onsdag 13 oktober 2010

Livet måste gå vidare, trots allt

Börjar sakta men säkert ta mig upp till ytan efter att ha blivit föräldralös i så späd ålder.

Det kommer att ta tid att vänja sig vid att inte längre ha en mamma som man kan ringa till och kolla läget med. Hur är vädret där hemma? Hur mår mostrarna? Några nyheter om kusinerna?

Mamma var en slags lina både till den tid som var och till den tid som är. Hon kan inte ersättas och det känns tufft. Men livet måste ju gå vidare, trots allt.

Här i DC är det full fart, minst sagt. Det känns som varenda minut är intecknad och jag vet inte om det är bra eller dåligt. Kanske är det bra att vardagen tränger på och man tvingas in i grottekvarnen igen. Samtidigt känner jag att jag saknar marginaler och mitt tålamod är nog inte det bästa för tillfället. Men det blir säkert bättre vad det lider.

Vi har i alla fall vackert väder. Det har varit full sommar här sedan jag kom tillbaka från Sverige i fredags, runt 25 grader varenda dag. Det är annat än den råa, blåsiga och kyliga höst jag mötte back home.

3 kommentarer:

Taina sa...

Visst är det så! Kände samma när min mamma gick bort.

En springtur brukar hjälpa sortera tankar. Men det vet du ju redan.

Christina sa...

Alltid tufft att mista en förälder. Dom har ju som sagt alltid funnits där och det är svårt att tänka sig att det är så definitivt. När man väl kommit igenom situatioen blir man på något sätt lite klokare och starkare.

Peter sa...

Tack för sympatiska och kloka synpunkter!