Amerikanernas bristande tro på framtiden

Allt fler amerikaner tror allt mindre på framtiden, skriver brittiska veckotidningen The Economist i ledaren i sitt senaste nummer. Tidningen rapporterar också att 99 procent av medborgarna i USA haft en årlig reallöneökning på 1 procent de senaste åren. Den sista procenten av befolkningen - de som redan har mest - har haft en snittökning på 11 procent. De rika blir alltså rikare och övriga släpar allt längre efter. Statistiken är i själva verket ännu mörkare. De riktigt fattiga har snarare haft en negativ reallöneutveckling, bl a genom att minimilönen i USA låg still i ganska exakt 10 år, mellan 1997 och fram till förra sommaren. Minimilönen i USA är nu 6,55 dollar, dvs drygt 40 kr per timme. Som högst var minimilönen 1968, då motsvarande den drygt 9 dollar översatt till dagens penningvärde.

Det här med ökade klyftor märks inte minst i Washington DC, som har bland de största inkomstskillnaderna i hela landet. När jag gjorde ett av mina frilansrep i våras kollade jag upp statistik just över hur inkomstskillnaderna ökat de senaste decennierna. Från att ha minskat en del fram till 1970-talet, började de öka igen under 1980-talet, under Reagans åttaåriga presidentperiod. Sedan låg de relativt stabilt fram till att Bush Jr tog över efter den omdiskuterade valvinsten 2000. Och därefter har de bara ökat. Och ökat.

Och när en tidning som The Economist tar upp det här som ett problem - den klassiska inställningen är ju annars att inkomstskillnader är ett incitament för folk att kämpa sig uppåt - då är det nog måhända så att det gått rätt långt.

Det är en rätt mörk bild som ledarartikeln målar upp. USA har varit utsatt för kriser tidigare, men alltid lyckats parera och kommit tillbaka starkare än någonsin. Frågan är om man klarar det den här gången. Det är så mycket som händer just nu: Ekonomisk kris som ser ut att bli både allvarlig och långvarig, högre arbetslöshet, högre energi. och bränslepriser, effekter av miljöpåverkan, en nödvändig och ytterst kostsam omstrukturering av hela infrastrukturen, flera krig som slukar människoliv och ofantliga resurser osv osv.

Det blir en tuff tid för USA:s näste president, vare sig han kommer att heta Obama eller McCain.

F ö konstaterar The Economist även att Jojje W:s popularitetssiffror nu ligger under Nixons dito - mitt under Watergateskandalen...

I övrigt kan jag meddela att dagarna här i Halmstad främst är inriktade på svala bad, god mat, kall öl och en massa efterrätter och godis. Jag har säkert gått upp flera kilo sedan sommaren i old Sweden började. Detta trots att jag försöker springa varannan dag och dessutom paddlar en del kajak - i går tog jag mig en bit uppför Nissan i svärfars dubbelkajak.

Men om drygt två veckor är vi tillbaka i det krisdrabbade Amerika och då ska det bli slut på söta efterrätter och litervis med ölhinkande. Sanna mina ord. Definitivt. Kanske.

Värmlands-pastoral

Pia-Lena och Hubbe gifte sig i pastoral Värmlandsmiljö. Så vackert.

Vi har varit på en liten Värmlands-turné eftersom min gamle polare Hubbe friat till sin Pia-Lena och nu bjöd in till bröllop. Medan barnen var kvar hos mormor och morfar, tuffade hustrun och jag upp genom Halland, Västergötland, åt lunch i Vänersborg, körde genom Dalsland och kom fram till Sunne, där vi aldrig såg Svennis. Däremot träffade vi brorsan, hans Linda och deras nya lilla tös Dina.

Efter ett dygn på Selmas Spa fick vi nog av drängfulla unga norska gutter (det var något i hästväg, sanna mina ord) och hela vårt glada gäng styrde kosan mot den värmländska skogen och Kvarntjärn, där vigseln och den efterföljande festen skedde. Det blev en makalös (ja, kanske fel ord i samband med ett bröllop), trolsk och sagolik kväll och natt.

Nu är vi på kort mellanlandning hos äldste sonen, som bor i vår lägenhet i Stockholm. I morgon ska hustrun till jobbet och jag ska hälsa på min ömma moder. Sedan kör vi tillbaka ner mot Halmstad igen.

Typiskt

Jo, det är klart att GAIS sumpar en 1-0-ledning i 94:e minuten. Å andra sidan; enligt samstämmiga rapporter så var giffarna om inte bättre så väl så bra som de grönsvarta hjältarna, så någon slags gudomlig rättvisa har väl skipats. Måhända. Även om det suttit gott med tre nya poäng och bibehållet avstånd till svärfars bollklubb, som nu knappade in oroväckande mycket efter att ha vänt mot TFF på Tjångavallen.

Var f ö och såg HBK på Örjans förra veckan och blev inte imponerad, Det var bara min gamle polare Texas som höll måttet i Halmstad. Elfsborg var väl inget vidare heller, men vann tämligen enkelt.

Har annars hunnit med en tredagars tripp till Skåne med hela familjen. Malmö var sig likt. Västra Hamnen förtsätter att bebyggas i rasande fart, trots sjunkande bostadspriser, högre räntor och kommande ekonomisk kris. jag fick en känsla av att det kan sluta med ett rejält magplask, likt det som skedde i början av 1990-talet, då den förra fastighetsbubblan sprack. Den gången startade den svenska bostadskrisen i Skåne, i och med att Tomelilla Sparbanks alla makalösa lån till obefintliga säkerheter ställdes i ljuset. Det slutade med att den konkursmässiga banken upphörd som självständig Sparbank.

Jag kommer ihåg det väl, av två skäl. Dels bevakade jag Sparbankens uppgång och fall som lokalt verksam reporter på den tiden. Och dels köpte jag en gammal skola ett par mil norr om Ystad samma vecka som räntan gick upp till 500 procent. Jag lyckades krångla mig ur köpet, men det var lite svettigt där ett tag...

GAIS-LSK 3-1

Efter en fullständigt urusel första halvtimme, tog sig Göteborgsatleterna in i matchen och spelade riktigt bra. Efter 2-0 en liten bit in på andra halvlek kändes det faktiskt stabilt. Men aldrig får man vara lugn. Först en missad straff. Sedan lyckades målvakten Dime, som blandar oerhört kvalificerade ingripanden med hårresande totalmissar, med det senare, det hårresande, och passade snyggt fram till en Ljungskile-reducering. Hjärtat i halsgropen hos både mig och spelarna, men mannarna tog sig samman och vann tämligen komfortabelt med 3-1. Kunde dessutom blivit ett par mål till mot slutet.

Kul. Stod mitt i klacken och återupplevde lite känslor från 1980-talet... Nu kan vi blicka uppåt. GAIS ligget åtta nu och passerade bland andra HBK tack vare segern i kväll. Bollklubben har dock en match mindre spelad. I morgon möter man Elfsborg hemma på Örjans. Inte helt omöjligt att jag går på den matchen också - om inte annat så för att hälsa på Texas, min favoritback sedan han spelade i Grönsvart för en massa år sedan.

Det är underbart att vara GAISare.

Folkligt, festligt och fullsatt på Ullevi i kväll. Det känns onekligen bra att den nya arenan snart är klar.

GAIS mot Åshöjden

Laddar upp inför den - troligen - enda Atletmatch jag kommer att se live i år. I morgon kommer jag att befinna mig på ett - troligen - mycket öde Nya Ullevi (av många kallad Betongbunkern). Göteborgs stolthet möter baddräktsmodellerna från Bohuslän, Ljungskile SK.

Egentligen är det en rätt fascinerande modern Åshöjens BK-klubb-historia, det här med Ljungskile. Jag kommer ihåg hur förvånande det var när man hörde om föreningens framfart på 1990-talet. På sju år klättrade man från division 5 till Allsvenskan. Rena rama Max Lundgren (författaren till Åshöjdens BK). Till och med profilerna i LSK skulle kunna vara hämtade från romanen. Främst då förstås familjen Wålemark.

Klubben fick bara ett år i Allsvenskan när man gick upp hösten 1996. Många, däribland jag, trodde att detta var det sista man hade hört av LSK i elitsammanhnag och att föreningen nu skulle ramla ner i seriesystemet. Och så blev det. Några år senare var man nere i tvåan. Men mot alla odds kom man tillbaka och förra året tog sig LSK upp i Allsvenskan igen.

Ibland överträffar verkligheten dikten. Lundgrens Åshöjden nådde aldrig högsta serien. Verklighetens Åshöjden har gjort det - två gånger.

Och en Wålemark är fortfarande med i laguppställningen: Jörgen. Däremot är Panos och baddräkterna är ett minne blott.

Det är svårt att inte sympatisera med en förening som når sådana framgångar trots att det egentligen borde vara omöjligt i vår tid. Jag har alltid haft en förkärlek för underdogs. Det är väl bland annat därför jag fastnade för GAIS efter att min gamle vän Lennart från Majorna lurade med mig på en match för runt 25 år sedan.

Jag tippar 3-1 till Göteborgsatleterna. Gott så. Men sedan får LSK gärna plocka rätt många poäng av alla andra lag och hänga kvar i Allsvenskan. Mot alla odds.

En dag av lycka

Dagen började med att vi firade dotterns 10-årsdag. Sedan stack jag och besiktigade bilen. Den gick igenom utan en enda anmärkning.

Därefter utsökt trevlig lunch med vänner, släktingar och en hund från när och fjärran. Eftermiddagskalas med tre sorters tårta och pinata med efterföljande godisregn.

