Klockan 2 i natt hoppade jag en halvmeter rakt upp i sängen. Ett mardrömstjut ljöd genom huset. Brandalarmet på tredje våningen hade gått och eftersom allt låter högre i det här landet var oljudet oerhört plågsamt. Vi sprang upp för trappan och försökte förvirrat och desperat stänga av signalen, vilket hustrun lyckades med efter att jag själv misslyckats och retirerat för att inte ytterligare förvärra den tinnitus jag redan har.
Två tredjedelar av barnen sov helt ofattbart igenom hela äventyret. Det var först när vi lagt oss oss igen som hustrun kom på den briljanta tanken: "Tänk om brandalarmet gick igång av en orsak?" Vi klevupp igen och gick husesyn från källare till vind - dock utan att upptäcka några illavarslanda spår. Lätt oroliga gick vi till sängs igen.
Sedan vaknade jag med världens nackspärr. Så hela dagen har jag gått omkring med en stor halsduk virad om halsen.
Och i går kväll såg jag, till sanning gränsande visshet, en mus som sprang över köksgolvet. Det är ingen hejd på eländet.
I dag har vår 5th-grader varit på skolbesök och jag har repat Tipp Tapp med 3rd-gradersklassen. På torsdag är det uppträdande.
Annars är folk väldigt julvänliga. I går kom en granne med en burk fin choklad och önskade oss god jul. På lördag är vi hembjudna till några andra grannar på julparty. Och i morgon ska vi hem till vår kompis Joan, konstnären. Hon är gift med David som är blind och som jag pratade med i telefon i går. Gissa hur jag lyckades avsluta samtalet?
"See you Wednesday, David!"
Ytterligare en glimrande replik från klantskallen Peter Andréasson. Ses!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar