Uppdatering av sommarens reserapport

Var var jag nånstans nu igen...? Jo, vi var på väg österut genom norra Florida efter några suveräna dagar på gulfkusten. Så småningom kom vi fram till Savannah, en klassisk stad i den amerikanska södern. Det var hett, fruktansvärt hett. Ständigt över 35 grader och en luftfuktighet som gjorde att temperaturen kändes som ytterligare 10-15 grader.

I slowmotion gick vi runt i den vackra stan, drack vatten, åt glass och försökte söka skugga varhelst det gick. Under kvällen gick jag och kidsen ner till poolen och svalkade oss så gott det gick, men det kändes som det var över 30 grader i vattnet också.

Efters lite båtturer över Savannah River och allmänt turistande, tog vi oss sedan norrut längs kusten. Till Charleston, som visade sig vara en oerhört trevlig och vacker stad. Massor av typiska och läckra stora trähus med verandor ut mot gatan, lummigt och stillsamt men ändå med en tydlig stadskänsla - något man inte ser alltför ofta i USA. Vi hade väldigt trevligt i Charleston i nästan två dagar, även om hettan fortfarande var påtaglig.

Därefter fortsatt norrut. Efter två dagar kom vi fram till Outer Banks i North Carolina. Efter en del problem med att hitta ett hyfsat komfortabelt hotell (lite oväntat visade sig att det fanns gott om rikiga sunkhotell här), tog vi in på "Quality Inn" (hahaha). Men bristen på kvalitet kompenserades av läget: Cirka 20 meter från stranden med resans häftigaste vågor. Schysst!

Så på torsdagen åkte vi tillbaka hem till DC, packade upp, packade nytt, tvättade och åkte iväg till flygplatsen ett dygn senare. Men det hade vi inte behövt göra, för flygplanet hade gått sönder och efter mycket om och men, tidvis total informationsbrist från SAS, besked i olika riktningar etc, så beslutade kaptenen att ställa in flighten. Vid det laget, efter mer än sju timmars väntan på Dulles Airport, hade alla andra europiska flyg avgått. Så det var försent att boka om. Det fick bli flygplatshotell. Efter diverse strul och väntetider för att få tillbaka bagaget (fem stora väskor), gigantiska köer till transporten till hotellet osv, kunde vi checka in och få i oss lite extremt sen middag. Fram mot midnatt släckte vi lamporna.

Jag insåg att jag skulle missa GAIS-matchen mot BP.

Dagen efter var vi på plats vid flygplatsen redan kl 11, eftersom man var tvungen att checka ut från hotellet då. Efter nya sju timmars väntan (även detta plan var försenat), kunde vi så slutligen gå på och flyga iväg.

Men strulet var inte över för det. Efter mer än 24 timmars försening och en sömnlös natt, sprintade vi genom terminalerna i Köpenhamn till vårt anslutningsflyg till Stockholm. Vi hade blivit lovade att vi skulle vara inbokade och klara att gå ombord.

Men det var vi förstås inte.

SAS-personalen hade ingen aning om att det kommit ett 24 timmar försenat plan från Washington och de stod som levande frågetecken när vi ville gå ombord. Vi var väl runt 30 personer som skulle vidare till Stockholm.

Vi hade en himla tur (och stod dessutom först i kön eftersom vi sprungit) och fick fem av de runt tio stand by-platser som fanns. Resten av gänget fick stanna i Köpenhamn.

Det var upprorstämning mot SAS bland alla dem. Och även bland oss som faktiskt kom med. Ett dygn försenade, total brist på information och intern kommunikation, mängder av onödiga väntetider, ingen information utlagd på webbsidan (flera anhöriga trodde att det hänt något eller att vi störtat i Atlanten när det aldrig dök upp några uppgifter om vart planet (den inställda flighten) tagit vägen). Och vid samtal med SAS i både i Stockholm och Köpenhemn kände ingen till vad som hade hänt.

Det kan tyckas märkligt att man inte kan meddela vad som hänt i dessa dagar av smarta och snabba kommunikationslösningar. Det går ju både att ringa och mejla över Atlanten, SAS...

Inte undra på att det går uruselt för SAS. Jag har fått ytterligare ett flygbolag att bojkotta. Snart finns det inga bolag kvar att flyga med. Jobbigt.

Väl framme i Stockholm, omkring 26 timmar försenade, tog vi oss hem till brorsan och hans familj (komplett med både 11-åriga och 1,5-åriga kusinen) i deras nya kåk. Där blev vi extremt väl omändertagna och kunde äntligen pusta ut och påbörja jetlag-behandlingen.

På söndagskvällen hade vi grillparty, dit även Big Storebror dök upp. På måndagen åkte vi till lilla mor i Nynäshamn, där vi fick både julklappar och födelsedagspresenter. På tisdagen åkte hustrun och barnen till Halmstad, medan jag åkte ner till mamma igen och putsade fönster, bytte gardiner och diverse annat praktiskt som en son bör göra.

Onsdagen ägnades åt besök på min gamla arbetsplats samt visitation på äldste sonens hippa jobb på Södermalm. Klart coolt ställe.

Och nu sitter jag på ett SJ-tåg ner mot Halmstad, åker genom ett regnigt Sverige med tunga moln och deppiga vyer.

And guess what? Tåget är försenat med 50 minuter.

Men det är trots allt roligt att vara tillbaka i det gamla landet. Trots att allt blivit vansinnigt dyrt här. Tog en öl med sonen på Medborgarplatsen i går. 56 spänn. Wow.

Hej hopp.

Tillägg en halvtimme senare: Jaha. Nu meddelade man i högtalarna här att "tåget ska tas ur trafik i Göteborg". Det blir bussar ner genom Halland istället och ytterligare förseningar. Säkert minst ett par timmar.

Alltså vad är det här? Vad har hänt med den skandinaviska tranportsekorn? Jag hatar att åka buss. Nu ska jag bojkotta SJ också.

Liftning är ett underskattat färdsätt.