GAIS mot Åshöjden

Laddar upp inför den - troligen - enda Atletmatch jag kommer att se live i år. I morgon kommer jag att befinna mig på ett - troligen - mycket öde Nya Ullevi (av många kallad Betongbunkern). Göteborgs stolthet möter baddräktsmodellerna från Bohuslän, Ljungskile SK.

Egentligen är det en rätt fascinerande modern Åshöjens BK-klubb-historia, det här med Ljungskile. Jag kommer ihåg hur förvånande det var när man hörde om föreningens framfart på 1990-talet. På sju år klättrade man från division 5 till Allsvenskan. Rena rama Max Lundgren (författaren till Åshöjdens BK). Till och med profilerna i LSK skulle kunna vara hämtade från romanen. Främst då förstås familjen Wålemark.

Klubben fick bara ett år i Allsvenskan när man gick upp hösten 1996. Många, däribland jag, trodde att detta var det sista man hade hört av LSK i elitsammanhnag och att föreningen nu skulle ramla ner i seriesystemet. Och så blev det. Några år senare var man nere i tvåan. Men mot alla odds kom man tillbaka och förra året tog sig LSK upp i Allsvenskan igen.

Ibland överträffar verkligheten dikten. Lundgrens Åshöjden nådde aldrig högsta serien. Verklighetens Åshöjden har gjort det - två gånger.

Och en Wålemark är fortfarande med i laguppställningen: Jörgen. Däremot är Panos och baddräkterna är ett minne blott.

Det är svårt att inte sympatisera med en förening som når sådana framgångar trots att det egentligen borde vara omöjligt i vår tid. Jag har alltid haft en förkärlek för underdogs. Det är väl bland annat därför jag fastnade för GAIS efter att min gamle vän Lennart från Majorna lurade med mig på en match för runt 25 år sedan.

Jag tippar 3-1 till Göteborgsatleterna. Gott så. Men sedan får LSK gärna plocka rätt många poäng av alla andra lag och hänga kvar i Allsvenskan. Mot alla odds.