Er ödmjuke bloggare och svärmors motorcykel redo för nya äventyr.
Jag tog bågen ner till Malmö i går för att kolla in GAIS-matchen. Den var väl ingen höjdare, direkt. Men det blev en trevlig utflykt och några sympatiska timmar med gode vännen farbror Lasse. Och svärmors Yamaha går som en pil i natten. Jag kryssade ner längs småvägar tills jag tröttnade och fräste motorvägen fram de sista fem milen.
Kvällen med Lasse bjöd på god mat och dito dryck, förutom den deprimerande fotbollen. Pigg och utvilad åkte jag tillbaka till Halmstad på förmiddagen i dag, åter delvis längs slingriga och vackra småvägar.
Nu i kväll var vi hela gänget och lyssnade på min fantastiska hustru, som höll föreläsning nere på bryggan i Grötviks hamn inför nästan 200 personer - nytt publikrekord och stor succé! Dessutom har hon hållit ytterligare en föreläsning, förra fredagen, på Frukostakademin på högskolan i Varberg - ungefär lika många dök upp där. Klockan 7:30 på morgonen! Hon är verkligen poppis, min hustru.
Jag återkommer med en bildkavalkad från föreläsningar och annat smått och gott lite senare.
Här följer en liten matchrapport för alla fotbollsintresserade. Texten är tidigare publicerad som en (längre) kommentar till min bloggpolare Olle J:s blogg "Självgod och bitter", som mestadels handlar om GAIS och är mycket läsvärd.
Inledningen var pigg och de första 20 minuterna höll man spelet väl uppe och precis som du skriver var Linus Tornblad riktigt nära att sätta 0-1 efter bara några minuter. Sedan tvingades Jeffrey Aubynn ut på grund av skada. Jag vet inte om det har något samband, men efter det föll det grönsvarta spelet totalt samman (även om ersättaren Jakob Olsson ingalunda tillhörde de sämsta spelarna). Det första baklängesmålet om rätt snabbt efter bytet. Det andra efter en halvtimmes spel.
Jag är ingen större fotbollsanalytiker, men det verkar som om ingen vågar hålla i bollen på mittfältet. GAIS hade aldrig något eget spel och blev i princip utspelat i drygt 70 minuter. Passningsspelet var stundtals helt desperat och det fanns ingen antydan till eget spel, ingen strategi, inga ansatser till att göra några taktiska förändringar. Det kändes oerhört hopplöst, impotent och närmast uppgivet. Med några få undantag hade MFF spelat från omkring 20 minuter in och fram till slutsignalen.
Till förmildrande omständigheter hör att GAIS tvingades till tre byten på grund av skador. Dessutom spelade försvaret rätt stabilt (vilket möjligen gör att jag tvivlar på att Rolle Nilsson egentligen kan göra så mycket med det här gänget, det är ju i offensiven det råder total kramp). MFF låg betydligt närmare både tre och fyra mål än GAIS ett reduceringsmål.
En smula positivt också att se att Dime Jankulovski komma in en bit in på andra halvlek. Vi (jag och en polare från Malmö, som dock är bajare) konstaterade att han såg rätt gammal och stel ut när han var ute och värmde lite i halvlek, men när han väl kom in var han helt suverän och gjorde åtminstone ett par riktigt kvalificerade räddningar. Dessutom gillar jag att han tar tag i det mentala på planen. Han domderar, gestikulerar, manar på - visar med kroppsspråk och utrop att han vill ha fart på laget, få lite engagemang och entusiasm bland spelarna.
Kanske är det just sådana ledarfigurer som GAIS behöver ha på plan mer än någonsin nu? Några som kan ta tag i det kaoset och få folk att börja tro lite på att det faktiskt är möjligt att spela bra - och att vinna.
Tyvärr måste jag dock säga att det GAIS jag såg i går inte lär ha stora möjligheter att hänga kvar i allsvenskan. Något måste ske.
Trevligast var att jag av en ren slump råkade hamna bredvid en trevlig gaisare på en läktare som i övrigt bestod enbart av MFF-supporters. Det är alltid skojigare att dela bitterhet och besvikelse med en olyckskamrat...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar