Redan kl 7 på morgonen stod hela gänget och sjöng runt sängen och sedan har det fortsatt hela dagen, med grand finale nu på kvällen med en fantastisk middag (kyckling på spenatbädd med ädelostfyllning och valnötter, ris, en bondsallad med balsamvinäger samt rosévin).

Jag vill passa på att tacka för alla mejl som ramlat in med gratulationer.

Det känns skönt att veta att jag aldrig varit så här gammal förut.

Halloween-candy

Det har varit en minst sagt omtumlande vecka, med intensivt Halloween-firande i flera dagar. Barnen var ute och trick- och treatade så det stod härliga till (med stöd av några erfarna amerikanska kompisar) och kom hem med uppskattningsvis 10 kilo godis - och då överdriver jag inte.

Sedan har vi varit på akutbesök på sjukhus efter att en av våra gästande kusiner fick en rejäl allergiattack efter att antagligen fått i sig jordnötsolja i chaokladgodis i samband med Halloween-party på skolan. Samma kusin fyllde dessutom år ett par dagar senare - snacka om några häftiga dagar!

Mitt avhopp som room parent ledde till en fullständigt makalös reaktion och jag har varit utsatt för en veritabel övertalningskampanj för att stanna kvar på min post. Senast i dag träffade jag läraren som bett mig komma efter skolan för ett "enskilt samtal". Hon behövde mitt stöd, sa hon. Och storsint som jag är så lovade jag henne det. Hon är kanon och värd all tänkbar uppmuntran. Däremot har jag (hittills) ståndaktigt vägrat att gå tillbaka till uppdraget som room parent. Jag återkommer sannolikt med fler rapporter i ämnet.

I morse åkte våra kusingäster hem till Sverige - de landar om några timmar om planet är i tid. Det har verkligen varit kul att ha dom här.

Här nedan följer en bildkavalkad av veckan som gått.

Dottern med sina bästa kompisar på Fall Fest.

En helt vanlig promenad längs Georgetowns gator en eftermiddag i oktober. Kusin, lillebror och bloggare är ute och går.

Vår trapp-pumpkin.

Barnens Halloween-teckningar på staketet.

Kusingänget lirar basket

En typisk Halloween-trädgård i Georgetown.

Vårt trick- or treatgäng på godisjakt.

Superhjältarna förenas i kampen mot buset.

Ibland går han därute på gatorna som en helt vanlig människa.

Lillebror med polare från pre-school på Halloween-parad.

Den här bilden borde väl egentlugen, rent kronologiskt, ligga först. Från pumpkin-carving-partyt för en vecka sedan. Resultatet kan ses längre upp på sidan.