Huvudlöst om cykelhjälm

Frågan dök upp i en kommentar till förra inlägget.  Jag har väl cykelhjälm?

Svaret är nej. Jag är en av de verkligt få av Stockholms cyklister som inte bär cykelhjälm. Varför, undrar ni.

Jag, den frågan ställer jag mig också. Inte helt lätt att svara på. Faktum är att jag sannolikt är en av de personer som cyklast mest i hela världen. Jag har alltid cyklat. Tunnelbana, spårvagn, buss, pendeltåg och sån't thafs har aldrig varit något för mig. Möjligen skulle jag kunna tänka mig att pendla medelst båt. Eller ännu hellre kajak.

Men cykel är det perfekta transportmedlet.

Jag har cyklat till och från skolor och universitet. Till och från pillerfabriken i Kortedala och metallindustrin i Frölunda. Jag har cyklat till den lilla redaktionen nere på Stora Östergatan i Ystad och till den Stora Myndigheten på Linnégatan i Stockholm. Jag har skjutsat ungar till dagis och gett mig av på hialösa långresor ner till Öland och kors och tvärs över Danmark.

Ja, faktum är att jag cyklat ända till Uppsala en gång.

Och i 40-årsåldern, vilket nu är några år sedan, gjorde jag ett försök att cykla till Halmstad. Redan strax söder om Tumba började dock mitt ena knä smärta och i Linköping fick jag uppsöka läkare. jag kom inte längre. Hustrun fick plocka upp mig med bilen.

Nesligt.

Men aldrig har jag burit cykelhjälm. Förrän jag flyttade till Distriktet. Där kände jag direkt att det är förknippat med livsfara på ett helt annat sätt än i Sverige att bege sig ut på en tvåhjuling. Jag har haft hjälm i stort sett alla fem åren i USA - när jag cyklat alltså.

Men nu är jag back in Stockholm. Min hjälm är kvar i USA. Jag bär inte hjälm när jag ger mig ut på mina cykelturer.

Det är urbota dumt, jag vet.

Huvudlöst, rentav.