Reserapport, del fem

Okej. Resan fortsätter. Vi stack vidare norrut från Burlington och körde in i Kanada in the middle of nowhere, en bortglömd gränsstation där den kanadeniske gränspolisen inte bar den klassiska röda dräkten och verkade närmast förvånad över att någon lyckats hitta till just denna station.

Det var rätt häftigt att komma in i Kanada. Plötsligt stod det "km" istället för "miles" på vägskyltarna och ett tag funderade vi på om det möjligen var vänstertrafik, landet är ju någon slags brittisk kronkoloni. Drottningen därborta på öarna är väl formellt fortfarande statschef om jag fattat det hela rätt. Dessutom hälsade kronprinsen och hans nya fru på i landet samtidigt som vi var där - denna fredag var nämligen Kanadas nationaldag...

Men nej, ingen vänstertrafik. Vi tog oss upp på snirklande väger mot Montreal, som visade sig vara i partytagen på grund av nationaldagen. Vi flanerade runt i gamla delen av stan under hela eftermiddagen (Big Brother haltade på så gott han kunde) och slogs av hur europeisk Montreal kändes - på många sätt.

Fram mot kvällen kvartade vi in på ett hotell lite utanför downtown, mycket nöjda med dagen.

Vi stack upp tidigt på lördagsmorgonen och kom iväg före klockan 9. Vi hade nämligen en lång väg att ta oss denna dag, ända fram till Niagarafallen. Hustrun hade just rattat in Car Talk på NPR och allt flöt på på bästa tänkbara sätt, när jag plötsligt märkte att det blev svårt att styra.

Punka. På motorvägen. I värmen. Som tur var hände det precis vid en mack så hustrun tog med sig kidsen och fixade dricka och snacks, medan jag plockade ut allting ur bagaget eftersom reservhjulet är placerat längst ner... Sedan domkraft, hjulbyte och plocka in allting igen. Hur kul som helst.

Vi körde iväg till närmaste däckfirma, där vi fick utomordentlig hjälp. Men däcket gick inte att laga. Och det var ju en aning retfullt eftersom jag hade köpt nya däck strax innan vi stack. Det visade sig att däckbytaren i DC hade satt i de gamla ventilerna och att det var det som hade lett till punkan. Och det trasiga däcket. Så nu blir det en diskussion med the repairguy vad det lider.

Hela däckepisoden blev betydligt mer komplicerad än vad vi trodde. Först bytte den första däckfirman ut de övriga ventilerna. Men de hade inte något däck med rätt dimension, så vi fick fortsätta att köra på det lilla reservhjulet ("the donut") till nästa stad, där de fixade ett nytt däck. Slutsumma: 250 bucks. Verkligen kul.

See you in court, repair man.

Tre timmar försenade kunde vi fortsätta mot The Falls. Ankom till hotellet strax före sju på kvällen, rejält trötta. Men tröttheten förbyttes i glädjetjut när vi såg utsikten från hotellrummet - eller sviten. Vi lyxade till det och uppgraderade dessutom rummet till en full "Fall View" på 34:e våningen för ytterligare 50 kanadensiska dollar. Och det var det definitivt värt. Det var den absolut mest häftiga utsikten jag någonsin haft. Totalt vy över hela fallen. OMG, som vi säger här.

Jag lovar att publicera en bildkavalkad senare.

Kvällspromenad längs vattenfallen förstås och en sen middag. Sedan tog jag ett bubbelbad i vår privata jacuzzi, med utsikten framför ögonen och en välkyld margarita i ena handen (jo, man kunde se ut genom fönstret från badet...). Dagens vedermödor på motorvägen och på diverse däckfirmor kändes med ens behagligt avlägsna.

Dessutom motsvarade Niagara helt klart förväntningarna. Det är helt fascinerade och väldigt mäktigt.

I dag gick vi åter upp tidigt (det blev ett genomgående tema under den här semestertrippen), åt en suverän frukost vid ett fönsterbord med samma utsikt över fallen. Sedan tillbringade vi förmiddagen och en bit in på eftermiddagen med att njuta av lyxsviten, utsikten och att gå runt i Niagara. Sedan packade vi ihop oss och åkte back to the USA. Och sanna mina ord, men det kändes som att komma hem. Äntligen Farenheit istället för Celcius och miles istället för kilometer.

Dom är konstiga, dom där europeerna.

Därefter körde vi igenom staten New York, stannade i en ytterst trevlig liten stad vid namn Elicottville, där vi åt och shoppade, och åkte vidare en bra bit in i Pennsylvania. Nu har vi stannat till vid ett vanligt motell och njuter efter en enkel middag.

I morgon är det fjärde juli, som ju är Independence Day här i staterna och här där vi är (staden heter Altoona) provskjuter man fyrverkerier så det står härliga till. Full show från vårt rumsfönster. I morgon ska vi också köra de sista timmarna mot Distriktet och kommer att fira nationaldagen back home om däcken håller och gudarna är med oss.

Slutligen: Big Brothers fot är på bättringsvägen.

Allt är med andra ord hur bra som helst. Förutom då att GAIS lyckades förlora mot Gefle med 2-3.