Var ute på ett av världens största forskningscentrum i dag, å yrkets vägnar. NIH, National Institutes of Health, har runt 20 000 anställda, ligger strax norr om Distriktet och det var svårare att komma in där än på en flygplats. Säkerhetskontrollen var rigorös, minst sagt.
Förra gången jag var där var för exakt tio år sedan. Då som nu tog jag tunnelbanan till "Medical Center" som stationen heter. Men annars var sig inte mycket likt. Då gick jag rakt in på området från tunnelbanan. Inga spärrar, inga kontroller, ingenting. Jag vandrade in i parken, hittade snabbt rätt hus och hade mitt möte.
Nu tvingas man igenom ett särskilt visitor center, med identifiering, säkerhetsbågar, genomsökning av väskor, tilldelning av ett särskilt besökskort och så vidare. Väl inne hänvisas man till en särskild shuttle. För området har vuxit, En helt ny, gigantisk, huvudbyggnad har uppförts sedan jag var här senast. Massor av nya byggnader i övrigt. Säkerhetsslussar, staket och stängsel.
I samband med att man avtalar ett möte på NIH får man ett par dokument skickade till sig med noggranna instruktioner om vad som tas med. I vissa lägen skärps säkerheten och då krävs det minst två olika ID-handlingar för att komma in. Och när det blir "code red" - då är det bara nyckelpersoner som kan komma in.
Allt det här infördes förstås efter terrordåden den 11 september 2001. Alla federala verksamheter och byggnader har numera rigorösa säkerhetskontroller. Liksom muséer, vissa köpcenter, större bibliotek, community centers och andra offentliga lokaler. Det är en stor skillnad jämfört med de första gångerna jag besökte USA och Washington DC.
Att röra sig i den amerikanska huvudstaden är som att röra sig mellan säkerhetskontroller.
Och varje gång jag går igenom de där kontrollerna kan jag inte låta bli att tänka:
Är detta verkligen nödvändigt?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar