Varför är man GAIS:are?

Jaha. Varför blir jag inte förvånad? 2-2 efter att Kaaamar FF gjort mål i 93:e matchminuten mot Göteborgsatleterna.

Kan någon påminna mig om varför jag fastnade för den här klubben överhuvudtaget?

Den enda trösten är väl möjligen att alliansbrodern, Idrottsföreningen Kamraterna (för övrigt bildad i caféet under den lägenhet på Övre Husargatan där jag bodde i en massa år), förlorade mot Åtvid häromsistens.

Dessutom meddelade svärmor att TV4 hade ett inslag om att GAIS' stjärna Wanderson nästan skulle ha blivit lurad att ha skrivit på något slags slavkontrakt (möjligen det Werner åsyftar på när han skriver om svartvit-randiga dräkter och fotbojor, se kommentar till förra inlägget). Jag vet inte. Föreningens ordförande, köpman Wallin, är i och för sig en rätt sliskig typ måhända. Man kan dock aldrig ta ifrån honom att han skapat en viss struktur på en förening som var på ruinens och katastrofens brant när han tillträdde.

Men överlag är det väl något ruttet i fotbollens värld. Eller rättare sagt, rätt mycket ruttet. Frågan är hur länge man ids känna något för föreningar som mer eller mimdre totalt saknar själ och förankring.

Oj vad deppigt det blev.

Nä, uppåt, framåt som Leijonborg brukade säga. Det har varit en fantastisk dag i Distriktet. Syster Yster åkte iväg på cykeltur i förmiddags med kompisar och Mr. Atwell (hennes lärare). De hade kollat in en massa monument och avrundat med en lunch på presidentens (och hustruns) favvohak,Ben's Chili Bowl. Coolt.

Hustrun tog med sig övriga barn på marknad och på eftermiddagen åkte hon och de två stora på shoppingtripp till den monstruösa köpcentret Tysons Corner. Lillebror och jag stack samtidigt iväg på hans fotbollsträning som genomförds i 27-gradig värme. Själv sprang jag en runda under tiden. Man går ner jättefort i vikt när man springer i sådan varmt, så det gäller att passa på.