Knappt två veckor kvar

Hujedamej. Det är knappt två veckor kvar av det liv jag levt så här långt. Hitom 50-årsstrecket, alltså.

Tanken slog mig med all kraft när jag satt och diskuterade livets väsentligheter på ett party ute i Gustavsberg i går afton. Kompisen B hade 50-årskalas och hade bjudit in till en hejdundrande fest med oändligt mycket mat, vin och dans till levande musik. Sällsynt trevligt och roligt att återträffa en hop gamla vänner, som generationskamraterna Å och V, som likt B och jag är födda just för 50 år sedan i år.

Det blev förstås en del snack om denna symboltunga livsgräns, detta steg man tar när man blir ett halvsekel gammal. V har redan fyllt, Å fyller exakt en månad efter mig. De var båda rätt coola kring det där med bemärkelsedagen.

Själv pendlar jag mellan ytterligheterna. I ena stunden tycker jag att en 50-årsdag knappast är något att tjafsa om - man är ju liksom inte äldre än man känner sig och jag har känt mig som 50+ åtminstone sedan 35-årsåldern...

Å andra stunden kan jag tänka att 50-årsdagen faktiskt är en slags milstolpe i livet och att det är dags att summera och fundera kring ens liv och kanske - med ålderns rätt - dra några kloka och vettiga slutsatser om vem man är, vad som är viktigt, hur man lever... Ni vet, sådana där eftertänksamma tankar om de verkliga värdena i livet och konsten att prioritera och njuta av livet och vara en god människa. Fånga dagen. Ta tillvara på tillfällena.

Jag vet inte.

Men den stora frågan, som ni alla har, är förstås: Blir det någon fest?

Jag säger så här: Uppv undanbed, bortrst.

Gymnasiekillen och jag drar till back home till USA om en vecka och då passar jag på att fylla år samt följa det amerikanska valet på nära håll. Det slumpar sig nämligen så att jag fyller år dagen före. Så hela USA kommer att vara på fötterna för mig. Det är ytterst älskvärt av dom.

Party får det nog bli efter nyår, när vi alla ska återsamlas i den svenska huvudstaden och vårt amerikanska äventyr definitivt tar slut efter dem och ett halvt år. Jag återkommer om besked kring detta.

I övrigt kan meddelas att lördagen var välfylld med sociala aktiviteter. Brorsan och svägerskan hade bjudit in våra mostrar med familjer till lördagslunch och det blev en ytterst trevlig eftermiddag i släktens stora famn - vi var 15 vuxna plus några småttingar runt bordet - bara moster M saknades. Svägerskan gjorde en fullständigt formidabel insats och hade bakat pajer och äppelkakor så det stod härliga till.

Vansinnigt gott och väldigt trevligt. Det är så tydligt att släkten betyder alltmer för mig sedan mamma gick bort för två år sedan.

Det har väl sannolikt också något med åldern att göra...

I morgon spelar Gais på Stockholms Olympastadion, mot farsans gamla gäng Djurgårdens IF. Men jag funderar faktiskt på att låta bli att gå. Det är liksom ingen poäng med att betala för att bli förnedrad, jag har ingen läggning åt det hållet och har dessutom gjort det två gånger redan i år. Planerar istället att gå ut och ta en öl med gamle polaren M, som är inbiten anhängare av förortsgänget Solna AIK.

Det blir garanterat betydligt roligare än att frysa häcken av sig på stadion.