Småländska sol- och vårhistorier

Fridens, fredag.

Råkade surfa in på lokalpressen i östra Småland, eftersom jag var intresserad av att läsa om att ett japansk kärnkraftsbolag tydligen funderar på att anlägga en strålande industri i Oskarshamn, min gamla hemstad.

Nu är ju redan Oskarshamn en stad med energi. Även om det inte gick så bra för basketlaget Atomics... Där slutade det med konkurs. Nåväl. Japsarna börjar tydligen lägga sig i startställning inför en ny strålande (förlåt tjatet, men det är ett strålande ord...) framtid. Efter många år med totalstopp för nya kärnkraftsanläggningar, planeras det nu reaktorer både här och där. Trots att det egentligen inte skett så mycket i sak: Det är samma gamla komplicerade sätt att koka vatten och både brytningen av uran och slutförvaringen medför stora risker och problem.

Men jag ska inte gå in på en diskussion om kärnkraftens vara eller icke vara här och nu - även om jag naturligtvis, som alla sunt tänkande människor, anser att det är dags att avveckla all riskfylld och skitig energiproduktion och ersätta den med förnyelsebar energi och rejäla effektiviseringar.

Jo, det där japanska företaget var det, ja... Tretusen jobb skulle visst skapas och kommunalrådet i Oskarshamn slickar sig oförskräckt om munnen. Han är säkert beredd att göra allt för att få etableringen. Precis som kommunen gjorde på 1960-talet när kärnkraften kom till byn. Och som man försökte göra under 1980-talet när man slogs för att få slutförvaringen.

För min del låter det här väldigt mycket som det storstilade Kina-projektet i Kalmar för några år sedan. Kineserna skulle satsa miljardbelopp på något slags konstigt centrum mitt ute i urskogen i den avkrok som östra Småland är - långt bortom alla allfartsvägar. Då bockade och neg Kalmar kommun så det stod härliga till, satsade en massa pengar för att bädda för de kinesiska miljarderna. Och av allt blev... intet. Naturligtvis. Kineserna stack iväg någon annanstans med sina pengar. Kvar blev ett gäng fakturor för kalmarborna att betala.

Nu var det ju inte om detta jag skulle berätta. Utan om att när jag läste om den här senaste asiatiska sol- och vår-historien längs den småländska kusten, så råkade mina ögon falla på en betydligt mer konkret och verklig nyhet: Kikeboskolan i Oskarshamn föreslås läggas ner. På den skolan tillbringade jag mina tre första skolår. Med fröken Mannervik och fröken... fröken... Ja, vad hette hon nu? Den andra. Eller rättare sagt den första? Värst vad minnet sviker en.

Fröken Mannervik var i alla fall from och kristen och inledde varje skoldag med ett intensivt trampande på orgeln och en psalm som vi fick sjunga stående.

Det här var för många år sedan och min gamla fröken bor säkert i himlen nu. Och snart får hon tydligen sällskap av hela skolan. Det känns vemodigt och sorgligt.

Men livet måste gå vidare. Och här i Distriktet ska det vissta falla ett hårt regn i natt. Isstorm, med andra ord. Allt är som vanligt. Med andra ord.

Nu ska jag laga fredagsmiddag.