Under de magiska 77

Jag fortsätter på ålderstemat. Det är uppenbart att det blir allt svårare att hålla vikten ju äldre man blir. Ja, det gäller åtminstone mig.

Jag har inget som helst minne av att jag behövde tänka på vad jag åt eller huruvida jag rörde på mig tillräckligt upp till runt 30 års ålder. Jag låg stabilt på runt 73 kilogram i stort sett oavsett livsstil.

Sedan blev jag 30 och plötsligt började jag bli allt viktigare (hahaha). Så det var bara att inse att jag behövde börja motionera. Löpning och tennis och badminton infördes på schemat. Trots denna radikal förändring av vanor stabiliserades den nya vikten på en högre nivå, vid runt 77 kilogram.

Sedan gick det några veckor (kändes det som) och plötsligt var jag drygt 40 bast och till min stora häpnad och förskräckelse började vågen darra vid 80-kilosgränsen. Och plötsligt var jag över. Vojne, vojne.

Förnyade tag med kostvanor och rörelsemönster och jag höll mig runt 78-79 kilogram, med undantag för några skräckfyllda perioder då vågen visade på 80 plus. Jag tror att jag var uppe i nästan 82 som mest för ett par år sedan.

Nu i våras var det dags igen. Mer än 80 kilo och nya tag. Och den massiva träningsinsatsen har gett resultat. I dag var jag nere under 77 kilo igen. Det var i och för sig efter 40 minuters löpning i 30 gradig värme och med en luftfuktighet på uppskattningsvis 334 procent. Jag kissade också före vägningen. Och petade öronen. Men ändå.

76,9.

Så lite har jag nog inte vägt sedan Martin och jag sporrade varandra på Oasens gym för sisådär fem år sedan.

Nu gäller det bara att hålla i...