Roadtrip-rapport

Jo, jag förstår att alla bloggläsare brinner av nyfikenhet om hur vi har det på vår amerikanska bilsemester. Här kommer en kort rapport:

Först och främst pratar alla här om Michael Jacksons död. Själv fick jag höra det vid hotellets poolkant på eftermiddagen. En av gästerna fick ett samtal och ropade ut till en kompis i vattnet att Jackson dött av en hjärtinfarkt. TV-kanalerna är fyllda av Jackson-specialer och morgondagens tidningar lär väl ha särskilda Jackson-bilagor.

Men för att ta vår resa från början. Vi åkte iväg från DC i fredags förmiddag och stannade vid ett motell längs vägen fram mot kvällen. Värmen och fuktigheten var påträngande och jag tog ett svalkande aftondopp i poolen.

På lördagen körde vi ner till vårt första riktiga mål: Pigeon Forge och nöjesparken med det sanslösa namnet Dollywood - det ägs nämligen av ingen mindre än Dolly Parton som är uppvuxen i trakten.

Pigeon Forge visade sig vara ett Ocean City utan havsstrand. Här ligger snabbmatsställen, nöjesparker, spelhallar, köpcentra och allsköns smaklösa märkligheter på rad. Allt synnerligen amerikanskt och redneck-känslan var påtaglig.

Hustrun hade bokat in oss på ett i sammanhanget mycket trevligt hotell. Barnen (och jag)uppskattade särskilt poolområdet som hade en massa roliga vattenprylar. På lördagskvällen gick vi på en rikig cowboyshow med massor av country- och bluegrassmusik, hästuppvisningar och mat i mängder. Kanonkul.

Hela söndagen var vi på Dollywood, åkte berg- och dalbanor, fritt fall, åkte forsränning och allt annat som man brukar göra på nöjesparker. Vi var där från 9 på morgonen till nästan klockan 8 på kvällen.

Måndagen var det bildags igen. Vi åkte upp i "The Smokies" - The Smokie Mountains, som ligger i den södra delen av Appalacherna. Häftigt! Vi var ända uppe på den lokala bergstoppen - 2 000 meter över havet. Tyvärr regnade det kraftigt när vi kom upp en bit och dessutom körde vi bokstavligt talat i moln när vi kom över 1700 meters höjd. Smokies gjorde verkligen själ för namnet.

På andra sidan åkte vi igenom indianreservatet runt indianstan Cherokee. Otroligt vacker trakt, även om staden i sig var rätt tragisk. Sedan fortsatte vi ner till Alabamas huvudstad Montgomery, som var ytterligare en tragisk stad. Hela innerstan verkade ha gått i konkurs. Det fanns knappt en enda öppen butik eller restaurang. Däremot var Rosa Parks-muséet en höjdare. Vi fick en mycket bra inblick i hur utbredd segregation och rasism var bara för några årtionden sedan. Rosa Parks blev en symbol för frihetskampen som fördes av bland andra Martin Luther King. Parks vägrade flytta på sig i bussen trots att hon satt på en "vit" plats.

Sedan vidare söderut. Vi satte värmerekord på eftermiddage: 102 grader (38 grader celcius). Sedan ytterligare en natt på ett motell och dagen efter - i tisdags - nådde vi så nästa delmål: Floridas gulf-kust. Och wow! Vilka stränder! Vilket hav! Vilken natur!

Vi hade inte förbokat något boende, men hade tur och kunde installera oss i en liten tvårummare i ett lägenhetshotell några hundra meter från en av de bästa stränder jag någonsin satt min fot på. Hotellet är suveränt med med amerikanska mått mätt fantastisk frukost och varje eftermiddag bjuds man på en drink och diverse snacks.

Här har vi nu varit i drygt två dagar och vi har badat, turistat och försökt skydda oss så gott vi kunnat mot den enormt starka solen. Det har varit ruggigt varmt under hela resan, förutom uppe i bergen (där temperaturen sjönk till 14 grader vid toppen), så har vi inte haft en enda dag med temperaturer under 30 grader.

I morgon planerar vi att fortsätta österut, genom norra Florida och ut till östkusten i Georgia. Staden Savannah är nästa mål. Sedan ska vi dra oss norrut så sakteliga. På torsdag räknar vi med att vara tillbaka i Distriktet.