Hustrun och jag gjorde tre goda hemlagade pizzor framemot kvällen.

Och alldeles nyss fick jag e-post från min Virginia-advokat som meddelade att rättegången i Fairfax County General District Court i dag avlöpte lysande för min del. 100 dollar i böter, that's it.

Jag var åtalad på två punkter: Reckless Driving och No Valid Operator's Licence (ogiltigt körkort). Den andra åtalspunkten ogillades helt. Domaren tyckte att jag visst hade ett giltigt körkort. Och den första sattes till "vanlig" fortkörning (jag körde 20 mph för fort, vilket är precis på gränsen till "Reckless Driving"). Det känns bra att slippa krypa in i the county jail.

Så fort jag betalat den 100 bucksen har jag sonat mitt brott och kan gå på gatorna som en fri och hederlig man igen. Skönt!

Rapport från Halmstad

Befinner mig i Halmstad, som är en till synes ytterst välmående huvudstad i något som man här kallar Region Halland. Denna region består i själva verket av ett helt vanligt län respektive landsting. Det är också ett traditionellt landskap. Men varför de styrande envisas med att kalla sin plätt på jorden för just region kan man undra. Naturligtvis ligger det politik bakom. Det är många som vill dela Halland på mitten, inte minst i samband med Ansvarskommittens arbete och slutförslag. "Håll Halland Helt" löd stridsropet härifrån.

Hur som helst. Halland i allmänhet och Halmstad i synnerhet toppar ofta Sveriges "må-bra-listor". Ohälsotalen är låga, arbetslöshetssiffrorna likaså, sjukvården är bäst i landet och antalet golfbanor per invånare överstiger med råge övriga riket. Min egen högst ovetenskapliga och icke evidensbaserade statistik över antalet BMW:ar, SUV:ar och andra lyxbilar, visar att Halmstad ligger i paritet med Bromma.

Men naturligtvis finns det ett annat Halmstad också. Alla är inte rika eller bor i lyxvillor i Tylösand eller spelar golf eller kör nya BMW:ar för en halv miljon. Jag ska utveckla mina tankar kring detta tema någon gång.

Själv fördriver jag tiden på ett ytterst behagligt sätt, utan att vara särskilt rik. Med bas i stadsdelen Stenhuggeriet ägnas dagarna åt bokläsning, god mat, bad (två dopp så här långt), hamnfester, föreläsningar (Erik Åsard om Hillary Clinton på Halmstad Stadsbibliotek nu i kväll) och lite annat smått och gott. Allt i ett behagligt Hallandstempo.

Det är på det hela taget väldigt sympatiskt. Och här lyser solen, i motsats till andra delar av landet efter vad jag har hört. I DC är det för övrigt drygt 30 grader på dagarna och rejält fuktigt.

Återstart för GAIS

I kväll möter GAIS Henkes Helsingsborg - en match som hade varit kul att se antingen live eller via skärm. Men våra almanackor är fullbokade och just i kväll ska vi på picnic med brorsans familj. Så jag får väl ta med min lilla portabla radio till Rålis. Frågan är hur Atleterna klarar sig utan Prince på mittfältet - han har gått till farsans favvoklubb Djurgården, där han redan debuterad (i går, förlust mot Elfsborg 0-2).

Dagarna i Stockholm är fyllda av sociala aktiviteter. I går hälsade vi på flera kompisar här i Bromma och därefter middag hemma hos hustruns syster och barn i Årsta. Mycket trevligt. Och nu har vi pårecis kommit hem från några andra kompisar som bor oerhört idylliskt i Långbro Gård, herrgården strax söder om stan. Vi satt flera timmar i deras trädgård och åt hembakt medan barnen gick vilse i slottsparken.

Syster Yster har vi knappt sett röken av i dag. I förmiddags körde jag henne till en f d klasskompis där hon ska stanna över natten.

I morgon väntar nya besök hos vänner och bekanta. Och på lördag förmiddag sticker vi ner till Halmstad. Det är hamnfest i Grötvik på kvällen. Den kan man ju inte missa.

Våra jetlaggar börjar avklinga så smått, även om vi alla sov till 10 i dag - trots att vi gick och la oss rätt tidigt i går kväll. Det är 9 timmars skillnad mellan Kalifornien och Sverige, så det är en del att ta igen.

C U!

Tillbaka i tystnaden

Tillbaka i Sverige och jag säger som alla andra som hälsar på i det här landet: Vad tyst det är. Det är faktiskt påtagligt. Och skönt.

Vi räknar med att stanna i Stockholm fram till helgen. Sedan blir det en sväng söderut, med Halmstad som bas. Det innebär att jag tyvärr missar GAIS-matchen mot AIK på Råsunda på söndag, men jag räknar kallt med att se Atleterna i Göteborg med omnejd under juli och augusti.

Nu väntar farmor i Nynäshamn på att vi ska komma. See you later.