Första skolveckan till ända för mina båda yngsta. Varsin ny lärare, ny klass för Lillebror, några nya klasskompisar och en sprillans nyrenoverad skolbyggnad för Syster Yster. Men trots alla nyheter så har det gått som smort.
Det kan synas märkligt, men båda kidsen stortrivs helt enkelt i plugget. Vilket vi som föräldrar naturligtvis är djupt tacksamma över.
Jag minns hur det var för ganska exakt två år sedan. Då ville Syster Yster absolut inte gå till skolan, hon vantrivdes, hade inga kompisar och förstod inte ett dugg av vad någon sa. Det gjorde påtagligt ont i mitt hjärta när jag såg henne släntra iväg ensam över skolgården på morgonen, med långsamma steg och sänkt huvud. Jag lovade att komma dit på lunchrasten för att hålla henne sällskap, vilket jag också gjorde i ett par veckor. Sedan behövdes det inte längre. Hon fick kompisar. Började fatta språket. Hon sträckte på sig. Började le och skratta. Allting förändrades.
För Lillebror var det ungefär samma sak. Han började på sitt Montessoridagis, var fyra år gammal och ville absolut inte gå dit. Han kunde i stort sett ingen engelska alls, förutom en sak som vi tränat honom på: "I need to go to bathroom".
I nästan tre veckor var jag med honom på dagis, satt på föreståndarens kontor och läste tidningar och böcker medan Lillebror sakta började lära sig rutiner och sin första engelska på sin nya förskola. Till slut kunde jag lämna honom - och faktiskt gå därifrån några timmar.
I går sprättade jag upp ett kuvert från skolan som berättade att dottern inte längre är berättigad till stödundervisning i engelska. Det senaste testet visade att hon är språkligt ikapp sina amerikanska kompisar. Det var full pott på i stort sett varenda deltest. Och lillbrorsan "pratar väldigt mycket" som läraren sa i dag på skolgården - vilket jag tog som ett mycket gott tecken. Jag ser med egna ögon hur han snackar med sina vänner, hur kul han har på skolgården.
Språket är en nyckelfaktor för självförtroende, trivsel och lust. Utan språk är det svårt att känna sig delaktig och med i gemenskapen. Man blir osäker, tyst och känner sig bortkommen. Om man behärskar ett språk och inte upplever språket som ett hinder utan som ett helt naturligt sätt att kommunicera, så öppnar sig plötsligt nya oceaner av möjligheter.
Våra barn, Storebror inkluderar förstås, har gjort något fantastiskt. De har lärt sig behärska ett nytt språk och det är uppenbart att de numera känner sig helt trygga med det. De har skapat sig nya möjligheter.
Jag kan inte annat än att beundra dessa kids.
3 kommentarer:
Nej, med en sådan mor kan de inte bli annat än bra.
Jo, språkkunskaper är guld värda i vår tid. Att komma till ett nytt land så gäller det att komma över tröskeln så att man vågar vara med i snacket, sen rullar det på.
Instämmer! Språket är en jätteviktig faktor och vi upplevde samma sak här när flickorna började skolan/dagis. Tungt, tungt i början. Men NU! Allt går bra trots att Tonårsdottern har enormt mycket läxor och prov så går det bra. Hon har också haft stöd via ELL men är inte längre berättigad till det. Däremot ska Minstingen få det nu. På riktigt alltså. Äntligen! Hennes engelska är bra men hon ska ändå få stöd första året, vilket känns skönt.
Det är härligt att se sina barn gå med huvudet högt, en glad mun och omgiven av vänner där de går över skolgården!
Jag blir alldeles rörd när jag läser ditt inöägg! Dels för att era barn är så helt fantastiska (att inte vara berättigad till stödundervisning är ju onekligen ett gott btyg, och att lillebror snackar mycket kan jag mycket väl tänka mig!), och dels för att det är detta fantastiska vi har att se fram emot. Vi ligger ju liksom steget efter, skulle man kunna säga.
I går och i dag har jag hört att lillasyster har blandat in en och annan portugisisk mening mitt i sin lek med dockorna, så hon är på gång...
Hälsa de duktiga kidsen!
Kramar från Hanna
Skicka en kommentar