Alla mår jättebra, vi är bruna som pepparkakor och vi har upplevt enormt mycket under den här första veckan. Allt frid och fröjd, alltså.

Jag återkommer med flera reserapporter och så småningom blir det nog lite bildpubliceringar också...

Take care!

Glad midsommar!

Midsommarafton i Sverige, men här i Amerika en vanlig fredag. För oss är morgondagen ändå lite speciell eftersom vi sticker iväg på semester - förutsatt att vi hinner packa och fixa allt annat som måste göras innan vi åker.

Första anhalt: Dollywood och The Great Smoky Mountain National Park i Tennessee. Sedan vidare genom Alabama, Florida, Georgia, South Carolina, North Carolina innan vi når Distriktet igen.

Vi räknar med att vara på resande fot i nästan två veckor. Sedan en snabb ompackning i DC innan vi tar planet till Köpenhamn den 3 juli.

Som vanligt tar bloggaren lite sommarledigt. Jag kommer säkert att skriva en och annan rad från våra öden och äventyr, men det blir knappast några dagliga rapporter de närmaste två månaderna. Vi är tillbaka runt den 25 augusti och då återkommer jag mer regelbundet.

Jag vill passa på att tacka alla tusentals läsare av denna anspråkslösa blogg - kul att ni orkar läsa mina texter!

Ha en underbar midsommar!

Äntligen lite kallare och lite regn

Wow. Temperaturen har sjunkit runt tio grader, ner mot 20 grader. Skönt med svalka efter tio dagar med 30 grader och enorm fuktighet. Dessutom regnade det en aning när jag cyklade ut och handlade frukost i morse, amerikansk tid. Rätt skönt det med.

Men sannolikt är det bara en tillfälligt hack i temperaturkurvan innan den riktiga sommarvärmen kommer. Juli och augusti är normalt ruggigt varma, temperaturer på febernivåer är inte ovanliga. Och känslan att gå ut i 38-gradig värme med hög luftfuktighet är stark. Här i USA informerar många tidningar dels om den faktiska temperaturen och dels om hur den upplevs. Typ: 33 grader (känns som 47).

Annars då? Vi ser fram emot semester om några dagar. Biltur söderut står på agendan. Första anhalt: Dollywood. Dolly Partons nöjespark i the Smokies, ner mot Tennessee.

Mer amerikanskt än så kan det sannolikt inte bli...

Äntligen sommarlov

Sommarlovs-anarkin börjar bre ut sig och eftersom jag har en viss fabläss för frihetlighet, tycker jag att det är rätt kul. I går kväll försvann Big Brother cyklande hem till en kompis och sedan såg vi inte röken av honom förrän i dag på eftermiddagen. Och Syster Yster stack iväg till 16:e gatan och en annan sleep-over. Henne träffade jag som hastigast i morse, när skolan startade.

I dag var det nämligen sista skoldagen för våra två yngsta, den 6-årige terriern Lillebror och den 10-åriga Storasystern. Terriern var dock sig inte riktigt lik. Han fick vara hemma med en gnutta feber och vaga öroninflammationsliknande symptom. Han tillfrisknade emellertid märkligt snabbt ungefär en kvart efter skolstarten.

Denna dag var bara en halvdag på vår kommunala skola. Egentligen skulle det inte vara någon skola alls den här måndagen, men eftersom det kom några millimeter snö i vintras så tvingades de skolansvariga att hålla skolan stängd i några timmar. Således var de tvungna att förlänga skolåret med en halv måndag.

Håhå. Jaja.

Så jag hämtade dottern vid 12-snåret och tog med mig Lillebror också så att han fick säga bye bye till sin första riktiga fröken.

I höst har vi en förstatjingare, en i femte klass och en i sjunde. Ja, och så 23-åringen back home in Stockholm förstås.

Herregudminskapare.

Det är väl bara en tidsfråga innan jag får barnbarn...

Lillebror kände sig väldigt sjuk i morse...

...ja, det var riktigt allvarligt faktiskt. Säkert minst 37,4 i feber. Ingen skola för honom alltså...

...men Syster Yster var förstås där. Här omgiven av ett gäng kompisar. Sommarlov!

Kira är klar med fyran. I augusti går hon, Syster Yster och resten av klassen i femman. Det är sista året på Hyde. Därefter väntar Middle School.

Lova och Elina (med ryggen mot kameran) på sin sista skoldag. Nu åker tjejerna och mamma Martina (filmaren i bakgrunden) och pappa Robert tillbaka till Sweden efter ett milt sagt intensivt år här i Distriktet. Tråkigt för oss - det har varit fantastiskt kul att ha dom här.

Mingel i tropisk värme

Det stora mingelpartyt hemma hos oss i lördags blev väldigt lyckat om jag får säga det själv. Kanonväder, folk var på bästa humör och alla barnen rasade runt utan att skada varandra allt för mycket.

Runt 50 vuxna och ett oräkneligt antal småfolk dök upp och lät sig smaka av främst kyld öl, läsk och annan lättdrucken vätska. Rödtjutet dracks i mer måttliga mängder. Bob hade köpt ett ton is och det var tur eftersom det var rejält varmt hela aftonen.

Kvällen höjdpunkt (för min del) var nog när jag "blev övertalad" (ja, det var ju inte så svårt) att ta fram gitarren och munspelet för att spela några slagdängor. Stor succé förstås. Som ni kan se så är jag alltjämnt den blygsamme person jag alltid varit.

Sedan satt vi ute i trädgården till en bra bit efter midnatt. Mycket trevligt sätt att inleda sommaren på.

Här nedan lite bilder från de gångna dagarna.

En tiondel av besökarna på lördagens fest.

Syster Ysters 4th-graders hade picknick i fredags. Här är klassen samlad för gruppbild.

Glada miner i Montrose Park. Dottern till höger.

Ron var lite svettig. Det har varit runt 30 grader i en vecka nu.

Syster Yster med sina två älskade lärare. Mrs Kraemer till vänster fick barn i april och ersattes då av Ms. Zeedyjk. Både har varit fantastiskt bra.

Party!

Festligheterna står som spön i backen så här i början av sommaren och i kväll, lördag, ska vi själva hålla i ett litet party hemmavid. Denna gång tillsammans med våra goda vänner Bob och Martina, som tyvärr ska lämna DC efter ett års boende här.

I morse åkte Bob och jag och köpte bilen full av vin och öl och nu ska jag strax ut på is-jakt. Det är 32 grader varmt, så det lär gå åt en hel del kylda drycker under aftonen.

Tyvärr lär det bli åskoväder, så risken är att vi måste hålla till inomhus.

Återkommer med rapport.

Under de magiska 77

Jag fortsätter på ålderstemat. Det är uppenbart att det blir allt svårare att hålla vikten ju äldre man blir. Ja, det gäller åtminstone mig.

Jag har inget som helst minne av att jag behövde tänka på vad jag åt eller huruvida jag rörde på mig tillräckligt upp till runt 30 års ålder. Jag låg stabilt på runt 73 kilogram i stort sett oavsett livsstil.

Sedan blev jag 30 och plötsligt började jag bli allt viktigare (hahaha). Så det var bara att inse att jag behövde börja motionera. Löpning och tennis och badminton infördes på schemat. Trots denna radikal förändring av vanor stabiliserades den nya vikten på en högre nivå, vid runt 77 kilogram.

Sedan gick det några veckor (kändes det som) och plötsligt var jag drygt 40 bast och till min stora häpnad och förskräckelse började vågen darra vid 80-kilosgränsen. Och plötsligt var jag över. Vojne, vojne.

Förnyade tag med kostvanor och rörelsemönster och jag höll mig runt 78-79 kilogram, med undantag för några skräckfyllda perioder då vågen visade på 80 plus. Jag tror att jag var uppe i nästan 82 som mest för ett par år sedan.

Nu i våras var det dags igen. Mer än 80 kilo och nya tag. Och den massiva träningsinsatsen har gett resultat. I dag var jag nere under 77 kilo igen. Det var i och för sig efter 40 minuters löpning i 30 gradig värme och med en luftfuktighet på uppskattningsvis 334 procent. Jag kissade också före vägningen. Och petade öronen. Men ändå.

76,9.

Så lite har jag nog inte vägt sedan Martin och jag sporrade varandra på Oasens gym för sisådär fem år sedan.

Nu gäller det bara att hålla i...

Min kropp åldras dyrbart

Min kropp börjar falla i bitar. Först domen över mina visdomständer (se tidigare inlägg). Och nu börjar jag inse (observera ordvits, inse) att jag behöver nya glasögon.

Det är obegripligt, jag har bara haft dom här i tolv år.

Inseendet har skett tack vare min hustru som under en tid nu har påpekat att jag allt oftare har mina glasögon ytterst på nästippen. Särskilt när jag läser. Det är uppenbarligen dags att ändra på styrkan. Tiden är mogen för så kallade progressiva glas.

Jag har i och för sig alltid haft progressiva glas, dvs runda. Progg-brillor, alltså. Man har ju sina rötter i den progressiva rörelsen. Men tydligen betyder progressiva glasögon något annat nu för tiden.

Så jag gick till dotterns optiker för att boka in en tid. Men där var de så otrevliga så jag beslutade mig snabbt för att säga upp kontakterna med denna institution - jag kommer ju som en del av er känner till från en släkt av bojkottare. Så nu skriver jag in ett nytt namn på bojkottlistan, Sterlings på M Street i Washington DC.

Istället vandrade jag till en lokal optiker här i Georgetown. Det visade sig vara ett sånt där ställe som är låst och som man måste ringa på, bli granskad och godkänd för att komma in till.

Det var med stor tvekan ägaren släppte in mig. Jag såg väl inte riktigt ut som de ordinarie Georgetown-kunderna, kan jag tro. Men väl inne etablerades snabbt en god kontakt mellan Mrs. Burton och mig. Jag ställde mina frågor och tittade runt i butiken på olika bågar och till slut kom vi fram till prisfrågan.

Hur mycket kostar ett par progressiva glasögon?

"Mellan 800 och 1500 dollar, det beror på vad du väljer för modell", sa Mrs. Burton.

Wow, tänkte jag. Men jag sa naturligtvis inte det.

Tiotusen spänn för ett par glasögon. Det var värst. Dom jag har kostade ganska exakt 450 kronor, inklusive synundersökning. Det är sannolikt mitt livs bästa köp (min amerikanska cykel för 40 bucks ligger också bra till i den ligan).

Jag tror att jag ska kolla prisläget hos några andra optiker också innan jag bestämmer mig. Man kan ha rätt mycket kul för 10 000 kr. Och dessutom har jag en kommande tandläkarräkning på det dubbla. Minst.

Det är himla dyrt att bli gammal. Och det är inte ens särskilt kul.

Sista arbetspasset på bibblan

Vaknade tidigt i morse av årets hittills värsta åskoväder. I nästan en timme blixtrade och dundrade det nästan oavbrutet, i några fall riktigt rejält. Dessutom öste det ner regn i stora mängder, så mycket att källaren på skolan blev översvämmad.

Framåt 7-tiden klingade ovädret av och dagen blev sedan het, fuktig och solig. Vid 5 på eftermiddagen blev det plötsligt helmörkt ute och några minuter senare började blixtarna igen, tillsammans med regnet.

Tydligen ska det se ut så här de närmaste dagarna. Det märks att vi bor på samma breddgrad som Aten.

Förmiddagen ägnades åt ett sista långt arbetspass på skolbiblioteket. Lyckades märka de sista högarna med böcker och kunde därmed avrunda mitt kneg med viss stolthet. Biblioteksjobbet är perfekt en perfekt volontärsyssla för mig. Jag har redan anmält mig som frivillig även under nästa läsår.

Medan jag skriver detta så pågår Stanley Cup-finalen mellan Red Wings och Penguins (jag pratar hockey här). Pingvinerna leder med 2-1, fyra minuter kvar. Lyckas rödvingarna vända så vinner de cupen. Annars väntar en helt avgörande match senare i veckan.

Trots att jag är en total sportfåne, har jag lite svårt att känna mig engagerad. NHL-säsongen är helt enkelt för lång. Till och med jag blir till slut mätt...

Hett

Årets varmaste dag, så här långt. Uppemot 32 celciusgrader och så där tropiskt fuktigt som gör att man vill ställa sig under en sval dusch ungefär en gång i timmen.

När värmen och fukten är så intensiv sjunker tempot ofrivilligt. Man går långsammare, cyklar långsammare och tänker långsammare. Egentligen vill man bara ligga i en pool, läppjande på en sval dryck.

Men det går naturligtvis inte an.

Redan i morse var det rejält hett. På vår lokala skola bjöds årets frivilliga armé av föräldrar på frukost som ett tack får insatser av olika slag. Vi var väl ett 20-tal föräldrar där och vi fick en god fruktsallad och iskall juice.

Alla barn samlades i hettan på skolgården och klass efter klass gjorde ett litet framträdande som gick ut på att de var väldigt tacksamma för alla idella insatser som vi föräldrar gjort. Intet öga var torrt när andraklassen läste upp en mycket finstämd dikt om hur fantastiska vi är...

Annars är Syster Yster mest engagerad i frågan om hur många sekunder det är kvar till sommarlovet. Jag orkar inte räkna ut antalet sekunder, men det är bara fyra dagar plus en halv måndag kvar.

Filmtips från Distriktet

Det fanns en tid när jag tittade på filmer av Andrej Tarkovskij, Bernardo Bertolucci och Alain Tanner. Jag var stammis på Hagabion i Göteborg, satt där i timmar och drack kaffe och diskuterade filmer med andra intellektuella filmfantaster.

I Berlin i mitten av 1980-talet såg jag Tarkovskijs "Nostalghia" på italienska, textad på tyska. Det var något år innan den hade svensk premiär. Under många år räknade jag Tanners "Light Years Away" som en av de absolut bästa filmer jag någonsin sett. Särskilt när vi insatta fattade att det var en slags fristående fortsättning på föregångaren "Jonas - qui aura 25 ans en l'an 2000".

Ja, ni förstår själva vilken nivå jag befann mig på. Detta var innan jag började få barn. De senaste 23 åren har jag oavbrutet fått en massa barn, vilket är både väldigt kul och lärorikt. Nästan hela tiden.

Och alla dessa barn (fyra närmare bestämt) har totalt förändrat mitt filmintresse. Numera är det familjefilmer som gäller. Precis som jag tidigare var expert på sovjetisk, schweizisk eller italiensk film, är jag numera expert på barntillåtna filmer. Gärna tecknade, gärna i 3D-format.

En av de absolut bästa filmer jag sett på senare år är t ex den tecknade "Surf's Up". Och nu kan jag lägga ytterligare en familjefilm på favvolistan: "Up". Jag såg den i dag och tog med två av barnen som förkläde (det är ju alltid lite pinsamt att gå ensam på sådana där filmer...). Jag vet inte om den haft premiär i Sverige, men en gissning är att den i så fall heter "Upp".

En oerhört skickligt tecknad 3D-film med en story som slår det mesta i branschen. 78-årige Carl Fredrikson (sannolikt svenskättlig) är pensionerad ballongförsäljare. När hans hustru dör bestämmer han sig för att ge sig iväg på sitt livs äventyr. Med på resan är även den 8-årige scouten Russell. Tillsammans flyger de ner till Sydafrika och möter den ena märkliga figuren efter den andra.

Rekommenderas varmt.

Apropå varmt så har vi haft ännu en fantastisk dag i Distriktet. Jag blev så inspirerad att jag stack ut och sprang för andra dagen i rad. Nu kommer jag snart vara redo för Beach 2009...

På allmän begäran visar här bilder på grabbarna före, under och efter klippning.

Take care.

Två coola killar före...

...klippningen i lördags.

Här är vår italienska frisör Nello i full färd att klippa Lillebror. Som vanligt pratade han mer än han klippte, så det tog rätt lång tid...

...men resultatet var killarna helnöjda med.

Rätt stor skillnad eller hur?

Gjort se'n sist

Intensiva dagar i Distriktet just nu. Sedan sist har det regnat, det har blivit fins väder, pojkarna har klippt sig, Syster Yster har umgåtts oavbrutet med sina tjejkompisar, vi har planerat sommarens roadtrip med sakkunnigt sällskap från Tennessee, vi har varit på picnic, vi har motionerat, jag har hållit ett förvirrat tal via talefon på mina kompis Janne G:s bröllop, vi har ätit god mat och umgåtts med en massa vänner.

Dessutom har Sverige förlorat mot Danmark i fotboll, Detroit Red Wings ser ut att vinna Stanley Cup (5-0 mot Pittsburgh Penguins i kväll) och i morgon räknar jag med att se filmen Up tillsammanns med valda delar av familjen (dottern har redan sett den och gav den högsta betyg).

Återkommer. Take care.

Körsång och sommarlov

Syster Yster, längst till vänster, och hennes kör uppträdde inför en jublande publik på onsdagskvällen.

Det är mycket skola just nu. Storebror har redan gått på sommarlov. Han hade sin sista skoldag i dag, torsdag. Ingen märkvärdig avslutning, de hade haft ett knytkalas i klassrummet. Vi kommer att sakna hans huvudlärare Kathleen, som nästa år tar hand om de nya 6-graders. Hon är en kanonbra lärare. Big Brother har nu hela tre månaders lov. I början av september börjar han sjuan. Herregud, stora grabben...

De andra två skolbarnen har hela nästa vecka kvar innan de springer ut på sommarlov. Men det är inte så värst mycket pluggande den sista tiden. De har knappt haft en läxa de senaste dagarna. Och nästa vecka blir det diverse festligheter och utflykter.

I onsdags kväll hade teater- och musikeleverna på vår lokala skola avslutning inför jublande föräldrar. Syster Yster uppträdde med sin kör. Succé, förstås.

I övrigt från Distriktet: Regn. Och kallt. Bara knappt 20 grader i dag. Men det var visst ännu värre i Stockholm. Äldste sonen var på Springsteen. Tio grader varmt och ösregn. Hoppas musiken värmde en smula...

30 års flykt kan vara över

Om ens tandläkare kommer in i rummet efter att ha beskådat röntgenbilderna och inleder konversationen med:

"The good news is..."

...så inser man snabbt att något inte är riktigt bra. Sannolikt döljer sig en katastrof blott på några meningars avstånd.

För snart 30 år sedan sa min dåvarande tandläkare på folktandvården på Hantverkargatan i Stockholm att jag var tvungen att dra ut mina fyra visdomständer och att det kunde bli rätt besvärligt eftersom de vuxit fram helt snett och galet, allihop. Det handlade mer om en operation än om ett vanligt tandläkaringrepp.

Några månader senare flydde jag till Göteborg, där jag ansökte om tandläkarasyl hos Folktandvården på Friggargatan. Där gick jag några år, men till slut blev trycket från göteborgstandläkarna för stort. De krävde ingrepp och utdragningar. Efter mycket om och men gick jag med på deras förslag. Jag satte mig i stolen, redo att torteras. Då sa tandläkaren att han inte kunde utföra operationen. "Flera av tänderna ligger för nära nervkanalen. Jag måste remittera dig till en specialist".

Några dagar senare flydde jag till Skåne, där jag gömde mig för allt vad tandläkare hette i några år innan jag kände att jag åtminstone borde göra mina normala kollar. Så jag började gå till Folktandvården på Lasarettsgatan. Efter några år började de kräva att jag skulle dra ut mina fyra visdomständer.

Då flydde jag tillbaka till Stockholm. Men tandläkarna fick snart upp spåret och likt Carl Jonas Love Almqvist tvingades jag fly hals över huvud till USA.

Som ni förstår har jag nu fastnat i tandläkarfällan också här i Distriket. Och denna gång kan det vara definitivt. 30 års flykt är troligen över.

Den goda nyheten som jag fick serverad av Dr Gluck i dag var att den gamla lagningen som lossnat var lätt att fixa till. Den inte fullt så goda nyheten var att visdomstanden bakom den tand vars lagning lossnat, nu hade fått hål.

"It's got to go", sa Dr Gluck. Och det är ingen idé att laga lagningen innan visdomstanden bakom är borta, eftersom risken är stor att lagningen kommer att paja när visdomstanden ska dras ut.

Och enligt Dr Gluck var det lika bra att ta bort alla fyra på en gång. Så nu lär det bli så. Jag fick anstånd till efter sommaren, men sedan blir det operation hos en specialist. Nedsövd ska jag visst bli också.

Brasilien är visst ett trevligt land. Kan man begära tandläkarasyl där?

Svensexa back home

Jag sökte min gode vän Janne tidigare i dag, men fick bara tag på hans telefonsvarare. Ett par timmar senare ringde han upp. Han lät pressad och andfådd.

"Ursäkta att jag inte ringt tidigare. Jag har blivit kidnappad".

Det visade sig att han befann sig på sin egen svensexa. Lurad dit av sin trolovade. Se där, vilken bra början på ett livslångt äktenskap...

Nu hade han hamnat på en restaurang och senare "låter det som om de ska klä ut mig och tvinga mig att sälja något ute på stan".

Han hade lyckats komma undan en stund för att slå mig en signal. Av ekot att döma lät det som han flytt in på en toalett. Skräcken i hans röst gick inte att ta miste på.

Svensexor är ett märkligt påfund, någon slags inkilningstradition vars egentliga syfte väl är att säga bye bye till det bekymmerslösa ungdoms- och ungkarlslivet. Fast Janne är ju både över 40 och sambo med sin Hanna sedan rätt länge...

Så egentligen är det nog snarare bara ett uttryck för kompisarnas pennalism och mobbingsglädje: Äntligen en situation där det är helt legalt att förnedra och utsätta en kamrat för diverse grymheter.

Jätteskoj.

Jag sa till honom att försöka låta bli att svälja spriten som kompisarna utan tvivel skulle försöka hälla i honom via en tratt. Jag borde ha sagt till honom att vägra gå ut på stan klädd i en jätteblöja med en jättenapp i munnen, men det kanske han förstod själv.

"Jag ringer i morgon. Om jag lever", sa Janne.

"Lycka till", sa jag.

Tandläkar-vecka

Det gäller att lära sig att älska smärta. Då är tandläkarbesök en ren njutning.

Det lärde jag mig en gång av en kompis i Göteborg. Han hade väl sannolikt masochistiska drag, men icke desto mindre är det ju en smula tröstande att tänka på smärta som njutning när ett tandläkarbesök står inför dörren.

Jag laddade upp lite lätt genom att ta med Big Brother till vår Dr Gluck (ja, han heter faktiskt det, tandläkaren med mottagning i Watergate) i dag. En mjölktand som vägrade lossna drogs ut på två röda sekunder. No problemas.

På onsdag är det min tur. Först en totalrengöring, vilket troligen behövs eftersom jag inte varit hos min tandhygienist sedan jag vet inte hur länge. Och sedan ska jag äntligen komma till skott och laga en tand med en gammal amalgamfyllning som gick sönder för jag vet inte hur länge sedan.

En annan kompis, Ingrid, berättade för några år sedan att de där amalgamfyllningarna, förutom att de är giftiga, har en begränsad livslängd på runt 30 år (om jag minns rätt). Och det stämmer i så fall rätt bra. Jag hade fyra hål som lagades med amalgam i tonåren. Sedan dess har jag varit hålfri, så jag ska inte klaga. Men jag måsta kanske byta ut alla fyra lagningar vad det lider.

Jag återkommer självklart med en detaljerad rapport från tandläkarbesöket på onsdag. Om jag överlever.

Annars har det varit ännu en underbar dag i Distriktet. Lagom varmt, runt 25 grader och inte alls så där fuktigt som det kan bli här. Efter att jag sent omsider levererade Big Brother till skolan, tog jag en lång och skön löptur på nästan en timme längs Rock Creek Park. De senaste veckornas hyfsat regelbundna träningar börjar ge resultat, flåset är betydligt bättre än för en månad sedan.

Fram mot aftonen tog jag med två av barnen till vårt nyöppnade lokala bibliotek och fixade lånekort till mig (barnen har redan varit där med skolan och har egna kort) och lånade några reseböcker om sydöstra USA. Vi planerar nämligen en två veckors roadtrip ner till North och South Carolina, Georgia, Tennessee med mera under andra halvan av juni.