USA är ett alldeles fantastiskt land på många sätt och jag gillar verkligen det här landet. Men byråkratin... Den är en ständig källa till nervsammanbrott. I dag tillbringade vi tre timmar på "Office of Bilingual Education" och det frestade verkligen på mitt arma tålamod.
Jag ska inte belasta alla tusentals läsare med en massa detaljer, men bara det faktum att de kallar samtliga till en och samma tid istället för att portionera ut tiderna över dagen, får ju en att stöna. Man får vänta. Och vänta. Och vänta. Sedan gör barnen ett språktest som tar runt tio minuter. Sedan får man vänta. Och vänta. Jag fick till slut ett utbrott, som dock bara ledde till att jag blev ovän med en av byråkraterna på plats. Vilket kanske inte är så bra när man bara vill därifrån.
"Kan ni inte bara mejla mig resultatet?" undrade jag. Han stirrade helt oförstående på mig. Det var förstås helt omöjligt. Däremot kunde de faxa resultatet till vår skola. Vårt eget personliga exemplar kunde vi bara ta direkt från detta kontor. Så det blev till att vänta ytterligare.
Jag har redan hunnit skaffa mig en favoritkrönikör i Washington Post. Han heter Marc Fisher och han har redan hunnit kommenterat den makalösa byråkratin flera gånger sedan vi kom hit för två veckor sedan. Sist handlade det dock om något annat. Han skrev en kolumn om vilken slogan Washington DC bör ha. Den existerande ("The American Experience") är det ingen som känner till. Så han lät sina vänner i blogosfären komma med alternativa förslag. Några är jättekul:
"D.C: A School-Free Drug Zone!"
"Less Crime Than New Orleans, And Five Feet Higher, Too"
"We'll tow your heart away!"
"D.C: Where the Judges Sue YOU!"
Och den bästa:
"(slogan redacted for national security purposes)"
Inget slår dock "When in Europe - don't miss Skurup". Den är ju fullständigt suverän.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar