Mer information följer

Är mycker medveten om att akriviteten på bloggen varit måttlig så här långt i sommar - milt uttryckt. Det har varit så mycket annat...

Daglig jakt på mördarsniglar.
Massor av MC-körning.
Bröllopsdag.
Besök från USA.
Ett par resor till Malmö.
Smålands- och Ölandstripp.
Seglarläger för dottern.

Och tiotusen andra saker, stora som små.

I tisdags sa brorsan och jag ett sista farväl till mor, när vi hade gravsättning av urnan i Oskarshamn. Vi valde att göra det enkelt, bara vi söner och en fång blommor. Men det blev en fin stund i kapellet på Nya Begravningsplatsen, med tända ljus och samtal om vår mamma.

Och mitt i allt detta, det ofattbara dådet i Norge.

Jag återkommer med en bildkavalkad från sommaren så här långt vad det lider.

En himla massa bilder

Som tidigare utlovat kommer här en massa bilder från vår roadtrip i New England och Kanada. Kan även meddela att det regnar i Halmstad, men att vi har haft några riktigt fina dagar här. Jag har främst fokuserat på att åka motorcykel tillsammans med svärfar samt att simma i den eminenta simstadion här i staden - min nya motionsform. Köra båge är jättekul. Simma bröstsim är måttligt kul. Men det måste göras. Dessutom har vi firat att Syster Yster fyllt tonåring och lyssnat på hustruns fantastiska föreläsning nere på Bryggcaféet här i Grötviks hamn.

Ursäkta den någon kassa redigeringen här nedan. Jag börjar bli rejält trött på den tämligen värdelösa bloggpubliceringstjänst (Blogger) som jag använder. Men den är ju gratis... Hoppas ni kan läsa i alla fall.

Första anhalt på resan: New Jersey...

Vi var där för att kolla in Cake Boss - ett bageri som blivit känt pga någon slags såpa som jag inte känner till. Kön för att komma in var var 2,5 timmar lång så vi tog en promenad till Frank Sinatras park istället.

Efter ett dagar i New York City (inga bilder därifrån), åkte vi norrut och kom till Newport, känt bl a för seglingstävlingen Americas Cup. Här bor det rikt folk...

Därefter gick vi i JFK:s fotspår på Cape Cod, en ytterst sympatisk halvö vid Massachusetts Atlantkust. Vi stannade där i ett par dagar...

...och åkte bland annat över till Marthas Vineyard. Här en saltstänkt sailor.

Ön är känd för sina välbärgade sommargäster och för att filmen Hajen spelades in här.

Flera saltstänkta sailors.

Ett fiskgjusepar häckade strategiskt i hamninloppet.

Båten vi åkte med.

Därefter blev det några ytterst trevliga dagar i Boston. Här är Stanley Cup-mästarna Bruins hemmaarena...

Vi gjorde stan med hjälp av så kallad Duck Tour. Bilen/båten i bakgrunden. I förgrunden kidsen med deras Bostonpolare.

Det verkar som om tunnelbanan i Boston och i Stockholm har anlitat samma grafiska formgivare.

Dottern med kompis framför deras framtida skola: Harvard University.

Sol och bad uppe i Maine.

Stugan vi bodde i. Två typiska invånare i förgrunden.

York Beach i Maine visade sig vara en sömnig sommarstad med tydlig prägel av 1950-tal.

Sta'n hade bland annat ett härligt gammalt nöjesfält där attraktionerna var minst 50 år gamla, allihop.

Delstaten New Hampshire har, likt Sverige, statliga butiker för alkoholförsäljning.

I Vermont tog vi en fabrikstur i Ben & Jerry's glassfabrik. Och åt glass förstås.

Vermonts största stad Burlington visade sig vara en ytterst trevlig bekantskap. Här är dottern på stadens gågata.



Plötsligt kom Michelle Obama åkande...



Sedan dök Kanadas gränsstation plötsligt upp.



Gänget i Montreal.



Gågata på franskt vis.

Montreal gav ett europeiskt intryck.

Vi firade den kanadensiska nationaldagen den 1 juli.

Bilen på kanadensisk verkstad.

Utsikt från ett hotellrum...

Klassisk bild från Niagarafallen.

Överblick. Från hotellrummet.

Hemma i Distriktet igen. 4 juli-fyrverkerier vid National Mall.

Sedan tog vi flygmaskinen to Sweden och åt traditionell utemiddag hemma hos brorsan. Äldste sonen var också på plats, liksom kusin E. Däremot inte svägerskan och de båda småtjejerna.

Och i söndags firade vi Syster Yster som fyllde 13 år!

Vacker hustru håller föreläsning inför en...

....jublande folkmassa i går kväll. Succé för andra året i rad!

Den sista reserapporten

Vill bara meddela att vi är hemma i Distriktet igen efter tolv dagar on the road. Den sista dagens färd innehöll bland annat ett shoppingstop i Frederick, där min gamle vän Pelle A är bosatt. Konstigt nog stötte vi aldrig på honom, däremot träffade vi en annan svensk på shoppingcentret.

Sedan körde vi in i DC och firade nationaldagen genom att vandra in till Lincoln Memorial och kolla in det enormt häftiga fyrverkeriet. Tjugo minuter långt.

Den här dagen har bland annat ägnats åt tvättning och packning. I morgon stiger vi på en flygmaskin på den långa färden över den atlantiska oceanen. På torsdag morgon landar vi - om allt går som planerat - på Arlanda.

Sverigevistelsen innebär att blogginläggen sannolikt blir något mer sporadiska framöver. Jag lovar att publicera en bildkavalkad över vår resa vad det lider. Vad i övrigt blir, står skrivet i stjärnorna.

Jag skulle vilja passa på att tillönska alla tiotusentals läsare av denna anspråkslösa blogg en rikrigt trivsam och i alla stycken angenäm sommar!

Reserapport, del fem

Okej. Resan fortsätter. Vi stack vidare norrut från Burlington och körde in i Kanada in the middle of nowhere, en bortglömd gränsstation där den kanadeniske gränspolisen inte bar den klassiska röda dräkten och verkade närmast förvånad över att någon lyckats hitta till just denna station.

Det var rätt häftigt att komma in i Kanada. Plötsligt stod det "km" istället för "miles" på vägskyltarna och ett tag funderade vi på om det möjligen var vänstertrafik, landet är ju någon slags brittisk kronkoloni. Drottningen därborta på öarna är väl formellt fortfarande statschef om jag fattat det hela rätt. Dessutom hälsade kronprinsen och hans nya fru på i landet samtidigt som vi var där - denna fredag var nämligen Kanadas nationaldag...

Men nej, ingen vänstertrafik. Vi tog oss upp på snirklande väger mot Montreal, som visade sig vara i partytagen på grund av nationaldagen. Vi flanerade runt i gamla delen av stan under hela eftermiddagen (Big Brother haltade på så gott han kunde) och slogs av hur europeisk Montreal kändes - på många sätt.

Fram mot kvällen kvartade vi in på ett hotell lite utanför downtown, mycket nöjda med dagen.

Vi stack upp tidigt på lördagsmorgonen och kom iväg före klockan 9. Vi hade nämligen en lång väg att ta oss denna dag, ända fram till Niagarafallen. Hustrun hade just rattat in Car Talk på NPR och allt flöt på på bästa tänkbara sätt, när jag plötsligt märkte att det blev svårt att styra.

Punka. På motorvägen. I värmen. Som tur var hände det precis vid en mack så hustrun tog med sig kidsen och fixade dricka och snacks, medan jag plockade ut allting ur bagaget eftersom reservhjulet är placerat längst ner... Sedan domkraft, hjulbyte och plocka in allting igen. Hur kul som helst.

Vi körde iväg till närmaste däckfirma, där vi fick utomordentlig hjälp. Men däcket gick inte att laga. Och det var ju en aning retfullt eftersom jag hade köpt nya däck strax innan vi stack. Det visade sig att däckbytaren i DC hade satt i de gamla ventilerna och att det var det som hade lett till punkan. Och det trasiga däcket. Så nu blir det en diskussion med the repairguy vad det lider.

Hela däckepisoden blev betydligt mer komplicerad än vad vi trodde. Först bytte den första däckfirman ut de övriga ventilerna. Men de hade inte något däck med rätt dimension, så vi fick fortsätta att köra på det lilla reservhjulet ("the donut") till nästa stad, där de fixade ett nytt däck. Slutsumma: 250 bucks. Verkligen kul.

See you in court, repair man.

Tre timmar försenade kunde vi fortsätta mot The Falls. Ankom till hotellet strax före sju på kvällen, rejält trötta. Men tröttheten förbyttes i glädjetjut när vi såg utsikten från hotellrummet - eller sviten. Vi lyxade till det och uppgraderade dessutom rummet till en full "Fall View" på 34:e våningen för ytterligare 50 kanadensiska dollar. Och det var det definitivt värt. Det var den absolut mest häftiga utsikten jag någonsin haft. Totalt vy över hela fallen. OMG, som vi säger här.

