I går kväll satt vi och tittade på en dramadokumentär om ett av de flygplan som kapades i samband med terrorattacken 9/11 (det planet som störtade i Pennsylvania och som sannolikt var på väg mot kongressbyggnaden här i DC). Vi konstaterade hur raffinerat planerad, kallblodig och helt overklig aktionen var. Filmen visade hur förvirrat det var på flygledarcentraler, militära kommandocentraler och liknande ställen.
Så nu för en halvtimme sedan. Jag hade precis lämnat barnen på skolan och kommit hem från en cykeltur till Safeway och satt mig med en kopp kaffe. "Vita Huset brinner!" hörde jag plötsligt min hustru ropa. Vi satte på CNN och kunde snabbt konstatera att det var byggnaden bredvid som brann och så småningom visade det sig att brandkåren hade det hela under kontroll och att det sannolikt var ett elektriskt fel som orsakade branden.
Men i några minuter upplevde vi lite av de som så många här måste ha upplevt för drygt sex år sedan. Förvirring, oro - vad är det som hänt? Är det ett terrordåd? Ett flygplan som kraschat? Kommer det mera? Ska vi göra något?
Även DC, eller rättare sagt Virginia, var ju drabbat i samband med 9/11. Ett av planen träffade Pentagon, som ligger bara några kilometer från alla monument vid The Mall. Jag har pratat med vänner här som bodde i DC då och de säger samma sak. Attacken innebar stora förändringar på många olika sätt. Alla säkerhetsrutiner skärptes förstås drastiskt, men också folks attityder och vanor påverkades. Det var många oroliga blickar upp i skyn när ett flygplan passerade. En del undvek att besöka de centrala delarna av stan under en tid efter attackerna.
Ett år efteråt härjade en sniper (krypskytt) i DC-området och sköt ihjäl totalt tio personer. Stämningen i DC var närmast panikslagen - all känsla av trygghet var som bortblåst. Det är lätt att leva sig in i känslan. Trygghet är en rätt skör företeelse när det kommer till kritan. Samtidigt är vårt behov av trygghet oändligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar