Och när de, till synes närmast av misstag, råkar träffa bollen med slagträet, springer de lite lojt till nästa base, omkring 20 meter bort. Och stannar där och pustar ut i en halvtimme.
Stämningen på läktarna är... uttråkad är väl det begrepp som ligger närmast.
Tack vare min gode vän Brian, en hardcore Red Sox fan, fick jag en snabblektion i the basics. Brian är en ytterst trevlig kille och det förvånar mig att han, liksom flera av mina amerikanska manliga vänner, faktiskt fastnat för den här sporten som måste tillhöra de absolut tråkigaste som finns.
Sannolikt är det väl något i kulturen. Känslan för sporten är större än idrotten i sig. Barndomsminnen... Pappa och son som satt och tittade på matcherna för 35 år sedan. Gemenskap. Kärlek. Pappa-son-relation...
Jag vet inte. Jag ska ta upp det med Brian nästa gång vi träffas över en öl eller två. Det måste vara något freudianskt med det här.
Amerikansk fotboll kan jag förstå poängen med. Jag har sällan upplevt en sådan stämning som när vi var på Fed Ex Field för några år sedan och alla 90 000 på läktarna vrålade BIG D när Redskins skulle försvara sig. Även på basket är det engagemang och god stämning. Liksom på hockey. Och till och med soccer.
Men baseball... Det mest spänannde med dagens match var om det skulle börja åska eller inte. Jag ska inte ödsla mer text om detta. Kan bara konstatera att vi gick någon timme innan det var slut. Och att Nationals så småningom förlorade med 5-4 mot Cincinnati Reds.
Halvtomt på läktarna, segt på planen. Spelarna höll på att somna. Publiken höll sig vaken genom att äta oavbrutet.
Vi försökte engagera oss, men det var rätt svårt. Alla hade lika tråkigt.
Maskotarnas inträde på planen var matchens höjdpunkt...
...tillsammans med det annalkande ovädret.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar