Thrilla in Manila

Att få sitt e-postkonto kapat är lite som att ha haft inbrott, inbillar jag mig. Det är läskigt att någon varit inne och röjt bland ens personliga grejer. Tagit en massa saker som är svåra att ersätta. Minnen. Adresser till folk. Personliga prylar.

Som en slags attack mot ens intimaste skrymslen och vrår. Det där som man liksom aldrig ens reflekterat över skulle komma i någon totalt okänd persons händer.

En annan tanke som slår mig efter att ha ägnat större delen av denna tisdag åt att städa upp efter den okända som brutit sig in, är förstås samma sak som alla tänker när de utsetts för något sådant här:

Så oerhört sårbara vi är numera - och så beroende vi blivit av webbaserad teknik.

Jag tror och hoppas att jag (eller min fantastiska hustru, rättare sagt) lyckats få stopp på det här angreppet och att det stannade vid ett tämligen oförargligt nigeriabrev. Alla lösenord och inloggningsuppgifter är ändrade och jag har dessutom passat på att ändra också de flesta andra lösenord jag använder frekvent.

Man ska visst göra det ibland, har jag hört...

Slutligen, ett stort tack för alla ni som på olika sätt hört av er under dagen. Som en bonus i detta elände har jag återknutit kontakten med flera gamla vänner och bekanta.

Nu ska jag fortsätta ändra lösenord...