Jag lovar att publicera en bildkavalkad senare.

Kvällspromenad längs vattenfallen förstås och en sen middag. Sedan tog jag ett bubbelbad i vår privata jacuzzi, med utsikten framför ögonen och en välkyld margarita i ena handen (jo, man kunde se ut genom fönstret från badet...). Dagens vedermödor på motorvägen och på diverse däckfirmor kändes med ens behagligt avlägsna.

Dessutom motsvarade Niagara helt klart förväntningarna. Det är helt fascinerade och väldigt mäktigt.

I dag gick vi åter upp tidigt (det blev ett genomgående tema under den här semestertrippen), åt en suverän frukost vid ett fönsterbord med samma utsikt över fallen. Sedan tillbringade vi förmiddagen och en bit in på eftermiddagen med att njuta av lyxsviten, utsikten och att gå runt i Niagara. Sedan packade vi ihop oss och åkte back to the USA. Och sanna mina ord, men det kändes som att komma hem. Äntligen Farenheit istället för Celcius och miles istället för kilometer.

Dom är konstiga, dom där europeerna.

Därefter körde vi igenom staten New York, stannade i en ytterst trevlig liten stad vid namn Elicottville, där vi åt och shoppade, och åkte vidare en bra bit in i Pennsylvania. Nu har vi stannat till vid ett vanligt motell och njuter efter en enkel middag.

I morgon är det fjärde juli, som ju är Independence Day här i staterna och här där vi är (staden heter Altoona) provskjuter man fyrverkerier så det står härliga till. Full show från vårt rumsfönster. I morgon ska vi också köra de sista timmarna mot Distriktet och kommer att fira nationaldagen back home om däcken håller och gudarna är med oss.

Slutligen: Big Brothers fot är på bättringsvägen.

Allt är med andra ord hur bra som helst. Förutom då att GAIS lyckades förlora mot Gefle med 2-3.

Reserapport, del fyra

Visst är det märkligt? Först stötte vi på Björn med familj och kompisar på Cape Cod. Sedan träffade vi Distriktet.kompisen Fred i Boston. Och vem ser vi i går här i Burlington, om inte en mamma till Syster Ysters skolkompisar?

Vi var på väg hem till hotellet efter en halvdag på stan och plötsligt svänger hon in framför oss runt hörnet: Michelle Obama, tillsammans med ett gäng motorcyklister och secret service-bilar.

Vi försökte vinka lite - det hade ju varit kul att ta en fika eller ett glas vin tillsammans med en gammal kompis, men jag tror inte hon såg oss rikigt. Annars hade hon naturligtvis stannat till.

Syster Yster tyckte dock att hon vinkade lite tillbaka.

Michelle Obama var här i Burlington för att samla in pengar för makens kommande presidentkampanj. Enligt uppgifter i lokala medier drog hon sannolikt in en halv miljon dollar på en eftermiddags jobb. Inte så illa pinkat.

Burlington är en ytterst sympatisk stad, någon timme söder om gränsen till Kanada. Precis som hela delstaten Vermont, har den en tydligt progressiv prägel. Här fanns t ex en socialistisk borgmästare under 1980-talet och den nuvarande tillhör det lokala progressiva partiet. Massor av miljötänkande, en himla massa krogar och butiker med organisk och lokalt producerad mat, kulturskolor, ett radikalt universitet med en muralmålning med ordet "Solidarity" i fonden. Ja, ni fattar.

Här har till och med busskurerna solpaneler.

Vi gick på en urtrevlig krog, "American Flatbread", och åt fantastiska pizzor med organiska ingredienser som vi (vuxna) sköljde ner med restaurangtillverkat färsköl - jag gick in och tittade på det lilla minibryggeriet, där det tillverkades omkring 15 olika ölsorter.

Naturligtvis är Burlington också en av de få amerikanska städerna med en rejäl gågata, där krogarna och caféerna låg tätt och gatumuskerna ockuperade varenda gatuhörn.

För en gammal miljövän och gatumusiker som en annan var det som att komma hem...

Nu ska vi dock dra vidare till Kanada.

Slutligen en fotrapport: Big Brothers sår ser ut att läka bra. Inga komplikationer så här långt. Men han kan fortfarande inte gå som vanligt, vilket ju onekligen är ett problem när man turistar som vi gör just nu. Promenader är själva kärnan i turistandet, enligt min enkla mening.